Texterna är inspirerade av folksagor som Eno Williams fick höra som liten, på det nigerianska språket ibibio.

Jag föll redan för Ibibio Sound Machines singel »Let’s dance (Yak Inek Unek)« som kom i slutet av förra året. Den har ett driv och en basgång som kan golva en oxe. När nu det självbetitlade debutalbumet släpps på Soundway Records fortsätter musiken att övertyga.

Skivans tio låtar pendlar mellan highlife, kaxigt blås och nutida elektroniska inslag. Det doftar Seun Kuti, The Talking Heads och The Heliocentrics. Men här finns även stänk av dub, elektronika och en »Amazing Grace«-tolkning.

Ibibio Sound Machine lyckas skruva ihop alla drag till ett sound som placerar sig snyggt mellan dansant uppkäftighet och ett mer eftertänksamt tilltal.

Bandet stressar inte iväg för att stoppa in så många stilar som möjligt i låtarna. De fördelar energin väl. I ena stunden är det minimalistisk och obskyr dansmusik med highlife-gitarrer. I den andra ett funkigt groove som hämtat ur en 70-talsdeckare. Och över allt ligger Eno Williams sång som ger musiken en modern attityd och stuns.

Återstår bara att få se detta kollektiv på en scen. Tur då att eminenta Clandestino Festival i Göteborg bokat Ibibio Sound Machine till sommarens festival.

Ibibio Sound Machines debutalbum finns ute nu på Soundway Records.

Mer om Ibibio Sound Machine.

Tiden går och tristessen och händelselösheten som det innebär att följa ett soundcheck infinner sig. Så kommer Tony Allen tillbaka, sätter sig bakom trummorna och spelar en låt med bandet. »Ijo« från albumet Secret agent från 2009. Det låter fantastiskt. Tajt, kristallklart och nervigt. Blåset, takten och sången av körvokalisten Audrey Gbaguidi förenas i den coolaste dansmusik som går att hitta i ett bandformat.

Tony Allen sitter bakom trummorna och ser nästan nonchalant ut. Han vispar runt med sina trumpinnar på ett så avspänt sätt att det inte ser ut som att han spelar på allvar. Men precisionen är total, takten grundmurad.

Jag har spelat trummor i drygt 20 år. Jag har lyssnat på afrobeat i 6-7 år. Tony Allen borde vara en självklar influens. Men han har inte haft någon avgörande betydelse för mitt trummande. Spelstilen är för egen och raffinerad för det. Det är nästan omöjligt att plocka isär den och försöka härma hans takter och groove. Tony Allen har genom sin karriär mejslat fram en stil som bara kan vara hans egen.

Istället har jag inspirerats av musiken han varit involverad i. Som Fela Kutis band Africa 70. Eller soloalbumen. Eller de projekt Tony Allen medverkat i tillsammans med Damon Albarn under 00-talet. Eller det lysande samarbetet med den finska saxofonisten Jimi Tenor på Inspiration information 4, den fjärde volymen i skivbolaget Struts albumserie. Lättheten i slagen, det rörliga tempot och den mångfacetterade rytmen går igenom det mesta. Det är legendariskt och oavbrutet nytänkande.

När jag träffar Tony Allen tycker han att det är synd att jag inte haffade honom när han var bakom scenen. Då hade det funnits mer tid. Nu vill han tillbaka till hotellet innan konserten. Men i tio minuter hinner vi prata.

Din spelstil, som karaktäriseras av de dubbla baskagge- och virvelslagen, är väldigt typiskt för dig. Man hör direkt när det är du som spelar. Hur utvecklade du den stilen?
– Jag ville försäkra mig om att jag spelade som mig själv så därför utvecklade jag mitt eget sätt att spela. Hur jag utvecklade den? Jag vet inte om jag kan ge ett svar på det, jag ville helt enkelt inte vara som andra trummisar. Jag kan inte hela tiden använda mig av samma sorts baskaggeslag. Felas musik hade inte det…

Utvecklade du dubbelslagen efter Fela?
– Det gjorde jag när jag spelade med Fela.

Jag är trummis själv och har försökt spela med de dubbla slag du gör, men det är nästan omöjligt.
– Det är en kultur och hur man relaterar till saker och ting. Jag blir uttråkad av att spela raka slag, det gjorde jag när jag började spela trummor. I highlife-musiken till exempel. Men i Felas musik fanns det möjlighet att spela med dubbla slag. Och det har jag gjort ända sedan dess, fast i olika mönster. Det är inte samma dubbla slag varje gång, det varierar.

Varför blev du trummis?
– För att jag ville spela trummor, det är det instrument som jag älskar så mycket.

Du tycker om att slå på saker?
– Yeah. Det är väldigt intressant att ha ett antal saker framför dig och du måste få det att se ut som att det är ett objekt och inte många olika.

Så det är utmanande att ha alla dessa delar istället för en sak, som gitarr eller bas?
– Jaja, alla vill spela gitarr, bas eller sjunga. Alla vill vara längst fram, men jag ser det inte så. Jag kan vara långt bak på scenen men ändå längst fram, om du förstår.

Ja. Utan trummor finns det inget tempo, ingen rytm i en sång, det är ingen riktig låt. En trummis har ett stort ansvar. Så egentligen, borde inte trummisen vara längst fram?
– Jo, verkligen. Det är en gåta att man placerar trummorna långt bak. Ta bort trummor från mycket av dagens musik, som hiphop, funk och rock, och du kommer inte att höra något. Musiken kommer att tappa allt. Trummor utgör fortfarande grunden i huset.

Men borde inte trummor därför ha en högre status än gitarrer och bas?
– Det beror på. På det sätt trummor är komponerade inom den västerländska musiken innebär det att de inte får en framskjuten position, för musiken är inte skriven så. För mig är det exceptionellt dock, jag måste höra och se vad som händer. Det kan jag inte göra om jag sitter långt bak.

Du sitter högre än resten av bandet, på den här scenen sitter du på en liten plattform med trummorna och har utsikt över scenen.
– Ja, jag vill inte bara höra mig själv utan alla på scenen. Jag spelar inte för mig själv ensam, jag spelar och samspelar med vad som händer runtom mig.

Förutom Fela har du spelat med ett stort antal andra artister, som King Sunny Adé, Zap Mama, Damon Albarn och Sébastian Tellier. Vilken artist har varit mest spännande att samarbeta med?
– Det är Damon. Jag har gjort många samarbeten men han är bäst.

Varför då?
– Han närmar sig musik på ett annorlunda sätt, han är ingen one way guy. Han försöker alltid göra saker på ett annat sätt, han utmanar och ifrågasätter hela tiden. Jag tycker han är väldigt intressant.

Nu spelar ni i projektet Rocket Juice & The Moon.
– Ja, vi byggde det tillsammans, han, jag och Flea (i Red Hot Chili Peppers), innan vi bjöd in andra artister. Vi startade det i slutet av 2008 och i år kom det ut i form av ett album.

Vad är målet med projektet?
– Det är inte så mycket ett koncept, det var mer att jag, Flea och Damon ville göra något tillsammans. Och så gick vi in i studion och så var vi tvungna att få det färdigt. Så jag åkte fram och tillbaka från Paris, Flea åkte tillbaka till USA och Damon var i London. Så den spelades in på lite olika platser, och i år förverkligades det hela.

Under 80-talet utvecklade du afrofunk, en musik som blandade elektronika med dub, r’n’b och rap. Vad var det du saknade i musikvärlden under den perioden?
– Jag gjorde det för att jag inte ville förbli på en och samma plats musikmässigt. Musik är en väldigt bred konstform, det finns olika influenser från olika håll i världen. Jag ville inte stagnera, jag var tvungen att upptäcka annat. R’n’b och hiphop var det som hände då, så varför inte använda de stilarna tillsammans med afrobeat? Så länge jag inte försöker spela samma takter som i r’n’b och hiphop, så varför inte? Afrobeat kan förenas med all musik.

Du har spelat trummor i nästan hela ditt liv, gör trummorna alltid det du vill att de ska göra eller är det kämpigt ibland?
– Kämpigt?

Ja, är det jobbigt att spela någon gång?
– Nej, det blir aldrig det. Jag har spelat trummor i över 50 år nu och det är en del av mig själv. Jag blundar och spelar och så flyter det på, jag upplever det aldrig som jobbigt. Det är lustfyllt så länge musiken jag spelar är tillräckligt rik. Jag vill inte spela med något skitband eller skräpmusik och svettas.

2. Samling – Akwaaba Sem Transporte
Kuduro från Angola, elektroniskt, hårt och futuristiskt.

3. Staff Benda Bilili – Très très fort
Den elakaste och samtidigt finaste kongolesiska lo-fi-rumba man kan tänka sig.

4. Tony Allen – Secret Agent
En uppvisning i underskruvat trumspel, understatementdriv och lätt moderniserad afrobeat.

5. Thandiswa – Ibokwe
Sydafrikansk r’n’b där zulu- och xhosamusiken inte är dekoration utan själva stommen.

Foto: myspace.com/thandiswaofficial Thandiswa, sydafrikansk r'n'b när den är som bäst

6. Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba – I speak fula
Inte lika sublim som debuten ”Segu Blue” men med fin livekänsla och blixtrande Ngoni-kaskader.

7. Samling – Ghana special: Modern high life, afro sounds, ghanaian blues 1968-1981
Skivbolaget Soundway har bland annat gett ut de helt briljanta samlingarna ”Ghana Soundz”. Ghana special fokuserar på ett mindre funkigt sound men är precis lika bra.

8. Samling – 1970’s Algerian Proto-Raï Underground
Av någon anledning finns det få samlingar från den här tidiga, psykedeliskt influerade raïepoken. Artister som Boutaiba Sghir får en att önska många fler.

9. Kamel El Harrachi – Ghana Fenou
Skivtiteln till trots, chaabi från Algeriet. Utan konstigheter eller överdrivna moderniseringar, men med grym energi och en tydlig popsensibilitet i framförandet.

Men i det brittiska skivbolaget Struts sympatiska serie ”Inspiration Information” (som nu kommit till volume 4) sammanstrålar de på ett alldeles lysande sätt. Allens grooviga och egensinnigt polyrytmiska spelstil glider in i Tenors släpigt snygga saxofonslingor (han spelar även instrument som marimba och kalimba samt sjunger på två låtar) och skapar en lika filmiskt febrig som jazzigt levande korsbefruktning mellan två artisters olika temperament.

Total rekommendation för alla som vill höra funkrytmer som rör sig i ett helt eget universum! Köp den här.

Då var det pappa Fela Kuti som fick hela Afrika (och lite senare även artister som Brian Eno och David Byrne) att dansa till sin banbrytande fusion av jazzfunk, highlife-gitarrer, västafrikanska rytmer och drivet blås. Numera är det Seun Kuti som, tillsammans med sin äldre halvbror Femi, för arvet vidare till en internationell publik.

Men han är inte ensam. De senaste årens ökade intresse för afrikanska musikstilar inom den västerländska popen har gjort att afrobeaten har fått en bredare spridning. Och ironiskt nog är Seun Kuti populärare i Europa än på hemmaplan i dag.

Seun Kuti

– Ja, jag spelar oftare där än i Afrika, européerna älskar musiken så mycket att de nästan har gjort den till sin egen. Men jag tror att den har mer att ge eftersom den var före sin tid. Det är ett sound som passar bättre i dag, och om 20 år kanske det är den främsta genren i världen, säger han.

Redan vid nio års ålder debuterade han som körsångare i sin pappas storband Egypt 80. På nära håll fick han se hur Fela styrde kollektivet med strikt hand, genom hypnotiska tiominutersjam där den musiker som råkade spela en enda ton fel kunde få hela konserten att avbrytas. I dag är det Seun som leder orkestern, om än inte lika perfektionistiskt som sin far (”jag behöver inte säga till dem hur de ska spela, de är faktiskt mycket bättre nu än när de uppträdde med pappa”). Men med samma patos för det politiska budskapet, som är en lika självklar del av afrobeatgenren som själva musiken.

– Det är inte många afrikanska artister som berättar om situationen i deras hemländer i dag, många gör kommersiell pop och vill bli kompisar med politiker och makthavare. Men afrobeat har alltid handlat om att verka för förändring, musiken är en del av en ideologisk och medveten rörelse som fortfarande är viktig för min kontinent och mitt folk, säger Seun Kuti.

Liksom sin pappa har hans politiska övertygelse ibland provocerat myndigheterna i hemstaden Lagos. På Felas tid var det militären som styrde och utövade en repressiv kontroll över invånarna. Nu är det polismakten som inte sällan använder brutala metoder för att sätta sig i respekt. Något Seun Kuti fick erfara strax innan han skulle ge sig ut på sin sommarturné tidigare i år.

– Jag och några kompisar var ute en kväll och plötsligt kommer det fram en polis och drar upp sin pistol och siktar mot en kille. Jag undrade vad han sysslade med för han var helt oskyldig, och det räckte för att de skulle börja puckla på oss. Tyvärr hamnar jag ofta i trubbel för att jag inte kan hålla tyst, skrattar Seun lite luttrat.

Men det är inte bara polisen som han har emot sig i Nigeria. Politikernas makt över media är stark och de artister som vill få sin musik spelad på radio måste öppna plånboken. Men Seun vägrar.

– Det är ett dilemma för folk får inte veta hur det går för mig i utlandet eller hur stor jag är. Men jag behöver egentligen inte radion! Jag har ändå stöd bland de unga i min generation, jag ser att viljan till förändring finns där och det enda de strävar efter är att förbättra sin situation, så det finns hopp!

Seun Kuti om sju poplåtar med afrikanska stildrag.

1. ”Optimo”, Liquid Liquid.
”Det märks att rytmen och texterna är inspirerade av afrobeat. De kommer från USA, det hörs på accenten. Det är coolt, jag skulle lätt dansa till detta.”

2. ”Brothersport”, Animal Collective.
”Det låter som de tagit intryck av sydafrikanska körsångare, men det är för mycket folkmusik för min smak.”

3. ”Cape Cod Kwassa kwassa”, Vampire Weekend.
”Highlife! Dessa killar har fattat vad det handlar om. Jag gillar gitarrerna. Men det skulle inte funka i Nigeria, där lyssnar de bara på popskval. Det spelas inte någon medveten musik överhuvudtaget.”

4. ”Tonights today”, Jack Penate.
”Det finns lite tidig afrobeat i låten, gitarrerna är väldigt highlife här också. Hans sångstil är influerad av reggae.”

5. ”Living thing”, Peter Bjorn and John.
”Början är ganska enkel. Men jag gillar det inte. Det är bara att lyssna så fattar man. Det händer ingenting, de måste ha gett ut detta på ett eget bolag.”

6. ”Like a fading rainbow”, Jenny Wilson.
”Jag älskar hennes röst, men musiken är inte så influerad av något afrikanskt. Bara för att man har med en bongotrumma gör det inte till afrobeat.”

7. ”The great curve”, Talking heads.
”Detta är spännande. Och äntligen lite blås! Bästa låten hittills. Allt är bra i den, gitarrerna, sången och drivet. Detta skulle funka vilken dag som helst i Lagos.”

Sean Anikulapo Kuti

• Född: 1982.

• Är: Son till multiinstrumentalisten, politiska aktivisten, polygamisten och den strikta bandledaren Fela Kuti, som släppte ett stort antal album och var en av Afrikas största stjärnor under 70- och 80-talet. Fela avled 1997. Seun är halvbror till Femi Kuti som också var medlem i Egypt 80 och har varit uppmärksammad soloartist internationellt sedan slutet av 80-talet.

• Lärde sig spela saxofon när han var 8 år och blev samtidigt körsångare (och ”maskot”) i Egypt 80. I dag leder han kollektivet som inte sällan uppgår till runt 15 musiker och dansare.

• Album: Släppte skivan ”Many things” förra året. Nytt album kommer i början av nästa år.
• Seun Kuti & Egypt 80, live i Dakar.