Kenny Bobien

”Some of these guys will never make a dime. Some of these guys will be poor and die alone. But in the process they’ve been the true renegades. And the true rebels always walk alone anyway.”

– Derrick May i BBC’s dokumentär “Dancing in the Street”

“1998 kallas discomusik för house. Men musiken och texterna har fortfarande samma genomgående tema. ‘Someday we’ll all be free’. ‘Sister, brothers, we’ll make it to the promised land’. ‘Every man across this land join hands’. Och drömmen om att en dag bli fria, om att få komma till det förlovade landet är densamma hos Liverpools arbetslösa hamnarbetare som hos New Yorks svarta homosexuella”

– Andres Lokko, tidningen Pop Vol. 2, #7

“I know It’s not easy… but whoever said that it would be?… Like a Phoenix from the ash you must rise”

- Kenny Bobien, “Rise Above the Storm”

Kenny Bobien. Jag vet inte om namnet säger dig något. De flesta har nog aldrig ens hört talas om honom. Var du inne på soulful house kring millenieskiftet har du förmodligen någon sorts minne av namnet och rösten. Du kanske har jagat ‘Rise Above the Storm’-tolvan, du kanske har väntat och väntat på ett album som dröjde, du har förmodligen dansat dig lyckorusig till ‘U Gave Me Love’ när DJ Spen gästade Stockholm. Du kanske rentav såg Bobien själv när han var här och gjorde sin klubbspelning.
Jag är skyldig på alla åtalspunkterna ovan, men till skillnad från många andra gick jag egentligen aldrig vidare på allvar. Jag fortsatte att spela mina Bobien-tolvor medan åren gick. Jag har nog läst artikeln i POP 50 gånger. Annan musik från ’97, ’98, ’99, ’00, ’01 har bleknat bort. Men Kenny Bobiens tolvor från de här åren har växt. Och växt och växt och växt.

Jag har knuffat Bobien högre och högre upp på min topplista över de bästa sångarna någonsin. Eller bästa sångarna förresten; de bästa artisterna. Sam Cooke. Al Green. Bruce Springsteen. Pete Rock. Rakim. Lord Finesse. MC Lyte. KRS-ONE. Marley Marl. DJ Premier. Sarah Vaughan. Fred Åkerström. Frank Sinatra. Diamond D. Mavis Staples. Brand Nubian. Billy Bragg. The Housemartins. The Style Council. Det är i den viktklassen Bobien spelar för mig. Topp 3 manliga sångare någonsin, utan tvekan.

Kenny Bobien är verkligen allt du kan önska dig av en sångare. Du älskar rösten första gången du hör den och du älskar den ännu mer den tusende gången du hör den. Den är tekniskt fulländad. Han sjunger som en gospelns elitgymnast, som tar toner du inte trodde fanns och håller dem längre än du trodde var möjligt. Han sjunger i falsett där andra kämpar för att sjunga i sitt talregister. Samtidigt sjunger han med den där innerligheten och passionen som röstkonstnärer och tekniskt briljanta sångare så ofta saknar. Han har den perfekta rösten för extatiskt gastande till ett klassiskt, stenhårt house-beat i fyrtakt. Han kan waila jazzigt över semi-latin av Masters At Work. Och han kan blåsa hjärtat ur kroppen på dig till minimalt, dämpat orgelkomp.

För dig som inte är bekant med Bobien alls kan vi inleda med att berätta att han är The King of Gospel House. Han är en väldigt glad, varm, känslosam och religiös sångare. En sångens pastor som predikar om kärlek, förlåtelse och återupprättelse för stukade självförtroenden. Och han låter alltid som om han menar det. Jag har aldrig hört Kenny Bobien sjunga ett ord som om det bara var en ton i en sång. Varje ord är evangeliet. Evangeliet om glädje, dans, musik, kärlek, vänskap, förståelse och förlåtelse.

De här enkla, lite naiva värdena är kanske det allra svåraste att sjunga trovärdigt om. Precis som det är svårast att skriva ren kärlekspoesi. Hur kan man sjunga om glädje så att man både låter gladast på jorden och smittar av sig med denna glädje på alla och envar som lyssnar? Resultatet blir ju så ofta det motsatta. Flåshurtigt. Firmafest. Schlagerfestival. Inte minst i religiösa sammanhang. Hur ofta har vi inte sett en gospelkör med stelfrusna leenden stå och gasta om “joy” och “that sweet day” och bara förmedla disciplin, proffesionalism och anti-autenticitet?

Som alla stora sångare i house-världen har Bobiens vackra sånger blivit föremål för ett oändligt antal remixer och omarbetningar. Ibland hör man hans stämma över något plastigt, europeiskt beat i den tvivelaktiga genren “dance”, färdigförpackat för charter-dansgolven. Ibland dyker han upp på någon i negativ mening monoton och stenhård tech-house. Det skär sig såklart något, men jag lyssnar gärna ändå. Jag tror till och med jag skulle köpa en tolva med trance-remixer av en Bobien-låt.
Det är såklart helt unikt inom house-musiken, där produktionen ofta är allt och man hellre samlar singlar av dussinartister med en demonproducents magiska touch än går in för en specifik vokalist. Vem har ens sina house-tolvor sorterade på sångare? De står ju såklart på producent. Men mina Kenny Bobien-tolvor är alla samlade under bokstaven “B”.

Det var under den andra halvan av 90-talet som Kenny Bobien började bli ett stort namn i house-världen. Efter några år av birasvennigt beckmörker och progressiv permafrost var hela dansmusikvärlden redo för något lite mer glatt, musikaliskt och sprudlande. Masters At Work släppte albumet ”Nuyorican Soul” och seglade upp som de kanske främsta ambassadörerna för en dansmusik som synliggjorde rottrådarna bakåt till soul, salsa, salsoul, disco och dansgolvsjazz. Allting var plötsligt väldigt, väldigt mycket New York och Jersey och folk började prata om garage igen. Andra producenter som The Basement Boys och Brothers Of Peace fanns strax där bakom, redo att ingjuta tonvis med själ, rytm och syre i housemusikens mycket slutna rum. Själv började jag samla på tolvor med Masters At Works remixer av olika soulsångare.

De var alltid luftiga, snyggt dynamiska, genialiskt instrumenterade och på något skenbart sätt väldigt enkla och raka. Det var låtar att omedelbart älska och att spara på resten av livet. Jag köpte deras remixer av Kenny Lattimores “Days Like This”, Luther Vandross’ “Are You Using Me?” och Jody Watleys “Off The Hook”. Ganska ordinära soullåtar av antingen halvnya stjärnskott som flög under kidsens r’n’b-radar eller gamla veteraner som sett sina bästa dagar på soulscenen och börjat fejda in i skuggorna av det såsiga radioformatet Urban Adult Contemporary. På något sätt lyckades de varje gång lyfta de här låtarna till omedelbara klassiker. Det blev mogen dansmusik. Det var vuxensoul utan pubertala tendenser, men samtidigt fantastiska låtar, omöjliga att stå stilla till på dansgolvet.

Två låtar representerade mer än några andra denna nya, kontrollerat euforiska lilla genre som MAW skapade i slutet på 90-talet. Den ena var superklassikern “Thank You” med BeBe Winans, med sina trummor som rullar in och slår undan fötterna på dig så du faller handlöst till golvet och sina gyllene trumpetstötar från himlen. Den andra var den något mindre hitten “Rise Above The Storm” med Kenny Bobien. För första gången sedan 80-talet fanns det låtar som kunde stå bredvid CeCe Rogers “Someday” och Joe Smooths “Promised land” utan att skämmas. Jag förälskade mig i “Rise Above The Storm” och tycker än idag att det är Bobiens kanske allra bästa låt (se topp 10-listan nedan). Strax därefter hittade jag den nästan lika underbara och ännu mer traditionella “You Are My Friend”, sedan “U Gave Me Love” och sedan rullade det på.

Jag har alltså aldrig slutat att lyssna på Kenny Bobiens bästa tolvor, men efter ett tag slutade jag köpa allt han släppte. Det klingade liksom av. Dels glesnade släppen betänkligt, kanske på grund av den allmänna utarmningen av skivbranschen. Och dels fick han mer sällan till de där riktigt klassiska fullträffarna. Han släppte fortfarande bra musik, (i alla andras kataloger hade nog låtarna varit stand outs), men när man väl vant sig vid perfektion och så vidare…

Som Jakob Uddling tidigare skrivit om hände det dock något alldeles fantastiskt på Strand vid Hornstull i Stockholm för ett par veckor sen. Joe Claussells makalösa dj-set/musikritual nådde sitt absoluta klimax med låten “Old Landmark”. Jag stod vid det tillfället ganska långt bak i lokalen, svettig och torrlagd efter timmars dansande. Plötsligt hör jag en rungande gospelkör till ett klassiskt house-sväng och rusar fram emot scenen. Väl där finner jag en rätt blandad folksamling, med ett inte obetydligt inslag av halvnördiga, vita, svenska, glasögonprydda män som liksom jag själv såg ut att ha passerat 30 år dansandes, hoppandes grimaserandes, skrikandes. Det var en härlig och en märklig syn.
Jag skulle sätta mina slantar på att de flesta där framme vid scenen antingen är benhårda ateister eller ointresserade agnostiker. I alla fall tror jag inte de följer Kenny Bobiens exempel och går i kyrkan varje söndag. Jag kan tänka mig att de börjar sina måndagmorgnar med en kopp starkt svart java och två cigaretter utan filter snarare än en bön till den allsmäktige fadern. Men just den här fredagskvällen avslutade de i alla fall med att hoppandes och vilt fäktande med armarna extatiskt skrika “…in the service of the Lord!”

Den där djupa, genuina lyckan som Joe Claussell och Kenny Bobien födde i deras och mina ögon och hjärtan under några få svettiga minuter är något heligt. Om du skulle fråga Kenny Bobien skulle han kanske kalla det den helige ande eller gammal hederlig baptist-hänryckning. När jag pratade med Joe Claussell inför hans Sverige-besök berättade han att han inte är religiös, i meningen att han inte tror på saker han inte kan se. Men samtidigt lade han till att glädjen på dansgolven när han fyrar av sina fyrverkerier av “spirituell livsmusik” faktiskt är något mycket konkret. Något du kan se och ta på. Det är det som är andligheten för Joe Claussell.
Vare sig man skriver under på Bobiens bibliska tolkning av anden eller Claussells lite mer hedonistiska kan man omöjligen förneka att den där gnistan finns. Och inte bara på bögklubbar, diskotek vid medelhavet och svettiga dansgolv på Manhattan. Det har hänt flera gånger att jag suttit ensam i lägenheten en vanlig onsdag eftermiddag och brustit ut i gråt när jag har lyssnat på “You Are My Friend”.

Claussell sa något annat väldigt viktigt när jag intervjuade honom också. Det har redan citerats igen här på Throw Me Away och det förtjänas att tas upp i citatsamlingar. Han sa: “De viktigaste sakerna i våra liv är alltid öppna för folks hån”. De där riktiga taggarna av hån, förminskning och mobbing som de flesta människor får i sig någon gång i livet handlar sällan om att de drattat på ändan eller tappat brallorna. Sådant hån gör inte ont. Du kan skratta med själv. Men när någon hånar vem du är innerst inne; dina tankar, dina känslor, en dikt du älskar eller ett danssteg som slipper ur dig omedvetet rakt från hjärteroten – då gör det ont.
Därför är det nästan lite svårt att öppna sig och skriva om Kenny Bobien. Kan jag verkligen berätta att jag gråter när Kenny Bobien sjunger att jag är hans vän? Är det patetiskt? Frikyrkligt? Omanligt? Amerika-sentimentalt? Disneyfierat? Man får gråta till Springsteen, det vet vi. Men får man gråta till en gayikon och tillika house-predikant från en helt annan del av New Jersey? Jag vet inte, men jag skiter egentligen i vilket. För Kenny Bobien är min vän och det kommer han alltid att vara. Och han vill bli din vän också.

Dansmusik förknippas ofta med en rätt hård och kaxig attityd. Och det är såklart också på sitt sätt en anledning att älska den bästa house, techno och garage som någonsin gjorts. Och man måste nog ha ett hjärta av sten för att inte förstå varför svarta, homosexuella amerikaner som skapat sin egen konstform och sina egna mästerverk utvecklar en viss megalomani och en jävligt hård attityd gentemot omvärlden. Precis som hundra gånger förr sedan Al Jolsons tid har såklart 99% av pengarna hamnat i fickorna på väldigt vita, väldigt heterosexuella människor.
Båstads-housen har blivit som en solförmörkelse som döljer pionjärerna från Chicago, Detroit och New Jersey mer effektivt och fullständigt än någonsin Elvis gjorde med rhythm’n’blues-pionjärerna. De flesta har idag en hum om att afrikanska amerikaner skapade rock’n’rollen, men frågan är om mannen på gatan har en aning om att det inte var 2 Unlimited som uppfann technon? Jag fruktar att svaret på den frågan är nej. Om jag till exempel vore den sorgligt bortglömde techno-pionjären Derrick May skulle jag också vara fruktansvärt introvert, självcentrerad och gå runt med ett ständigt, fett jävla mentalt mittenfinger i luften gentemot omvärlden. De viktigaste sakerna i Derrick Mays liv har legat vidöppna, inte bara för hån, utan för ren stöld, patologiska missförstånd och parodier som skulle få lokalrevyn i Halmstad att rodna. Tänk dig själv att hånet mot det viktigaste i ditt liv heter typ “Absolute Techno” och har sålt i arton miljarder exemplar bara på Statoilkedjans mackar. Man kan ju ta livet av sig för mindre.

Allt det där förstår jag. Men när det blir en liten grupp engelska dj:ar som tycker de är ballast på jorden, inte för att de skapat “Strings Of Life” eller “Paradise”, utan för att de kan rabbla matrisnumren på originaltolvorna och kan få tag i låtar före alla andra, då blir eftersmaken en helt annan. Det är skillnad på elitism och elitism.

Kenny Bobien är inte elitist.

Han vill ta hela världen i sin famn. Han sjunger “I believe in love”, “You are my friend” och “Walk into the light” och han vill att du följer honom dit. Han är en riktigt klassisk predikant like they used to say. Men han predikar inte bot och bättring eller omvändelse. Hans predikan lyder bara “Just take my hand and come with me/and yooooooou will see…”.
Om du väljer att inte ta hans hand får du faktiskt skylla dig själv. Det är okej med mig, men då får du också leva med vetskapen att i en annan tid, ett annat liv skulle du varit en av dem som avfärdade Sam Cooke för att han var lite för slick och kanske lite för råbarkad på samma gång. Du skulle ha kallat Al Green en lismande playboy. Och du skulle definitivt ha påstått att Prince och Al O’Neal förstörde soulmusiken med sina synthar.
Du skulle varit ute och seglat, min vän.

Kenny Bobiens tio bästa tolvor

10. “Stand Up” (B.O.P. Anthem Mix) – B.O.P. feat. Kenny Bobien
”Pianoackorden sitter precis där de ska och det gör även den pumpande basen. Kenny Bobien wailar sig in i låten tills han landar på rätt ton, både musikaliskt och emotionellt. Tempot ökar och Kenny släpper lös sin gudomliga falsett. Han sjunger ’I believe, I believe’. Han sjunger ’Don’t be afraid…to call on his name’, han sjunger ’Just reach inside/You’ll find the strength to survive’, han sjunger ’Gonna tell the world just how I feel’ och han sjunger ’I believe in love’, vilket är essensen av hela den här låten. Brothers Of Peace (B.O.P.) har troligen jobbat mer med Bobien än någon annan och de vet precis hur man skapar ett smakfullt garage-landskap där hans röst får fritt spelrum i förgrunden för att sedan finna vila på stråkar och orgelackord. Låten är perfekt. Och då är den ändå nummer 10 på min lista. Produktionen är dessutom nästan tvilling till den på discomixen av ’You Are My Friend’, så den här låten ska med på ren guilt by association om inte annat.”

9. “Father” – Kenny Bobien
”Det här är en av Kenny Bobiens absoluta favoriter bland hans egna låtar. Den är också en av de mest atypiska av hans sånger. Det stråk av melankoli som skymtar förbi i verserna till ’Rise Above the Storm’ men som definitivt inte finns med i ’Old Landmark’ genomsyrar hela låten. Bobien står orubblig i sin tro men har här ändå hamnat i en sorts grubbel. Han prisar herren, men han sörjer också. Och han ber. Musikaliskt är det en av hans mer sofistikerade låtar, utan den pampiga, explosiva refräng som Bobien-hits vanligen kulminerar i. En osannolik dansgolvslåt som snarare känns privat och andaktsfull än jublande.”

8. “I Can’t Give You Anything” (Radio Mix) – Kenny Bobien
”Troligen Bobiens renaste popsingel. Kort, catchy och klatschig, helt utan långa trumorgier eller tungomålswailande. Både texten och melodin är enkla, arketypiska och bedårande vackra. I en rättvis värld skulle den legat etta på all världens listor. Och du behöver definitivt inte vara ett så kallat househuvud för att avnjuta denna lilla delikatess.”

7. “It Feels Good” (Pasta Boys Remix) – Team Factor feat. Kenny Bobien
”I stället för de sedvanliga, strävt luftiga och kaxiga New Jersey-trummorna sjunger Bobien här över ett glatt engelskt beat med mjuka, lite småludna kanter. Refrängen är en av hans bästa och hela låten är så snäll och sentimental att man vill krama den.”

6. “Old Landmark” (Catalan FC & Sven Love Original Mix) – The Djoon Experience feat. Kenny Bobien
”Ett mer idealtypiskt exempel på ’gospel-house’ finns inte. Det här är den typ av musik de flesta av oss först tänker på när vi hör ordet gospel. Redan i inledningen sorlar någon sorts församling atmosfäriskt i bakgrunden. Ekonomiskt fördelar sig sedan piano, orgel och gitarr på ett mycket smakfullt sätt. En stor, svängig kör sjunger och sjunger tills de brutit ner allt motstånd och även den stelaste lyssnare är uppe och dansar. Bobien själv inleder i en ovanligt låg del av sitt register, men når efterhand alla de falsettens sju himlar som han först uppenbarade för oss för 12-13 år sedan. Vår inlevelse i musiken ökar i takt med Bobiens innerlighet eftersom den är så oförfalskad och fysisk och blåser bort alla tvivel och sorger. Avslutningshymnen för en perfekt kväll och samtidigt en låt som lämnar dig pånyttfödd, tacksam och renad varje gång.”

5. “I Shall Not Be Moved (Stand Still)” (Extended Club Mix) – Underground Ministries feat. Kenny Bobien
”En hymn att hämta styrka ur. Obändig, helig glöd och envishet. Kören är inte lika extatisk som på ’Old Landmark’ på denna klassiker, men den är orubblig. När Bobien sjunger att han, likt ett träd stadigt planterad invid vattnet, inte kommer att låta sig röras av något beundrar man hans beslutsamhet, samtidigt som man inspireras i svaga stunder. Också denna tillhör Bobiens egna favoriter. Kanske kan man rentav kalla den något av hans ’theme song’ och låten som definierar honom som sångare och artist.”

4. “Let Me Show You” (Accapella Thang) – Kenny Bobien
”Såhär högt upp på listan finns bara tolvor som alla måste äga. På dessa höga altituder existerar endast perfektion. Hur kan man ens försöka beskriva en sån här låt i ord? Det är inte en a cappella i strikt mening, eftersom en snygg orgel långsamt smyger sig in bakom de gudomliga harmonierna och också utgör platå mellan klättrandet mot musikalisk perfektion. Men versionen saknar helt det beat som vanligtvis kännetecknar garagemusiken och som också finns med på B.O.P.s övriga mixar på denna dubbel-tolva. De djupa, traditionellt sakrala pedaltonerna som Gary Hudge trollar fram på kyrkorgeln övergår efterhand till korta stabs som är precis tillräckliga för att hålla takten och atmosfären bakom Bobiens kanske friaste, luftigaste och mest mästerliga vokalinsats. Mot slutet klingar ett lätt, vackert latin-färgat piano fram, som om Hudge egentligen inte skulle vara med mer, men bara inte kunde hålla sig. Som på ingen annan låt bevisar kungen av gospelhouse vilken tekniskt fulländad, personlig och originell sångare han är. Ett av de största ögonblicken i den inspelade mänskliga röstens historia. En låt fler borde få uppleva!”

3. “U Gave Me Love” (Main) – Kenny Bobien
”Åh, vad jag älskar den här låten. Grunden är en enkel och trallvänlig, men glittrande och storslagen refräng. Trummorna tillhör Basement Boys allra mest utsökta och skapar tillsammans med refrängens inneboende momentum ett helt oemotståndligt driv som skulle räckt till en flera timmar lång låt. Men det slutar inte där. I verser, licks och utsmyckningar målar Bobien denna klassiskt sköna låtstruktur i regnbågens alla färger. Raketen mot himlarna börjar mullra redan när Kenny lyfter sig in i första refrängen med ett ’oooh-oh-uh!’ När han, ett liv senare, upprepar orden ’sweet love, sweet love, sweeeeet love’ har denna dansgolvsrökare för länge sedan lämnat den jordiska världen.”

2. “You Are My Friend” (The B.O.P. Disco Mix) – Kenny & Friends
”Första riktiga “hitten”. Det är verkligen en låt som utövar en universell lockelse. Upplyftande och stolt, men egentligen aldrig särskilt intensiv, med gospelhouse-mått mätt, är det en låt som berättar en historia. Det texten möjligen saknar i psykologiskt skarpsinne och intellektuellt tvivel tar sångarna igen med råge i emotionellt djup. Kenny och Su Su Bobien tycks ösa ur en bottenlös brunn av ärlighet, vänskap, tacksamhet och kärlek. I Lokkos intervju i POP 1998 berättade Bobien att han träffat folk som funderat på att ta livet av sig, men som hört ’You are My Friend’ och sedan valt livet. Det är sånt man säger om låtar och det ska såklart till annat än en låt när en människa ser livet i nattsvart. Men det passar nog bättre att säga så om ’You are My Friend’ än om någon annan låt. Den bevisar i praktiken att kärlek och medmänsklighet faktiskt finns och att världen inte bara är en kall, ogästvänlig plats. Och med sina eleganta stråkar, sin återhållna, men pumpande rytm, sitt varma tonfall och sin avslappnade svängighet är det verkligen en discolåt, egentligen mycket mer än det är någon sorts house. Och just när du tror att låten börjat klinga av brister den ut i en andra blomning som kommer att ta andan ur dig. Du vill aldrig att låten ska ta slut och låten delar denna din önskan – vilket den bevisar genom sitt oändliga klimax. Undvik dock gärna remixerna, för att inte förstöra det perfekta intrycket. Här har man försökt göra vanlig dansmusik av denna heliga artefakt. Det är inte det att det blir dålig garage, men det blir plötsligt ’bara’ garage.”

1. “Rise Above The Storm” – Kenny Bobien
”Masters At Work har aldrig varit bättre, Kenny Bobien har aldrig varit bättre. Frågan är om någon låt varit så atmosfärisk, angelägen, bitterljuv och viktig sedan Sam Cooke blev skjuten 1964. Sedan dess ska det ju egentligen inte gå att göra såhär bra musik. Men både MAW och Bobien äger, och ägde särskilt 1998, de där mystiska kvaliteterna som gör att musiken förmår höja sig över vad som egentligen ska vara möjligt. Som om alla andra inte vågade göra riktig musik. Som om de stulit formen för hur musik egentligen ska låta och låst in sig med den i en studio. Det handlar egentligen inte så mycket om tidlöshet, för vem som helst kan höra att det här är från 1998. Det handlar om förmågan att stänga ute omvärldens brus och skval och göra musik som om det enda som finns är din egen skapelse här och nu och någonstans en gudomlig kraft som tar emot dina sånger och böner. Då kan man inte bry sig om någon annans låga standard, då är endast det bästa gott nog. Den jazziga, mellowmjuka, nyanserade men ändå totalt omslutande produktionen med de patenterade källartrummorna gör skimrande dansgolvseufori av en låt som egentligen till stora delar går i moll och melankoli. Lyftet i refrängerna är faktiskt väldigt sansat, jämfört med andra av Bobiens stänkare. Till och med wailandet i falsett har något jazzigt och bitterljuvt eftertänksamt över sig. Däremot är förlösningen rent tematiskt total när blå, empatiska verser övergår i affirmation och uppmaningar att hålla huvudet högt. Som en brygga dem emellan fungerar fraser som ’I know it’s not easy… but who ever said that it would be?’. Det här är mycket långt ifrån naivt livsdyrkande musik där någon pastor står och skriker på dig att det är din gudomliga plikt att gå ut och vara glad. Det är känslan av att mannen som sjunger verkligen själv har varit nere i de djupaste dalarna som gör att man på allvar låter honom leda en ut ur stormen och upp i discokulans magiska ljus. Och kanske är det så att euforins budbärare, predikanten Bobien, når allra längst in i hjärtat när han lägger sordin på sig själv och sorgset sjunger fram betraktelser som ’she’s left in this world all alone… she tells me she just can’t go on…’”

Versionen av ”Let me show you” visade sig mer svåråtkomlig på Youtube än vi trodde. Därför har vi länkat till Dj Spens main mix. Är det någon som hittar ”Accapella thang” får ni gärna ropa.

Mer info om Kenny Bobiens släpp, här.