Marianne Renoir

Marianne Renoir och Pierrot färdas mot södern i en röd Peugeot. Utanför susar det franska landskapet förbi, som en kuliss eller en fond av ljus. Hon på rymmen från banditer, han från den borgerliga ledan och livlösheten. De betygar ständigt sin kärlek till varandra, men talar olika språk och kan inte vinna varandras förståelse.

Marianne önskar att livet vore som litteraturen, men tycker att språket är blekt och otillräckligt och fascineras istället av fotografier, som endast återger våra yttre jag, utan anspråk på att berätta något om tankar, passioner eller egenskaper. Pierrot menar att hon har fel, att de två är mer lika än vad folk tror. Men Marianne tillbakavisar hans invändning, tystnar och vänder bort blicken.

Förhållandet mellan livet och litteraturen är ett återkommande tema i flera av Godards tidiga filmer. Ofta ter sig klyftan mellan dem nästintill oöverbryggbar. Med flykten som sättstycke tillbringar huvudrollsparet i ”Pierrot le fou” sina dagar på resa mot havet, en resa kantad av såväl lek som enformighet och tristess.

Till sist blir lugnet ett ok för Marianne, som inte står ut med Pierrots inåtvända tidsfördriv. I händelsernas centrum står egentligen inte karaktärerna, utan själva tillvaron – med Pierrots ord: inte människors liv, utan livet självt, bara livet.

Godards intresse för varat och hur det kan gestaltas vittnar om det inflytande som existensfilosofin hade på flera av den nya vågens regissörer. I denna bemärkelse är livet det som finns mellan oss, det som inte ikläds ord. Kanske tydligast i form av sexualiteten – som är central i relationen mellan Marianne och Pierrot – men också som drömmar, längtan, tystnad.

Bakom filmens filosofiska anslag finns dock en subversiv och politisk underton, som bland annat kommer fram i Pierrots och Mariannes dramatisering av Vietnamkriget för de amerikanska turisterna, eller i festscenen i början av filmen, med avtrubbat societetsfolk som upprepar reklamslogans som mantran. Fram träder bilden av Jean-Luc Godard som en bråkstake och upprorsmakare, långt ifrån 50-talets klassiska inspelningsteknik och allmänt konforma ideal.

I november 1965, när filmen gick upp på Paris biografer, var Godard fortfarande gift med den danska skådespelerskan Anna Karina, som redan hade medverkat i flera av hans filmer. Godard kallade ”Pierrot le fou” för ”den sista romantiska komedin”, något som kanske förebådade slutet på hans egen relation med Karina. Filmen tycks på många sätt vara en exposé över deras havererande äktenskap, som kort därefter löstes upp.

Livet följer inget narrativ, är ingen enda dröm. Precis som när Marianne mot slutet av filmen frågar sig varför franskan inte förmår återge människornas egentliga tankar och mening, utan tvärtom det motsatta, står just meningen ofta i kontrast till den orimliga verkligheten – i alla fall om man som Pierrot ser litteraturen som känslolivets välsignade förlaga.