Musikerna är modeskaparnas musor. Var och en ska ha sin egen: Riccardo Tisci har Antony Hegarty, Nicolas Ghesquière Charlotte Gainsbourg, Alexander McQueen Björk och sedermera Lady Gaga, Hedi Slimane byggde i princip en hel karriär på en stil han hämtat från inrökta rockbarer i Paris, London och Berlin – och att klä band som Franz Ferdinand och Babyshambles. På samma sätt gjorde Marc Jacobs mode av grungemusiken. Karl Lagerfeld – well, han verkar älska så gott som alla rockstjärnor.

Under senare års modeveckor har det blivit allt vanligare med liveframträdanden på visningarna som ett alternativ till den sterilt mixade catwalkmusiken. Cat Power uppträdde vid Chanel couture a/w 2007, Sonic Youth spelade på Marc Jacobs a/w 2008, La Roux på Viktor & Rolfs s/s 2011, och på hemmaplan uppträdde HAJEN på Filippa K:s höstvisning 2010.

Artister specialskriver även musik för catwalken i samband med modeveckorna. These New Puritans fick sitt genombrott på Dior Hommes a/w 2007 med låten ”Navigate, navigate”, och Lady Gaga släppte singeln “Bad Romance” i samband med Alexander McQueens s/s 2010-visning, som streamades live på modehusets hemsida, med resultatet att den höga besökstrafiken fick hemsidan att krascha precis innan visningen skulle börja. Nyligen släppte Gaga en ny låt i samband med Thierry Muglers a/w 2011.

Det är ett givande och tagande mellan modet och musiken. För vad är det som får musiker att framträda i modevärlden? Faktiskt det mest självklara: yta. När Robyn stylas av Sveriges främsta stylister är det för att det ger henne ytterligare ett vapen i kampen om att synas i industrin och att synas är att höras. Omvänt är en Kanye West på front row en vinst för modehuset. För vad Kanye och (ex-flickvännen) Amber Rose har på sig kommer att påverka omvärlden i långt större utsträckning än vad Vogue-redaktörerna någonsin skulle kunna göra.

Trots detta tycks det vara vanskligt för musiker att förknippas alltför starkt med modevärlden. Många av banden under electroclash-vågen kom till exempel i efterhand snarare att förknippas med färggranna kläder och festande och mindre för sin musik. När man idag hör ett band som Ladytron tänker man osökt på en armada av moderedaktörer som bistert stirrar på en catwalk. En ensidig bild av ett band som hade en lång karriär innan de var med i dokumentären “The September Issue” om Anna Wintour.

Tidigare har musik som korresponderar med modevärlden anspelat på just det där häftiga exkluderande gänget som intrigerar och är “en vogue”. Jag älskar både Pet Shop Boys “Flamboyant” och Chics On Speeds “Fashion rules”. Men när man lyssnar på dem idag framstår de mer som en parodi. Modevärlden är och vill inte längre framstå som en sådan kall och hierarkisk värld där allting är lätt förgånget. Den, precis som övriga världen, har genomlevt bakslag som finanskrisen, BMI-debatter och att stjärnor som Isabella Blow och Alexander McQueen slocknat. När modevärlden nu rannsakar sig själv, kommer också musiken på catwalken att omstöpas.

Men det finns fortfarande artister som inte slår an en ödmjuk ton. Lady Gagas video till “Alejandro”, av modefotografen Steven Klein, var en av förra årets största och mesta mode- och musikhändelser. Det teatrala i Gagas uppenbarelse, balanserat av de mindre personliga låtarna, fungerade perfekt för ett sammanhang där mode-möter-musik. Lady Gaga strävar också efter att vara lika visuell som auditiv. Hon ser sig själv, vare sig vi andra instämmer eller ej, som en modern Andy Warhol. Och just den idén om en sorts ny, svulstig och kommersiell popkonst, är kanske just vad som krävs för att mode och musik ska kunna gifta sig med varandra 2010.

Det finns flera andra mindre självklara exempel på lyckade möten. Men trots det är det de mindre lyckade som jag drar mig till minnes. Då modevärlden helt enkelt inte skänkt samma coolness till artisten som artisten skänkt till modevärlden.

När Lily Allen framförde några låtar från hennes skiva “It’s not me, it’s you” på Chanels s/s 2010-visning, ingick två modeller i bandet, dubbelt så långa som Allen. De skulle imitera bakgrundssångerskor men hade svårt att göra detta i takt. Det hela blev ett mardrömsscenario. Ett ögonblick då man febrilt önskade att musiken inte hade behövt bli förkroppsligad just där, på Grand Palais i Paris, just då. Man ville utropa “bliv vid din läst!” både till Karl Lagerfeld och den som valt ut modellerna. Inte ens Lilly Allens klanderfria framträdande kunde rädda den pinsamma uppställningen.

Då artister ofta framstår som eleganta och sofistikerade vid modevisningar, med vackra modeller omkring dem så att de själva nästan blir snyggare – vilket återknyter till ytans relevans även för musiken – var det här exakt det motsatta. Kanske var det Karl Lagerfelds kreativa mastermind som slog bakut inför visningen (det skulle i så fall inte vara första gången som det hände).

Oavsett vilket hamnade Lily Allen mellan stolarna. Det i sin tur pekade på någonting relevant i diskussionen om mode som verkar med andra konstarter. Stora gester kan fungera sida vid sida med de mindre när det handlar om mode- och musiksamarbeten. Lady Gaga är lika prominent som Hajen, en relativt okänd indiesångerska som upptäckts på Myspace. Och det faktumet att båda delarna kan existera utifrån samma premisser på en catwalk är befriande.

Men det som står och faller med samarbetena är huruvida resultatet skapar någonting nytt och intressant. Eller enbart fyller kommersiella syften.

“Witch house is a great name, we love it. Only once a name comes about to define a vibration, it becomes a solid, the word takes form and shapes reality, for better or worse.” (Disaro Records).

Förra året firade konstnären och 2008 års Turnerpristagare Mark Leckeys kortfilm ”Fiorucci Made Me Hardcore” 10-årsjubileum. Den kvartslånga filmen är ett hopplock av videoklipp från 1970, 1980 och 1990-talens underground- och klubbscen i England.

Likt William S. Burroughs litterära ”cut-up” teknik, där meningar klipps sönder och sedan slumpartat sätts ihop igen, är Leckeys bilder isärplockade och sedan kollageartat hopsatta. De formar en visuell mash-up tillsammans med lika sönderklippta ljudspår av musik, röster, sånger, ljudet av staden.

Fiorucci Made Me Hardcore (Mark Leckey) from Anon. on Vimeo.

Trots att den i år är 11 år gammal är filmens estetik mer aktuell än någonsin, både visuellt och ljudmässigt. Filmen har hyllats för att fånga det märkliga och rörande med klubbkultur med en lös kronologisk tråd – från northern soul och casuals till acid house.

Men vad som är tidlöst i filmen är dels den sällsamma plats som klubbar egentligen är, med hundratals människor samlade i medvetet förvirrande utrymmen, men också det bitterljuva i att vara precis i nuet, och hur detta nu oundvikligen kommer att få ett slut: ”The idea that ‘the best days of your lives’ will be wiped away by a change in fashion”.

Tiden gör sig ständigt påmind i Leckeys verk, med klämtande klockor, med videons sifferkoder och långsamma bilder av förväntansfulla ansikten.

Uppgörelsen med det förflutna, med det urbana, det moderna, med förändring, syns inte minst i just parallellen med modet. Modehistorikern Caroline Evans skriver i den numera oumbärliga bibeln ”Fashion At The Edge” följande:

”In periods in which ideas about the self seem to be unstable, or rapidly shifting, fashion itself can shift to centre stage and play a leading role in constructing images and meanings, as well as articulating anxieties and ideals”

Evans hävdar att precis som bortträngda personliga minnen kan komma tillbaka som rädslor eller ångest, fungerar även historiska och kollektiva trauman på samma sätt.

I en samtid där vi inte bara på individuell, utan även kulturell nivå, ständigt utsätts för ogripbara händelser och fasor som vi inte kan hantera ordentligt, varken politiskt eller personligt (naturkatastrofer, krig, terror, sjukdom, sex, död eller jakten på lyckan) finns det oräkneliga exempel på hur denna undanträngda ångest hittar andra vägar:

”Fashion, with its affinity for transformation, can act out instability and loss but it can also, and equally, stake out the terrain of ’becoming’ – new social and sexual identities, masquerade and performativity”.

Med andra ord, att göra upp med sin historia är ofta ett uttryck för en samtida oro, osäkerhet men också en uppluckring av gränser vi hitintills tagit för givna.

Den mörka, långsamma dans, electro- och hip hop-influerade Witch housen (eller drag) använder sig gärna, och ofta, medvetet eller omedvetet, av Mark Leckeys estetik, men även av avant-gardemodets och subkulturers spel med gränser. Utan sentimentalitet rör sig många witch house-band i gränslandet mellan det hotande och det välkända, både i ljud och i bild.

Witch housen möter dessa rädslor, gräver ned sig i dem. Det vackra och det skräckinjagande sätts i kontrast. Väna röster mot mörka basgångar, mjuk slow-motion mot hårda bilder. Witch housens rika blandning av musikgenrer, samplingar och uttryck belyser den idé Evans diskuterar i relation till avant-gardemodets fascination för död, förfall, sjukdom och förvirring, nämligen att vara i dialog med det förgångna, inte minst då vårt mörka 1900-tal.

Alexander McQueen, Martin Margiela, Viktor & Rolf, Hussein Chalayan, och fotografer som Nick Knight och Steven Meisel, är alla exempel på utforskandet av det vi fruktar; det avvikande, det extrema, det subversiva eller det icke normativa.

Precis som McQueen trycker witch housen på vilka våra samtida demoner är, och varför de hemsöker oss. Det är förförande och obehagligt på samma gång. Inte minst mystiska Disaro-signade enmansshowen GR†LLGR†LL har ett fascinerande förvridet förhållningssätt, tungt vilande på ett flertal videor som mer liknar konst.

Hus som brinner, personer gravt påverkade av alkohol eller droger, våld, kaos och utsatthet blandas med blommor och vackra kvinnor i närbild, ibland nästintill pornografiska.
Ett tydligt exempel på många witch house-akters uppgörelse med människors inneboende destruktivitet. Ett ”ghost in the machine” skulle man kunna säga. En filosofisk idé om vår icke-materiella själ, det som inte styrs av biologi eller hjärnans nervtrådar, utan av fri vilja. Men är då detta spöke en drivkraft eller vår undergång?

Foto: www.fashion-lifestyle.bg

McQueen delar också en annan fascinerande aspekt med mycket av witch housens uttryck; idén om den (sexuellt) aggressiva kvinnan. McQueen återvänder till henne i de flesta av sina kollektioner, om än i olika skepnad. En Medusa eller femme fatale som förkroppsligar ett förbjudet begär, inte minst sitt eget, något hotfullt och skräckinjagande.

En femininitet och en sexualitet som är bortom kontroll. Också idén om den Viktorianska besattheten av döden, om evig ungdom och dödlig blekhet syns i både modet och i witch housen.

Denna aggressivitet nuddar även vid själva begreppen som används för att benämna musikgenren, inte bara witch house utan även drag (dubbel betydelse av något utdraget, uttråkat, men också med anspelning på transvestism) eller det mer uppseendeväckande ”rape gaze”.

Jag reagerade mot uttrycket när jag hörde det, jag tyckte att det förlöjligade och reducerade den starka potential som scenen uttrycker.

Men utifrån ett McQueenskt förhållningssätt skulle man kunna vända detta till att kanske fungera mer omstörtande. Här skulle exempelvis ordet gaze fungera dubbelt, inte bara musikaliskt, som referens till shoegaze, utan också filmiskt, i referens till ”the male gaze”, den manliga blicken.

Witch house-genrens ständiga spel med osynlighet och maskerad, bandnamn omöjliga att googla, flytande gränser och just vackra, ofta aggressiva kvinnor, utmanar onekligen idén om vem som håller i kontrollen. Men även rape skulle här kunna sättas i relation till McQueen och hans ständiga representation av kvinnan som ett skräckinjagande subjekt (snarare än objekt):

”I’ve seen a woman get nearly beaten to death by her husband. I know what misogyny is… I want people to be afraid of the women I dress”.

Men witch housen rör sig också kring mer samhällskommenterande teman. Det musikaliskt något mera lättsamma bandet oOoOO använder sig även de av bilder som för tankarna till en traumatisk historia.

”Burnout Eyes” ackompanjeras av arkivbilder på kärnvapensprängningarna på Enewetak-atollen 1958, och den The Knife-doftande ”Seaww” visar ett slags retro-cyberlandskap varvat med blixtnedslag och labyrinter. Witch housens främsta namn, Salem, går än djupare och gör i videon till ”Babydaddy” ett nästintill epileptiskt hopklipp av svartvita arkivbilder som, om man pausar videon, visar bilder av händer i handklovar, tidningsrubriker som ”President Shot Dead”, vapen, kåkstäder, helikoptrar, taggtråd, fallande människor, industrier, teknik, stål, och så vidare.

Att se videon påminner mig om en scen i Luc Bessons ”Det 5:e Elementet”, där Milla Jovovich karaktär i samma ultrasnabba takt tvingas ta in västvärldens samlade historia i form av krig, svält, atombomber, död, sjukdom och naturkatastrofer, och sakta bryter ihop av bildernas tyngd.

Foto: http://search.it.online.fr

Dessa katastrofbilder är chockerande ärliga och visar inget annat än en traumatisk verklighet. De är apokalyptiska, men också totalt baserade på arkiv. De har ett stort kulturellt kapital som ger en symbolisk tyngd.

Det Caroline Evans kallar ”a pick-and-mix attitude” handlar just också om att det inte är möjligt att tänka framåt utan att tänka bakåt. Hon skriver:

”That is the process, for example, that defines the working methods of designers as various as Margiela, in his use of old clothes, and Westwood and Galliano in the way they recycle historical imagery from the theatrical dressing-up box. It is also the process I have employed to write about them. And if in doing so I have used [Walter] Benjamin and Marx more than other thinkers, it is because […] they lend themselves particularly well to remixing, for ’a remix can not only adapt to a new context, but also makes an old (and brilliant) idea contemporary’ […] If post-industrial modernity has produced us as mobile subjects, we are at least free to make our own fictions, if not our own history, in a world we never made”.

En annan genre från 2010 är chill wave, som ibland verkar överlappande i både musik och estetik, och som skulle kunna sägas hantera samma oro, rädsla och vånda, men gör det istället via nostalgi och eskapism.

Solen, ljuset, värmen, barndomen och vykortsestetiken tillsammans med de svävande, atmosfäriska och havsbrusiga ljudlandskapen skapar ett rum dit vi kan stänga om oss för att andas när verkligheten blir för påtaglig. Alternativt när vi har gett upp (läs P4k reviews reviews).

Witch housens ofta långsamma, nedslöade DJ Screw-influerade ljudbild skulle dock snarare tyda på ett sätt att distansera sig, en tillåtelse att kunna ta ett steg tillbaka och få överblick, riktigt se, istället för att helt vända sig bort.

”Fiorucci…” anses vara ett konstverk av rang. The Guardian beskrev den som ”perhaps the finest portrayal of British nightlife ever captured”. Men likheten med en av 2010 års tydligast framväxande musikgenrer är påtaglig, inte minst i utforskandet av samtiden i allmänhet och popkultur i synnerhet.

Varje enskilt band har säkerligen sina egna idéer och uppfattningar om vilka strömningar de är eller inte är en del av. Precis som konst måste man dock se dessa uttryck i sin gemensamma kontext och vad dessa får för funktion, bortom ursprungstanken.

I många fall tror jag det är svårare att uppfatta, för att uppdelningen mellan popkultur och konst fortfarande gäller. Det ena är värt att analysera, det andra inte. Men i en nutid full av trauma måste skräcken, oron, det ständiga mentala kalla kriget komma ut någonstans, hanteras och bearbetas. Så är vi exempelvis på förhand kanske avdomnade inför bilderna från oljekatastrofen i Mexikanska golfen när vi ser dem på nyheterna.

Men omformulerade och omkontextualiserade i form av Steven Meisels modereportage ”Water & Oil” (Italienska Vogue) blir de plötsligt konkretiserade, hårda, verkliga. Historieprofessorn Mark Poster skriver: ”in an increasingly hyper-aestheticised everyday life it is through various fictions that we endeavour to come to know ourselves”

Vi måste ständigt hantera våra demoner, och som sådan medvetandegörande funktion har witch housen oerhörd potential. Genren kanske är cynisk, tråkig, en hype, kanske till och med löjlig. Kanske är den också, precis som mode, ett exploaterande och erotiserande av nuet. Men just det oförutsedda, det mörka, maskeraden, leken och fokuset på det visuella kan här fungera som konstgjord andning åt tanken.

Påtagliga kollektiva minnen helt befriade från nostalgi. Vissa teoretiker hävdar till och med att estetiken idag har ersatt etiken. Om så är fallet, är det onekligen på tiden att ta nya kulturella uttryck på allvar. I en intervju med Disaro Records grundare Robert och Jim citerar de avslutande William S. Burroughs: “Storm the Reality Studio. And retake the universe.”

Här är våra rädslor, våra känslor, våra spöken. Deal with it.

Tribute to Alexander McQueen by Nick Knight, music by Björk from SHOWstudio on Vimeo.

Dålig på fotboll? Klä dig i ett par polyesterbyxor som sytts under ett ihållande regn av silver och spik. Uppsagd på jobbet? Hör av dig till AMS, men glöm inte att stänka målarfärg på dina skinnskor likt McQueen gjorde på sin ”Calamity Paint”-modell. McQueen gjorde kläder i tyg, glas och trä, på ett sätt som aldrig gjorts vare sig förr eller senare.

Genom McQueens färgstärka idévärld kunde du – och kan fortfarande – fjärma dig ifrån normalitet, världsliga krav och meningslösa hipsterträffar där ingen brinner på riktigt (och där alla är iklädda Marc Jacobs högst trevliga kläder, som tyvärr inte bär ett spår av den charmiga fjollighet som Marc Jacobs gjort till sitt uttryck).

Efter att ha hört om McQueens död satt jag i sängen i min etta i Aspudden utanför Stockholm och spelade Jaheims ”Impossible” om och om igen. Hans rader om evig kärlek, trohet och hans ”Don’t  you ever take my love from me – It would be so impossible för me to breathe” var av någon anledning det  enda som kunde samla de högst fragmentariska tankar som rusade igenom mitt huvud.

Alexander McQueen gjorde kläder för de själsligt mest utsatta. Och därför känns hans självmord som en förlust för hela den kulturvärld som premierar oliktänkande och originalitet framför avkastning. Det är en enorm förlust för den ständigt hånade grupp människor som varit så måna om att markera sitt oberoende mot livet att de glatt lagt tiotusentals kronor på McQueens kläder, men bara en enkel summa på mat. Det är en förlust för alla dem som föredragit att vara vackert klädda i hyresrätter än lättklädda på en strand i Thailand.

Hans dragningskraft var för en ytterst liten del av västvärlden lika viktig som någonsin Rei Kawakubo, housemusik, Def Jam eller Evelyn Waugh, för att bara nämna några totalt uppenbara referenser. Om ni någonsin undrar varför föreslår jag att ni ser på det här klippet:

Det sägs att McQueen alltid gjorde bättre damkläder än herrditon. Det är inte helt sant, påståendet är lite slarvigt. Hans damkollektioner har alltid varit yvigare, mer som chockerande fyrverkerier som tänjer på gränserna för vad som varit möjligt att göra med en bit tyg. Men på herrsidan tror jag att McQueen dödat än fler konventioner.

Alexander McQueen tog den moderna svalt lavenderdoftande mannen och hans förvisso fina men meningslösa Thom Browne-kostym och klädde den i ödleskinn, för att dra en parallell till höstens kommande kollektion. I denna hans sista kollektion som visades förra månaden i Milano hade han lyckats skapa en fullständigt könlös man – ett maskerat mobboffer med litet huvud och stora axlar.

Mannen som visades upp på catwalken den 18:e januari var en man vars inre konflikter doldes i kläder som om 50 år kommer räknas till ett av 00-talets stora konstnärsskap. Den psykiska instabiliteten var för övrigt inget nytt i McQueens verk: redan 2001 lät han visa en av sina kollektioner genom ett uppbyggt mentalsjukhus. Hur mycket av McQueens dokumenterat känsliga själ som rymdes i de där porträtten av väldigt ensamma människor vet jag ingenting om. Men jag är rädd att det var alldeles för mycket för att Alexander McQueen skulle kunna orka att leva vidare. Och jag saknar honom.

Kultur som inte kommer i närheten men som är bra ändå:

Jackie Edwards – I Feel So Bad (Urgammal singel)
Okej. Just den här kommer faktiskt i närheten av Alexander McQueen. En soulsingel från en av Jamaicas främsta soulsångare genom tiderna. Gömmer sig bland annat på Trojans utmärkta samling ”Work Your Soul: Jamaican 60′s And Northern Soul”, vars innehåll jag vänder mig till när ingenting annat hjälper.

Ali Farka Touré & Toumani Diabaté – Ali & Toumani (Album)
De spelar forfarande som om livet hängde på att färglägga regnbågen med sina instrument.

Michoacan – In The Dark Of The Night (Singel)
DFA är inne i en osannolik formtopp. Singlarna de släpper, housemusiken de slåss för – allt är lika bra som det som släpptes under den klassiska perioden 2002 – 2004.

Lightspeed Champion – Life Is Sweet! Nice To Meet You! (Album)
Postcard Records ekar genom hela albumet.

Moon Duo – Escape (EP)
Woodsist släpper ytterligare en bisarrt bra singel, och den här gången gör de det genom att bjuda lyssnaren på något så märkligt som… stonerrock.

Best Coast – Something in the way you say my name (Singel)
Tillsammans med Weed Diamond den absolut bästa poporkestern där ute.

Exerimental German Rock And Electronic Musik 1972-83 (Kommande samling)
Soul Jazz släpper en kosmisk krautsamling enligt formulär 1A. Men den innehåller trots allt bland den bästa musik som spelats in under de senaste 100 åren.

The Ruby Suns – Fight Softly (Album)
Arthur Russells discoande svävar över varje liten beståndsdel av The Ruby Suns djupt följsamma och läckart kromade popmusik.

Jaheim – Another Round (Album)
Han gör fortfarande soulmusik som bara R. Kelly och möjligen, möjligen Faith Evans gjorde på 00-talet.

Connan Mockasin – It’s Choade My Dear (Singel)
Do-woop.