article-image

Chicagojazzen skivdebuterar

Personligt

Få saker är lika frustrerande som att läsa om något, säg en artist, och inte ha möjlighet att omedelbart kolla upp det, lyssna. Omedelbart. Känslan av vanmakt och irritation kan jämföras med den då livestreamen från en bra fotbollsmatch ständigt måste buffra.

cj
När jag skrev om Chicagojazzen här på Throw me away i höstas fanns knappt någonting att lyssna på. Jag hade hittat B-sidan av kassetten ”Brachiosaurus” på någon blogg och det fanns ett fåtal låtar på hans myspacesida. Resten tvingades jag tigga till mig över mailen, däribland ”Misantropi för nybörjare” som i slutet av månaden blir tillgänglig för 250 skivköpare.

Det är skränig, maximalistisk, allt-på-en-gång-pop som raggar med charm snarare än snygghet. I artikeln ”Den skränande tonåringen” skrev jag:

”Chicagojazzen är […] oduschad, vilket är väldigt uppfriskande. Här låter pianot som när man spelar på det i hörnet av ett vardagsrum. Gitarren som när mongot börjar fingra på strängarna i Ruben Östlunds långfilmsdebut. Och trummorna som när man smiskar upp dem i en stökig, instängd replokal.

Instrumenten är skränigt och primitivt inspelade i lager på lager, ihop med ljudet av någon som kollar på tv och förstrött bläddrar i en tidning, eller med klickljudet när Internet Explorer-fönstret uppdateras på en gammal PC.

[…]

… en totalt gränslös sammansmältning av instrument, stilar, tonlägen och stämningar – av allt. Från försiktiga singer/songwriter-partier till postrock som stiger och dalar, poppigt melodiösa synthslingor och ursinniga, vansinniga black metal-vrål. Ofta med ett slags ordlös, ylande körsång över alltihop.”

Den 14 maj spelar Chicagojazzen live på Landet i Stockholm när bolaget Irrlicht håller releasefest för skivan.

Och här kan du lyssna på ett smakprov från skivan, den drônande lo-fi-episka ”18 år i en ruttnande kropp”.