article-image

August Darnell: Ett vandrande långfinger till all måtfullhet

Artikel "Den estetiska såväl som den musikaliska laissez faire-inställningen skulle lätt ha kunnat sluta i katastrof. Men återigen finns det en träffsäkerhet i karaktärsskildringarna, en mer eller mindre subtil social kommentar i de återkommande referenserna till etnicitet, och en formuleringsglädje i de humoristiska texterna." Martin Janzon plockar fram några höjdpunkter i August Darnells smått otroliga karriär.

Hörde jag verkligen rätt? Säger hon att de är gratis? Jag står där med mina tre vinyl i handen, redo att slänga fram en femtiolapp – jättebilligt, tycker jag – och får veta att det bara är att traska ut med skivorna. ”De som det inte står något på är gratis och de som det står tio kronor på är också gratis. Vi har bara inte hunnit ta bort prislapparna.”

Jag stammar fram något om att jag då vill kika lite till. Det kanske finns flera skivor jag kan tänka mig…

Tjugofem album senare bestämmer jag mig för att det får räcka för den här gången. Fortfarande lätt chockad reser jag mig från backarna på golvet, nickar mot kassörskan i andra änden av butiken, pekar lite på skivorna och går ut. Jag känner mig som en av killarna i antipirat-videon, den som brukar visas i början av hyr- och köpfilmer. Han som bara kliver in i affären, grabbar tag i en film och säger ”jag tar den här också”.

Det intressanta här är inte att det finns en skivbutik i Örebro som det tydligen går så dåligt för att de uppgivet bara skänker bort en massa vinyl. Det mesta i affären är naturligtvis inte gratis, utan bara sådant som de inte tycker att de kan ta betalt för. Det intressanta är vad det är de värderar så lågt: Sentida balladalbum av Diana Ross, bortglömd new wave av androgyna tyska ynglingar – repor kan förekomma – och några Village People-album. Det vanliga.

Men så finns där också ”Fresh fruit in foreign places”, Kid Creole and The Coconuts andra album.

Jag vet inte hur bra koll skivbutiksägarna, vars nisch är hårdrock, har på August Darnell, alias Kid Creole. Kanske är det välbekant skåpmat för dem. Men tanken är lite roande: en prissättare googlar lite halvstressat fram Kid Creole och möts av en färgglad, hattbärande och mustaschprydd herre, lustigt poserande med tre exotiskt klädda kvinnor.

Det är en visuell syn som kan få Village People att framstå som rätt jordnära. Att de två grupperna hamnar i samma prisklass i skivhyllan är inte särskilt konstigt. Hela grejen kan lätt kännas lite… för mycket.

Den känslan dröjer sig kvar även då man bekantar sig med musiken, åtminstone efter de första lyssningarna. Kid Creole framstår som en entertainer som blandar stilar gränslöst och som omfamnar kitsch som om det vore hans förstfödda barn. Men vi har inte att göra med en hippare version av Hoffmaestro, utan en av popmusikens stora excentriker och mest öppensinnade inspiratörer.

Allt startar med Dr. Buzzard’s Original Savannah Band, ett band som August Darnell bildar 1974 med sin ett år äldre halvbror Stony Browder Jr. Stony står för låtskrivandet medan August skriver texterna. Men lillebrorsan suger girigt upp all musikalisk kunskap från sin mentor – den ska senare komma till stor nytta i Kid Creole and The Coconuts.

Dr. Buzzard’s Original Savannah Band är ett mycket svårkategoriserat band. De hämtar sin musikaliska inspiration från varhelst de har lust – redan i den gränslösheten finns något provocerande och utmanande. I dag, med utbredd postmodernitet och ständigt nya hybrider av popmusik, är det inte så uppseendeväckande. Men i grunden vill de flesta förstås veta var de har saker och ting.

Vi älskar att placera människor och konst i fack. Och så dyker en grupp upp som doppar tårna i alla möjliga respekterade och orespekterade traditioner. Dr. Buzzard blandar storband, Tin Pan Alley, ”Singing in the rain”, latinska och afrikanska rytmer, 30-tals-Hollywood, glamourdisco och Hawaiidrinkar som om det är varje människas fulla rätt att göra så.

Och det är det ju.

Dr. Buzzard’s självbetitlade debutalbum är trots det ingen ogenomtränglig röra. Musiken är skickligt komponerad och den flyter på naturligt. Låtarna är inga bagatellartade hyllningar till andra genrer, de är för självständiga och moderna för att vara det. Utmärkande är också August Darnells fyndiga och väloljade ordsmideri. Mitt i det tjusiga partyt hittar vi rader som ”I’ll grow a tail or two for you, spend the rest of my days locked up in the zoo” och “now our sun must rise, with her bag of tricks, cheats and dirty lies”.

Detta är genomgående för Darnells karriär: tittar man närmare på hans uppenbarelse ser man inte sällan ett ironiskt, rent av cyniskt leende.

Det är sent 70-tal. För en ständigt nyfiken New York-artist som August Darnell är det oundvikligt att inte hamna mitt i den kokande discon. Kontrakt skrivs med nystartade ZE Records, hem åt experimentella postpunk-akter som Suicide, Lydia Lunch och James Chance & The Contortions. Men det hippa skivbolaget producerar också en hel del egensinnig underjordisk disco, vars premiärspelningar ofta sker på klubben Paradise Garage.

August Darnell är med och producerar några av de absolut bästa och mest märkvärdiga discolåtar under denna period.

Som Don Armando’s Second Avenue Rumba Bands version av ”I’m an indian too”. En låt ursprungligen från Irving Berlins 40-talsmusikal ”Annie get your gun”. Med en text där ett antal indianstammar nämns och där sångerskan i refrängen slår fast att hon minsann också är indian. Konstigare än så är det inte. Men i den för discon så typiska love on the dancefloor-tematiken är det konstigt nog. När Darnell håller i pennan finns det ingen plats för de vanliga klichéerna.

”I’m an indian too” är en låt man måste närma sig med försiktighet. Det finns en reell risk att man kommer ha dess smittande beat och bisarra text på hjärnan för all framtid redan efter en första lyssning.

Här finns även Cristinas oborstade tolkning av Peggy Lees ”Is that all there is”. En låt som blaséartat tar oss igenom nattlivets tristess och kärlekens (ibland väldigt oangenäma) äventyr. Erfarenheten för med sig en slutsats: ”Is that all there is? Then let’s keep dancing.” Jag lyssnar på låten och tänker att ja, det är klart att August Darnell ligger bakom den här.

Syrligheten känns igen från Kid Creoles hit ”Annie, I’m not your daddy”. Medan Michael Jackson förnekar sitt faderskap i ”Billie Jean” med att desperat upprepa ”but the kid is not my son” viftar Darnell i ”Annie…” bort saken. Han sjunger: ”If I was in your blood, then you wouldn’t be so ugly”. Detta till lätt och gladfunkig pop. Det sarkastiska stråket mitt bland alla medryckande lustigheter kan knappast ha kommit från någon annan än August Darnell.

Darnells allra största stund som discoproducent och låtskrivare sker i studion tillsammans med r’n’b-gruppen Machine. ”There but for the grace of God go I” berättar historien om ett par föräldrar som flyttar från Bronx kulturella smältdegel till ett för sin dotter säkrare ställe ”with no blacks, no jews and no gays”.

Den missriktade omtanken slår helt fel och dottern – som från första början inte vill flytta – rymmer hemifrån och lämnar föräldrarna i olycka. Det är, för att låna discoförfattaren Peter Shapiros ord, ”disco’s finest morality play”. Låten har dessutom ett så drivande beat, en så maffig kör och en så fängslande syntslinga att man knappt vet vad man ska göra av kroppen. Så här intensiv och angelägen lät sällan discon. ”There but for the grace of God go I” är utan vidare en av genrens absoluta höjdpunkter.

Men August Darnell är redo att gå vidare. Det är dags för honom att starta sitt eget band, Kid Creole and The Coconuts. Det är egentligen först nu som han får internationell uppmärksamhet, först nu som hitsen börjar trilla in. Som Kid Creole fortsätter han på Dr. Buzzards inslagna bana med musikaliska hybrider och mutationer (Darnells eklekticism representerar för honom ett globalt samlevnadsideal). Men denna gång med mindre fokus på storbandsjazzen och mer på karibisk musik. Hela tiden med dansvänlig popmusik som grund.

Mer än någonsin tidigare blaffar Darnell på med allt möjligt. Liveshowerna från den här tiden är smått hysteriska och den estetiska såväl som den musikaliska laissez faire-inställningen skulle lätt ha kunnat sluta i katastrof. Men återigen finns det en träffsäkerhet i karaktärsskildringarna, en mer eller mindre subtil social kommentar i de återkommande referenserna till etnicitet, och en formuleringsglädje i de humoristiska texterna.

Jag lyssnar på min nyinköpta vinyl och hör:

”I don’t believe in integration, just to achieve miscegenation, don’t offer me renumeration, I don’t belive in acclimation [...] I don’t belive in propagation, just to achieve café au laiton, don’t offer me emasculation, I don’t believe in deprivation.”

Stephin Merritt har lite att jobba på här. När man lyssnar på August Darnells texter blir man inte förvånad över att han har en magisterexamen i engelska.

En annan orsak till att Kid Creole and The Coconuts lyckas framstå som något mer än bara lustigkurrar är att Darnell ser till att omge sig med kompetenta musiker. I en intervju med magasinet Blues & Soul säger han att det är väldigt svårt att hitta musiker som har den öppenhet och skicklighet som krävs för att kunna spela olika stilar.

Han värderar inte den ena genren över den andra. Kan du – och vill du – spela reggae, calypso, pop och disco? Och kanske några musikstilar till, om vi skulle bli på det humöret? Bra, då är du välkommen i bandet. Darnell letar noga och hittar vad han söker.

Sedan har det bara fortsatt att rulla på. Energin har aldrig falnat. Han har spridit sin musik genom decennierna och det senaste albumet, ”I wake up screaming”, kom för bara ett knappt år sedan. Han är lite äldre nu och nyfikenhet leder inte alltid till fantastiska låtar. Men vill man bli på bra humör är Kid Creole fortfarande ett av de säkraste korten.

Just det faktum att han varit verksam hela tiden, att han lustfyllt fortsätter med sitt utforskande av musik, är för mig en lika stor inspirationskälla som musiken i sig. Det går att behålla nyfikenheten.

August Darnell är inte en av de artister som jag håller högst, om jag ser till hög och jämn kvalitet på produktionen. Däremot älskar jag att han finns på ett sätt som jag inte känner för många andra av pophistoriens ikoner. Hans sätt att utmana stereotyper och leka med dem, att blanda skoj och allvar – han är som ett vandrande långfinger till alla som tycker att man i största allmänhet bör hålla sig på sin plats. Att den uppriktiga konsten måste se ut och låta på ett särskilt sätt.

Istället får vi en etniskt mångfacetterad man som går runt och leker att han är en dansant partyblandning av Cole Porter och Humphrey Bogart. Fy fan! Ja, fy fan vad bra!

August Darnell bor numera i Sverige, i Stockholm tror jag. Om ni ser honom, hälsa gärna från mig. Han har påverkat mig mer än de flesta.

Och ni får gärna ge honom en tia för vinylen.

17 August Darnell-relaterade låtar

Kid Creole and The Coconuts – I do believe

Kid Creole and The Coconuts – Blow me up