Pingeling, du har nytt mail!

Tjena!

Hoppas sommaren varit fin. Själv har jag varit i Slovenien och Skåne. Funderar lite över musik och hur man ska få tiden att räcka till. Jag har fastnat i ett beteende där jag mailar mig själv med grejer som jag inte ska glömma att kolla upp. Det resulterar i att jag skickar samma mail till min egen inbox om och om igen för att jag inte hunnit att lyssna på låten eller albumet eller vad det nu är. Detta har även börjat innefatta artiklar, filmer och annat. Som särbo och än så länge utan barn känns det futtigt att klaga över tidsbrist, men några fler timmar per dygn vore trevligt.

Well, vad ser du fram emot i musikväg i höst?

/Adrian

Hallå broder!
Det har den, även om allt mer eller mindre kretsat kring mitt sommarvik som utkämpats på en redaktion där luften ständigt stått stilla.

Man ska inte klaga när man har jobb, men jag kände precis som dig att tiden helt enkelt inte räckte till. Fick stressfraktur av alla mp3:or, mixtejps och tolvor som bara staplades på hög. Så jag tog helt enkelt sommarlov. Det betyder i klartext att jag valde bort typ nittio procent av all nyproducerad musik och dök rätt ner i allt jag lärde mig älska för länge, länge sedan. Typ det stora amerikanska musikarvet. Vågar knappt räkna hur många boxar från Bear Family jag avverkat eller hur många samlingsplattor med John Lee Hooker, Billie Holiday och Ray Price jag lyssnat på. Herregud, jag består numera av högre andel gubbrock än blod.

Nu i efterhand märker jag vilken nyttig och välbehövlig paus det var. Jag har aldrig varit så här sugen på ny (verkligen NY) popmusik som kan slå undan benen på mig. När det gäller nya släpp febrar jag efter rätt uppenbara förhandsfavoriter som Tinashes debut, uppföljarna till SBTRKT:s och Deptford Goths album samt Vessel, Gazelle Twin och givetvis Lil' Boosies första lp sedan frigivningen. Förutsägbart?

Har du strukturerat någon lista? Du har så extremt mycket bättre koll än mig på nya svenska akter och jag tar mer än tacksamt emot alla tips på den fronten.

xx
Henrik

Hallå!

Nej, jag har inte gjort upp någon lista, jag har dålig koll faktiskt. Att hitta ny musik har blivit mer av en slump för mig. Såklart inte bara, men mycket så. Det kanske beror på att ens nyfikenhet går upp och ned. Men spontant hoppas jag att HMSV (Hjältar mot sin vilja) överraskar och får ur sig ett debutalbum innan året är slut. Och att Seinabo Sey och Sabina Ddumba släpper nytt också.

Vad gäller utländska artister så ser jag mycket fram emot Pharmakons kommande album, tyckte hennes (Margaret Chardiet) förra platta Abandon var sjukt bra. Hon gör musik som är konfrontativ på ett sätt som jag verkligen gillar.

Har du hunnit läsa något i sommar? Jag läser ganska långsamt men beställer återkommande en massa biografier och en eller ett par romaner som läggs på hög. Men nu håller jag på med Viv Albertines biografi Clothes Clothes Clothes, Music Music Music, Boys Boys Boys. Den är befriande öppen, avväpnande och raka motsatsen till de vanliga musikbiografierna som ofta fastnar i ointressanta artistbetraktelser och anekdoter som var roliga bara för de inblandade.

/Adrian


Hallå!

Sabina Ddumba, check. Pharmakon, check. Denna stress, som både du och jag verkar känna, av att inte hinna med all konst som öses över oss vareviga dag, vecka, månad – vad tror du det grundar sig på?
Handlar det om ett bildningskomplex? En ständig nyfikenhet? Eller bara om att man vill upptäcka så mycket vackra saker som möjligt under ens tid här på jorden? Det är sådant jag går och funderar på när en oöverkomligt stor Albert Ayler-box som ljuder i mina högtalare.

Oj, vad jag verkligen vill läsa Viv Albertines bok! Det var faktiskt en kollega (ex-punkare) till mig i somras som berättade att han tog dottern med sig till ett återföreningsgig med The Slits häromåret. Efter konserten berättade dottern, som var typ nio eller tio år, att hon ville lära sig spela bas. Jag är bara 26 år och har aldrig upplevt punkrörelsen förutom genom torra historieböcker men ändå fick jag tårar i ögonen. Fast det handlar nog mer om Slits än om punken.

Utöver tre James Lee Burke-deckare (rekord för en sommar!) så tog jag mig äntligen igenom Eleanor Cattons The Luminaries. Jag kan knappt prata om den för dig, ens i skrift. Det krävs två glas dry martini och några timmars soulsearching tillsammans innan jag vågar berätta allt den rev upp hos mig.

Apropå det – TMA firar fem år i höst! Är det inte dags att vi samlar trupperna, spelar musiken vi håller närmast hjärtat och kanske läppjar på en drink eller två?

xx
Henrik

Hej,

Jag tror att stressen är en kombination av det du nämner. Jag är ofta sugen på nya grejer, framför allt det som inte uppmärksammas i de breda kanalerna. Det finns så mkt bra därute. Man blir i minst åtta fall av tio positivt överraskad av en ny eller för en själv tidigare okänd producent, artist eller konstellation. Det där blir ganska snart en jakt som även handlar om just tid, både i ens direkta vardag och i ett längre perspektiv. Resultatet för mig blir inte sällan att jag tankar ned musik som ligger som en massa zippade filer i en enda röra på datorns skrivbord. Länge kunde jag ladda ned saker bara för att ha dem på datorn. Om eller när jag tänkte lyssna på dem blev sekundärt. Musikintresse reducerat till samlande utan mål och tanke.

Sedan finns det även en rejäl dos bildningskomplex hos mig. Jag har stora kunskapsluckor vad gäller disco, soul och hiphop. Luckor som jag länge velat täppa till. Men här handlar det om ett inlärande som får ta lite tid och som sker lite mer övergripande. Att läsa bra böcker, hitta grymma samlingar och annat. Men tiden återigen, hur hittar man den? Det handlar om prioriteringar såklart. Och att få tid att prioritera haha.

Såklart att vi ska uppmärksamma femårsjubileet. Ett par nya texter och ett urval av höjdare som vi publicerat sedan vi startade kanske?

Hoppas du på något särskilt i höst i musikväg förresten? Eller för den delen inom kulturen generellt?

/A

Jag förstår precis vad du menar. Och det sista man vill, det absolut sista, är att bli en skivsamlare. Oavsett om man lagra musik på hårddisken eller rent fysiskt i en skivhylla finns det inget som tar udden av den finaste passionen som livet kan erbjuda om man noggrant sorterar det under flik E i en samling. Det finns något oerhört nöjt i det som jag avskyr, särskilt när jag ser de dragen hos mig själv.

Jag tror mitt bildningskomplex har mycket att göra med att jag växte upp på landet, långt bort från exklusiva spelningar med Four Tet och butiker med Junya Watanabe i skyltfönsterna.
Istället brukar jag tänka: »Nej, jag såg aldrig Tomorrow, in a year men kan du rabbla Basic Channels tolvor i kronologisk ordning som jag?« »Hur många gånger har du läst Finnegans Wake förresten?« Osv, osv. Det finns något tragiskt i det självhävdandet. Det är nog också därför jag är så jäkla spretig i mitt lyssnande.

Hur har det varit för dig som ändå vuxit upp i det större Linköping?

Apropå jubileet hade det varit kul om vi gjorde ett par edits av våra favoritartiklar där vi lägger till motiveringar om varför vi håller dem extra nära?

Som svar på din fråga om vad jag ser fram emot i höst så är jag rätt intresserad av var Untolds skivbolag Hemlock är på väg. Och jag vill så jäkla gärna göra en intervju med Ji Nilsson. Visst tusan känns hon superintressant? Sedan finns det verkligen en allt större våg av typ skandinavisk reggae/dancehall som jag vill gräva vidare i, med start kring det Natasja Saad höll på med. Har du hört talas om henne?

Förresten ligger jag vaken om nätterna och drömmer om en lång text om Louis Armstrong. Vet dock inte hur jag ska vinkla den än...
Just ofokuserade mastodonttexter tycker jag det ska bli mer av i höst haha. Problemet är att man nästan är rädd för att börja på dem.

/H

Jag är faktiskt uppväxt utanför Linköping, mitt på östgötaslätten i ett samhälle som heter Örtomta med runt 250 invånare. En pytteort med skola, kyrka och busshållplats. Där frodades inte musiklivet direkt, förutom i den lokala frikyrkoförsamlingen där jag inte hängde så ofta. Det var fotboll, hockey och epa-traktorer som gällde. Men musiken fanns där i vårt hem, och blev mer påtaglig i slutet av mellanstadiet för mig. Hårdrock nästan för hela slanten i början. Så där finns nog också en bakgrund till kunskapstörsten hos mig.

Ji Nilsson känns som en självklar artist att tjöta lite med. Jag har inte hört talas om Natasja Saad tidigare men tycker hennes livsöde verkar både spännande och gripande så henne måste vi göra något på.

Själv har jag länge tänkt att skriva något längre om Bill Evans, har en bok om honom jag borde läsa, älskar hans pianospel. Om det blir i höst återstår att se. Däremot SKA jag få ur mig en text om Kim Gordon, lovar!

Vad ser jag fram emot i höst? Hm, att hitta luckor av lugn och vila, haha. Och att bli överraskad av musik i oväntade och obskyra sammanhang. Gärna av arrangörer som Koloni (Göteborg) och Mother och Masskultur (Stockholm) som har bra grejer på gång i höst. Men å andra sidan är en bra spelning oavsett ställe oslagbart, även i en eventarena.

/A

Hej igen!

Jo, nu när du nämner Bill Evans-boken kom jag på att jag faktiskt läst en bok till i sommar! Eller läst om ska jag nog snarare säga: Alyn Shiptons A New History of Jazz. Den har samlat damm i bokhyllan sedan mina studiedagar i Lund. Jag köpte den som kurslitteratur och skummade mest igenom den för att klara första tentan, för ungefär fem år sedan.

Vet inte vad som fick mig att plocka upp den igen. Men det är väl den boken som legat till grund för mitt musiklyssnade – det stora amerikanska musikarvet (en löjligt pretentiös beskrivning, inser jag nu) – i sommar. Jag vet inte ens om jag strävat efter mer kunskap. Jag har nog mest lyssnat på Louis Armstrongs Potato Head Blues och tyckt att det är så tossigt, löjligt, överjävligt bra. Precis som vilken ny singel med Kindness eller K. Michelle som helst.

Ändå är det just de senare som jag allra helst vill gå ner i spagat över. Och det är inte bara jag. Om svensk musikjournalistik för tjugo år sedan handlade om att återupptäcka musikhistorien, och för tio år sedan om att rita nya vägar genom den så går det mesta i dag ut på att förtränga att det funnits något före Beyonces senaste singel.

Och jag köper det, jag tycker att det är toppen. Det finns något progressivt med att lyfta fram det breda också.

Jag blir dock gladast när kultur kommer, precis som du skriver, från oväntade och obskyra sammanhang. Jag har väldigt svårt för den sortens musikbevakning som sker i linje med de stora skivbolagens marknadskampanjer. Jag tänker främst på hur det såg ut när Daft Punk skulle släppa sitt album häromåret, eller eller Kents rosa kampanj för singeln »La Belle Epoque«.

När jag tänker på det gör det mig så jäkla glad att vi på TMA står utom allt det där. Även om vi inte tjänar ett skit på vårt skrivande här. Galagos Johannes Klenell har nyligen skrivit en jättebra debattartikel i ämnet. Har du läst den förresten?

xx
H (kulturmarxisten)

Nej, det har jag inte.

/Adrian