Rockens eklektiska nydanare

Tidigare i höst släppte skivbolaget One Little Indian den högst välmotiverade Disco Inferno-samlingen ”The 5 EPs”. Tolvorna är sedan länge utgångna och fångar bandet i sin mest kreativt utflippade period mellan 1992-1994. När de tvärnitade rockmusiken och pusslade ihop något nytt av det som förstördes i processen. Ändå säger jag till mina vänner: den bästa EP:n är inte med.

Allt oftare ser man en historieskrivning som börjar med Talk Talks album ”Laughing Stock”, musik som liksom faller sönder i slutna rum samtidigt som den drar sig undan all form av kategorisering. Det är musik man gärna etikettbestämmer med prefixet ”post-”, vilket tenderar att förminska den. I sammanhanget lyfts även Bark Psychosis och just Disco Inferno fram – tre sinsemellan väldigt olika band. Talk Talk gillade jag redan 1985. En äldre vän jag brukade spela pingis hos kunde varva Sandra och Modern Talking med bandets debutplatta ”The Party’s Over”. Inga konstigheter. Talk Talk intog en officiell status som ett Duran Duran med konstskoleexamen.

Londonbandet Bark Psychosis tog en lång resa från bildandet 1986 fram till den årslånga inspelningen av debutalbumet, mästerverket ”Hex” (1994) – den första skiva som omnämndes som postrock. I Bark Psychosis spelade även Daniel Gish, tidigare medlem i originaluppsättningen av Disco Inferno. De sistnämndas utblomning till eklektiska nydanare av rocken föregicks dock av två andra briljanta EP-skivor, samt LP:n ”Open Doors, Closed Windows”. Dessa tre släpp finns samlade på ”In Debt” som jag kan rekommendera varmt.

De här tre banden fick i stort sett ingen press 1991. Man kunde ha tänkt sig att Talk Talk hade lyckats tvätta bort sin lättsinniga popstämpel, men faktum var att bandets två sista skivor helt enkelt var för abstrakta och konstiga för att egentligen tilltala någon vid den här tiden. Man var djupt upptagen med den i grunden konservativa indiescenen och hade inte tålamod med tre minuter långa, tysta jazzsjok och musik som saknade styrfart. Bark Psychosis hade aldrig tillhört något tydligt definierat läger och för mig personligen är det fortfarande ett av världens mest svårkategoriserade (och bästa) band.

Disco Inferno i sin barndom var dock lättare att sätta fingret på. Ytligt lät det en hel del som något från Factory, eller kanske Wire någonstans mellan ”154” och ”Kidney Bingos”. Innan de gick framåt, gick de bakåt och kom ut med något som trots allt var sant originellt. Det var i alla fall väldigt lätt för mig att falla för basgången till ”Waking Up”, än idag min favorit med bandet.

I början av 00-talet satt jag och pratade om Elizabeth Fraser med en vän som gjorde noisemusik under namnet Endless Smile. Plötsligt nämnde jag Disco Inferno och hur djupt jag hade förälskat mig i ”Waking Up” som jag endast hade inspelad på band. Endless Smile-mannen svarade att han hade fyra exemplar av EP:n ”Science”, där nämnda spår ingår. Som den briljanta man han är gav han mig ett exemplar och vägrade att ta emot en krona i betalning. ”Jag köpte fyra exemplar när den släpptes, för jag kände på mig att det här var nästa stora grej. Nu blev det ju inte så.” Men precis så blev det!

"Science"

Idag får Disco Inferno högsta betyg på Pitchfork, samtidigt ingår de i Boomkats Hall of Fame och överallt nämns de med vördnad. Det är jätteroligt, men jag drar mig undan lite grann till det där slutna rummet och spelar ”Science” en gång till. Det låter så välbekant, men ändå så personligt och cirka en procent konstigt. Det fanns där redan i början, det unika uttrycket. Egentligen är ingen av Disco Infernos fullängdare helt lyckad. Jag föredrar faktiskt de här tidiga inspelningarna som är så tätt sammansatta, tillslutna och väl sammanhållna.