Vänskap, kärlek och babypuder

Gamla vänner och gamla skor är bekvämast.
Gregory Peck 1916 – 2003

När den gamla 20th Century Fox-skådespelaren Gregory Peck yttrade de orden syftade han inte på northern soul-scenen. Men det hade han mycket väl kunnat göra.

100 Oxford Street, 5 september, 2009

Den murriga källarlokalen är full av folk, trots att klockan bara närmar sig halv elva. Väggarna har redan börjat impregneras av svett och det är kvavt på ett sådant sätt som det blir när för många människor delar på samma luft. Uppsluppna sällskap halsar öl kring de små runda borden, berusade av lika delar alkohol och stämning. Damerna har utställda kjolar och lågklackade pumps, männen har slitna jeans och gympaskor.

Framme på den lilla upphöjda scenen står ett gäng gubbar och snackar, en blick på folkhavet, ett öga på skivspelaren. Flinka fingrar rör sig hemtamt över pickuperna, låter musiken fortleva i all evighet, eller i alla fall till i morgon. Genom dörren kommer en strid ström av nyanlända; glada ansikten, grötiga dialekter, igenkännande kindpussar.

På det nötta trägolvet rör sig mindre grupper taktfast till musiken, till synes samspelt men var och en i sin egen värld. Här och var skiftar golvet i ljusare nyanser, orsakade av souldansarens eviga följeslagare och trognaste vän – talket. Skyltarna med texten ”No talcum powder, please” ignoreras med en skälmsk glimt i ögat. Det är soulklubben 6Ts Rhythm and Soul Society 30-årsjubileum och det är besökarnas kväll, bara deras. Vi är här för att fira en livslång kärlek, vare sig den etablerats för ett halvt århundrade sedan eller väckts blott några år tidigare.

En av männen lägger på Just do the best you can med Duke and Leonard och med ens förändras dynamiken i rummet. Som på kommando tillströmmas dansgolvet av mänskliga vågor, fylla och flams är som bortblåst. Kroppar stramas synbart upp så inte en rörelse, inte ett steg känns förgäves. Energin hos hundratals människor kanaliseras ned till fötterna och upplevelsen är den av en folkhop som rör sig simultant, elastiskt, interaktivt.

Golvet är trångt, dansarna många men inte en knuff kan skönjas. Det är som att golvets alla besökare lyder under ett gemensamt medvetande som gör att var och en instinktivt vet var alla andra är, vare sig du hoppar, snurrar, sparkar eller faller. Magi, i ordets mest sanna bemärkelse.

I ögonvrån står att urskilja en motpol till de dansandes vitala rörelsemönster. I dörröppningen tvekar en äldre herre, krumryggad och vithårig. Han stödjer sig mot dörrposten och kastar bidande blickar ut över golvet, alltjämt med ett utmattat leende i mungiporna. Ansiktet är fårat och tärt, men blicken vaken och alert. Han bär en nött pikétröja av okänt snitt som blekts till en obestämbar färg efter år av troget användande. Manschesterbyxorna, som förmodligen inhandlades i rätt storlek en gång i tiden, faller i dag slappt från höften.

I händerna håller han en gammeldags tygpåse som han stundom pillar på med skrynkliga nikotingula fingrar. Framför honom böljar ett gigantiskt hav av dansande människor. Från andra sidan rummet hörs plötsligt ett högljutt ”oi!” och mannen tittar dit. Det försiktiga leendet blir bredare och säkrare och han börjar i varlig takt röra sig mot strömmen, över dansgolvet, bort mot gruppen. Hans steg är hasande men bestämda och de dansande bildar en svängande korridor för hans passage.

Väl framme på andra sidan möts han av entusiastiska ryggdunkanden och kindpussar, männen på scenen kliver ned och delar ut grabbiga kramar, på det sätt äldre män med ovana av överdådiga känsloyttringar gärna föredrar. Den äldre herren har levt upp, fått en öl och ser med ens femton år yngre ut. Han skrattar och gafflar och tjoar, rösten är hes av årtal av cigaretter. Efter att ha pustat ut ett slag på en stol pillar han upp rosetten på tygpåsen och plockar upp ett par lädersulade brogues, som han knyter på sig med dubbelknut. När nästa låtintro ljuder över lokalen kliver han försiktigt ut på dansgolvets kant och börjar röra sig i takt med oss andra.

Gemenskap är en underlig känsla. Varför känner jag större samhörighet med slitna kvinnor och män av en helt annan bakgrund och med helt andra liv än jag och mina närmaste leder till vardags?

Svaret på gemenskapens gåta är helt enkelt att viss gemenskap trumfar annan. Då mina ålders- och ytfränder främst verkar fokusera på strömningar och trender, att vara rätt, känna rätt och utstråla rätt – så pass att tanken slår en hur man egentligen lyckas finna ett jag i alla snabba svängar – finns här en beständig tolerans och ett välkomnande som sträcker sig över tids- och landsgränserna. Finns här en elitism? Definitivt. Denna dömer dock inte ut dig för att du är fel, utan kräver som enda motprestation att du delar den genuina kärleken till musiken.

Då det på de trendigaste vattenhålen i Stockholm gör dig häftig om du ser ut att känna så få som möjligt, premieras en översvallande värme och vänskap på soulscenen. För varje år, för varje tillställning, för varje gemensam musikupplevelse får du ytterligare några vänner att nicka igenkännande till nästa gång ni ses på ett svettdrypande dansgolv och att slänga käft med över en cigg framför entrén.

För mer All nighters på Throw me away – gå hit.