article-image

Spöket i maskinen

Artikel Hur hanterar vi våra egna demoner och ogripbara händelser i vår omvärld? Witch housens lösning är att omfamna det obehagliga. Lisa Ehlin ser en tydlig parallell till Alexander McQueens subversiva mode och cut-up-film.

Varför Witch house inte går att skämta bort.

“Witch house is a great name, we love it. Only once a name comes about to define a vibration, it becomes a solid, the word takes form and shapes reality, for better or worse.” (Disaro Records).

Förra året firade konstnären och 2008 års Turnerpristagare Mark Leckeys kortfilm ”Fiorucci Made Me Hardcore” 10-årsjubileum. Den kvartslånga filmen är ett hopplock av videoklipp från 1970, 1980 och 1990-talens underground- och klubbscen i England.

Likt William S. Burroughs litterära ”cut-up” teknik, där meningar klipps sönder och sedan slumpartat sätts ihop igen, är Leckeys bilder isärplockade och sedan kollageartat hopsatta. De formar en visuell mash-up tillsammans med lika sönderklippta ljudspår av musik, röster, sånger, ljudet av staden.

Fiorucci Made Me Hardcore (Mark Leckey) from Anon. on Vimeo.

Trots att den i år är 11 år gammal är filmens estetik mer aktuell än någonsin, både visuellt och ljudmässigt. Filmen har hyllats för att fånga det märkliga och rörande med klubbkultur med en lös kronologisk tråd – från northern soul och casuals till acid house.

Men vad som är tidlöst i filmen är dels den sällsamma plats som klubbar egentligen är, med hundratals människor samlade i medvetet förvirrande utrymmen, men också det bitterljuva i att vara precis i nuet, och hur detta nu oundvikligen kommer att få ett slut: ”The idea that ‘the best days of your lives’ will be wiped away by a change in fashion”.

Tiden gör sig ständigt påmind i Leckeys verk, med klämtande klockor, med videons sifferkoder och långsamma bilder av förväntansfulla ansikten.

Uppgörelsen med det förflutna, med det urbana, det moderna, med förändring, syns inte minst i just parallellen med modet. Modehistorikern Caroline Evans skriver i den numera oumbärliga bibeln ”Fashion At The Edge” följande:

”In periods in which ideas about the self seem to be unstable, or rapidly shifting, fashion itself can shift to centre stage and play a leading role in constructing images and meanings, as well as articulating anxieties and ideals”

Evans hävdar att precis som bortträngda personliga minnen kan komma tillbaka som rädslor eller ångest, fungerar även historiska och kollektiva trauman på samma sätt.

I en samtid där vi inte bara på individuell, utan även kulturell nivå, ständigt utsätts för ogripbara händelser och fasor som vi inte kan hantera ordentligt, varken politiskt eller personligt (naturkatastrofer, krig, terror, sjukdom, sex, död eller jakten på lyckan) finns det oräkneliga exempel på hur denna undanträngda ångest hittar andra vägar:

”Fashion, with its affinity for transformation, can act out instability and loss but it can also, and equally, stake out the terrain of ’becoming’ – new social and sexual identities, masquerade and performativity”.

Med andra ord, att göra upp med sin historia är ofta ett uttryck för en samtida oro, osäkerhet men också en uppluckring av gränser vi hitintills tagit för givna.

Den mörka, långsamma dans, electro- och hip hop-influerade Witch housen (eller drag) använder sig gärna, och ofta, medvetet eller omedvetet, av Mark Leckeys estetik, men även av avant-gardemodets och subkulturers spel med gränser. Utan sentimentalitet rör sig många witch house-band i gränslandet mellan det hotande och det välkända, både i ljud och i bild.

Witch housen möter dessa rädslor, gräver ned sig i dem. Det vackra och det skräckinjagande sätts i kontrast. Väna röster mot mörka basgångar, mjuk slow-motion mot hårda bilder. Witch housens rika blandning av musikgenrer, samplingar och uttryck belyser den idé Evans diskuterar i relation till avant-gardemodets fascination för död, förfall, sjukdom och förvirring, nämligen att vara i dialog med det förgångna, inte minst då vårt mörka 1900-tal.

Alexander McQueen, Martin Margiela, Viktor & Rolf, Hussein Chalayan, och fotografer som Nick Knight och Steven Meisel, är alla exempel på utforskandet av det vi fruktar; det avvikande, det extrema, det subversiva eller det icke normativa.

Precis som McQueen trycker witch housen på vilka våra samtida demoner är, och varför de hemsöker oss. Det är förförande och obehagligt på samma gång. Inte minst mystiska Disaro-signade enmansshowen GR†LLGR†LL har ett fascinerande förvridet förhållningssätt, tungt vilande på ett flertal videor som mer liknar konst.

Hus som brinner, personer gravt påverkade av alkohol eller droger, våld, kaos och utsatthet blandas med blommor och vackra kvinnor i närbild, ibland nästintill pornografiska.
Ett tydligt exempel på många witch house-akters uppgörelse med människors inneboende destruktivitet. Ett ”ghost in the machine” skulle man kunna säga. En filosofisk idé om vår icke-materiella själ, det som inte styrs av biologi eller hjärnans nervtrådar, utan av fri vilja. Men är då detta spöke en drivkraft eller vår undergång?

5_Viktor_Rolf

Foto: www.fashion-lifestyle.bg

McQueen delar också en annan fascinerande aspekt med mycket av witch housens uttryck; idén om den (sexuellt) aggressiva kvinnan. McQueen återvänder till henne i de flesta av sina kollektioner, om än i olika skepnad. En Medusa eller femme fatale som förkroppsligar ett förbjudet begär, inte minst sitt eget, något hotfullt och skräckinjagande.

En femininitet och en sexualitet som är bortom kontroll. Också idén om den Viktorianska besattheten av döden, om evig ungdom och dödlig blekhet syns i både modet och i witch housen.

Denna aggressivitet nuddar även vid själva begreppen som används för att benämna musikgenren, inte bara witch house utan även drag (dubbel betydelse av något utdraget, uttråkat, men också med anspelning på transvestism) eller det mer uppseendeväckande ”rape gaze”.

Jag reagerade mot uttrycket när jag hörde det, jag tyckte att det förlöjligade och reducerade den starka potential som scenen uttrycker.

Men utifrån ett McQueenskt förhållningssätt skulle man kunna vända detta till att kanske fungera mer omstörtande. Här skulle exempelvis ordet gaze fungera dubbelt, inte bara musikaliskt, som referens till shoegaze, utan också filmiskt, i referens till ”the male gaze”, den manliga blicken.

Witch house-genrens ständiga spel med osynlighet och maskerad, bandnamn omöjliga att googla, flytande gränser och just vackra, ofta aggressiva kvinnor, utmanar onekligen idén om vem som håller i kontrollen. Men även rape skulle här kunna sättas i relation till McQueen och hans ständiga representation av kvinnan som ett skräckinjagande subjekt (snarare än objekt):

”I’ve seen a woman get nearly beaten to death by her husband. I know what misogyny is… I want people to be afraid of the women I dress”.

Häxa1

Men witch housen rör sig också kring mer samhällskommenterande teman. Det musikaliskt något mera lättsamma bandet oOoOO använder sig även de av bilder som för tankarna till en traumatisk historia.

”Burnout Eyes” ackompanjeras av arkivbilder på kärnvapensprängningarna på Enewetak-atollen 1958, och den The Knife-doftande ”Seaww” visar ett slags retro-cyberlandskap varvat med blixtnedslag och labyrinter. Witch housens främsta namn, Salem, går än djupare och gör i videon till ”Babydaddy” ett nästintill epileptiskt hopklipp av svartvita arkivbilder som, om man pausar videon, visar bilder av händer i handklovar, tidningsrubriker som ”President Shot Dead”, vapen, kåkstäder, helikoptrar, taggtråd, fallande människor, industrier, teknik, stål, och så vidare.

Att se videon påminner mig om en scen i Luc Bessons ”Det 5:e Elementet”, där Milla Jovovich karaktär i samma ultrasnabba takt tvingas ta in västvärldens samlade historia i form av krig, svält, atombomber, död, sjukdom och naturkatastrofer, och sakta bryter ihop av bildernas tyngd.

jigsaw-menswear-klein

Foto: http://search.it.online.fr

Dessa katastrofbilder är chockerande ärliga och visar inget annat än en traumatisk verklighet. De är apokalyptiska, men också totalt baserade på arkiv. De har ett stort kulturellt kapital som ger en symbolisk tyngd.

Det Caroline Evans kallar ”a pick-and-mix attitude” handlar just också om att det inte är möjligt att tänka framåt utan att tänka bakåt. Hon skriver:

”That is the process, for example, that defines the working methods of designers as various as Margiela, in his use of old clothes, and Westwood and Galliano in the way they recycle historical imagery from the theatrical dressing-up box. It is also the process I have employed to write about them. And if in doing so I have used [Walter] Benjamin and Marx more than other thinkers, it is because […] they lend themselves particularly well to remixing, for ’a remix can not only adapt to a new context, but also makes an old (and brilliant) idea contemporary’ […] If post-industrial modernity has produced us as mobile subjects, we are at least free to make our own fictions, if not our own history, in a world we never made”.

En annan genre från 2010 är chill wave, som ibland verkar överlappande i både musik och estetik, och som skulle kunna sägas hantera samma oro, rädsla och vånda, men gör det istället via nostalgi och eskapism.

Solen, ljuset, värmen, barndomen och vykortsestetiken tillsammans med de svävande, atmosfäriska och havsbrusiga ljudlandskapen skapar ett rum dit vi kan stänga om oss för att andas när verkligheten blir för påtaglig. Alternativt när vi har gett upp (läs P4k reviews reviews).

Witch housens ofta långsamma, nedslöade DJ Screw-influerade ljudbild skulle dock snarare tyda på ett sätt att distansera sig, en tillåtelse att kunna ta ett steg tillbaka och få överblick, riktigt se, istället för att helt vända sig bort.

”Fiorucci…” anses vara ett konstverk av rang. The Guardian beskrev den som ”perhaps the finest portrayal of British nightlife ever captured”. Men likheten med en av 2010 års tydligast framväxande musikgenrer är påtaglig, inte minst i utforskandet av samtiden i allmänhet och popkultur i synnerhet.

Varje enskilt band har säkerligen sina egna idéer och uppfattningar om vilka strömningar de är eller inte är en del av. Precis som konst måste man dock se dessa uttryck i sin gemensamma kontext och vad dessa får för funktion, bortom ursprungstanken.

I många fall tror jag det är svårare att uppfatta, för att uppdelningen mellan popkultur och konst fortfarande gäller. Det ena är värt att analysera, det andra inte. Men i en nutid full av trauma måste skräcken, oron, det ständiga mentala kalla kriget komma ut någonstans, hanteras och bearbetas. Så är vi exempelvis på förhand kanske avdomnade inför bilderna från oljekatastrofen i Mexikanska golfen när vi ser dem på nyheterna.

Men omformulerade och omkontextualiserade i form av Steven Meisels modereportage ”Water & Oil” (Italienska Vogue) blir de plötsligt konkretiserade, hårda, verkliga. Historieprofessorn Mark Poster skriver: ”in an increasingly hyper-aestheticised everyday life it is through various fictions that we endeavour to come to know ourselves”

Vi måste ständigt hantera våra demoner, och som sådan medvetandegörande funktion har witch housen oerhörd potential. Genren kanske är cynisk, tråkig, en hype, kanske till och med löjlig. Kanske är den också, precis som mode, ett exploaterande och erotiserande av nuet. Men just det oförutsedda, det mörka, maskeraden, leken och fokuset på det visuella kan här fungera som konstgjord andning åt tanken.

Påtagliga kollektiva minnen helt befriade från nostalgi. Vissa teoretiker hävdar till och med att estetiken idag har ersatt etiken. Om så är fallet, är det onekligen på tiden att ta nya kulturella uttryck på allvar. I en intervju med Disaro Records grundare Robert och Jim citerar de avslutande William S. Burroughs: “Storm the Reality Studio. And retake the universe.”

Här är våra rädslor, våra känslor, våra spöken. Deal with it.