article-image

Sun Ra: Kakafoniskt sökande

Artikel Det är i dagarna 20 år sedan Sun Ra gick ur tiden. Henrik Svensson tänder ett litet ljus för utomjordingen, geniet och frijazzgiganten.

Någon gång i slutet av 1960-talet blev Herman Poole Blount, mer känd under artistnamnet Sun Ra, uppsökt av två män från den religiösa rörelsen Nation of Islam.

Det är lite oklart exakt vem men någon från organisationens etablissemang hade uppfattat att Sun Ra länge uppvisat vad som bara kunde vara ett väldigt starkt intresse för Afrocentrism – denna panafrikanska ideologi kring kultur, filosofi och historia.

Åtminstone var det lätt att göra det antagandet när Sun Ra och hans Arkestra uppenbarade sig på konsertscener runt om i landet iklädda västafrikanska kaftaner och gyllene huvudbonader likt uråldriga faraoner.

Kanske var han därför intresserad av att ansluta sig till Nation of Islam? Sun Ra var redan då en ytterst respekterad och ganska välkänd bandledare även utanför den amerikanska jazzvärlden. Det hade varit ett samarbete som säkerligen gynnat båda parter.

Sun Ra verkade först lite förvånad som om han inte riktigt förstod frågan. Han tackade sedan vänligt, men bestämt, nej. Han var visserligen djupt troende men alla som var åtminstone en smula bekanta med Sun Ra visste att hans visioner sträckte sig mycket längre än till himlen.

När han blev ombedd att ge uttryck för sina åsikter kring den svarta medborgarrättsrörelsen och Black Power svarade han kort och koncist – »black people, fuck the ghetto – think about space!«.

Sun Ra hade förstått att kosmos tillhörde hans folk. Att Saturnus ringar, de oräkneliga supernovorna och himlakropparna var deras. Allt världsligt han hade kommit i kontakt med sedan unga år stod han över. Han stod över segregation och rasism, fattigdom och förödmjukelse. Han stirrade dem inte i vitögat, han såg förbi dem. Med blicken evigt fixerad mot rymden.

Utan att någon riktigt förstod det då erbjöd Sun Ra också ett alternativ (med stort A) till den amerikanska drömmen.

Lika koncentrerat var hans förhållande till musik. Sun Ra och hans ensemble The Arkestra (detta ständigt ombytliga kollektiv av jazzgenier) planerade kanske att en dag lämna jordelivet. Men de skulle åtminstone ta med sig hela det afroamerikanska musikarvet.

Bandet inkorporerade allt i deras jazzmusik. Från den tidigaste swingjazzen som den sett ut i Louis Armstrongs händer, till blues, hardbop och funk.

Men det var bara frijazzen som var stark nog att ta dem ända ut i rymden. Och precis som två andra av 1960-talets främsta jazzmusiker, John Coltrane och Albert Ayler, sökte de högt och långt, mellan varje tonart och takt efter de friaste melodierna som kunde sätta Sun Ra i kontakt med Herren.

Och i Sun Ras musik finner man själva anledningen till att jag och många med mig aldrig tänker lämna frijazzen. Där andra ser något uteslutande och ansträngt känner jag inte till någon annan konstform där kaoset förblir så vackert. Där kakafonin hela tiden balanserar mellan det transcendala och det monumentala.

Nästan all den bästa musik jag har hört kretsar, precis som karaktärerna i Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna, kring sökandet efter en Gud. De kan ha hetat Kenny Bobien eller Whitney Houston. Somliga har skrikit, bönat och bett, andra bara viskat. Sun Ra själv letade bara lite längre ut än sina kollegor.

Kanske landade han också längre bort än någon annan. I intervjuer insisterade Sun Ra ibland på att han själv faktiskt kom från rymden, att han var en utomjording. Att han en gång blivit bortförd till Saturnus av små varelser med antenner på huvudet. Det var något han villigt och gärna berättade ända till sina sista dagar.

Samtidigt är det också sådana anekdoter som gjort att Sun Ra till och från hamnat i det ack så förhatliga facket av »kult«-artister. Men det ger oss en anledning till att lyfta fram honom än mer. Han var så mycket viktigare och hårdare än så.

Det enda vi vet med säkerhet är att han föddes 1914 i Alabama, i ett av de allra mest slitna och fattiga områdena i staden Birmingham. Så klart han ville fly. Allra helst så långt bort som möjligt. Och oavsett om det bara gällde att komma bort från Birminghams slum eller att ta strävan högt ovan molnen så var medlet hela tiden musiken.

Det finns egentligen ingen riktigt strukturerad katalogisering över hur många skivor Sun Ra gav ut under de sex decennier som han var aktiv. Vissa album släpptes enbart i extremt limiterade utgåvor i samband med konserter.

Att spela in skivor och att genomföra konserter var egentligen bara ett nödvändigt ont för honom att klara sitt uppehälle. Resten av tiden ägnades åt att förfina konsten och att ständigt söka. Vi andra ska vara glada att vi haft möjlighet att kika in mellan dörrspringorna och lyssna till dem.

Få om ens någon annan artist har övat så mycket som bandledaren Sun Ra. Redan tidigt tvingade han sitt The Arkestra att ägna dagar, veckor, månader och år till att bygga upp, riva ned och strukturera om musiken. Om och om igen.

Den 30 maj 1993 for han iväg för gott, 79 år gammal. Finns det någon rättvisa i kosmos så simmar Sun Ra runt därute.

Spela därför albumet The Heliocentric Worlds of Sun Ra, volume one i dag, säg fuck the ghetto, vänd ryggen åt dina bekymmer och tänk på rymden.