Det här med ”live”, del 2

För några dagar sedan berättade Kristofer om varför han blir så uttråkad av att se artister stå på scen. Livespelningen är den nya mötesplatsen för oss som tycker om musik, tydligen. Och det är ju här musikerna ska dra in pengar i fortsättningen. Men livespelningen är också ett ställe där vi tvingas trängas med fulla människor i obrydd klädsel i en tråkig lokal med dåligt ljud. Helt enkelt en miljö som är allt annat än förtrollad och fantastisk, vilket musiken eller ”konsten” förhoppningsvis ska vara, borde vara. Tyvärr är det snarare en plats där fantasin dör.

Och jag håller verkligen med. Det finns faktiskt få saker jag är mindre intresserad av än att se ett rockband på turné komma förbi Debaser Slussen vid elvatiden en kväll mitt i veckan. Det är en känsla som vuxit sig allt starkare de senaste åren och som jag verkar dela med de flesta jag känner.

Men så finns det andra sätt att uppleva levande musik. På teatrar och i konserthus, sittplats, dyrt ljud och dramatiskt ljus. Av en händelse såg jag både Bill Frisells Disfarmer-föreställning och Diamanda Galas The Refugee i Uppsala under veckan. Båda två djupt rörande upplevelser, båda större än bara musik, något som uppstod just där; just den där förtrollade situationen som är så sällsynt.

Jazzgitarristen Bill Frisell har tonsatt svartvita porträttbilder av den under sin levnad mycket anonyma fotografen Mike Disfarmer. Bilder tagna i studio på människor uppställda mot en enfärgad fond, vissa finklädda, andra till synes spontant sugna på ett porträttfoto och insmugna från gatan, de flesta mycket allvarliga, barn och gamla, par, grabbgäng, hela släkter. Disfarmer hade sin studio i Arkansas på 30-, 40- och 50-talen, bilderna svartvita, mycket enkla men poetiska på ett sätt som dagens naken-man-med-bebis har svårt att mäta sig med.

På Uppsala konserthus flödar bilderna långsamt in och ut i varandra, tematiskt paketerade efter motiv, män, kvinnor, barn, familjer, par. Frisells musik är ett slags filmmusikscountry, lyriska ljudlandskap skapade på gitarr och violin, ståbas och pedal steel, skriven med inspiration i bilderna och utifrån fantasin om hur det kunde ha låtit om en radio stod på i den där fotostudion i den amerikanska södern för 60, 70, 80 år sedan. Noterad musik med plats för improvisationer, liksom klinisk men med värme. Dess möte med bildflödet är meditativt. Hundratals par ögon och ansikten passerar, människor med arbeten och vänner och kärlekar, minnen och förhoppningar, barn, erfarenheter, svårigheter, som vi aldrig visste något om, och vars liv försvann i tiden. Det svindlar lite. Livets korthet, dödens visshet (evighetens längd).

Några dagar senare kliver den grekisk-amerikanska sångerskan Diamanda Galás in över samma scen, värdigt rakryggad helt klädd i svart, på decimeterhöga och fransiga stilettstövlar i mocka, tjockt hår ner till midjan. I publiken sitter transor, goter, svartmetallare och Uppsalas gråbrunklädda kulturelit. Galás sätter sig vid sin flygel halvt bortvänd från publiken och tummar bland nötta notblad. Sedan börjar hon spela, typ misshandla pianots basregister, och med munnen mycket nära mikrofonen skapar hon ljud som de flesta variationer av begreppet sång nog har svårt att känna släktskap med. Jag vill omedelbart gå därifrån. Vem fan orkar detta, allvarligt talat. Men det är på något sätt som om hon i den där stunden, under den första minuten, upprättar ett kontrakt med publiken. Man får inse: Det är så här hon jobbar och nu släpper vi gemensamt föreställningarna om vad en person vid ett piano ska innebära. Därefter är det något av det vackraste jag har varit med om.

Hon är verkligen en gudomlig pianist och sångerska, säregen och helt ohärmlig. Spelet är explosivt – exploderande – och expressionistiskt, precis som röstkonsterna. Det ljuva delar rum med det motbjudande. Under konserten som tematiskt är en hyllning till friheten, till utlevelse och från förtryck, spelar hon kabaret och romantiska pianoverk, amerikansk rootsmusik och klanger från Medelhavets sydöstra stränder. Ibland smutsar hon ner ytan av sin rena sopranröst med effekter, ibland skriker hon bara, ibland smäller hon pianot på käften, ibland smeker hon det försiktigt. De disparata influenserna verkar under hennes händer komma från en och samma plats, och rösten som då och då låter som när man repar upp en rulle brun pakettejp, fogar ihop dem och håller dem samman. Det är knappast traditionellt vackert (fast jo, det också) men fysiskt berörande, fängslande, häpnadsväckande.

Ljuset skiftar mycket långsamt kring hennes pianopall. Scenen badar en stund i blodrött, sveps in i ett nostalgiskt dammgult sken och görs iskall under ett skarpt månskensljus. Diamanda Galás vänder publiken ryggen, tittar inte åt oss, säger knappt någonting förutom att berätta att en av sångerna är tillägnad den man hon senast hatade/älskade. Ändå är kontakten och spänningen fullkomlig. Inget annat händer, än detta. Inte i hela världen. Man kan inte andas, blodet bultar i handlederna, och efteråt kroppen känns svag och tömd.

Också en sida av ”det här med live”.