Ärrad och ensam som alltid

Det vore direkt missvisande att påstå att Second Hand Heart möttes av tystnad när den släpptes här i Sverige i mitten av april. Ett par leenden, givetvis med inramande gråsprängda tinningar, restes i lokaltidningarnas recensionsflöden och på Twitter hurrade några av deras jämnåriga kamrater åt Dwight Yoakams senaste album.

Men det är också allt.

Kanske är mina förväntningar för högt ställda. För ett kort ögonblick avvaktade jag faktiskt kvällstidningarnas specialbilagor om Dwights annalkande USA-turné, men de verkade aldrig komma. Inte heller har K Specials redaktion skickat en reporter för att göra en djuplodande intervju med honky tonkens sista utpost. Inte den här gången heller så att säga.

Second Hand Heart är visserligen inte Dwight Yoakams bästa album. Inte på långa vägar faktiskt. Det finns ett par inslag som rimligtvis borde tvinga EU att införa importstopp av stelbent raggarrock för resten av 2015. Att europeiska rådsordföranden Donald Tusk inte ingrep direkt efter att ha hört Dwights tolkning av »Man of Constant Sorrow« är häpnadsväckande.

Men så finns det ögonblick, och de är väldigt många faktiskt, då Dwight Yoakam tvingar lyssnaren på knä. Då han sjunger den sortens bitterljuva rader som vi i dag annars bara hittar i en handfull soulballader av Ciara, Estelle, Jill Scott och ett fåtal andra. Då smular han sönder alla former av ansträngda former ironi (som jag själv försökte inleda den här texten med).

När en av mina vänner för bara någon vecka sedan snubblade över Dwight Yoakams »Please Daddy« var han tvungen att skratta rakt ut. Jag förstår honom. För det finns egentligen bara två val när du ställs inför en gråtmild betraktelse som den signerad Dwight Yoakam.

Antingen skrattar du så högt att fönsterrutorna nästan spricker och avfärdar musiken du just hört som pur kitsch. Eller så blir du bara alldeles mjuk i hjärtat.

»She clenches her pyjama
With that soft little hand
See all this that’s happening
She can’t quite understand but she says
Please daddy don’t cry that way
I know mommy left us, but thats ok«

Ja, kalla det gärna Lilla huset på prärien-estetik. Jag lovar att inte ta illa upp. Den här sortens låtskrivande finns, på gott och ont, egentligen inte i dagens rockmusik. Och det borde inte Dwight Yoakam heller göra enligt konstens alla regler. Han tillhör en annan tid, en annan era.

Det har aldrig riktigt handlat om nostalgi. Dwight Yoakam har alltid uppträtt som om han just stigit ur en tidsmaskin i Bakersfield och in i någon av skivbolaget Reprises slicka inspelningsstudios. Han fortsätter enträget att skapa sin konst oavsett vilka vindar som blåser utanför, som om det är vi andra som vaknat upp i fel årtionde.

Ändå har han gjort ett alldeles ypperligt arbete med att föra Kaliforniens countrytradition vidare mot en plats som för den delen haft väldigt lite att göra med den progressiva alternativa countryrörelsen under 1990-talet. Dwight Yoakam har inget att göra med själva rockappendixet i countryrocken. Därför är det också så lätt att älska honom.

Den honky tonk som han själv växte upp med och älskat i hela sitt liv må vara av den ruffiga sort som Buck Owens och Merle Haggard gick i främsta ledet för, men Dwight Yoakam har alltid sjungit precis lika hysteriskt naket och uppgivet som någon av sina hjältar.

Dwight Yoakam har aldrig förstått klyschor. Inte heller eleganta omskrivningar. Som han själv sjunger är han »a honky tonk man and I can’t seem to stop«. När han sjunger om tårar som sakta faller ner i ett ölglas så är det bara för att understryka den starkaste känsla av ensamhet som Dwight Yoakam känner till.

Precis som att Loleatta Holloways uppgivna sång alltid träffar dig hårdast när hjärtat likväl brister hur mycket du än försöker dansa bort smärtan, så tonsätter Dwight Yoakam ögonblicken när du ser den person som en gång bara var din gå hem med en annan.

Det har han gjort i snart 30 år i ganska så ohotad konkurrens. Placera Dwight Yoakams fem första album jämte vilken av hans generationskamrater ur vilken genre som helst och du får en skivserie som slår ut det allra mesta. Ändå har han inte lyckats tillskansa sig följen från nya generationer på samma sätt som låt oss säga Bruce Springsteen eller Emmylou Harris. Åtminstone inte på den här sidan Atlanten.

Egentligen tror jag att det är den enorma cowboyhatten som skrämt bort de flesta. Föga förvånande gömmer han sig också under just den på omslaget till Second Hand Heart. Dwight Yoakam vore ju inte Dwight Yoakam om det sett ut på annat vis.

Men herregud, han bär ändå upp den på ett lika elegant vis som sitt försiktiga wailande på »Dreams of Clay«, det nya albumets tredje spår. Eller de lika otidsenliga call & response-övningarna med kompbandet på »Off Your Mind«.

Det sägs att texterna på Second Hand Heart ska vara Dwight Yoakams mest självbiografiska någonsin. Jag vet faktiskt inte, han låter precis lika ärrad och hjärtekrossad som alltid. Det går givetvis att skratta åt det. Eller att återigen tillåta sina tårar falla ner i ölen.