Honky tonk: Lögner och skuld

Titta på omslaget. Trots att albumet gavs ut för snart 35 år sedan är konvolutet inte mindre skrattretande. Särskilt med tanke på att skivbolagets förhoppningar med albumet var att återlansera en sliten storstjärna på dekis tillbaka in på topplistorna igen.

Iklädd en pastellfärgad hawaiiskjorta med gigantiska kragar under en hårt kromad Bobby Ewing-frisyr är det som om alla fördomar om countrymusik ryms i porträttet av George Jones på omslagsbilden till I Am What I Am.

Skivan kom att bli hans allra största framgång dittills. Men det berodde mer på de outsägligt sorgliga och nästan skrämmande självbiografiska låtarna, än ett omslag som uppvisade en total brist på respekt för skräddaryrket.

George Jones hade spenderat de senaste åren innan albumet i en slags alkoholiserad, katatonisk dimma efter en utdragen skilsmässa med sångerskan Tammy Wynette. All ångest, all den dödsskräck som drivit George Jones mot hans mentala stupbrant vred han ur sig på albumets fjorton spår.

Inte särskilt lättsålt, såvida man inte klär det i en självsäkert uppknäppt hawaiiskjorta.

Det har i sanningens namn alltid varit lätt att skratta åt countrymusik. Ta bara den hyperpatriotiska stoltheten, de extravaganta stråkarrangemangen, cowboyfetischismen som går komplett ihop med fransjackor och jättehattar – allt förpackat i ett litet nätt, reaktionärt paket.

Men det är avsaknaden av självdistans som på ett paradoxalt sätt gör att jag älskar country så väldigt mycket.

Ingen annan musikgenre skalar så lätt bort alla onödiga lager och går direkt till själva kärnan av livet. Det finns ingen spelad självbevarelsedrift i de mest tårdrypande honky tonk-balladerna. Bara pur desperation. Och det slutar aldrig någonsin lyckligt. Bara riktigt jävla nattsvart.

Desto sorgligare, desto bättre. Den bästa countrymusiken vrider alltid om kniven ett par varv extra i lyssnarens hjärta. Så att det verkligen känns. Ibland vet jag verkligen inte varför jag lyssnar på de här balladerna. Ofta förstår jag inte varför jag över huvudtaget lyssnar på något annat.

Det är alltid lättare att gå omvägar för att säga de enklaste saker. Det är därför vi hör dem så sällan i den mesta av all annan poplyrik. Där hör vi andra, mycket mer eleganta, mindre banala men samtidigt mer distanserade omskrivningar i motsats till hur artister som George Jones, Emmylou Harris, Webb Pierce, Tammy Wynette och Kitty Wells ständigt gått mot essensen av sorg, svek och saknad.

Förlåt mig. Snälla kom tillbaka. Jag gör aldrig om det igen.

»The sad part about happy endings is there’s nothing to write about.«
(Tammy Wynette i biografin Tragic Country Queen av Jimmy McDonough)

Ändå pratar jag så sällan om min kärlek till countrymusik. Varken på den här platsen eller för mina vänner. Det är nästan som om det vore lite för privat att berätta för någon hur sångerna som Hank Williams spelade in strax efter andra världskriget och några år framåt, betytt precis allting för mig.

Hur skulle jag någonsin kunna berätta om det utan att förfalla till det som först bara verkar vara klyschor? »De viktigaste sakerna i våra liv är öppna för folks hån« som en houseproducent från Brooklyn så fint uttryckte det på den här sajten för några år sedan.

Nej, det duger i princip aldrig med något från samtidens countryindustri med sitt huvudsäte i Nashville. Där har man av en outgrundligt orsak verkligen gått på den tongue-in-cheek-hållning som genren förr bara flörtade med.

För mig är bara det vi kallar honky tonk och det klassiska Nashvillesoundet som duger.

Jag skulle kunna älta i timmar och i dagar om det sistnämnda – där hjärtesorgsberättelserna slagits in i de allra mest överdådiga arrangemangen. Ändå gör jag det aldrig.

Kalla det såpoperasymfonier om ni vill. Men ljudbilden som Chet Atkins lade ut helt på egen hand i slutet av 1950-talet finner jag få saker att jämföra med som är vackrare. Att tonsätta de mest uppgivna och sorgsna berättelserna med sockervaddsharmonier är countrymusikens mest geniala idé.

Fast jag kan så klart ha fel. Kanske är det så att alla hela tiden har förstått. Att det är jag som missbedömt omvärldens hållning gentemot musik helt och hållet. För plötsligt kretsar 2014 års mest kritikerrosade svenska tv-produktion kring countrymusik tack vare tv-producenten Agnes-Lo Åkerlind.

Varje avsnitt av Jills Veranda är fyllt av countryns välkända hits och även mer obskyra alster. På bästa sändningstid och inför våra kollektiva blickar hyllas countrymusiken, det ingjuts nytt liv i den. Experter och gäster synar den som mekanism inom genus, rasism och klass. Det är nästan en overkligt vacker dröm.

Samtidigt, i ett par av den senaste tidens mest uppmärksammade albumsläpp, stjäl artister som Angel Olsen och Nina Persson stämningar från ett par decenniers countrytraditioner och låter dem försiktigt knyta rosetter kring deras melodier.

Och då har vi inte ens nämnt hur First Aid Kits djupt bluegrassinfluerade album The Lion’s Roar fortsätter att utgöra ett trovärdigt och djupt hantverksskickligt alternativ till hur svensk popmusik kan låta under 2010-talet.

Eller så är det bara jag som sträcker mig efter halmstrån för att bevisa en mycket vinglig önskan om honky tonkens långsamma återupprättelse. Ingen annan musik har tonsatt mina egna känslor av att vara förtvivlat ensam som countryn. Ingen annan har lagt en så varsam hand på min axel innan jag drar en djup suck och lägger huvudet tillbaka mellan kuddarna i sängen.

Det är alltid de stora otrohetsballaderna som får mig på knä. Alltid just de sångerna i händerna på låt oss säga en Loretta Lynn som målar upp minnen från en kraschad relation på storbildskärm med skrämmande, nästan filmisk precision. Just som de i själva verket vore regisserade av Nora Ephron eller vem som helst av Hollywoods allra främsta auteurer.

Jag tror det är fullständigt omöjligt att inte känna igen sig i precis varenda frasering i George Jones »I’m the One She Missed Him With Today«. Om man själv varit där mellan lögner och skuld, bland kärlekens mörkaste sidor, vet man hur det känns.

Det må vara flera år sedan som jag låg i min säng och undrade om hon hunnit hem till honom ännu. Eller som jag otåligt väntade på ett mess som aldrig verkade komma. Den perioden då jag bröt ihop i hemlighet varje gång jag såg henne med honom på stan, bara kvällen efter att vi legat i varandras famnar. Det må vara nästan fem år sedan allting bara gick käpprätt åt helvete. Ändå ringar George Jones ord fortfarande in varje sekund av den där tiden.

Jag vet verkligen inte varför jag försätter mig i de här känslorna igen. Men jag gör det varje gång jag kastar mig över ytterligare en nyutgåva av Ray Price samlade singlar, eller lyssnar på de finaste av Dolly Partons sånger som vi aldrig kan sluta spela varje jul.

Fast jag vet också att det var till countrymusiken som jag kunde söka mig när inget annat hjälpte. Det är ett väldigt märkligt tillstånd, det som inträffar när en människa är inkapabel att ta in något nytt eller något annat än samma stukade melodier om och om igen.

Med undantag för Ingmar Bergmans mest ångestdrivna filmer fanns det fortfarande ingen annanstans jag kunde se mitt liv återspeglas än i dammigt bortglömda countryballader.

Jag har själv inga som helst problem att romantisera konst men förstår ändå inte dem som omedelbart får bilder av barer och glimrande neonskyltar på näthinnan så fort de hör honky tonk. Låtarna utspelar ju sig aldrig i Nashville, Louisiana eller Texas (om nu inte Hank Williams råkar sjunga just det).

Här skissar countrymusiken alltid upp hur erinran från kvällen anlänt och det regnar mer ihållande än någonsin i staden där jag bor. Där vandrar jag varenda gata upp och ner i väntan på att det ska bli natt så att jag kan lägga mig för att sova. I morgon är hon ensam igen och då ringer hon mig igen.