Striden om flanellen

För några månader sedan spelade Fleet Foxes på Way Out West i Göteborg. Som en av huvudakterna på festivalen fyllde konserten ut en försvarlig del av Slottsskogens grönområde. Robin Pecknold drack te, sjöng och gjorde sitt bästa för att framstå som en ambitiös musiker. Han tycktes helt sakna ambitioner att driva runt, slåss med ordningsvakter och sprida gonorré.

Anledningen till att jag inleder med denna episod är att Fleet Foxes framför andra band har bidragit till den markanta ökningen av så kallat ”indiefolk” på senare år. Det var i samband med släppet av rävarnas självbetitlade debutalbum 2008 som en större publik för första gången fick upp ögonen för denna musikaliska företeelse. Numera domineras den amerikanska alternativa musikscenen av skäggmän med stirriga blickar som föredrar ett undangömt liv i någon avlägset belägen stuga.

Där sitter de och skriver om den vilda naturen och de eviga bergen, om bortglömda skrönor och sagoväsen. Om broderskap och stillhet. Ibland är det nästan så att man misstänker att FBI har hittat den där klonfabriken på Kamino och bytt ut Jango Fett mot Ted Kaczynski i syfte att infiltrera musikbranschen och hjärntvätta ungdomen.

Men det finns en sak som skiljer de samtida naturbarnen i exempelvis Fleet Foxes, The Cave Singers och The Decemberist från den bindgalne nihilisten Kaczynski: när originalet knappast skyggade för att använda våld och hårda ord är dagens exemplar mycket måna om att inte göra någon förnärmad.

Den genre som idag går under namnet indiefolk är  en avpolitiserad version av 60- och 70-talets amerikanska folkrock. Genren i sig är enkelspårig och utsiktslös, det musikaliska receptet tämligen enkelt. Ett gäng vita män i flanellskjortor (helst med någon typ av släktskap), en överkonsumtion av Crosby, Stills & Nash samt nyttjandet av ett eller två för dagens rockmusik okonventionella instrument (emellanåt kan även en kvinna eller två få vara med och köra).

Ur ett hyllningsmusicerande och kulturbevarande perspektiv fungerar detta koncept utmärkt – som levande och innovativ alternativscen mindre bra. Det handlar om en generation som varit allt för lojal mot sina föräldrar, som aldrig orkat ge sig i kast med något nytt utan helt enkelt köpt sina föräldrars vinylsamling rakt av och sedan börjat plonka på banjon ute på farfars gård.

Hur blev det då så här? Finns det några mönster som kan hjälpa oss att ringa in denna grupp och på så sätt svara på varför de blev så musikaliskt förfrusna? Vi börjar med det mest elementära: att undersöka var i USA som dessa musiker håller till.

En majoritet av banden har sin bas i nordvästra USA, och om inte det så åtminstone i landets norra regioner. Platser som Portland, Oregon och Seattle, Washington är återkommande. Går man vidare och ser till åldern på bandmedlemmarna rör det sig om individer födda på 80- och till viss del även 70-talet.

Går det då att med dessa fakta hitta någon gemensam nämnare för förhållande rörande ålder och geografisk härkomst? Även den inte så bevandrade musikkonnässören kan förmodligen minnas det tidiga 90-talets explosion av yllekoftor, amfetamin och depprock och dess utbredning i just nordvästra USA.

Onekligen borde ju denna rörelses uppgång – och kanske främst fall – ha tagit plats under en ganska betydande psykosocial utvecklingsfas för generationerna födda under 70- och 80-talet. Kan det vara så att grungens segertåg över världen för ungefär tjugo år sedan har påverkat den nutida förekomsten av indiefolk?

Ganska kort efter att grungen hade etablerats på de stora scenerna avfärdades den av många som överdrivet svårmodig och obstinat. Efter Kurt Cobains självmord fanns bilden av Seattle och resten av Nordamerika som något skitigt, glåmigt, nedknarkat och drabbat av återkommande och krystade depressioner kvar.

I denna verklighet, med denna påtvingade bild av hembygdens uselhet, fick 90-talets nordamerikanska västkustungdomar växa upp. På andra sidan Atlanten (eller på andra sidan Stilla havet och förbi Asien) tycktes framgångarna för band som Blur och Oasis aldrig ta slut.

1993 lanserade det brittiska musikmagasinet Select ett ”Yanks Go Home”-nummer med det enda syftet att häckla den döda amerikanska rocken med narcissistiska reportage om sjaviga öbor i nordhavet som älskade Kinks. Den nordvästamerikanska grådaskigheten hade helt enkelt inte samma uppstudsiga skimmer som den som hängde över Manchesters arbetarkvarter.

Kanske tröttnade de amerikanska ungdomarna på bilden av sitt hem som ett diskbänksrealismens Twin Peaks och insåg att mycket av britpopens framgång låg i ett djupt förankrat navelskåderi där enbart det brittiska samhället och dess kultur tilläts. Det var de sentimentala och geografiskt glorifierade inslagen som gjort britpopen så framgångsrik.

För att hitta samma element i nordamerikansk musik var man tvungen att vandra bakåt i tiden. Man var tvungen att med en arkeologs finkänslighet återupptäcka platsen där det spårat ur.  Kanske hittades den någonstans i skarven mellan Neil Youngs ”Harvest” och ”Tonight’s the night”. Möjligen i tomrummet efter Dylans ”Desire”.

Ett tiotal år senare, när dessa generationer inträdde i vuxendomen och 2000-talet, inleddes indiefolkens enträgna kamp för världsherravälde – vilket slutligen har fört oss tillbaka till 2008 och Fleet Foxes omhuldade debut.

Men om man tror att stämmor och naturromantik räcker för att återerövra den storslagna amerikanska rockmusiken har man fel. Det finns en beståndsdel som har fundamental betydelse för den ursprungliga folkrocken men som nu ständigt bortses ifrån: betydelsen av ett politiskt medvetande, av ett större patos och en ambition som sträcker sig förbi den isolerat musikaliska.

Anledningen till att 60- och 70-talets folkrock påverkade människor så starkt var att den tog  ansvar och påverkade debatten om det amerikanska samhället. Dagens indiefolk är förbluffande känslokall i sin framtoning. När Robin Pecknold valsar runt på scenen i stämmor tycks det enbart handla om en ytlig estetik helt utan personligt engagemang och mörker. En av folkrockens hörnstenar var ett aktivt samröre med politiskt aktiva. Man kunde bearbeta och framhäva sin ovilja mot en bakåtsträvande höger såväl som mot ett brinnande Vietnamnkrig. Man kunde visa sitt stöd för människorättskämpar och sin avsky för maktmissbruk.

Sådan idealism är dock som sagt ingenting som dagens påstådda arvtagare till folkrocken ägnar sig åt. I en intervju med Rolling Stone tidigare i år uttryckte Robin Pecknold själv sitt förakt för en sådan syn på sin musik och lyfte istället fram grungens ideal – de som han borde kämpa till fullo för att undertrycka.

”It’s more existential. Questions about who you’re gonna be, why you do what you do, relationship stuff. I felt like that was OK, because I come from a self-involved generation. A protest song about world peace in the context of a Sixties-referential folk band in the year 2010 would kind of have no meaning.”

För det är knappast som att protestsånger eller samhällsreferenser vore onödiga i dag. I en värld där den skäggiga rocken inte vågar använda sitt utrymme för att kommentera det reella och pågående, där har indiefolken rättat in sig ledet och därmed förpassat sig till det ickerelevantas växande skräphög.