Det imaginära dansgolvet

En av de få gånger jag valt att söka kontakt med någon på ett dansgolv var första gången jag mötte min fru. Vi lämnade båda för några sekunder våra två hörn och sådde ett frö till vad som idag är en familj på fyra personer. Två personer som av olika anledningar valt att ställa sig utanför den kontext som varje enskild klubbsatsning bygger sina ofta kortvariga storhetsperioder kring.

Vår samstämmighet i vad vi önskade att få ut av en natt på dansgolvet har alltid utgjort ett grundfundament i vårt äktenskap.

Jag har aldrig varit en del av ett sammanhang, något som oftast plågat mig, gjort mig obekväm och närt det redan välgödda självhatet inom mig. Att bli en del av de inre kärnorna på de olika klubbsatsningar som jag mer eller mindre regelbundet har bevistat under åren var aldrig ett alternativ. Inte heller var det nödvändigt, ty det var tystnaden och ensamheten som var det egentliga utbytet.

Bakom mina slutna ögon och spattiga danssteg föddes tankar och drömmar som förlöstes av soul, house och techno. (Idéer försvann visserligen lika fort som minmaltechnon gjorde från Stockholms klubbscen). Drömmar skapade ur vad som för stunden var det perfekta beatet var det som tog mig igenom självförakt, arbetslinje, personlig sorg och dålig ekonomi.

I den ordlösa tillvaron och i väntan på att nästa tolva skulle mixas in som jag kände mig hemma. I detta mellanrum mellan fiktion och verklighet nådde jag äntligen den inre ensamhet som jag sedan barnsben eftersträvat. För nyansernas skull bör det tilläggas att detta tillstånd nåddes först när jag förlikats med tanken på att jag aldrig kunde bli en av dem som satte en personlig prägel på nattlivet.

Först när jag accepterade min roll som en totalt ointressant individ kunde jag nå de insikter som krävdes för att begripliggöra vad musiken verkligen betydde för mig. Bakom positioneringarnas tilltalande fernissa fann jag den verkliga acceptansen att få existera utan att någon brydde sig eller ställde obegåvade frågor.

Jag vill inte förringa den eventuella subkulturella kontexten, den bidrog i högsta grad till min utveckling som människa. Men när jag blickar bakåt i den personliga historiens backspegel är det inte den jag minns. Det är tanken på en fristad från samtidens galenskaper som får mig att varje fredag lite halvhjärtat scanna helgens klubbutbud. Att få bli ett med musiken och för några timmar komma i kontakt med det som verkligen betyder något.

Det är den känslan som jag försöker återskapa på det imaginära dansgolv som vi tillsammans bygger i mitt hem. Där baren är ett tågset från brio och hipstern bytts ut emot en två veckor gammal dotter som eftersträvar allt annat än ensamhet.