Västkusten i mitt hjärta

»A young man walks in with a leopard-print Supreme towel on his head, and Jeremy Scott adidas on his feet. “You inspired this outfit,” he says. Rocky smiles and takes time to chat even when his bodyguard pushes to keep the line of waiting fans moving.
(Artikel om A$AP Rocky i Complex Magazine, 12/11 -2012)«

Det finns de som påstår att musiken i allmänhet, och popstjärnorna i synnerhet, förlorat sin roll som stilförebilder. De har fel.

Vid en första anblick är det visserligen både lätt och förlåtligt att göra ett sådant antagande. Särskilt med tanke på att H&M bara i veckan meddelar att bland de första accessoarer som släpps i samarbetet med belgiska modemärket Martin Maison Margiela är en väska i form av ett gitarrfodral. »För weekend-resenären som aldrig övergav drömmen om ett liv som rockstjärna«, skriver H&M själva i sin pressrelease.

Eller när Kanye Wests blotta närvaro vid sidan av en catwalk så lätt och ledigt blir ett försäljningsargument för så många av våra ledande modemärken.

Det är bara det att vi som vanligt måste lyfta blicken en liten bit bort från uppslagen i de allra glossigaste modetidningarna och stilspaningarna på kvällstidningarnas nöjessidor. Mot, för all del, den ljusskygge producenten Zomby.

I sina ostrukturerade twitterinlägg om klädesmärken som Lanvin, Dries Van Noten och framförallt den brittiska huliganetiketten Stone Island, sätter Zomby dem i en ny kontext. En mycket mer angelägen sådan. Och därmed gör en samlad generation av bassentusiaster genast mentala anteckningar.

I Zombys värld hör allt samman och det byggs ständigt nya fiktiva väderkvarnar att slåss mot. Där är du aldrig mer nöjd än när du arrogant kan sucka och dra Stone Island-hoodien över huvudet efter att omvärlden tittat oförstående åt dina långa haranger om till exempel den tyska technodj:n Ellen Allien.

Bär du exakt det här plagget, från just det här märket precis nu så har du alltid varit nere med den angelägnaste popmusiken. Det är bara logiskt för dem som redan förstått och formulerat samma teorier i sina huvuden.

Jag tänker på det här efter att det svenska skivbolaget Service gått ut i media och deklarerat att de slutligen slår igen portarna efter tio verksamma år. För det var ju just Service-artister som The Tough Alliance och The Embassy som gjorde att jag överhuvudtaget började bry mig om kläder en gång i tiden.

Ingen författare, designer, idrottsstjärna (bortsett från Eric Cantonas uppvikta kragar), journalist eller ens en specifik subkulturell rörelse hade förmått något sådant. Bara en handfull göteborgska popstjärnor som fick mig att vilja, eller nej snarare bli besatt av att vara en del av ett sammanhang.

Det var tack vare Eric och Hennings uppenbarelser i musikvideon till »Make it happen« som jag köpte en ljusrandig Fred Perry-skjorta (vilket fortfarande är ett av de vackraste plagg jag någonsin burit). Ett märke som visserligen aldrig signalerat något subversivt, men ingen bar upp det som jag, inbillade jag mig själv.

Men framförallt var det en uppnitad pressbild i mitt rum på The Embassy iklädda lediga lammullströjor som gjorde att jag jagade färgglada tenniströjor från Ralph Lauren på Tradera kvällarna i ända.

Det var den bilden som fick mig att jag stega in i min gymnasieskola i ett par storlekar för stora chinos och en lila polotröja med en liten häst som med nöd och näppe höll sig kvar på bröstet.

Jag såg förjävlig ut men jag såg åtminstone ut, för att citera författaren Robert Elms.