Ensamheten med en blick

Jag har ingen aning om huruvida Adrian Tomine uppskattar The Kinks eller inte. Men jag kan inte låta bli att höra Ray Davies röst när jag läser New York Drawings – Adrian Tomines senaste samling med bilder och serier. För det fanns en tid i The Kinks karriär då deras låtar handlade så mycket om den ensamhet man kan känna bland andra människor. Och precis som i Adrian Tomines illustrationer över främlingar som möts i ögonblicket förkroppsligas storstaden och vad vi gör med den. Vad vi gör med den när vi blir nödgade att hitta våra egna vägar i en stad vi samtidigt försöker lära känna.

Adrian Tomine har i över ett decennium varit med och bokstavligt talat format The New Yorker till den tidning den är idag. Som illustratör och serietecknare har han penslat ut sidorna med satir över samtiden genom ett särskilt och finkänsligt finger på ensamheten. Så som ensamheten ser ut när den känns omöjlig att undvika.

Inte sällan försöker han beskriva den där ihåligheten som kan drabba en med full kraft när man möter en ny stad. Många vet nog hur det är. Man har precis tagit steget till något man drömde om, men mest av allt blev drömmen kvar i huvudet. Oavsett hur nära man än kommer den.

Adrian Tomine flyttade från Kalifornien till New York för exakt tio år sedan, och bytte studentrummet med fördragna persienner mot familjeliv i Brooklyn. Alldeles för länge hade han legat i en inrökt position på sin soffa och låtit tv-programmen förstrött bläddra efter varandra under förmiddagarna. En dag andades han ut, och såg beslutet att flytta som den enda vägen ut ur tristessen.

Själv flyttade jag till Stockholm från Örebro under sensommaren 2012. Det är bara en två timmar lång resa men ändå skillnaden mellan gammalt och nytt. Skillnaden mellan hemstad och mina drömmars stad. Men för min del låg drömmen aldrig i framåtrörelsen. Mycket lite av mina drömmar är knutna till framtiden paradoxalt nog.

I stället är det nästan alltid bilderna av någonting som flytt som får mig att drömma. I Stockholms fall var det Ingmar Bergmans film Sommaren med Monika och hur Slussen dunkade och lät uppifrån Skinnarviksberget. Ångbåtarna som till synes riktningslöst kryssade runt på Riddarfjärden och Per Anders Fogelströms bilder av industrihamnar som vaknar i horisonten. Men allra mest lockade känslan av att bli anonym i en stad som inte riktigt brydde sig om en.

Det är genom denna ensamhet som jag ser Adrian Tomine. Det är ensamheten genom en blick man aldrig hinner fånga upp själv. Tomine fångar upp den åt oss; han visar hur blicken berättar allt man behöver veta när den kastas mellan två personer inuti en klubblokal med öl fastlimmat mot golvet. Eller hur den ser ut och känns när den skickas genom glaset på två korsande vagnar nere i tunnelbanesystemet.

I New York Drawings möts läsaren av 20-åringar i skarven mellan ungdom och karriär, 30-åringar som flackar mellan firmafesten och BBQ-ångor på rökiga balkongpartyn. Vi får se när främlingar möts, naket och okommenterat. Och där ute svävar New Yorks skyline.

Kanske allra starkast blir ensamheten i de bilder där blicken är allt som finns kvar, allt som fastnade. När Tomine illustrerar två tunnelbanevagnar som åker förbi varandra låter han samtidigt en ung flicka möta en ung pojke mellan glasen. Inuti vagnarna, och i utrymmet mellan centimetertjockt glas och räls, uppstår en plötslig samhörighet när de båda inser att de sitter med samma bok i handen. Blicken är snabb, skarp och hjärtskärande.

Den där sekunden kommer att rinna ut i samma takt som att vagnarna byter spår och livet återgår till vardag igen. Ensamheten framträder i en sekundlång samhörighet. Sedan inget mer, kanske aldrig mer. Och det är precis i den vi lever. Adrian Tomine fångar den där sekunden, om och om igen genom New York Drawings.

Wes Anderson, som använde sig av just The Kinks i soundtracket till The Darjeeling Limited, har närmat sig ensamhet på samma sätt när han målat upp sina lätt samhällsbortvända individer med anpassningsproblem. Och precis som Adrian Tomine har han via sina filmer, från Rushmore till Moonrise Kingdom, hjälpt oss förstå vikten av vad blicken kan ge, oavsett hur kort den är.

Det är genom blicken som Tomine lyckas porträttera ögonblick i vardagen som ter sig till synes oförklarliga, till synes för små för att berätta om för någon, men som i stunden kanske betyder allt. Och kanske fortfarande gör.

Det är just »Strangers«, The Kinks finaste sång om ensamhet, som gör både Adrian och mig själv sällskap. Inte bara för att den är en av de råaste och mest desperata sånger om allas jakt på att hitta sig själv. Utan också för att den sträcker ut en hand till någon annan, till alla främlingar som vi inte visste att vi ville lära känna förrän det var för sent.

»So where are you going to I don’t mind
If I live too long I’m afraid I’ll die
So I will follow you wherever you go
If your offered hand is still open to me
Strangers on this road we are on
We are not two we are one«