I en tid när det sätts likhetstecken mellan duglig musikjournalistik och entreprenörskap, när stora kvällstidningar skär ner eller rent av dumpar sina kulturredaktioner är jag övertygad om att vi behövs.

Och det handlar inte om något nobelt upprätthållande av landets kulturbevakning från vår sida. Däremot tror jag att det vi skriver om här fungerar som ett motgift mot ensamhet och alienation. Utan tidningar och fanzines som Feber, Gidappa!, Gilda, Sonic, 1981 och The Cricket hade jag aldrig mött de där sångerna som bokstavligen utgjort mitt liv.

Kanske är en lång text om Houstons rapscen eller en intervju med Julia Spada inte viktig för någon förutom oss själva. Men kan den där Kiesza-singeln vi hojtar om få någon att glömma sina bekymmer för ett tag och gå med lite rakare rygg betyder det allt och lite till.

Fem år är ingenting. Vi kommer fortsätta att keep on keeping on långt efter det att alla tröttnat på oss och vi sitter och babblar om John Coltranes saxofon i en enslig cyberrymd.

Tills dess – tack snälla för att ni läser och ger tummen ibland.

Och all kärlek till Adrian Hörnquist och Kristofer Andersson. Throw Me Away är deras vackraste, tväraste lilla skötebarn och jag är så oändligt tacksam att jag får vara med på vägen. Puss och tack igen. Om vänskap finns vore vi vänner.

I dag är presenter inte samma sak. Schampo och underkläder är, åtminstone i min värld, saker som slår lika högt som vilket annat genomtänkt paket som helst. När jag tänker tillbaka på de fem år som vi drivit TMA är det också presenter som jag återkommer till. Det är gåvor i form av respons från ni som läser oss och som berörs på ett eller annat sätt av det vi skriver om.

Det kan vara ett mail från en ung person med skrivambitioner som undrar hur man går till väga för att formulera en text om musik. Eller så är det en uppmuntrande kommentar i anslutning till en artikel om ett nytt Cher-album. Det är små bekräftelser på att det vi gör har någon slags mening. Det är små tack som gör att hela projektet med att ha en sajt som inte ger en enda krona i intäkter och som tär på mental hälsa och relationer värd att fortsätta med.

Det kan vara svårt att definiera vad man gör när man befinner sig mitt i det. Och varför man gör det. Jag vet faktiskt inte varför vi håller på med detta? Jag har tappat bort alla snygga programförklaringar och manifest. Kvar är bara någon sorts drivkraft. Eller en inneboende känsla (kanske är det en liten igelkott?) som sitter i mitt mellangärde och som verkar trivas varje gång vi publicerar något på TMA.

När vi nu fyller fem år kommer vi att under en vecka lyfta upp texter ur arkivet som har varit viktiga. Texter som kanske kan hjälpa till att definiera vad TMA är för en slags publikation. Eller som åtminstone ger en fingervisning om var vi tar avstamp ifrån och var vi är på väg.

Först ut är Joakim Sandströms text om Coil från maj 2010.

Fem år är ingen lång tid i ett liv. Vi fortsätter nog ett tag till med att vara tjuriga, smala och envetna. Vi kommer fortsätta att skriva om musiken och kulturen som kastar lite ljus över tillvaron och som får det att pirra i våra bröst. Ni får gärna följa med.

/

»Jag vill använda alla resurser jag har för att skapa något som är unikt för varje projekt. Ibland betyder det att botanisera i min egen skivsamling. Ibland att komponera ny musik eller att bjuda in en artist som matchar känslan, för att jobba tillsammans med bilder.«

Brian Reitzell

Under en hel vår skickar jag elektroniska brev över Atlanten för att komma i kontakt med 47-årige Brian Reitzell. Brian har gått från att vara trumslagare i amerikanska punkbandet Redd Kross till att handplocka, eller komponera, all musik som hörs i Sofia Coppolas filmer. Han är fullt ansvarig för att jag inte längre kan lyssna på The Jesus and Mary Chains »Just Like Honey« utan att tänka på Bill Murray och Scarlett Johansson på Tokyos bakgator. Att månader senare få svar känns därför lika stort som att höra The Radio Dept. i en svinsnygg film om en fransk drottning.

Hur kommer det sig att du och Sofia Coppola började arbeta ihop?
– Sofia och jag lärde känna varandra för kanske tjugo år sedan. Hon visste att jag var musiknörd – jag läser alla artistbiografier jag kommer över, har en stor skivsamling, och så vidare – och The Virgin Suicides var hennes första långfilm. Eftersom den utspelar sig i 70-talsmiljö behövde hon musik som passade den eran. Hon anställde mig som »music supervisor«, även fast ingen av oss visste vad det innebar. Då hade jag precis lämnat Redd Kross så det var perfekt tajming.

– Hon presenterade mig för JB och Nicolas från Air (Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel, reds anm.), som Sofia ville skulle göra musiken till filmen. Jag började spela trummor i Air och åkte på turné med dem. Efter det gick vi tre in i studion med mig i rollen som nån slags ombud för vad Sofia ville ha. Vi visste inte hur vi skulle gå till väga så vi jobbade konceptuellt kring känslan och atmosfären i filmen. Det var väldigt härligt att arbeta så men ledde till en hel del redigerande sedan. Något som gör att filmen och albumet låter ganska olika.

Vad var det som först väckte ditt intresse för den här branschen?
– Det var aldrig en medveten plan att jag skulle arbeta med det jag gör. Men jag växte upp i San Fransisco där band spelade till filmprojektioner på skumma konstgallerier och liknande. 1997 var jag fortfarande trummis i Redd Kross men fick för mig att göra ett instrumentalt album, Flyin’ Traps.

– Tanken var att göra en modern version av en Sandy Nelson-platta. Jag frågade andra trummisar jag träffade om de ville göra en låt. Jag fick en deal med ett majorbolag så att jag kunde betala alla ordentligt. Till omslagsbilden kastade jag ner tre trumset från en byggnad i centrala Los Angeles. När projektet var klart insåg jag att jag kunde åstadkomma så mycket mer med musik än att spela trummor i ett band.

– Jag tror albumet hade en liknande effekt på några av de medverkande också, Steven Drozd från The Flaming Lips till exempel. Det här var hans första steg mot att skriva mer och spela andra instrument. På det The Flaming Lips-album som kom efter det här, The Soft Bulletin, tog Steven över gitarren, vilket gav ett helt annat sound. Det fanns så många i det här projektet som jag hängt med och tänkt »Jag skulle vilja höra vad som hände om trummisen var den som bestämde«.

Vilket var ditt allra första musikuppdrag för rörlig bild?
– Mitt första gig var The Virgin Suicides. Då var jag runt 30 år och hade inte en susning om vad jag höll på med. Men jag jobbade stenhårt i nästan ett år med VHS-band, skivspelare och rullbandspelare. Under den här tiden lärde jag mig en hel del om film- och musikindustrin. Hur meckigt det är med rättigheter till exempel. I dag är allt väldigt annorlunda, jag har en kollega som hjälper mig med allt pappersjobb. Samt en dator.

Vad är det som gör dig och Coppola till ett sådant bra team?
– Vi började tillsammans och utvecklade ett system som jag tror är lite unikt. Jag vet vad hon gillar och vilken roll musiken spelar för hennes visuella stil. Jag går verkligen in för de här projekten så det blir intensiva perioder. Men jag måste alltid vara hundra procent nöjd själv innan jag tar något till henne.

– Största delen av mitt jobb är avklarat innan filmen spelas in. Jag ger Sofia mixar av hur jag tycker att filmen ska låta. Ibland medan hon fortfarande författar manus. Sofia ger mixarna till klipparen. Medan filmen växer fram så kommer musiken med direkt. Ibland tar jag med låtarna också, så kollar vi tillsammans hur bra det passar med det som gjorts under dagen. Men Sofia väljer några låtar till varje film och det är hon som i slutändan bestämmer vad som kommer med. All kredd till henne.

Har du någon gång övervägt en alternativ karriär?
– Nej. Jag arbetade som kock i tjugoårsåldern, vilket jag tyckte ganska bra om. Men att laga mat och göra musik är väldigt närbesläktat för mig. Det visuella kom helt naturligt då jag lyssnade på så mycket filmmusik under uppväxten. Jobbet jag har nu tillåter mig att växa musikaliskt på ett sätt som att vara del i ett popband inte kan. Det känns som att alla musikprojekt i livet har lett mig hit.

Hur gör du ditt urval, vad är det du letar efter i en låt?
– Vilken omöjlig fråga! Du bara vet när det är rätt. Känslan måste vara omedelbar, eller växa på ett speciellt sätt. Oavsett så måste låten alltid vara bra, sedan måste den smälta ihop med resten av musiken på något vis. Det är lite som att laga mat och komponera en meny. Du vill inte blanda Pasta Bolognese med Sashimi och ett glas apelsinjuice.

Något jag minns lite extra är när jag satt nedsjunken i en röd biofåtölj och såg Marie Antoinette för första gången, då »Pulling Our Weight« plötsligt smög sig på…
– En vän från Texas introducerade mig för The Radio Dept., deras skiva gick inte att köpa här. Till den första mixen för Marie Antoinette valde jag två låtar, sedan tror jag faktiskt att vi hade med tre i filmen. Jag älskade deras musik och känslan den gav mig – drömsk och svepande romantisk. Deras låtar var avgörande för att skapa den värld av ljud vi behövde bygga kring Marie Antoinette.

– Jag åkte till Stockholm för att träffa bandet och visade dem några tidiga klipp från filmen med deras musik i. Jag var så glad att jag fick människor att upptäcka dem. Ibland kommer folk och tackar för att de har upptäckt någon artist via filmerna, som My Bloody Valentine eller Happy End eller vad det än kan vara. Det gör mig lika lycklig varje gång.

Du har arbetat med musiken i Sofia Coppolas senaste film The Bling Ring. Vilken känsla ville du förmedla i den?
– »Los Angeles upper middle class youth culture«. Jag ville också att det skulle kännas som det gör nattetid uppe i bergen, med brisen och prärievargarna. Alla skräniga ljus som tänds och släcks och speglar sig i havet. Det blå, rosa och orangea som smälter samman på himlen. Sen så inger LA en känsla av enorma ytor, så den atmosfären var vi tvungna att fånga också.

Det här är första gången du använt urbana artister, som Azealia Banks eller Rick Ross, i en Coppolafilm. Hur kommer det sig att du ville använda hiphop i det här fallet?
– Det var det som kändes rätt till tonårskaraktärerna i filmen. Jag behövde välja musik som de skulle lyssna till, som var deras soundtrack. Men jag ville också göra en mix som Sofia, jag och våra vänner skulle tycka om. Det är alltid en del av mitt slutmål.

Jag har hört att du ville att Kanye West och Phoenix skulle göra en låt ihop, exklusivt för Bling Ring?
– Både Phoenix och Kanye var på. Men det gick bara inte att hitta ett studiotillfälle då båda kunde, deras scheman var varandras motsatser. Vi hade kontakt med Kanye redan från start. När han inte kunde tipsade han om Frank Ocean och gav oss licens att använda några av hans låtar istället.

Sex låtar som Brian Reitzell arbetat med i Sofia Coppolas filmer

The Virgin Suicides

Lost in translation

Lost in translation

Marie Antoinette

The Bling Ring

The Bling Ring

Brian Reitzell arbetar just nu med en mängd projekt, bland annat musik till ett tv-spel och en ny säsong av Hannibal.

/

De senaste åren har Chicagos rapscen uppmärksammats mer än på länge, framför allt på grund av den egna supertrapiga subgenren »drill music«. Med Chief Keef som självklart stjärnskott, och mycket tack vare mixtapes och streetvideor, har drill blivit en av de stora nya raptrenderna.

Skivbolagen kastade sig över Chief Keef och passade samtidigt på att signa flera av hans jämnåriga rapkollegor. Producenten Young Chop, som är en av de som ligger bakom drillsoundet, är nu en av de mest eftertraktade unga producenterna.

Utmärkande för drill-scenen är att många rappare är väldigt unga (majoriteten är under 25 år) och många är tonåringar. Även om artister som Sasha Go Hard och Katie Got Bandz fått en del hajp, så har ännu ingen av scenens många kvinnliga rappare slagit igenom stort eller skrivit kontrakt med majorbolag.

Kanske blir Tink den första. Med sin blandning av hård drill-rap och melodisk r&b sticker hon ut i Chicago-mängden. Den senaste tiden har hon nått en ännu större publik med gästspel som fått hipsters att sätta sin PBR i halsen av förtjusning.

Jag mailade några frågor till Tink, och fick tillbaka svaren skrivna med caps lock nere.

Berätta lite om dig själv, vad behöver Sverige veta om Tink?
– JAG ÄR EN 17-ÅRIG KVINNLIG RAPPARE FRÅN CHICAGO. JAG BÅDE RAPPAR OCH SJUNGER. JUST NU HAR JAG TRE FETA MIXTAPES UTE, MITT SENASTE HETER BLUNTS & BALLADS OCH ÄR HOSTAT AV DJ REESE OCH DJ VICTORIOUZ! FÖRUTOM MUSIK SÅ ÄR JAG VÄLDIGT INNE PÅ MODE, JAG TROR DET MÄRKS OM MAN KOLLAR PÅ MINA VIDEOR. JAG GILLAR ATT VARA ANNORLUNDA OCH STICKA UT FRÅN MÄNGDEN.

Hur började du göra musik?
– JAG BÖRJADE MED MUSIK RÄTT TIDIGT, SJÖNG I KYRKAN NÄR JAG VAR LITEN OCH SÅ. MIN MAMMA SJUNGER OCKSÅ, SÅ JAG HAR VERKLIGEN VUXIT UPP MED MUSIK. JAG BÖRJADE RAPPA SOM FRESHMAN I HIGH SCHOOL. DET BÖRJADE SOM ETT SKÄMT FAKTISKT, JAG SPELADE IN EN FREESTYLE ÖVER ETT CLIPSE-BEAT OCH LA UPP PÅ FACEBOOK. FOLK BLEV HELT GALNA, ALLA ÄLSKADE DET. SÅ EFTER DET HAR JAG BARA FORTSATT!

Du är väldigt mångsidig, du rör dig lätt från drill-rap till finstämda r&b-jams. Vad betyder mångsidighet för dig? Finns det fler genrer du skulle vilja ge dig in på?
– MÅNGSIDIGHET BETYDER ALLT FÖR MIG! SOM JAG SA, ATT VARA ANNORLUNDA OCH INTE BARA MEDELMÅTTIG ELLER NORMAL SOM ALLA ANDRA ÄR NÅGOT COOLT FÖR MIG. JAG VILL INTE BEGRÄNSA MIG, NÄR JAG ÄR I STUDION SÅ GILLAR JAG ATT BARA VIBEA OCH SKRIVA EXAKT VAD JAG KÄNNER I JUST DEN STUNDEN, OAVSETT OM DET ÄR TRILL, MJUKT, HARDCORE, SEXIGT, WHATEVER.

– JAG TYCKER ATT MIN MÅNGSIDIGHET VERKLIGEN SKILJER MIG FRÅN ANDRA ARTISTER, DET ÄR INTE MÅNGA DÄRUTE NU SOM KAN BÅDE RAPPA OCH SJUNGA OCH NÅ OLIKA PUBLIKER, DU VET. JAG SKULLE VERKLIGEN VILJA TESTA FLER GENRER, TYP GÖRA EN TECHNO-POP-LÅT NÅGON GÅNG, HAHA!

Chicagos rapscen har verkligen fått mycket shine den senaste tiden, inte minst tack vare Chief Keef. Känner du att du är en del av den scenen?
– CHICAGOSCENEN ÄR VERKLIGEN PÅ GÅNG! JAG ÄR EXTREMT STOLT ÖVER MIN STAD. JAG KÄNNER ABSOLUT ATT JAG ÄR EN DEL AV SCENEN, INTE MINST EFTERSOM MIN GENOMBROTTSLÅT VAR EN CHIEF KEEF-REMIX (»3HUNNA«). MÅNGA AV MINA EGNA LÅTAR HAR OCKSÅ DET DÄR SMUTSIGA DRILL-SOUNDET.

– JAG HAR FÅTT SÅ MYCKET KÄRLEK FRÅN MIN STAD, FRÅN RADIOSTATIONER, HIGH SCHOOLS, KLUBBAR, BLOGGAR. DET ÄR SVÅRARE ATT FÅ UPPMÄRKSAMHET SOM TJEJ, MEN CHICAGO HAR VERKLIGEN TAGIT EMOT MIG SOM EN DEL AV SCENEN. SHOUT OUT CHICAGO!

Det kommer många kvinnliga rappare från Chicago just nu, åtminstone jämfört med många andra lokala scener. Vad tror du det beror på? Finns det en gemenskap bland Chicagos kvinnliga rappare?
– JAG TROR ATT KEEFS FRAMGÅNG MOTIVERADE ALLA, INTE BARA KILLAR, UTAN TJEJER OCKSÅ. SÅ ÄVEN TJEJERNA HAR STEPPAT UPP LITE, OCH FOLK LÄGGER MÄRKE TILL DET! DET ÄR INTE SÅ JÄTTEMYCKET UNITY BLAND DE KVINNLIGA RAPPARNA HÄR, MEN VI GER ALLTID CRED TILL DEM SOM FÖRTJÄNAR DET.

– ALLA I CHICAGO ÄR SÅ FOKUSERADE NU, ALLA ÄR HUNGRIGA. VI HAR LIKSOM UTVECKLAT EN SORTS GO GET IT-MENTALITET. I ETT SÅDANT KLIMAT HAR MAN SOM TJEJ INTE TID ATT SITTA OCH VÄNTA PÅ ATT NÅTT MANLIGT CREW SKA PLOCKA UPP EN, ELLER PÅ ATT MAN SKA FÅ EN CO-SIGN, UTAN ALLA BARA JOBBAR PÅ!

Du går fortfarande i High School. Är musik det du vill hålla på med i framtiden, eller har du andra grejer du vill satsa på?
– MUSIK ÄR DEFINITIVT VAD JAG VILL HÅLLA PÅ MED, DET ÄR VAD JAG ÄLSKAR! MEN… OM JAG INTE VAR I STUDION OCH HÖLL PÅ MED MUSIK SKULLE JAG FÖRSÖKA SATSA PÅ ATT BLI KLÄDDESIGNER.

Du släppte tre mixtapes under 2012. Hur motiverar du dig själv till att vara så produktiv?
– MIN FAMILJ MOTIVERAR MIG ATT VARA PRODUKTIV OCH ATT JOBBA HÅRT. VARJE KVÄLL TÄNKER JAG PÅ HUR DET SKULLE VARA ATT KUNNA KÖPA ETT DRÖMHUS TILL MIN MAMMA, DET MOTIVERAR MIG. JAG JOBBAR PÅ ATT SLÄPPA ETT MIXTAPE MED BARA R&B, BARA MASSA SLOW JAMS! MÅNGA AV MINA FANS HAR ÖNSKAT ETT SÅDANT MIXTAPE, SÅ JAG JOBBAR PÅ DET. DET KOMMER BLI FANTASTISKT OCH VARA PÅ EN HELT NY NIVÅ!

Vilka artister inspireras du av?
– DET FINNS SÅ MÅNGA! SWV, LAURYN HILL, MEEK MILL, LIL WAYNE, FRANK OCEAN, NICKI MINAJ, TLC, BEYONCE, LISTAN KAN GÖRAS LÅNG! JAG LYSSNADE PÅ MASSOR AV OLIKA MUSIK NÄR JAG VÄXTE UPP, MEN JAG ÄLSKADE VERKLIGEN TJEJGRUPPERNA FRÅN 90-TALET… SWV VAR MINA FAVORITER!

Finns det någon artist du verkligen drömmer om att samarbeta med?
– LIL WAYNE! HUR FETT HADE INTE DET BLIVIT? BARS BARS BARS! OCH VIDEON HADE VARIT HELT GALEN!

Är det något mer du vill säga till den svenska publiken?
– JAG SKULLE ASGÄRNA KOMMA OCH SPELA I SVERIGE! TACK TILL ALLA SOM STÖTTAR TINK G! FÖLJ MIG PÅ TWITTER.

Tink har tre mixtapes ute. Det första, Winter’s Diary, domineras av härliga r&b-ballader, och där hörs tydligt hur hon influeras av 90-talets tjejgrupper. Det är melodiskt om än lite oslipat.

Tink följde upp Winter’s Diary med Alter Ego, ett tape som släpptes ungefär samtidigt som hon och hela Chicago-scenen började få mer uppmärksamhet. Alter Ego innehåller mycket mer rap än Winter’s Diary, och med det visade Tink verkligen hur mångsidig hon är. Senaste mixtapet Blunts & Ballads är en best of both worlds – stenhård rap varvas med fin r&b som låter väldigt fräsch och modern.

Sanna Bergs fem Tink-favoriter

/

Jimmie Åkesson tror att han hämtar sitt ursprung från Ivetofta socken i nordöstra Skåne. Haha, men han kommer ju från Afrika. Han har en svart urmoder, samma kvinna som alla vi andra, hon står längst fram i den mänskliga ättens rad, tittar ner på oss och skakar på huvudet åt sina dumma söner och döttrar. »Tafadhali«, säger hon, »mina barn, sluta bråka, ni är ju syskon allihop!«

*****

 Den politiska innovation jag haft svårast att förstå de senaste fem åren är den om »Reva«. »Reva« är en akronym och betyder på känslokall kanslisvenska »Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete« och med det menas egentligen att vi skickar papperslösa tillbaka till det land de en gång flytt ifrån.

Om det är värdigt ett samhälle som Sverige? Nej. Om jag skäms för mitt land? Ja.

Det kan möjligtvis – notera: möjligtvis – vara acceptabelt att vi har regler för invandring och att de som ska ha asyl i Sverige först får sin rätt prövad, även om jag personligen vill kasta nationalstaten överbord, plums, och införa fri invandring.

Men det är en helt annan sak att detta »effektiva verkställighetsarbete« i själva verket innebär att polisen jagar män och kvinnor med »utländskt« utseende i tunnelbanan.

Mattias Svensson skrev nyligen förnuftigt i tidningen Neo om en avgörande distinktion: »Det är bara i en polisstat som alla medel är tillåtna för polisen i syfte att upprätthålla lagen. I en rättsstat finns tydliga gränser för vilka metoder polisen får använda och i vilka syften«.

Men visst: det sitter ett parti i riksdagen som baserar sin politik på vilken hudfärg människor har, då är det kanske inte så konstigt att svensk politik kan svänga så åt det extrema att polisen till och med uppmanar allmänheten, även barn, att anmäla de som de tror vistas »illegalt« i landet.

*****

Africa We Want To Go, den mixtape som går att lyssna på här, är en kärleksförklaring till den afrikanska musik jag lyssnat på i över trettio år. Jag utger mig inte för att vara någon expert på det här, inte heller är jag överdrivet kunnig på afrikansk kultur, politik eller social struktur.

Jag har lyssnat och lyssnat på framförallt den västafrikanska musiken, och jag har läst och läst om afrikansk historia och samhälle. Det är allt.

Jag vill inte på några villkor framstå som en »svensk expert« som exempelvis hände i svensk press när Hugo Chávez dog härförleden. Då fylldes tidningarna av högröstade krönikor från såväl vänster- som högerhåll. Antingen var Chávez en fantastisk ledare eller så var han en fruktansvärd despot. Mycket få av de som skrev hade någonsin besökt Venezuela eller kunde någon spanska. Ändå var de tvärsäkra i sina uttalanden.

Detta, det svenskaste som finns: att sitta på högsta hästen och blicka ner på de andra.

*****

 Här samsas tjugo låtar på ett sorts mixtape, många av dem djupt olika varandra. Det är – och det vill jag gärna göra klart från första början – fullständigt idiotiskt att göra en blandning med »afrikansk« musik. Just för att afrikansk musik täcker in så många stilar, årtionden och möjligheter.

Ändå har jag alltså gjort det. Varför? Mest för att den afrikanska musiken aldrig syns eller hörs i svensk musikdiskurs. Denna enorma kontinent, med sin storslagna musikhistoria, och nästan aldrig ett ljud.

Jag ville slå ett slag för en musikkontinent som jag själv lyssnat på i många år och som jag tycker förtjänar att uppmärksammas. Därför denna förenkling där en hel världsdel får bantas ned till en 20-spårsmixtape.

Jag har likväl gjort avvägningar i mitt urval. Fokus ligger på västra Afrika. Här finns ingen klassisk arabisk musik, en genre jag älskar och som jag kanske en gång ska be att få återkomma till. Här finns inget från Sydafrika, ett av kontinentens största musikländer. Här finns ingen raï, ingen ewe, ingen benga, ingen ethiojazz, ingen afrikansk hiphop.

*****

 Varför skrivs det så sällan om afrikansk musik i svensk musikpress? Okunskap är säkert en faktor. Det är snårigt att hitta rätt i den afrikanska musikdjungeln. Man vill nog inte gärna skriva om det man inte känner till. Även om det sällan brukar hindra exempelvis politiska skribenter.

En annan aspekt jag tänkt på är att det inte anses särskilt hippt att skriva om Afrika. Så har det varit länge. Någon liten förbättring har kanske märkts på senaste tiden i och med att hyllade engelska – vita – indieentreprenörer som Damon Albarn upptäckt och presenterat afrikansk musik för en trendkänslig innerstadspublik.

Men jag tror fortfarande att London, Chicago och Stockholm anses betydligt viktigare.

Jag minns när Kjell Häglund för länge sedan presenterade en brett upplagd artikel om afrikansk musik i Aftonbladet, komplett med Afrikakarta och viktiga artister, och fick spott och spe av »seriös« musikpress.

Jag frågar Kjell på Twitter om han minns – det är länge sedan nu – och han svarar: »jo, det garvades åt min vurm för ›world‹«.

Okunnighet, en rädsla för att den afrikanska musiken inte ska vara tillräckligt hipp, och så kanske en dos vit skam: en bävan att exploatera en kultur som är sprungen ur en samhällsbyggnad som man en gång kolonialiserat.

Där tror jag vi har anledningarna till att man aldrig läser om afrikansk musik i Sverige, utanför specialtidskrifter som till exempel Lira, eller får höra den regelbundet i statlig radio.

*****

 Jag har skurit och skurit i materialet så att det skulle bli 20 låtar. Jag började med långt fler. Det gjorde ont i hjärtat att plocka bort exempelvis Orchestra Baobab, Tabu Ley Rochereau, Staff Benda Bilili, Sidi Touré, Tinariwen, W. John Ondolo, King Sunny Adé, Eyuphuro, N’Gou Bagayoko, Joni Haastrup, Angélique Kidjo, Ensemble Instrumental National Du Mali, Wulomei, Habib Koité, Youssou N’Dour, Baaba Maal, Hirut Bekele, Hugh Masekela, Madiodio Gning och Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba.

*****

 Fela Kuti. Ibland säger jag hans namn, tyst för mig själv. För att påminna mig om hur stor, viktig och chockerande bra han var. Han är större än Marley, större än Aretha, större än Dylan, större än Umm Kulthum, större än E-40.

Fela Anikulapo Kuti: han uppfann afrobeat, han svängde hårdare än någon annan, han bildade sin egen republik inom Nigeria, han stormade makten, han kastades i fängelse otaliga gånger, han startade sitt eget politiska parti, han var vild och fri, han var utan tvivel sexist, han tog sig 27 fruar, han dog i AIDS, och han blev – som ingen annan före honom och ännu inte efter honom – hela Afrikas stora musikaliska hjälte. En galenpanna, ett geni, en bild av Afrika.

I en intervju i slutet av sitt liv så funderar Fela kring de två språk han sjöng på; yoruba och engelska: »English is Yoruba wrongly spoken: ›educate‹ is close in sound to the Yoruba ›edu ki e ti‹ which means ›tie evertyhing up and lock it away‹, whilst ›society‹ isn’t far from ›so si ayiti‹: ›tie it up in such a way that it appears free‹«.

Nej, jag har inte med någon låt av den store Fela här, han kräver en egen mixtape. Det får bli en annan gång.

*****

 Ni har hört och läst och sett den här historien många gånger förr, men den måste upprepas till dess att den inte kan berättas längre: från slutet av 1500-talet till slutet av 1800-talet togs mellan 12 och 20 miljoner svarta afrikaner som fångar, skeppades under fruktansvärda förhållanden över Atlanten till europeiska kolonier och såldes som slavar.

Häften av dem dog, antingen under båtfärden över havet eller under det omänskliga slavarbetet.

Slavhandeln hade funnits i Västafrika innan de vita kom dit, men det var vi som tog det till en industriell nivå. Det var vi som uppmuntrade svarta stammar vid kustremsorna att angripa samhällen inåt land för att ta fångar som vi sedan kunde köpa.

Och det var vi som med detta förfarande drev upp intresse och omfattning för en människohandel som tidigare legat på en relativt låg nivå.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer om det här, orden fattas mig. Det är länge sedan slaveriet stod på sin höjdpunkt kommersiellt – säg, 250 år sedan – men jag bryr mig inte om det var andra tider och det rådde en annan mentalitet: jag hatar det och jag hatar dem som bevarade det.

För mig är det obegripligt – oavsett vid vilken tidpunkt man har levt i mänsklighetens brokiga berättelse – att inte förstå att människor inte är handelsvaror.

Nu skulle jag kunna skriva några rader om att det är år 2013 och att det fortfarande finns förhållandevis vettigt folk som tycker att prostitution ska legaliseras, trots att det innefattar ett slavavtal mellan människor, och trots att prostitution uppmuntrar till vidriga patriarkala strukturer och understödjer trafficking, barnprostitution och våldtäkt. Men det gör jag inte.

*****

 Så, slavhandeln var i full gång, men de slavsäljande västerländska nationerna hade bara nuddat vid Afrikas yta. Man gjorde strandhugg längs med Atlantkusten, byggde ogenomträngliga slavfort och stannade vid kusten. Afrika var fortfarande okänt.

Ända fram till 1880 var denna kontinent i princip okänd för oss européer. Trettio år senare så var det bara Liberia och Etiopien kvar att kolonisera. Resten – drygt tjugofem miljoner kvadratkilometer och 110 miljoner nya undersåtar – hade erövrats. Thomas Pakenham skriver i sin förtjänstfulla The Scramble for Africa om dessa år:

Africa was sliced up like a cake, the pieces swallowed by five rival nations: Germany, Italy, Portugal, France and Britain (with Spain taking some scraps). At the centre, exploiting the rivalry, stood one enigmatic individual and self-styled philanthropist, controlling the heart of the continent: Leopold II, King of the Belgians.

I en historia fylld av grymhet och obarmhärtig rasism så undrar jag ändå om inte kolonialiseringen av Afrika är en av Europas kanske lägsta punkter. Här nådde grumliga idéer om ras och civilisation rock bottom.

Det blev till ett sammelsurium av folkmord, religionstvång, falsk omsorg om undersåtar, krossande av väl fungerande sociala och politiska strukturer, samt en föreställning om den vita rasens överhöghet gentemot den svarta.

Och detta alltså efter att man precis krånglat sig ur slaveriet och försökt komma till insikt om sin egen roll i vad man gjort.

Man kan försöka föreställa sig hur det hade sett ut om Europa råkat ut för samma sak. I Richard Dowdens magnifika Africa: Altered States, Ordinary Miracles från 2008, en av de tre bästa böcker jag läst om Afrika, skriver han:

Imagine if America and The Soviet Union create a single country called Europe. They impose it from above, creating provinces by drawing lines on maps with no regard for the identity of the people living there. Imagining a ›tribal‹ Europe gives you some idea of what African citizenship is like. The European Union has only 23 languages. Africa has at least 2 000, and between 6 000 and 10 000 political or social entities, each of which once had its own governance and legal system, its leadership and customs and culture. And, like an imagined Europe unified by force by outsiders, Africans played no part in the creation of their nation states. Their boundaries were drawn on maps in Europe by Europeans who had never even been to Africa, with no regard for existing political systems and boundaries. Half a century later Africans were given flags and national anthems, airlines and armies, and told they were now independent: Kenyans or Nigerians or Chadians.

Och så har vi i västerlandet mage att gnälla på att afrikanerna har haft svårt att få till fungerande demokratier.

*****

 Även i fattiga och utsatta samhällen finns det hierarkier. Och i Afrika, precis som i de flesta andra kulturer, är det kvinnan som befinner sig längst ner. Misogynismen finns överallt i Afrika. Det är kvinnan som står för hushållsarbetet i mycket högre grad än i väst, det är hon som lagar maten, städar, sköter barnuppfostran.

Detta betyder dock sällan att hon är befriad från vanligt förvärvsarbete; hon måste dra in stålar till familjen på samma sätt som mannen. Det blir alltså en dubbel börda.

I Afrika finns det dessutom ännu fler faror för kvinnor: månggifte är vanligt (i Senegal räknar man med att hälften av alla giftermål är polygamiska), cirka 60 procent av alla med HIV/AIDS söder om Saharaöknen är kvinnor och FGM (Female Genital Mutilation) är fortfarande ett stort problem i Västafrika.

Jag gör mig själv delvis skyldig till samma misstag här: blott tre fyra spår av de tjugo som presenteras är av kvinnliga artister. Det är min plikt att informera om det. Musikaliska traditioner i Afrika är på många ställen strikt patriarkala, det är mannen som får lära sig att spela instrument, det är mannen som äger och styr inspelningsstudios, det är mannen som bestämmer vad som ska höras.

*****

 Jag längtar efter exilen. Jag vill röra mig i ett samhälle där jag inte är normen, där jag är ensam vit bland många svarta. Man lär sig saker av det. Man kommer tillbaka som en annan människa. Man förstår saker som tidigare legat i det fördolda.

Det är det tydligaste draget hos de som förfäktar idéer om att det går att dela in människor i olika raser: att de aldrig levt i exil. Eller: om de någon gång gjort det så har de inte lärt sig ett skit av det.

Jag drömmer om Västafrika. Jag har skaffat Lonely Planets 900 sidor tjocka West Africa och har haft den som kvällslektyr i flera månader nu. Just innan jag ska somna läser jag om vilka rutter jag ska ta, vilka vägar jag ska resa på, vilka ställen jag ska besöka.

På natten drömmer jag sen om den stora moskén i Djenné i Mali, om lerhusen i Koutammakou i Togo, om slavforten i Ouidah i Benin, om fiskmarknaden i Port de Pêche i Mauretanien, om elefanterna som vandrar fritt i Mole National Park i Ghana.

*****

 Enligt FN:s Human Development Index för 2011 så är Västafrika den fattigaste regionen i världen. Samtidigt så skriver The Economist för bara några dagar sedan att Afrika kan öppna champagneflaskorna:

 Never in the half-century since it won independence from the colonial powers has Africa been in such good shape. Its economy is flourishing. Most countries are at peace. Ever fewer children bear arms and record numbers go to school. Mobile phones are as ubiquitous as they are in India and, in the worst-affected countries, HIV infections have fallen by up to three-quarters. Life expectancy rose by a tenth in the past decade and foreign direct investment has tripled. Consumer spending will almost double in the next ten years; the number of countries with average incomes above $1 000 per person a year will grow from less than half of Africa’s 55 states to three-quarters.

Afrika är många berättelser, här finns ingen entydigt förklaring. Det är en alltför stor kontinent för att låta sig sväljas i en endaste tugga.

*****

 Det är såklart lika omöjligt som idiotiskt att ens prata om Afrika som ett sammanhållet begrepp. Jag tror på fullaste allvar att folk i allmänhet inte ens förstår Afrikas storlek eller dess olika länders inbördes diskrepanser.

Vi kan börja med storleken, som på alla normala kartor först och främst har förminskats för att resten av världen ska få plats. Det finns också något som kallas »kartprojektion« och som enligt Wikipedia är »en matematisk avbildning av den krökta jordytan på en plan karta«.

Så här någonting: det går inte att avbilda en krökt yta på en plan yta så man får räkna med avbildningsfel. Och då är det ånyo Afrika som fått stryka på foten. Ingen större sensation där.

Blott ett exempel på detta med »kartprojektion« och att det är Afrika som får ta smällen: på en vanlig karta ser Grönland och Afrika ungefär lika stora ut, när i själva verket Afrika är fjorton gånger större än Grönland.

Inom gränserna för Afrika så får – utan större problem – följande länder och världsdelar plats: Kina, Japan, Indien, hela Västeuropa, hela Östeuropa, USA och Mexico. Folk tänker sällan på Afrikas storlek förrän de färdas genom Afrika; där tar resor betydligt längre tid än vad man är vid. Sträckorna är enorma.

*****

 När det gäller Afrika som ett enhetligt begrepp är oegentligheterna lika legio. Richard Dowden tydliggör detta med emfas:

 Africa has more than 2 000 languages and cultures and, despite the fact that we all share a single African woman as the mother of the human race, there is more human genetic diversity in Africa than in the rest of the human race combined.

*****

 Vad är Afrika? Vem beskrev först Afrika som en enhetlig föreställning? Vem »uppfann« Afrika? V. Y. Mudimbe, den kongolesiske filosofen och författaren, skriver i sin klassiker The Invention of Africa från 1988 att idén om ett »Afrika« skapades av icke-afrikaner.

Han kallar beslutet att uppfinna Afrika för ett »paradigm of difference«. Vi – främst vita européer – kunde titta på Afrika genom ett exotiskt prisma och upptäcka »Den Andre«. Vi ville så gärna att vår världsbild skulle vara intakt. Det skulle – bland mycket annat – möjliggöra en fortsatt utsugning av en hel kontinent.

John Parker och Richard Rathbone håller i sin korta men koncisa avhandling African History från 2007 med Mudimbe:

 There is much evidence to support this view. Before the 20th century, very few of Africa’s inhabitants thought of themselves as »Africans«.

Det var vi vita som skapade Afrika, vi ville ha kontinenten på ett visst vis, vi slog den i bojor, kolonialiserade den, försökte förhindra självstyre, skrek högst om »barbariska vildar« när de olika länderna och folkslagen därefter krigade inbördes efter makten.

När nu Afrika utvecklats till en brokig samling stater, de flesta med samma problem och glädjeämnen som staterna i Europa, så vet vi inte riktigt vad vi ska ha Afrika till. Pliktskyldigast refererar vi till enstaka valkaos, svältkatastrofer, fotbollsevenemang. Men luften verkar ha gått ur oss; vi vet inte vad »Afrika« är längre.

Det brukar halvt på skämt halvt på allvar sägas om Edward Gibbons monumentala Decline and Fall of The Roman Empire (1776-1789), ett av fundamenten för modernt historieskrivande, att den i själva verket handlar om det sena 1700-talets rädsla för det engelska imperiets nedgång och eventuella fall. Så ock med det som skrivs och tänks om dagens Afrika.

Det handlar inte om Afrika i dag, det handlar om vår rädsla inför vad Afrika ska komma att bli och vår egen skuld inför den kontinent vi våldfört oss på.

*****

 Vem ska då berätta historien om Afrika? Ja, inte är det afrikanerna själva, de sitter inte vid pulpeterna. Simon Allison skriver på Good Governance Africas hemsida om just detta:

 One of Africa’s biggest problems is that it is not allowed to tell its own stories. The agenda for African news is decided in far-off Western capitals – London, Paris, New York – and written by dashing foreign correspondents who do not understand the local complexities and base their narrative on sweeping, misleading generalisations. Sometimes the reports are wrong or distorted. Sometimes their depictions and analysis are borderline racist.

Slutresultatet blir att Afrikas historia, även dess moderna, skrivs av icke-afrikaner. Och resultatet av detta blir i sin tur att kontinenten – i världspressen – befolkas av stereotyper: antingen är det ett farligt ställe där folk dör i klasar, eller så är det ett ställe där »hoppet växer« och folk får en bättre värld.

Det kanske inte låter som om det gör så mycket, det här att Afrikas historia skrivs av folk som inte har en aning om vad det är de ser, men när sedan stora realpolitiska beslut baseras på dessa vittnesmål, då är det inte lika roligt längre. Och inte ser det bättre ut framöver. Simon Allison sammanfattar:

 Even the big guns in the media world have been cutting down dramatically on their foreign coverage, with Africa often the first victim. This leaves a grim picture for the future of the African narrative, which will continue to be written by a foreign press with ever-diminishing resources.

*****

 I Steven Pinkers monumentala The Better Angels of Our Nature, från 2011, där han förklarar varför våldet i världen minskat och hur vi de facto lever i de fredligaste av tider, så skriver han med den osäkerhet som bara en som forskat i oändlighet kan göra: »At least 17 million Africans, and perhaps as many as 65 million, died in the slave trade«.

Nu ska vi lära oss en distinktion: det är av största vikt att skilja på slavhandel och rasism. Slavhandel har existerat i mer än tusen år i Afrika, men det var vi i Europa som gjorde den rasistisk.

*****

 Cirka 200 000 afrikanska soldater slogs i den franska armén under Första världskriget. Lika många deltog på Frankrikes sida i Andra världskriget. De behandlades betydligt sämre än sina franska likar och sågs rent allmänt som andra klassens medborgare och lättlurad kanonmat.

 But the World War was a bad thing that was also good, as our people say‹, Okeoma said. »My father’s brother fought in Burma and came back filled with one burning question: How come nobody told him before that the white man was not immortal?«

Ur Half of a Yellow Sun av Chimamanda Ngozi Adichie.

*****

 David Livingstones sista ord i livet har graverats in i en bronsplakett som sitter på hans kista i Westminster Abbey:

 All I can add in my solitude, is, may heaven’s rich blessing come down on every one, American, English or Turk, who will help to heal this open sore of the world.

*****

 Ibland tror jag att vi, med Edward W. Saids ord i sin klassiska Orientalism de facto »iscensätter« Afrika. Vi vill att kontinenten ska vara på ett visst vis, så vi gör den till något den inte är. Vi vill att Afrika ska uppföra sig som det Afrika vi föreställer oss.

I Afrika är folk fattiga, barnen svälter, flugorna sitter i klasar runt deras ögon.

I Afrika är man närmre livet, man känner sina förfäder, hit letar man sig om man vill komma i kontakt med sin själ, sitt ursprung, sitt innersta.

I Afrika finns det vilda djur, stora öknar, mil efter mil av outnyttjad mark.

I Afrika är diktatorer legio, folket är okänsligt inför andras lidande, de hackar ihjäl varandra med machetes, de kan inte ta hand om sig själv, de måste styras.

I Afrika är konsten blodfull, dansen sinnlig, musiken metafysisk.

Eller som den nigerianske författaren Chinua Achebe skriver:

 Many chroniclers of the African condition often find Africa overwhelming. The writer is often faced with two choices: turn away from the reality of Africa’s intimidating complexity, or conquer the mystery of Africa by recognizing the humanity of African people.

*****

 Diskursen kring Afrika och framförallt afrikansk musik förs i ett sorts postkolonialistiskt terra incognita; kritikerna famlar omkring likt välmenande Dr Livingstones på jakt efter kunskap om kartans vita fläckar. Forslade i den encyklopediska bärstol som nedladdnings- och videodelarsajterna utbjuder.

»De kan inte företräda sig själva, de måste företrädas« som Karl Marx skaldade för 150 år sedan.

Jag pratar alltså om hur vi lyssnar på afrikansk musik.

Vi är alla del av denna diskurs. Det blir – när vi lyssnar – omöjligt att inte förhålla sig till hur vi förhåller oss till afrikansk musik. Låter det som ett cirkelresonemang? Det är det.

Många afrikanska band – såväl äldre som moderna – har klippt och klistrat för att skapa en omedelbar ad hoc-ljudbild med hjälp av gammal afrikansk kultur och moderna prylar de hittat antingen i västerländska skattkammare eller på öde skrotupplag.

Vi klarar inte av att förhålla oss till det. Vi vill så gärna »förstå«, hjärnan intellektualiserar ikapp viljan att enkom njuta av deras självrådiga musik.

Allra tydligast blir det när man till sist inser vad mycket av den afrikanska musiken användes till: dans. De flesta banden på det här mixtapet har attitydmässigt mer gemensamt med Wizex än med traditionell afrikansk musik.

De är alltså på väg någonstans, de kommer ingenstans ifrån, om uttrycket tillåts.

Jag minns en konsert med Konono Nº1, ett band ni möter på den här samlingen, i Malmö för några år sedan. Jag hade kollat upp dem innan, jag var intresserad av hur folk förhöll sig till deras konserter.

På de hundratals klipp av deras livespelningar som man hittar runt om på nätet så fanns det en gemensam nämnare: vita män och kvinnor som försöker dansa på ett »afrikanskt vis« till bandets musik.

Och det var likadant på den där konserten i Malmö. Vi fick en portfolio av existenser som visade upp att de hade »rytmen i blodet«: ett äldre fulltankat par, en ung man i midjelånga hemmasnickrade dreads, hippies i batikfärger.

Det var en alldeles speciell sorts välmenande jazzbalett där de vita kropparna svettades ymnigt för att kunna tvätta bort snart 200 år av dåligt samvete inför en obegriplig kontinent »försänkt i det gröfsta barbari«, som det står i min gamla Nordisk Familjebok.

*****

 Ingenstans är en man eller kvinna från det som vanligen benämns som »det svarta Afrika« mer utlämnad åt makterna än i Sverige. Författaren Johannes Anyuru skrev i en artikel på SVT Debatt i december ifjol att det fanns ett sorts »afrikanskt trasproletariat« i Sverige.

Han fortsatte:

Vi som har föräldrar från det svarta Afrika såg smarta, välutbildade och ambitiösa människor som i Sverige bara fick skitjobb, vi såg människor vars liv och drömmar pissades bort av något i den svenska mentaliteten som uppenbarligen inte kan se värdet i ett svart ansikte. Medan åren gick.

Det är hårda ord. Men det är ingen anekdotisk bevisföring, det händer här och nu. Oivvio Polite, en man vars skrivande och gärning jag respekterar djupt, berättade i en intervju i Sydsvenskan bara några dagar efter Anyurus artikel att det är stor skillnad på i vilket samhälle svarta afrikaner hamnar.

»Svarta högutbildade afrikaner som migrerar till USA klarar sig jättebra, det är en av de mest framgångsrika invandrargrupperna«. I Sverige och Europa går det sällan lika bra. Det är för vitt här, det svarta får inte plats.

Det finns en rad i en gammal Wole Soyinka-dikt som jag burit med mig i säkert 25 år som jag alltid har tolkat som en kommentar till just detta – det europeiska förfarandet att inte klara av att se Afrika.

Den går så här: »Ett barn vänder bort ögonen från den äldres / nakenhet«. Jo, barnet är Europa, som vänder bort blicken från den äldre afrikanska anförvanten. Nakenheten symboliserar hur vi ser på Afrika: naturligt, nymornat, inkapabelt att klara sig själv. Europa kan inte ens titta på Afrika.

*****

 På zuluspråket finns det ett ordstäv som går ungefär så här: »Man är en människa genom andra«.

*****

 Nu vill jag gärna att ni ska lyssna på de 20 låtar jag valt. Det är, som sagt, ett sammelsurium av olika genrer under femtiotalet år från tiotalet länder i framförallt västra Afrika. Det är ingen ordning alls. Den enda konstanten är denna: det här är fruktansvärt bra musik.

Och en sista sak, innan jag stänger dörren: det är alldeles självklart att det är ett aktivt politiskt ställningstagande att lyssna till afrikansk musik när vi lever i så uttalat rasistiska tider som vi gör just nu.

Själva lyssnandet blir till en aktiv ståndpunkt att stå upp för de som trakasseras av politiker och polis. Jag uppmanar med detta mixtape till fortsatt kamp: lyssna på den afrikanska musiken, stå upp mot överheten, vägra visa papper, skriv politisk dikt, krossa patriarkatet, ta strid för dina medmänniskor.

Läs text två av Africa we want to go med 20 utvalda låtar av Tony Ernst som speglar Afrika som kontinent.

]]> http://www.throwmeaway.se/tma-5-ar/africa-we-want-to-go/feed/ 1 http://www.throwmeaway.se/tma-5-ar/nina-bjork-sentimental-patetisk-och-storslagen/ http://www.throwmeaway.se/tma-5-ar/nina-bjork-sentimental-patetisk-och-storslagen/#comments Wed, 20 Mar 2013 08:10:17 +0000 http://www.throwmeaway.se/?p=29189 Henrik Svensson träffade Nina Björk i början av 2013, en period efter att hennes bok Lyckliga i alla sina dagar (2012) getts ut. Det blev ett samtal om skrivandet, politik, relationer och det reggaeinfluerade hiphop-bandet Svenska Akademien.

/

Att vara politisk, eller snarare att tala politiskt, innebär inte nödvändigtvis samma saker som det gjorde för tjugo, trettio eller ens tio år sedan. När jag ser på korniga gamla arkivfilmer från Olof Palmes tal och debatter grips jag av både sorg och en revanschlysten glädje.

Sorg över att vi inte längre har en briljant, intellektuell och solidarisk stor vänsterpolitiker i ett samhälle som är i desperat behov av en. Och en glädje över att det finns ett arv att förvalta, att sakerna Olof Palme pratade om då är lika relevanta nu och öppna för vem som helst att ta vidare efter.

Att tala politiskt innebär kanske inte samma saker nu som då men det är i formuleringen – i politikern Olof Palmes knivskarpa retorik, i artisten M.I.A.:s geografiskt spretiga popmosaik eller i regissören Andrea Arnolds bedövande utanförskap – som vänsterpolitikens ställningstagande och motstånd fortfarande hämtar sin urkraft.

I dag kan jag inte tänka mig en samtida svensk författare vars formulering är skarpare än Nina Björks. Hon skriver  ömsom förbannat, ömsom kärleksfullt, i ett författarskap som är i ständig förändring men som nästan alltid befinner sig i ideologisk motvind.

Själv möter jag upp Nina Björk på Jämshögs folkhögskola en bit utanför Olofström i Blekinge. Där har hon just föreläst inför ett fullsatt auditorium om konsumtionskritik, politik och miljöfrågor i en del av hennes pågående bokturné.

– Det var främst äldre människor i publiken, berättar hon, men det fanns ett oerhört stort sug efter att verkligen få tala om politik.

Veckan innan vi träffas har programmet Min sanning sänts på SVT där Nina Björk medverkat som gäst för att främst tala om sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Nu har hon på sig vad som verkar vara exakt samma grova militärkängor och stickade sjal som hon bar i programmets öppningsscen. En outfit som får henne att också se ut som en rebell.

Vad driver dig i skrivandet och hantverket som det är att vara författare och journalist? 
– Det är en bra fråga. För det är så roligt just själva skrivandet. Jag tror att jag vill förmedla en stark tankedensitet. Jag vill ha något att säga rent logiskt. Sen vill jag hitta en form där det går att följa ett resonemang steg för steg som läsare så att du förhoppningsvis blir övertygad, men där du också börjar känna saker och hjärtat börjar banka. Jag brukar vara noga med att ha med både känslor och förnuft och sedan orkestrera det på något bra sätt.

– Det får gärna vara en sentimental eller patetisk ton. Inför min senaste bok tänkte jag att för att uppnå störst effekt måste jag ha något för läsaren att tro på och som är gott i grunden. Jag försökte ha en ton av att »men hallå, egentligen är vi rätt snälla, egentligen vill ganska bra saker«.

Hur arbetar du? Sätter du undan en specifik tid när du ska skriva?
– Jag börjar skriva väldigt sent. Skrivandet är toppen på ett isberg. Jag brukar börja med att gå till universitetsbiblioteket och läsa mycket teoretiska böcker om modernitet eller kapitalism till exempel. Efter det försöker jag hitta det konkreta empiriska materialet för mina tankar.

– Som när jag skulle skriva om arbete så var ingången att gå till arbetsförmedlingen, där man verkligen säljer sig, för att få en ingång. Jag ville tala om försäljningen, att en arbetare är en vara på en marknad. Om man bara skriver »arbetaren är en vara på en marknad« kommer jag kanske inte så långt till den som läser.

– Jag försöker att vara konkret genom att sätta ihop teori och empiri. Som låt oss säg ämnet »varor som kärlek«. Utifrån det gör jag en disposition och börjar klippa och klistra innan jag börjar skriva. Jag vet väldigt mycket vad det ska stå innan jag väl börjar skriva. Jag improviserar inte utan har en grundstruktur även om det alltid händer något i själva skrivandet. Det är det som är så spännande. Rätt som det är så händer det där flowet eller vad man ska säga, där du liksom försvinner.

Känner du lycka då?
– Ja det är lycka. Det händer ju inte varje dag. Kanske en gång i veckan eller så. Plötsligt så är du bara någon annanstans och så kommer man tillbaka och tänker »ojdå«. Det är skithäftigt.

Funkar det bättre att du har en fiende när du skriver?
– Jag tror att det är ett problem för mig. Jag skulle vilja prova och skriva utan det någon gång. Eller det behöver jag ju inte, men det känns som att det skulle vara svårt för mig. Då måste man själv vara helt produktiv och inte den som reagerar eller slår tillbaka. Men det har jag aldrig gjort faktiskt, jag har alltid haft en fiende, det har du rätt i. Ja, usch ja, nu blev jag nervös (skratt).

Du debuterade redan 1996. Är det samma mekanismer som driver dig nu?
– Det är svårt att komma ihåg. Jag tror att jag har blivit lite modigare på att vara sentimental, patetisk och storslagen. Att skriva predikande. Jag tror att när jag skrev Under det rosa täcket ville jag framför allt vara väldigt logisk och jag ville följa resonemanget »ni säger att det är så här men då säger jag att, nej det är så här«.

– Jag tycker sådant är jätteflott. Jag blir imponerad när jag gör det själv och jag blir imponerad när andra gör det. Samtidigt kan det bli lite fyrkantigt. Du når inte särskilt långt in i en läsare när du bara använder hjärnkraft. Jag skulle inte kunna skriva en bok och tänka – jag vill uppnå det här, jag vill påverka så här. Jag måste tycka att det är roligt och det har alltid varit en drivkraft, så det kvarstår.

Finns det några författare eller kritiker som har haft betydelse för dig?
– Ja alltså, jag gillar att läsa framför allt en engelsk litteraturvetare som heter Terry Eagleton och som är marxist. Jag härmar nog inte alls hans stil för han är så där witty som man bara kan vara i England. Men han använder en väldig konkretion. Han använder inga svåra ord utan man kan lätt följa honom fast han är otroligt bildad.

– Sedan finns det en norsk litteraturvetare som heter Toril Moi som bland annat har skrivit om Simone de Beauvoir. Henne gillar jag också jättemycket. Framför allt för hennes logik där du verkligen ser hur hon tänker och man får följa med in i hennes hjärna. Det är nog de som jag har känt mig stilistiskt och naturligtvis även tankemässigt närmast.

Finns det andra influenser, mer oväntade, som filmskapare, politiker eller musiker? 
– Nej, jag känner inte att jag har några förebilder direkt. Att jag säger till exempel Terry Eagleton och Toril Moi är för att jag märker att det är något på gång i deras texter hantverksmässigt. Så, då måste det vara författare om man själv är författare. Men de är inte förebilder som människor eller som politiska kampvarelser. Där har jag nog inte några förebilder.

Kan du se dina åsikter representerade någon annanstans, i någon annan kulturform till exempel?
– Det var en bra fråga. Jag har inte tänkt på det närmare. Fast jag kan faktiskt känna mig besläktad med till exempel Svenska Akademien. Alltså inte Horace Engdahl och Peter Englund (skratt), men det finns en reggaegrupp som heter Svenska Akademien, har du hört dem?

Ja.
– Deras texter tycker jag är suveräna sammanfattningar av det tillstånd som jag också vill beskriva. Det finns säkert fler, fast jag inte själv vet om det. Jag har fått flera förfrågningar från teatrar om jag vill skriva förord till deras föreställningar. Det finns just mycket teatergrupper nu som reagerar på det ekonomitänkande som sprider sig och där lönsamheten inte vet några gränser. Det känns som att det är många som håller på och rotar i det men jag kan inte komma på något mer konkret.

Vad är det finaste beröm du kan få som skribent?
– Ja… det skulle nog vara typ »du fick mig att inse behovet och tron på förändring«. Jag tror nog själv att jag är väldigt dålig på att få folk att tro att förändring är möjlig, men det skulle vara ett väldigt fint beröm

I ett offentligt debattklimat som allt oftare tenderar att handla om allt mer specifika ämnen – en TV4-programledares hån mot en hemlös man, ett litteraturpris uppkallat efter en sovjetisk diktator, oseriösa krogrecensioner, korvgrillning i småländska Maramö – är Nina Björk en anomali i samtiden.  De frågeställningar hon företräder kan framstå som kolossala men är samtidigt ändå djupt fundamentala:

Hur vill vi leva våra liv? Vad drömmer vi om? Är vår livsstil hållbar? Vad röstar vi för egentligen?

– Under min bokturné har jag märkt att det finns ett otroligt sug att diskutera politik på riktigt. Inte bara om det till exempel ska vara betyg från sjätte klass eller diverse olika avdrag. Det finns absolut något bland människor som jag inte ser fångas upp i det politiska samtalet riktigt. Större frågor. Det är som en folkrörelse som söker sitt uttryck. Det är något jag lärt mig av mitt skrivande; man är sällan så ensam som man tror.

– Nu har vi ekonomisk tillväxt som mål jämsides med ett klimathot som, åtminstone inte i Sverige, är speciellt förnekat. Det går inte riktigt ihop och jag tror att många människor känner det. Sedan finns det en övergripande oro över framtiden, om ökade klyftor i Sverige. Att välfärden håller på att gröpas ur och att människor inte känner sig riktigt trygga i att man finns och har en plats.

– Men i det offentliga samtalet syns inte det här. Det är som att alla är överens om att vi är på rätt spår och att det bara återstår små korrigeringar i form av jobbskatteavdrag här och där.

Tror du på block- och partipolitik längre?
– Nej. Eller vad ska jag säga? Om man inte gör det betyder det då att vi ska sluta ha en politisk demokrati? Det vore väldigt sorgligt att ge upp tanken på en verksam politisk demokrati men jag kan inte se hur en verklig politisk förändring ska kunna komma till stånd inom parlamentarismen och inom de riksdagspartier som vi har.

– Alla i politiken måste vara med på dagordningen, som är tillväxt. Hela scenen är riggad för den sortens frågor. Att någon skulle komma upp på den scenen och tala ett helt annat språk och vilja något helt annat har jag väldigt svårt att se.

– Ett växande parti som Miljöpartiet till exempel, verkar inte brinna för att genomföra sin politik. De vill vinna val och då har de gjort en analys att man gör det lättare genom att inte vara tillväxtkritisk. Och då blir de ett parti bland alla andra. Det är något som gör att det fungerar så. Det verkar väldigt svårt att vara någonting annat än ett socialliberalt mittenparti i dag.

Känner du personligen att det finns en nödvändighet att definiera sig politiskt?
– Nej, inte så att jag skulle vilja sätta en -ism på mig. Det är inte så att jag tänker om jag ska vara politisk eller inte – det är ju det jag är. Jag skulle inte kunna sluta ha en politisk blick på världen.

Feminist då?
– Ja, det är en självklarhet även om man ibland går i väldig otakt med den rörelsen och inte förstår var den är på väg. Den är väldigt liberalt inriktad och rättighetsinriktad på så sätt att det inte verkar bli mer radikalt än lika lön för lika arbete.

– Vi ska inte tänka att vi kanske inte ska ha mannen eller ett traditionellt manligt liv som måttstock. Det kanske inte ska vara målet med feminismen. Jag känner inte att den diskussionen är så levande, så därför känner jag mig lite främmande för den feministiska rörelsen så som den fungerar i det offentliga rummet.

– Det är väldigt mycket som går att sälja med feminism. Allt från sådana här tuffa tjejer med klädbloggar som tar för sig till Åsa Mobergs (svensk författare och debattör, reds. anm) bisarra argument om att kvinnor arbetar i vården och därför är det feministiskt med privata initiativ.

Nina Björk debuterade 1996 med det feministiska verket Under det rosa täcket. För många har boken blivit orsaken att på riktigt utforma ett feministiskt ställningstagande för första gången. Nina Björk beskriver sin egen formulering av feminism som ständigt pågående och oavsett om man håller med eller inte så slutar hennes åsikter aldrig att bli intressanta eller värda att följa.

– För tillfället ligger den nog i träda (skratt). I min senaste bok finns just en feministisk diskussion kring offentligheten, arbetslivet, pengarna som traditionellt manligt och kärlek, familj, hemmet, det lilla livet som traditionellt kvinnligt – och hur den balansen ska se ut i våra liv. Är det självklart att den frigjorda kvinnan är den heltidslöne-arbetande kvinnan?

– Det finns en viss kritik mot feminismen som den ser ut just nu även om det inte är huvudfokus i Lyckliga i alla sina dagar. Kan feminismen vara en systemkritisk rörelse som vill en helt annan värdeskala?

– Alla kan enas kring lika lön för olika arbeten. Alla kan inte enas kring en agenda som säger »nej jag tror att vi har prioriterat fel saker när vi har prioriterat lönearbeten och vikten av kvinnor i styrelser«.

Du nämnde i Min Sanning i SVT att du inte ser sexuell trohet som något särskilt viktigt. Vad är det som gör att du tycker så?
– Men jag känner så (skratt). Jag förundras över att sexuell otrohet verkar vara ett legitimt skäl för skilsmässa. Jag förundras över att människor känner sig så otroligt svikna av det. Det är liksom bara en handling.

– Skulle jag känna mig otroligt sviken av min man så tror jag att det skulle handla om att jag inte kände igen hans åsikter, att vi plötsligt inte delar en politisk blick på något sätt. Det som bygger ett långt förhållande är inte en enskild handling som vem du ligger med.

– Jag tror det kan bero på att vi i många sammanhang känner oss så utbytbara. Vi ska alltid vara flexibla och vilja nytt. Trycket på parförhållandet kanske ökar då för där är du helt unik. Just i den sexuella relationen, om din partner bara ligger med dig, så är du ju per definition unik.

Är du förvånad över att det har blivit en diskussion kring det här?
– Nej, men jag vet inte om det har blivit någon diskussion. Har det blivit det?

Det har väl blivit åtminstone lite minidebatter på sociala medier.
– Jaha, det har jag inte märkt. Vad säger folk då, håller de med eller inte?

Du har pratat tidigare om den här långsamma relationen som fortsätter och vissa menar kanske att dina åsikter på något sätt motsätter det.
– Ja, men det tycker inte jag att det gör. Talar man om vikten av långvarig kärlek och trohet till och med, och då menar jag inte sexuell trohet, då kommer det automatiskt att man tror att det är väldigt viktigt med sexuell monogami också.

Skulle du säga att du lever eller har levt i en öppen relation?
– Ja.

Lever du i ett nu?
– Min relation med min man är inte något jag vill diskutera offentligt så där.

Det finns också en annan större debatt kring din bok som också togs upp i Min sanning, och det är att vissa menar att du har svårt att leva som du lär. Tycker du att den debatten varit viktig eller att den tagit bort fokus från dina kärnfrågor?
– Det sorgligaste med den debatten är att den visar att man inte kan förstå hur annorlunda jag lär. Vissa tror att jag lär ut att vi inte ska köpa så mycket plast till exempel. Jag menar att vi lever i ett samhällssystem där man till exempel inte får belöning efter prestation. Jag kan inte leva utan konkurrens, jag kan inte leva utan hierarkier. Det är inte något som jag som ensam människa kan fixa. Det är det sorgligaste att man inte förstår att det GÅR inte, jag KAN inte.

– Det är mina ena poäng. Sen tycker jag att det läggs väldigt stora krav på vänster- eller miljöfolk att förverkliga ett gott miljöliv individuellt trots att det är vi som säger att det måste till strukturer, det måste till politiska beslut för att få till verklig förändring. Det är inte upp till Greta om hon källsorterar eller inte. Det är inte det som det kommer att handla om. Har vi en ekonomi som vilar på tillväxt så har vi det, det spelar ingen roll om jag byter ut min glödlampa mot en smartare.

– Ändå läggs ansvaret på oss att leva »rätt« och det tror jag att vi gör också. Det är fler ur vänster- och miljörörelsen som köper ekologiska varor och som undviker att köra bil i onödan än det är liberaler som pratar om konsumentmakt. Jag tycker de är ganska oberörda över att de ändå lever så kallade skitliv.

Nina Björk är ständigt aktuell, som skribent och som motståndsrörelse.

/

Att vandra över Kairos gator är att översköljas av ljud. Från de breda boulevarderna i medelklassens Mohandiseen till de skuggiga bostadskvarteren på Zamalek, genom labyrintiska gränder i Boulaq och kring de stora moskéerna, och bland familjerna i kvällarnas folkvimmel på någon av de centrala huvudgatorna.

Så den musik jag har tagit med mig hit i hörlurar, som sällskap och soundtrack – av en slump på årsdagen för revolutionen – utplånas lätt bland tusen tutor och miljoner röster. I den unikt urbana mixen av plåtslagningsslammer och 500 samtidiga böneutrop.

I stället möter jag musiken ute på gatorna, i vilken riktning jag än rör mig. 20 miljonersstaden utmed Nilens stränder har länge haft rollen som arabvärldens kulturella centrum och har präglat den arabiska populärmusikens innehåll och sound under 100 år. Och det är fortfarande hit som regionens konstnärssjälar med ambitioner söker sig för att slå igenom. Ett Mellanösterns Hollywood, om man vill.

Som mest vital var den musikaliska utvecklingen under några decennier kring 1900-talets mitt. En tid av hopp och ett gemensamt sökande efter en ny nationell identitet, när arabvärlden slog sig fri från kolonialmakterna.

Sångerskan Oum Kalthoum, kort och gott känd som Damen eller Österns stjärna, är i det närmaste synonym med den arabiska musikens renässans och modernisering. I Kairo lever hon gott vidare, snart 40 år efter sin död. Delvis som musealt kulturminne men också som den vardagsmusik som är en del av stadens ljudbild, och som alla tycks ha en relation till.

På ett plan bryr sig unga här lika lite om Oum Kalthoum som Stockholms 18-åringar bryr sig om Taube, eller ens Abba. Men hon är en ikon – med ett bokstavligen ikoniskt utseende, i sina svarta solglasögon och hårt uppknutna hår – med samma fortsatta relevans som, säg, Astrid Lindgren.

Kalthoum överskred gränser för vad en kvinna förväntades vara och göra, inledningsvis bara genom att sjunga offentligt och göra det möjligt för kvinnor att uppträda. Och fortsättningsvis genom att i vissa av sina sånger skicka trånande kärleksförklaringar från kvinna till man.

I Naguib Mahfouz episka Kairotrilogi, som utspelar sig från 1910-talet och några decennier framåt i det konservativa området kring moskéerna al-Ahzar och al-Husayn, är den kvinnliga musikern mest ett sexobjekt att åtrå och längta till. Hon är en obeslöjad kvinna att underhållas och fängslas av, men också att faktiskt umgås med, att samtala med, sjunga med, och – om man är en tillräckligt skicklig charmör – älska med.

Sångerskan, eller om det råkar vara en oudspelare, åtrås för sin kropp och respekteras för sin sinnlighet och konstnärlighet, för sin röst och förmåga att levandegöra poesi och texter ur Koranen. Men hon avfärdas också som en lösaktig hora utan karaktär och moral, vars leverne å andra sidan inte heller kastar någon skugga över mannens egen heder och ställning.

När Oum Kalthoum på 1950- och 60-talen stod på sin karriärs topp hade samhället förändrats radikalt. Hon blev den fria arabvärldens fixstjärna, tömde gatorna i mångmiljonstäder med sina radiosända helkvällskonserter en gång i månaden, en divapersona med folkliga rötter och täta band till de nationalistiska revolutionärerna.

I en komisk scen i filmen ”18 days” – en episodisk skildring av de januari- och februaridagar förra året när egyptiska folket revolterade och gjorde sig av med Hosni Mubarak – stänger en skräddare in sig i sin lilla lokal och stannar där, när han tror att kriget kommit till Kairo.

När han efter några dagar bestämmer sig för att börja spela in dagbok på band och behöver kassetter, tvingas han välja mellan att spela över en läsning av Koranen, en synd givetvis, ett Mubaraktal, det vågar man bara inte, och några av Oum Kalthoums gamla sånger, en grym hädelse.

För hon är uppe där, med profeten och presidenten. Ikonisk och älskad av närmast religiösa mått.

Jag har lätt att förstå hur hennes röst fängslade, och fortfarande inte har släppt greppet. Hon sjunger på en frekvens som skjuter rakt in i ryggraden som rysningar, och med en sentimentalitet och melankoli som fyller hela bröstkorgen med en diffus längtan. En vemodigt själfull röst från baryton till sopran ovanpå orkesterns lågmälda sväng, som lätt tränger igenom de raspiga konsertinspelningarna.

Hennes låtar är långa och repetitiva. Ord och fraser dras ut, smyckas subtilt och improviseras i samspel med publiken. De arabiska texterna går mig förbi men det är helt uppenbart att de talar om en kärlek som innehåller lika mycket av lidande som lycka, ett tillstånd av längtan snarare än tillfredsställelse.

Efter Oum Kalthoums död 1975 togs hennes plats över av två andra kvinnor, algeriska Warda och libanesiska Fairuz, båda fortfarande aktiva i dag, 72 och 77 år gamla. Och båda mycket typiska för den arabiska musikens största stjärnor, med stora och emotionella röster som i fina förflyttningar i ton och intonation klär såväl svaghet och styrka i ord.

De har båda varit med och moderniserat den arabiska musiken mot kortare och mer direkta poplåtar och låtit den blandas upp med västerländska genrer.

Fairuzs ”Al Bostah” är i originalutförande folkligt svängig men har också gjorts om till storslagen och lättflygande disco. Wardas ”Wahashtouni” har ett ethiojazzigt groove med djupa svajande stråkar och i fantastiskt vackra ”Hekayti Maa el Zaman” gör 60-talets soulballader några snygga entréer.

Liksom Oum Kalthoum är de båda nära knutna till den sociala och politiska situationen i sina respektive hemländer, vilket bidragit till deras popularitet. Warda engagerade sig redan som 14-åring i 1950- och 60-talens arabiska vår och för Algeriets frigörelse. Och Fairuz lyckades under Libanons 15 år långa inbördeskrig ställa sig över motsättningarna mellan landets olika grupper.

Själv syrisk-kristen tog hon aldrig parti utan blev en röst för alla, med universella och naturlyriska sånger om det enkla livet på landet, om doften av jasminblommor och fikonträd, om Libanons skönhet.

Bland dem som genomled kriget och dem som flydde det anses hon bära landets själ inom sig, och i dag är hennes musik en söt madeleinekaka tillbaka till barndomen och det gamla livet.

Men Fairuz och Warda är också en del av det moderna Kairos ljudvärld. Warda hör jag till exempel på svårt sjaskiga Bussy Cat, ovanpå ett litet café en bit upp i downtown. Den 32-åriga stridsvagnschauffören Omar översätter några rader ur texten från arabiska åt mig – den handlar om kärlek. Han blundar och låter musiken sjunka in.

Sedan berättar han för mig hur ensam han känner sig i storstaden, där han nu är på permis. Han berättar hur han längtar tillbaka till Sinais vidunderliga öken och dess utspända, klara stjärnhimmel, hur han hoppas hitta någon att gifta sig med under det kommande året. Och att alla kvinnor innerst inne älskar att bli misshandlade.

En stund senare blåser han mig på ett par hundra spänn.

I dag vårdas arvet från Oum Kalthoum via Fairuz och Warda kanske framförallt av Amal Maher. Den 27-åriga egyptiska sångerskan är snygg och helylle och den allra mest populära och bäst säljande kvinnliga artisten just nu, älskad för sin klassiska vackra röst. Att dansa till, gråta till och sitta som fastnaglad till, som musikbloggaren Hani Almadhoun beskriver den.

Som tonåring blev hon känd för sina tolkningar av Oum Kalthoums sånger och hon framträdde i den såpa om stjärnans liv som visades på egyptisk tv kring millennieskiftet. Fortfarande djupt förankrad i musikhistorien glider hon på förra årets comebackalbum mjukt mellan den traditionella arabiska storbandspopen, så som den lät under 50-talet, via schlagerballader till globala dansgolvsproduktioner.

Och den mainstreampop som strömmar ur mobiler på caféerna, eller från de små bergsprängarna som fästs på mopederna i Kairo, tycks liksom ha närmare till äldre musik jämfört med den som gym, 7-Eleven och stadshotell spelar här hemma. Musik på traditionella instrument och melodier nära dem som mormor och farfar lyssnade på.

Åtminstone låter det så i mina öron, när jag sitter på en plaststol på en trottoar kanske en kilometer från Tahrirtorget och försöker läsa, medan ett tonårspar sjunger med i låt efter låt från telefonens dåliga små högtalare, och veckans sista böneutrop ljuder strax ovanför mitt huvud.

/

På låten “Samarkanda”, ett av spåren på det kommande albumet “Beväpna dig med vingar”, sjunger Joakim Thåström om livets vackraste stunder. Han sjunger om Triumfbågen, Nina Simones röst, Gun Clubs “Mother of earth” och om jordgubbarna i tant Bertas sommarberså.

Han sjunger om stunden då ”Whitney sjunger Dolly”.

Just den här sena söndagskvällen spelar jag den raden om och om igen. Det är den värdigaste hyllning av en världsartist jag kan tänka mig. Men det är också en av få händelser i slutkapitlet om Whitney Houston som har varit värdiga.

Jag har aldrig under mitt 27-åriga liv sett en artist behandlas så systematiskt ovärdigt som Whitney Houston. Därför handlar den här texten inte främst om musiken – den fantastiska musiken – som Whitney Houston spelade in.

Jag måste försöka att ringa in någonting annat.

“Sedan Whitney Houstons genombrott, vid 21 års ålder 1985, har det varit lätt för henne att sälja skivor, men svårare för henne att få respekt” skrev journalisten Anthony Decurtis i Rolling Stones omslagsintervju 1993.

Samma sak gäller även två decennier senare. “En djup men klar soulröst som kunde sjunga pop för alla” skriver Expressens Anders Nunstedt i en snabbt skriven, och säkerligen välmenande, krönika några timmar efter hennes död.

“Hon var en av de allra största” skriver Nunstedt, till synes pliktskyldigt, för att sedan snabbt dyka ned i en mycket välbekant stilistik. En stilistik där vitsiga formuleringar avlöser varandra utan eftertanke men som alla är en del av ett mycket större sammanhang.

“Whitney sjöng som en packad kråka” skriver han i samma minneskrönika och syftar på den sista turné hon gjorde i Europa. Det är tydligen svårt att hålla sig från de litterära lustigheterna, även med kort deadline.

Jag ska snabbt gå igenom Whitney Houstons musikaliska gärning: hennes kusiner heter Dionne och Dee Dee Warwick. Hennes gudmor heter Aretha Franklin. Houston sjöng som elvaåring i New Hope Baptist Church, belägen i Newark och hennes röst lämnade aldrig kyrkan.

Whitney och Aretha har båda bestigit musikens Mount Everest. Det finns inga andra som kunde sjunga lika vackert. Artister som Madonna, David Bowie, Michael Jackson och Eminem har utnyttjat musikens fulla medium bättre, men Whitney Houston hade något de artisterna aldrig har haft:
Förmågan att med utan andra attribut än rösten förändra liv.

Hör henne sjunga “How will I know” från hennes självbetitlade debutalbum utan bakgrundsinstrument om du tvekar.

Houston var också en av mycket få svarta kvinnliga artister som på riktigt kunde tjäna som tonårsidol under 1980-talet. Journalisten Rebecca Traister nämner hur Whitney vid den tiden var ensam svart kvinna i tonårsmagasinens och tv-showernas vita hav:

“For many black girls, she was the only young female role model presented in lily-white teen bibles or mainstream entertainment who looked anything like them”.

Houstons röst kunde vid den här tiden liknas vid en dansare som på en sekund kunde ta över vilket dansgolv som helst. Hon nådde nivåer få, om några, sångare nått tidigare. Inte för att det alltid uppmärksammades. Länge sågs hon, i enighet med gällande regelverk, som en halvhjärtad produkt.

Men mot slutet var hon helt ensam.

När Whitney Houston gästade Sverige i juni 2010 var hennes besök en uppvisning i hur vårt samhälle konsekvent förnekar kvinnliga artister möjligheten att få resa sig igen efter fallet. Hur tålamodet tryter så mycket snabbare om du heter Whitney än om du heter Bob.

”Whitneys sång är som en råmande kossa” skrev tidigare nämnde Nunstedt i Expressen om hennes framträdande i Köpenhamn. I en text publicerad tre dagar senare, den 7 juni 2010, beskriver han samma spelning så här: “Till skillnad från tusentals fans stannade jag kvar tills den feta damen slutat sjunga”.

Nunstedt medger att det är lite osmakligt. Lite längre ned i texten får läsaren veta att Houston har gått upp “sisådär 30 pannor”.

Det är en obehaglig text – men det var andra skribenter som långt tidigare satte tonen.

2006 kallade till exempel skvallerjournalisten Nick Papp Whitney Houston för “crack head”. Som Rebecca Traister påpekar krävs det bara dessutom en mycket liten förskjutning för att “crack head” i stället ska betyda “crack whore”.

När Whitney Houston första gången kallades “crack head” i pressen hade hon redan under lång tid långsamt malts ned av kvarnarna. Hennes äktenskap med Bobby Brown var under lång tid, som det brukar heta, “stormigt”.

“Stormigt” är ordet vi använder när vi inte riktigt vågar ta i sakfrågan: Att Whitney Houston, precis som miljoner och åter miljoner andra kvinnor, under lång tid blev utsatt för psykisk nedbrytning inom sitt äktenskap, samtidigt som mycket starka misstankar om upprepad misshandel präglade relationen.

Whitney Houston och Bobby Brown möttes första gången på Soul Train Music Awards den 12 april 1989. Fyra månader senare bjöd han ut henne.

När Whitney Houston år 2009 gästade Oprah var sångerskan frispråkig om sitt tidigare äktenskap. När hon fick frågan om Brown var avundsjuk på hennes framgångar svarade hon “ja”. Hon berättade att hon försökte att förvandla sig till “Mrs Brown” i försök att kompensera för hennes egna framgångar. “Jag förlorade mig själv i mina försök att göra honom nöjd”. Whitney Houston raderades ut.

Plats för Mrs Brown.

En kväll – Bobby hade fyllt år och Whitney hade arrangerat en födelsedagsfest för honom på en klubb i Atlanta – spottade han på henne. När hon ringde en vän och och bad att få bli hämtad tryckte Brown upp henne mot väggen. Whitney slog telefonen i bakhuvudet på honom i försvar.

Det finns rader av misstankar om misshandel i parets äktenskap, men Whitney bekräftar bara ett av dessa tillfällen, i slutskedet av deras äktenskap.

Men Bobby blev dokumenterat aggressiv under påverkan av droger och alkohol. På parets vägg i deras hem fanns en tid till exempel en stor bild på Whitney Houston och Bobby Brown tillsammans.

Vid ett tillfälle slet Brown bort huvudet av sin fru på bilden.

Det är inte Bobby Brown som ensam står ansvarig för förfallet. Snarare är Whitney Houstons karriär en fältstudie i vad mallar, förväntningar och normer kan göra med en människa. Men han var utan tvekan en del av haveriet. Deras – ursäkta – “stormiga” relation var omvittnat destruktiv.

Samtidigt pekade Whitneys behov av att visa att hon hade klass och pengar möjligen ofrivilligt ut de ideér om ras och kön som ofrånkomligt blev en del av den kedjereaktion som slutligen ledde till hennes död: ”Crack is cheap. I make too much money to ever smoke crack. We don’t do crack. Crack is whack.”

Ni ser: Jag är inte fattig. Jag är inte som alla andra svarta kvinnor som fastnar i crack. Jag är ekonomiskt oberoende.

Jag är ingen crackhora.

I SvD sa journalisten Sonja Schwarzenberger så här i samband med Whitney Houstons Europaturné:

“Kvinnliga musikers vikt, kläder och privatliv har ett helt annat nyhetsvärde än de manliga stjärnornas. När det gäller kvinnliga artister räknas alltid utseendet som en del av produkten, den är öppen för att beskrivas, bedömas och hånas. Det öppnar för oerhört respektlösa kommentarer”.

Den som inte räcker till blir en dramatisk historia och en fyndig rubrik. En människas sammanbrott blir ett enskilt olycksfall. Men tänk om historien om Whitney Houston inte alls är en fristående, sorglig berättelse vi kan vitsa loss om?

Jag vill lämna den här texten med en tanke.

Tänk dig Bobby Brown. Föreställ dig att han går upp på en scen i Mississippi för att framföra en knippe nya sånger bara timmar efter att hans exfru, en råmande överviktig kossa, har dött ensam på ett hotellrum.

Tänk dig sedan att den bilden är fruktansvärt talande för vårt samhälle och för vilka det är som konsekvent och systematiskt förlorar.

Tidigare texter om Whitney Houston:

• Kristofer Andersson om bevakningen av Whitney Houstons Sverigespelning (2010)
• Jakob Uddling: ”Bara kärlek”

/

”The past is never dead. It’s not even the past”.
William Faulkner

I historikern Reinhart Kosellecks bok Erfarenhet, Tid och Historia beskriver Koselleck inte bara hur vi upplever historien, utan också hur historien fungerar. Den blev för några hundra år sedan Historien med stort H, linjär, singulär och progressiv. Detta nya modernitetsprojekt separerade historien, tidigare mer levande som en ständig moralisk kompass, och gav den struktur.

Vi skapar en historia för att kunna avskilja den från framtiden. Från och med 1700-talet börjar vi uppfatta den egna tiden som ny. Vi börjar fylla historien med erfarenheter och framtiden med förväntningar. ”Det nya” ersätter det förutsagda.

Så märkligt då, när framtiden ständigt verkar vara närvarande. Den är framåtdrivande och verkar vilja rusa snabbare.

Inom medieteori pratar man om ”accelerated writing”; hur vi med hjälp av datorer skriver mer – fortare – och hur maskinerna dessutom själva skapar ett informationsarkiv som bara växer. Appar och tekniska hjälpmedel verkar sudda ut gränserna mellan virtuellt och verkligt, än mer med sina reklamhologram, superlinser (bioniska linser som projicerar bilder framför dina ögon) och Augmented Reality.

Avståndet mellan nutid och framtid tycks ha krympt till ett minimum. En känsla av att allt är lite overkligt hela tiden. Eller en märklig förlust av framtidstro.

Att popkulturen speglar dessa förändringar och uppfattningar är ingenting nytt. Även om gamla genrer och stilar återkommer har de alltid filtrerats och skiftat under tiden. Strömningar är just strömningar för att de plockar upp vibrationer ur tiden och materialiserar dem (i den mån det är möjligt).

I ljuset av den här märkliga samtidsfuturismen, ett besynnerligt tillstånd av post-apokalyps och konstant alarm, uttrycker mode, film och musik just denna förvirring. Mikrogenren ”Seapunk” är ett utmärkt exempel. Sprungen ur kärleken till ravekulturen, men skapad i ett helt annat samhällsklimat, snuddar den på många sätt vid just denna tanke om en framtid utan framtid.

Jag ska inte påstå att ett gäng kids som gillar att dansa och färga håret rosa säger mer om samtiden än de gör. Men jag kan beskriva en upplevelse av min egen fascination. Varför tycker jag själv att den här snurriga blandningen av witch house, chillwave, rave, punk och allmän ”piss off but thank you very much”-attityd är så spännande?

Kanske för att det är just en materialisering av ett tillstånd. Om chillwaven uttryckte en djup nostalgi, en vilja att fly från eländet in i korniga vykort, brusande hav och soldränkt hud, finns en annan känsla här. En unge som slutat vara rädd, rest sig upp, borstat av sig dammet, och satt på sig neonkepsen.

Band som Unicorn Kid, Zombelle och Fire For Effect blandar också tydlig futurism som vi alla känner igen. En sampling av karaktären Ruby Rhod från Luc Bessons ”The 5th element” ställs i kontrast till ett kollektivt erkännande om att världen som vi känner den absolut kommer att försvinna. Troligast under vatten.

Havet är också återkommande, inte bara musikaliskt, just nu. Jag tänker på en av Alexander McQueens allra sista visningar (s/s 2010) där modellerna likt havsvidunder äntrade catwalken i överjordiska skor och klänningar som såg ut som hårda snäckskal. En armé av sjöjungfrur. Havets soldater, redo att ta sig an apokalypsen.

Eller titta på Versaces tropiska tryck. Även Chanels senaste visning andades med gälar, tydligt inspirerad av havet, där skimrande klänningar av pärlemor, fiskfjäll och antydan till sjögräs och koraller påminde oss om en alternativ värld under ytan. Florence Welch uppenbarade sig dessutom, likt Botticellis ”Venus” på visningen, och sjöng ”What the water gave me”.

Detta är inte Kevin Costner i ”Waterworld”. Det är inte katastrofen, det är livet efter katastrofen.

Det är en verklighetens futurism, en eftervärld som redan är här. En teknologisk tid hämtad såväl från vårt ständiga online-liv som från tröttheten av att leva under ett ständigt hot. Hotet från klimatförändringarna, hotet från finanskriser, kanske från det mesta som skrämmer. Ett hanterande, inte en flykt. Ett eget tillstånd, inte en längtan efter en sommar som alltid är alltför kort.

”Seapunk” är också djupt förankrad i Interneteran. Mötet sker såväl online som offline.
Eller som bloggaren Gucci Goth beskriver det: ”tumblr and twitter aren’t just social networking timekillers: they’re ways of life.”

Seapunk är ett tecken på Internets globala effekter. Strömningen är inte lokaliserad geografiskt till en plats, utan har från början rört sig över och runt främst USA och England samtidigt, från Edinburghs nämnda Unicorn Kid, till det självutnämnda Seapunk-bolaget Coral Records (”Founded by Future Seapunk Ocean Colonists”) från Los Angeles.

I en text på Rodeo från i somras skrev jag om relationen just mellan teknik och techno och hur det ena inte skulle ha kunnat utvecklas utan det andra. Technokulturen var en typ av socialt nätverk och ”virtual rave” var så att säga en förlängning av den fysiska dansen och upplevelsen av musiken.

I ljuset av detta kan man se Seapunk som en logisk fortsättning. Eller sammanflätning. Applicera så en förundrad tanke om flytande tid på detta och vi har rattat in 2012 någorlunda.

Reinhart Koselleck skriver om historien följande:

”Since the future of modern history opens itself as the unknown, it becomes plannable – it must be planned. With each new plan a fresh degree of uncertainty is introduced, since it presupposes a lack of experience. Such an increase in expectation, in anticipation of difference, actually limits what can be said with certainty about the future, but this diminishing scenario of the future was precisely what was required for the rise of the new discourse of statistics, a rational method of forecasting rather than predicting.”

Ju mer förväntningar vi har på framtiden, desto mindre använder vi vår erfarenhet till att förstå den. Den blir istället otäck och skräckfylld. Samtidigt verkar avståndet mellan samtid och framtid ha krympt till nästan ingenting. Vi verkar ha hunnit ikapp oss själva, och framtiden är inte längre det okända, utan ett märkligt futuristiskt samtidstillstånd.

När vi har nått vägs ände, slutet på vår mentala Maya-kalender finns det inget annat att göra än att dyka ner i avgrunden med dansen ekande bland vågorna.

Kidsen i refrängen till Unicorn Kids oljefatsdrypande ”True Love Fantasy” låter faktiskt mer som delfiner när de skanderar: ”We are the young true love fantasy heat. We are the whisper of ecstasy dreams”. Drömmen blev verklighet, mitt bland cyborgkroppar och informationstsunamis.

Framtiden är död. Länge leve framtiden.

/

Det här är ett anti-intellektuellt manifest. Överge allt hopp, ni som äntrar den här texten i jakt på snofsigt litterära referenser. Det blir inga akademiska jämförelser med Joseph Conrad, Sartre, Foucault, situationister, revolutionärer, poeter och andra gråtrunkare. Ej heller dyker de underdåniga skägglakejernas ikoner upp – Dylan, Stones, Beatles, et al. Sex Pistols? The Clash? Dö.

Nej, det enda jag vill ha sagt är att jag älskar Skitslickers.

Speciellt när jag är packad.

Tre starköl på en afterwork. Förnedringsfull på tunnelbanan klockan halv fyra på morgonen med min flottiga uppsyn kapsejsad mot fönsterglaset. Salongsberusad på rödvinsvänster hemma i vardagsrummet. Frenetisk förfestenergi.

Skitslickers är det perfekta soundtracket till samtliga dessa scenarion. Promillefaktorn förtar inget av gruppens genialitet – jag dyrkar även nyktert – utan förstärker bara tesen att det här, det här är det ultimata bandet för alla oss som lever för korrupt jävla supsvinmusik.

Låt mig förklara så enkelt som det går.

Skitslickers, eller The Shit Lickers (särskrivning frivillig) som göteborgarna hette utomlands, fanns mellan 1981 och 1982. Under sin existens gjorde de cirka tio konserter. De släppte totalt fyra låtar på en vinylsingel. Tillsammans klockar spåren in på tre minuter och tjugotre sekunder.

På dessa tvåhundratre sekunder lyckades de förena total minimalism och totalt krig utan några andra pretentioner än att få folk att vilja skalla varandra över näsroten.

Ta ”Warsystem”, en femtioen sekunder lång fulländad förintelse, som exempel.

Ett treackordsriff som upprepas om och om igen.
En textrad – ”Warsystem/Warsystem/Warsystem/Now” – som upprepas om och om igen.
Ett solo som kör samma treackordsriff fast på de ljusa strängarna, för att använda en lekmannaterm.
Slut.

(Paus för krogbesök. Fortsätter nu efter fyra starköl och fyra genomlyssningar av Skitslickers fyra låtar på tunnelbanan hem. 4 x 4 x 4 = Up yours, Joe Strummer.)

Det finns få konstyttringar som är så perfekta i all sin enkelhet. Det finns få musikstycken som skänker mig sådan njutning, särskilt när jag är påverkad, som ”Warsystem”. Det är meningslöst våld, riktningslös aggression, pacifism, motstånd. Dumhet och Stephen Hawking. Ofattbar livenergi och uppgiven insikt om livets fullständiga förgänglighet. Allt det hoprullat i en sönderdistad tub av motsatser inkörd i röven på Verkligheten och dess ”Classic Rock”-pundande gubbar. På femtioen sekunder.

Ord är överflödiga.

Går det här att återskapa här, nu, 2011? Nej. Naturligtvis inte.

Även om det finns laboratorium och forskare runt om i världen som hela tiden försöker – självklart Japan, Sverige är givet, men även i USA görs framsteg – är Skitslickers en produkt av den nanosekund då någon lämnade ett fönster öppet i musikhistorien. Nu är fönstret stängt. Ögonblicket är oefterhärmligt.

Det spelar ingen roll hur många amerikaner jag mött som skriker ”Spräääckta spräääckta spräääckta snaaatskallar” i mitt ansikte. Det kvittar att skinnjackorna i São Paulo redan 1983 pryddes av göteborgarnas namn. Skiten är död.

De två tyngsta anledningarna till detta är:

1. Det här var andra generationens solkiga och nitade hardcorebastarder. Den äkta varan till skillnad från första punkgenerationens omskolade coverpubrockare. Med andra ord: när jag säger att Skitslickers kompenserade noll musikalisk kunskap med känslan av att de kan dö vilken sekund som helst, så är det sant. Idag kan en åttaåring spela bättre, rent tekniskt, efter en vecka.

2. De spelade in i en studio och med tekniker som aldrig hört extrem musik, helt enkelt för att extrem musik var bortom obskyrt. Om det hårdaste du hört är Status Quo och fyra personer bokar in sig för att veva igång undergången, tja, då blir det som det blir: unikt. I dag gillar din åttaåring Cannibal Corpse och du själv har precis spisat just Skitslickers genom en multinationell streamingsajt.

Är då det här något att sura över? Helvete – nej.

Sju band av tio lyckas inte under hela sin existens ens med att skapa tre minuter och tjugotre sekunder musik som inte får mig att vilja kärnvapenbomba deras replokal. Skitslickers lyckades själva inte återföda sin råa, brutala, hänsynslösa magi på nytt.

De fyra kompositioner som släpptes postumt 1997 är intressanta. Det är allt. Till och med ”No system works”, med texten ”No system works/No/No system works” gläfst otydbart över maniska dammsugargitarrer, lovar runt men håller tunt.

Men ska vi då ändå inte tjura över det, trots allt?

Inte en chans.

Tre minuter och tjugotre sekunder av galenskapens yttersta gräns är allt jag behöver för min dyngraka hemfärd i natten. Att upprepas om och om igen, tills jag dör.

Fotnot: Skitslickers originalsingel släpptes 1982 med titeln ”GBG 1982”. Omslaget pryds av en  tankeväckande krigsbild i svartvitt, chockerande med sin realism. Samma år släpptes en exportversion under namnet The Shit Lickers med titeln ”Cracked copskulls”. På omslaget ser vi denna gång tecknade monsterpunkare som sliter poliser i stycken, chockerande med sin pubertala charm.

Båda versionerna är värda sin vikt i guld.

Christoffer Röstlund Jonsson är musikskribent och driver den numera avstannade bloggen I just can’t hate enough.