Lars Häger: Fantasi framför allt

Vissa författare verkar ha tillgång till en extra dimension av fantasi – den bara finns där. Det gör dem inte nödvändigtvis till bättre författare, men deras tankegångar kan ta flera varv än mina egna. Att höra bob hunds sångare Thomas Öberg framkallar en sådan svindel. Det går inte att räkna ut hur en mening från honom ska fullföljas. Samma känsla får jag av att läsa en serieruta av Jan Stenmark.

Jag skulle aldrig komma på det själv, men i sammanhanget blir det självklart.

Lars Hägers Världens Kärlek gavs ut i april på det lilla förlaget Edda men den har undgått radarn hos de flesta. Den är värd att uppmärksammas, bland annat av ovanstående anledningar.

Titeln i sig är en anvisning till tvetydighet. Den kan läsas som storslagen och bombastisk eller som ett slanguttryck. Många av texterna skulle faktiskt fungera utmärkt under en Jan Stenmark-ruta:

»Det finns en fisk i Medelhavet som kallas Cara / Om det inte gör det har jag i alla fall en faster i livet. «

Det finns mycket att säga om Världens Kärlek och dess luftiga 84 sidor. Styckena är inte renodlad poesi. Snarare är de aforismer, korta betraktelser. Jag blev såld på omslaget. Det är fantastiskt. En hund är på väg att svälja en groda. En scen som faktiskt finns med i själva boken, som en i mängden av djur som organiskt smälter samman med naturen i boken.

Djurarter, frukter och bär beskrivs i en sådan mängd att de skulle kunna fylla en ark. Ofta finns ett ”jag”, ”han/hon” eller ett ”dom”, men de kan knappast ses som återkommande karaktärer eller ens besläktade med varandra. Dels beror det på textsamlingens internationella prägel.

Den reser bokstavligen över jordklotet, till Kongo och svenska skogar. Dessutom är situationerna i varje stycke så pass specifika att de blir svåra att koppla ihop med andra.

Det är en befrielse att helt slippa tänka på en metalitterär aspekt. Jag tillåts glömma författaren och befinner mig istället vid floden Rhen, enbart i sällskap med karaktärerna. I ett stycke spelar de golf tillsammans:

»Men en pappa och hans son, vad kan de göra åt det oändliga avståndet mellan fäder och söner. Vid det kalla havet på den tyska sidan, nära Sylt, spelade de minigolf en ruggig eftermiddag i juni. De var nästan ensamma. På det sjätte hålet fanns det där hindret när man måste slå bollen med perfekt hastighet uppför ett lutande plan så att bollen inte studsar tillbaka utan faller ner i springan som en blydagg eller ett dun. Båda lyckades först på sjunde slaget, men då återstod en putt så det blev två åttor. De låg lika inför det sista hålet. Då bestämde sig pappan för att låta sonen vinna.  Sonen bestämde sig för att låta pappan vinna. De stod där hela kvällen och slog fel. De gick hem förvånade över kylan från havet, förvånade över att vara så lika. «

Ofta är bilderna betydligt mer svårbegripliga än ovan. Men här står allt klart. Far och son spelar minigolf och bestämmer sig samtidigt för att i hemlighet låta den andra vinna.

Lars Hägers mest återkommande grepp är att låta separata bilder studsa mot varandra. Men hur vitt skilda bilderna än må vara så är de glasklara var för sig. Vilket innebär att jag inte följer en »handling«, istället visualiserar jag bara det som målas upp. För mig är det ofta poesins största förtjänst.

Inte att vara förklarande, utan att framkalla bilder som jag vill vila i.

Undantaget sker när de geografiska referenserna spårar ur. I kapitlet »Mittelgebirge« (det tyska ordet för högland/låg bergskedja) innehåller många meningar stadsnamn eller namn på floder. Det blir delvis exkluderande eftersom jag inte känner till Thüringer Wald . Med tanke på att dessa namn tillåts bära hela dikter blir det inte mycket över.

Förvisso innehåller kapitlet den enda sviten som visar på prosaiska kvalitéer. »Taunus« är över en sida lång, alltså bokens längsta sammanhållna text. Den inleds:

»Pappas Ford Taunus gick sönder strax söder om Bad Nauheim. Jag och mamma sitter på en trappa utanför verkstaden i Friedberg i trettiograders värme. Min pappa kan ett par ord tyska men vi har inga pengar. Vi tittar mot Taunusbergen; ingen av oss vet vad Ford Taunus har med Taunus att göra eller var vi egentligen är. «

Lars Häger är inte en tjugofemårig ordtrixare på Folkungagatan. I så fall skulle han säkert räknas som »rätt i tiden«. En språksabotör i Khemiris fotspår. Om litteratursverige är tufft för de unga så måste det vara ännu kargare för de äldre. Åtminstone de som inte heter Guillou.

Lars Häger är född 1958 och har tre tidigare böcker bakom sig. Min avsikt är att läsa dem.