Hiphopvinyl 2011

Jag har valt att kalla den här årskrönikan “Hiphopvinyl 2011”. Det är ungefär lika vanskligt som att kalla sig kommunist. Folk anser att kommunist betyder “stalinist” och att hiphop är den rapmusik som spelas på reklamradion eller går att ladda ner på hippa bloggar. Men på den här listan kommer du inte att hitta Lil’ Wayne eller Odd Future. Därmed inte sagt att all rapmusik jag inte listat här är dålig. Men det här är inte en lista över sån musik, helt enkelt.

Många av er som läser den här texten kommer antagligen att använda milt nedsättande benämningar som “throwback rap” eller “gubbhiphop” om den här musiken, men jag tycker att det är helt missvisande. Visst finns det gubbhiphop! Alla dessa produktioner DJ Premier gör med vänsterhanden i rasande fart numera, de skulle jag kalla gubbhiphop. De låter på “rätt sätt” och tilltalar därför många 90-talsnostalgiker som helt enkelt “givit upp”.

Men han, som en gång var så innovativ, står bara och stampar på samma ställe. Det mesta som har med Rhymesayers att göra är gubbhiphop för mig. Det tycks ha blivit viktigare för dem att “hålla det äkta” rent formellt och trösta sig med någon sorts ofräsch gammal boom bap-filt än att skapa nya, egna konstnärliga uttryck. Och Kool G Raps senaste dubbel-LP är för mig själva definitionen av gubbhiphop, i negativ bemärkelse. Slentrianmässiga flows, trötta formuleringar, bitterhet och flagrant ointresse av allt annat än att leva på gamla meriter.

Däremot förstår jag inte hur artister som Roc Marciano, Oddisee eller Outdoorsmen kan hamna under samma gubbparaply. De gör också hiphopmusik, men de har var och en ett unikt konstnärligt uttryck och de känns för mig helt samtida. Visst gör de musik med samplingar, breaks, flows och rim, men de framstår inte som nostalgiska, tillbakablickande eller mätta. De följer som så många andra artister vissa konventioner inom genren de verkar i men att avfärda dem för detta är att missa mycket bra musik.

Lite som att avfärda all rockmusik för att de använder elgitarrer och det gjordes ju redan på 50-talet! De har alla den där hiphopsensibiliteten som du måste ha en viss fingertoppskänsla för att känna igen. Jag skiter i om det låter elitistiskt. Jag älskar hiphop och jag tänker inte gå med på att det bara betyder “musik med rap på”. I alla fall inte i den här krönikan, där jag bestämmer. Ett alternativ vore att använda begreppet “True School”, men det känns uttjatat, lite högtravande och precis lika svårdefinierat som alla de här andra begreppen. För mig är det här bara väldigt bra hiphopmusik helt enkelt.

En del av musiken på den här listan är inspelad för många år sen och släppt på vinyl först i år men det mesta är helt färskt. Jag tycker inte det spelar så stor roll om musiken är gjord 1993 eller 2011. Bra hiphop är bra hiphop och detta är helt enkelt min lista över den bästa hiphop som släppts på vinyl i år.

Jag ser inget egenvärde i att musik är nyinspelad, lika lite som jag ser något egenvärde i att den kommer från en viss äldre epok. Det viktiga är ju om den är ny för lyssnaren och jag hoppas och tror att mycket på den här listan kommer att vara nytt för många av Throw Me Aways läsare.

Och vad man än tycker om Odd Future kan ni nog hitta till dem själva. Ska jag fylla någon funktion som folkbildare här bör jag snarare skriva om de hiphopartister som varken är radions eller bloggavantgardets favoriter. Dessutom är det de här artisterna som gör det jag definierar som hiphop, den musik jag älskar allra mest!

Roc Marciano – Marcberg (2LP)
CDn och vinyl-EP:n Marcberg kom 2010. I år kom äntligen dubbelvinylen med två extra låtar ut. Den ena av dem var den ikoniska, redan klassiska ”Scarface Ni**a”. Kvar fanns också de andra enorma låtarna, ”Thug’s Prayer”, ”Snow”, ”Panic” och ”Pop”. Men det är i sin helhet, som dubbel-LP, det här albumet skall avnjutas. Pitchfork kallade ”Marcberg” ett klaustrofobiskt, nästintill sociopatiskt mästerverk, och jag kan bara instämma. Du kan ställa den här plattan bredvid vilken hiphopklassiker som helst utan att den behöver skämmas för sig. Men du måste ge den tid. Du måste släppa allt och klättra in i Roc Marcianos speciella, filmiska, poetiska och grovkorniga universum. Du måste våga riskera att aldrig komma ut igen.

Oddisee – Rock Creek Park (LP)
Om ”Marcberg” är mörk, luttrad och episk är ”Rock Creek Park” ljus, naiv och lyrisk. Det är bara en enkel-LP, med fem spår på varje sida och allt från omslag till skivknaster vill gärna fånga känslan av den där bortglömda, genuint vackra gamla soulskivan längst in i backen. Bara en låt innehåller rap, men alla de tio spåren osar av hiphop. Oddisee har velat beskriva parken Rock Creek Park i sin hemstad Washington D.C. med små musikaliska porträtt av platser och stämningar.

Det är parken där han lekte som barn, promenerade hand i hand med sin första kärlek och vandrar i som vuxen i jakt på inspiration. Allt detta gör Oddisee med en imponerande självdisciplin och stränghet i formen; en sort klassicism. Allt onödigt är bortskalat och bara det mest suggestiva får vara kvar. På lyssnarens näthinna flimrar bilder av soliga dagar och bitterljuva minnen förbi i samma takt som samplingar från skivor som tidigare använts av Grand Puba, Black Moon, Brand Nubian med flera glider in och ut ur de till synes anspråkslösa små tonpoemen. Frustande små utbrott av Curtis-soul varvas med basgångar som känns innanför huden och en riktig breaking/boogiestänkare: ”Uptown Cabaret”.

Outdoorsmen – Welcome To The Great Outdoors (EP)
Outdoorsmen är verkligen inte ute och promenerar i parken med Oddisee. Ingenting på den här EP:n är finstämt eller intellektualiserande. Men de skriver heller inte allvarstyngda, arketypiska, filmiska krönikor över den undre världen som Roc Marciano. ”Welcome To The Great Outdoors” är i stället en berusande hyllning till den fantasifulla freestyletraditionen.

Action Bronson, Meyhem Lauren och Shaz Illyork tycks spotta allt som faller dem in, snabbt och med imponerande mikrofonkontroll över utsökta beats. Musiken låter som om artisterna helt enkelt spolat fram till sina favoritpartier på sina gamla kassettband och loopat dem. Fokus ligger på enskilda breaks, snarare än på att slå in dessa i tekniskt avancerade produktionspaket. Rimmen växlar mellan skryt, vardagsbetraktelser, matlagningstips, dödsångest och hyllningar till områden i Queens snabbare än du kan säga ”James Joyce”.

Dessa unga Ralph Lauren-samlande, graffitimålande män måste ha ramlat ner i en kokande gryta av hiphop som barn. Sedan dess är de som kranar som ger dig ett reportage från Queens närhelst du är sugen. Att släppa nålen på första spåret är att omedelbart förflyttas till ett påhittat, extra ruffigt och extra romantiskt gatuhörn i det mångkulturella Flushing och överösas av alla områdets språk, dofter och målningar. Och av lika många till som bara finns i fantasin.

Kaimbr & Kev Brown – The Alexander Green Project (LP)
MC:n Kaimbrs riktiga namn är Alexander Green och på omslaget till den här LP:n har han klivit rakt in i ett sorts destillat av Al Greens 70-talsomslag. Men för mig är detta främst Kev Browns skiva. Han har varit en habil producent som bubblat under ytan i rätt många år nu, men det är först nu han blommat ut till en av de riktigt stora i min bok. Jag kan inte förklara exakt hur han gör de här beatsen rent tekniskt, men jag tror att det handlar mycket om loopar, enkelhet och att inte putsa för mycket på samplingarna.

Däremot kan jag försöka sätta ord på effekterna av detta konsthantverk. Alla låtar samplar Al Green, men det här låter inte som en Al Green-skiva. På något sätt svävar hans ande såklart över projektet, men i en subjektiv, destillerad form. Det är helt enkelt som att lyssna på vad som händer inne i Kev Browns huvud och hjärta när han lyssnar på Al Green. Melodierna flyter ut till sjok eller kondenseras till små glittrande fragment. Kev Brown lyckas visa oss hur det låter när Kev Brown lyssnar på Al Green och tangerar därmed ett existentiellt mysterium. Mig veterligen finns ingen musik i någon genre idag som utforskar dessa territorier på ett liknande sätt.

Pete Rock & Smif N Wessun – Monumental (2LP)
De två producenter som oftast tävlar om hiphoppublikens gunst när det gäller titeln “90-talets bästa producent” (Pete Rock och DJ Premier) har efter den era då de gjorde sig sina namn gått mycket olika vägar. Premier avslutade 90-talet med att uppfinna en sorts gyllene formel för hårdklippt, stammande boom bap som efterapats av hundratals beatmakers och som för många i de yngre generationerna utgör själva definitionen av hiphopsound. Sedan har han spenderat ett drygt decennium med att mjölka denna formel nästan till döds. Några av låtarna är onekligen klassiker, men lyssnar man på dem i en större mängd efter varandra tenderar det att låta lite fantasilöst. Den lekfullhet hans produktioner präglades av under hans verkliga storhetstid 1990-1996 är tyvärr till stor del bortrationaliserad.

Pete Rock däremot har ägnat de senaste 13-14 åren med att regelbundet alienera många av samma betongskallar som lever för Premiers signatursound. Han bytte sampler, han jobbade med 00-talets gatuartister som Jim Jones och Papoose, han envisades med att släppa in soulsångare och sångerskor på en försvarlig del av albumen, han släppte ett par instrumentala skivor och han återkom vart tredje/fjärde år med ett helt nytt sound. Alltid med en grundläggande hiphopkänsla intakt, men med nya ljud, nya sätt att göra beats och en vild flora av nya influenser.

Allt det här var inte lika lyckat såklart. Han har tappat en del fans på vägen. Själv hade jag lite svårt att smälta när han snöade in på AOR och började sampla 10CC och liknande. Men varje skiva har också sin lilla grupp av fans som uppskattar just den, eftersom han ständigt söker nya vägar. I år producerade han en hel dubbel-LP åt de gamla 90-talshjältarna Smif N Wessun. Vid första lyssningen låter albumet som en ganska jämntjock smet. Kanske också vid tredje-fjärde lyssningen. Men sen börjar det hända något, i alla fall om du har vridit upp volym- och basreglagen och gärna lyssnar i hörlurar. En massa små detaljer och nyanser börjar utveckla sig i låtarna tills man är övertygad om att ingen annan än Pete Rock skulle ha kunnat göra det här albumet 2011.

Lyssna till exempel på den vansinnigt medryckande ”Do It”. Vissa har ansett att det är för uppenbart att 2011 ännu en gång sampla Babe Ruths ”The Mexican”. Men såna teoretiska invändningar blåser ut genom fönstret när Hurricane G hoppar in och rider den furiösa beaten. Ackompanjerad av den klassiska samplingen och Pete Rocks attack-scratch spottar hon ur sig läskigt coola fraser om Machine Gun Funk och “No skinny jeans, fatigues and boots!”. Eller lyssna på ”Roses” med sitt enkla, fina budskap och sin egentligen ganska märkligt sammansatta produktion. Jag är övertygad om att det här är ett sånt album som kommer att uppvärderas med åren.

Mer fantastisk hiphop på vinyl 2011

Ray West & A.G. – Pianos In The Projects & The Pianos Companion EP (7″:or)
Ray West bjuder på de mest melankoliska pianon du kan tänka dig och A.G. blottar sitt hjärta.

http://www.youtube.com/watch?v=ul3RKpamxNw

Roc Marciano – The Prophecy (EP)
Inspelningar från 1997 med en Roc som inte riktigt hittat sin stil än men som rappar intrikat och inspirerat över fantastiska beats. ”Drama” kan vara den bästa hiphoplåt som släppts i år. Trummorna är arketypiska, pianoackorden vrålsnygga och orgellicksen kan jag bara beskriva genom att citera inledningen till ”Panic”, en annan låt med Roc, “It’s a spiritual thing…”.

Ghostface Killah – Apollo Kids Sampler (EP)
Äntligen de bästa låtarna från fjolårets CD på skiva!

http://www.youtube.com/watch?v=SBYAPSpqBUU

Nutso, Royal Flush & Mic Geronimo – This Is My Hood (Amazing Maze Remix) (7”)
Originalet är en bra låt, men det är den beroendeframkallande basgången i Maze remix som tar ”This Is My Hood” till hiphophimlen.

Large Professor – Key To The City (12″)
90-talslegenden överraskade alla med snabb hiphop för dansgolvet. Riktig b-girl/b-boy shit, omöjligt att stå stilla till!

Telemachus feat. Roc Marciano – Scarecrows (7”)
Brittiska producenten Chemo/Telemachus skapar nästan lika filmiska beats som Roc själv. Mörkt glittrande hiphop för regniga nätter i storstäder som har varit min väckningssignal på mobiltelefonen i princip hela året. Den instrumentala B-sidan är helt annorlunda, men utsökt idyllisk.

Superstar Quamallah & DeQawn – Talkin’ All That Jazz (10”)
”Guerilla Tactics” är en av årets låtar; hård, politisk och heligt förbannad. Titelspåret är bröligt vackert och ”Manhattan Reflections” är ännu en i årets lite oväntade radda av medryckande, dansanta uptemponummer.

LL Cool J & K-Def – Year Of The Hip Hop (10”)
Inspelad 1994. LL går loss totalt över ESGs klassiska break ”UFO”. Det bästa han gjort efter ”Mama Said…”-albumet från 1990. Länge beryktad och efterlängtad och nu äntligen släppt officiellt!

J. Rawls – The Hip Hop Affect (2LP)

Pharoahe Monch – W.A.R. (2LP)

J-Live – S.P.T.A. (2LP)

Paul Nice & Phil Most Chill – Neva Stop Diggin (7”)

Labtekwon – Ghetto Gospel, Pt. 2 (EP)

Large Professor & Neek The Exotic – Still On The Hustle (2LP)

Tyvärr ej på vinyl

Jean Grae – Cookies Or Comas (Nedladdningsbart ”tape”)

Saigon – The Greatest Story Never Told (CD)

Rasheed Chappell – Future Before Nostalgia (CD)

REKS – 25th Hour (låt)

Action Bronson – Well Done (CD)

Heather B. – Dreamer (låt)

[soundcloud]http://soundcloud.com/su45/heather-b-dreamer[/soundcloud]

El Da Sensei feat. Rah Digga & Tame One – Everyday In The Street (!illmind Remix)

Konserter, Stockholm

REKS, Termanology & Statik Selektah på PEEZ, Nada

EPMD, Strand

Lord Finesse, Gamla Stan

Shyheim, Slakthuset

Action Bronson, Slakthuset

Phife Dawg, Strand

Årets video

Pete Rock & Smif N Wessun feat. Freeway – Roses
Tänkvärd, enkel, rolig, sorglig. Nyskapande och varm video till en av årets bästa låtar.