Det förklarade hur en debutant redan kunde vara så extremt raffinerad och skicklig. I övrigt fanns det inte jättemycket att få reda på om DOOM. Så jag bestämde mig för att maila honom och ställa lite frågor. Kanske var detta den första svenska intervjun med MF DOOM någonsin.

I dag har MF DOOM hittat en publik långt utanför de smalaste hiphopkretsarna. Men får jag välja ett soloalbum med honom blir det fortfarande Operation: Doomsday, som mycket av denna mejlintervju också kretsar kring.

Länge trodde jag att intervjun var försvunnen för alltid då mokkamekka.com, onlinemagsinet som publicerade texten, råkade ut för en serverkrasch och saknade backup. Med hjälp av en onlinetjänst lyckades jag återfinna en kopia av texten nyligen.

Så här kommer intervjun – femton år senare (fotnot: MF DOOM är en påhittad figur och ibland växlar svaren mellan första och tredje person, vilket kan ge ett lätt förvirrat intryck)!

Kan du berätta något om hur du kom på »Metal Face«-personan?
– Metal Face passade bra med M.F.-prefixet som kan stå för många saker, till exempel »Multi Faceted«, »Mic Fiend«, »Mad Flows« och så vidare.

Produktionen och samplingarna på Operation: Doomsday är väldigt originella. Vad jag kan se från omslaget ligger du själv bakom all produktion. Hur hittade du barnprogram-samplingarna? Och jag antar att alltihop är en metafor samtidigt?
– Ja, det stämmer. Varifrån samplingarna kommer är top secret. Tillsammans bildar de historien om Dooms ursprung och varför han söker hämnd på rapvärlden…

Jag gillar verkligen hur du har lagt stråkar, sångpartier och så vidare ovanpå traditionella hiphoptrummor. Det tillåter originalitet samtidigt som du behåller kontakten med rötterna. Är det en medveten strategi eller är det bara jag som överanalyserar?
– Det vore världens sammanträffande om det inte var menat så. En del av min planerade formel för Operation: Doomsday var att ge lyssnarna något mer än bara ännu ett vanligt, ihopslarvat, propagandaalbum med stor budget men utan substans. Det tycks ha blivit regel inom rapmusik i dag.

Om man lyssnar på Ghostface Killahs senaste album (Supreme Clientele reds. anm.) direkt efter Operation: Doomsday lägger man märke till flera likheter. Han har ett spår med ojämn rytm, samplingar från tecknade filmer och så förstås ett »stream of consciousness«-flow. Har du själv lagt märke till det här?
– Jag har inte lyssnat på Ghostfaces album. Men jag kan nämna att andra människor har sagt samma sak. Sammanträffande? Vem vet. Hur som helst, om någon inspireras av MF Doom visar det att de har bra smak…

Är alla gäster på albumet medlemmar i The Monster Island Massive (ett posse där MF själv ingår och som namedroppas flitigt på skivan) och har de släppt något eget material?
– Alla på skivan är medlemmar i M.I.C. (Monsta Island Czars). K.D. aka Kamakiras hade med låten»Khadijah« på Sugarhill-soundtracket för flera år sen. X-Ray aka. King Seesar producerade en skiva åt Sugar Bear i slutet av 80-talet som hette Don’t Scandalize Mine. Tommy Gunn aka Megalon har släppt en singel på Fondle ‘Em som heter »Peace To The Homeless«.

– Kurious är den mest kända medlemmen, med sitt album A Constipated Monkey på Columbia som han gjorde tillsammans med MF Grimm och Jet Jaguar. Han har även släppt en serie singlar på Fondle ‘Em och gästade på KMD:s singel »What A Ni**a Know?« 1993 (från den nyligen släppta LP:n Black Bastards). Rodan och Jet Jaguar fanns med på MF Doom-singeln»No Snakes Alive« på Brick Records.

Vad tycker du om att Black Bastards äntligen släpps? Som jag förstått det stoppades skivan på grund av kontroverser kring omslagsbilden. Skulle den inte ha kunnat släppas med ett annat omslag eller kände ni att det skulle ha varit att kompromissa med den konstnärliga integriteten?
– Det är en dröm som går i uppfyllelse. Vi erbjöd oss faktiskt att ändra omslaget, så att LP:n skulle kunna släppas i tid. »De« tackade nej till det erbjudandet med motiveringen att de inte ville blanda sig i budskapet vi försökte föra fram och att det vore bättre om vi tog projektet någon annanstans. »De« hade rätt.

Jag älskar ditt flow. Det påminner inte om någon annan MC jag hört. Har du övat en massa för att få det perfekt eller är det som en medfödd gåva?
– Det kommer naturligt. Doom utvecklade ett mönster från sitt naturliga sätt att tala. Sen har jag arbetat en massa på att raffinera det ännu mer.

Vad är ditt mål med musiken? Att lyssna på din LP är mer som att lyssna på jazz, åtminstone om man jämför med dagens topplistemusik.
– Dooms mål är att välsigna världen med så många exempel på kvalitativa musikprojekt som möjligt. Många av formlerna innehåller faktiskt influenser från arrangemang inom jazz.

Lyssnade du på olika musikstilar när du växte upp eller var det enbart hiphop?
– All musik inspirerade Doom i början. Soul, r&b, jazz, afrikansk musik med mera. Hiphopmusik blev en del av hans liv 1981.

Blir du någonsin bitter över att mindre kreativa artister får större uppmärksamhet än du? Som lyssnare kan man ibland bli bitter »å dina vägnar«.
– Doom uppskattar din medkänsla, men det där är inget att bry sig om. Musik är till för öronen och har inget värde för ögonen. Medan alla dessa artister deltar i den stora modevisning vi i dag kallar »rap« kommer Doom fortsätta knäcka. Och han kommer att få erkännande av de som verkligen har tro på och kärlek till konstformen. Han har ingen önskan att dra uppmärksamhet till sig själv.

Har du hört svensk hiphop?
– Doom har aldrig hört svensk hiphop men kan tänka sig att kolla upp det. Hiphop är hiphop var den än skapas. När man delar in i kategorier baserat på geografiskt ursprung uppstår problem, ta bara öst- och västkustkonflikten som exempel. En fonetisk skillnad urartade till ett krig. Hiphop är en mäktig kraft som är menad att bringa folk samman. Vi måste vara väldigt försiktiga med hur vi representerar.

Några slutord?
– SUBROC FOREVER!!!

/

Läs även Tobias Lindquists text om MF Doom och Operation: Doomsday här.

Men i botten på lekfullheten och det konstnärliga vansinnet fanns alltid mycket funkiga trumbreaks och basgångar av den sort man idag bara kan drömma om. Det var ingen slump att Brand Nubian gästade på en av de bästa låtarna på “Mr. Hood”. Såhär i efterhand håller jag till och med “Mr. Hood” snäppet högre än “3 Feet High And Rising”, även om Den Officiella Historieskrivningens överstepräster förmodligen skulle vilja bränna mig på bål för denna kätterska åsikt.
1994 års “Black Bastards” som fick officiell release först på 00-talet är ännu bättre. Fetare och fläskigare, men samtidigt mer minimalistisk. De värsta hippieutsvävningarna är bortslipade och de dova basgångarna och raspigt delikata trummorna får ackompanjera mer abstrakta poetiska visioner om “Suspended animation of a gray expansion casting shadows over the sun” . Flera av låtarna tillhör de mest fulländade hiphopklassiker som gjorts.

Leadrapparen i KMD hette Zev Luv X. När “Black Bastards” drogs in av skivbolaget, som skyllde på det kontroversiella omslaget, och underbarnet, producentgeniet DJ Sub Roc avled försvann Zev Luv X från radarn ett tag.
I slutet av 90-talet började någon som kallade sig ”MF DOOM” att släppa väldigt egensinniga tolvor på Bobbitos etikett Fondle ‘Em Records. Samtida med ryggsäcks/indie-explosionen i hiphopens huvudfåra kom Doom först till allmän kännedom via samma kanaler som Mos Def, Talib Kweli och andra Rawkus-artister. Men rent artistiskt var detta något helt annat.

Doom rappade på ett väldigt löst och trasigt sätt där roliga, djupa och smarta fraser till synes planlöst mumlades fram. Men ju fler gånger man lyssnade på låtarna, desto mer kände man att just den där raden om “I used to talk to myself/I told him shut the f*ck up!” eller “Dooo-do-do-do-do, that’s a audio daily double!/MCs need to fall off just to save me the trouble” måste ligga exakt där Doom lade dem.

I en sorts hiphopens pointillism placerade mannen med metallmasken också i produktionen varje liten märklig Scooby Doo-sampling, Wild Style-replik, virveltrumma, Sade-fras och synthmatta exakt där de måste ligga. Trots att ljudkvaliteten var mer källare än den ursprungliga källarhiphopen hade varit (ibland kallas det helt sonika “hemmagjort” sound) och inga direkta ansträngningar över huvud taget gjordes för att låta hiphopen komma till lyssnaren, växte sångerna, när man gradvis lärde känna dem, till små konstverk.

1999 släppte Doom albumdebuten “Operation: Doomsday” och skapade svallvågor världen över. “Alla” undrade vem mannen bakom masken var. Hur kan en snubbe komma från ingenstans och mitt i eran av glansiga kostymer och allvarliga ryggsäcksmunkar skapa något så sprudlande och samtidigt så allvarligt och mörkt? Själv hade jag inget annat i min freestyle i månaders tid än kassetten med “Operation: Doomsday”.
Hela albumet är en myllrande målning som förlorar något essentiellt om du plockar bort en låt eller ett skit. Den klassicistiska perfektionen kontrasterar mot det råa ljudet och den skitiga mixningen. Känslan är att man funnit en gammal artefakt från en svunnen, gyllene hiphopera som egentligen aldrig existerat, någonstans långt under ökensanden. “Operation: Doomsday” är en av de få oomtvistade klassiska hiphopalbum som gjorts efter 1996 och kanske ett av de sista inom det klassiska idiomet med breaks, beats, samplingar och filosofisk gaturap. Östkustens final stand.

När jag läste i den brittiska hiphoptidningen HipHop Connection att det var Zev Luv X från KMD som dolde sig bakom metallmasken var det både självklart och ologiskt. Rösten var äldre, mörkare, raspigare och mer erfaren, men det kreativa vansinnet och den oberäkneliga ordmagin var intakt och förfinad.

Under 00-talet växte Dooms och “Doomsdays” ryktbarhet. Fler och fler köpte varje nypress som kom. De flesta ”finsmakare” håller honom som en av de få riktigt gudabenådade producenterna under den moderna eran och även de utanför den gängse hiphopfåran har fängslats av hans ibland skruvade, men alltid tunga och originella ljudbilder. Också som rappare fick han mer och mer uppskattning i och med att folk började känna och förstå hans egensinniga intelligens och poetik.
Tyvärr lyckades inte konstnären Doom riktigt hålla jämna steg med ryktbarheten. Han bränner fortfarande till med två eller tre makalösa produktioner per skiva, men har blivit en sorts hiphopens Ulf Lundell som gärna släpper sju album där det borde ha varit två. Han förvirrar ständigt sin publik genom att släppa sitt material i olika grupper, samarbeten och under olika alias. Dessutom har det inte varit ovanligt på senare år att samma eller snarlika Doom-beats dykt upp flera gånger. Till exempel kan han först rappa på ett beat, sedan släppa samma beat som en instrumental två år senare, bara för att ytterligare två år senare sälja den till Ghostface Killah som rappar över den på ett album på något storbolag.

Själv har jag aldrig riktigt orkat det där arkeologiska halvtidsjobbet det skulle innebära att upptäcka, köpa, samla och katalogisera allt material MF DOOM släppt under 00-talet, men jag är ändå väldigt, väldigt förväntansfull inför hans framträdande på Strand i Stockholm nu på lördag. Ända sedan 1999 eller 2000 när jag först läste att han uppträder iförd Doom-masken och gör bejublade live-framträdanden har jag velat se en MF DOOM-konsert. Tydligen kör han inga gamla KMD-låtar live, men jag går dit för rysningen att få höra vilken låt som helst från “Operation: Doomsday” och rappa med i varenda ord. Ta chansen du också. Kanske blir det något att berätta för barnbarnen.

Youtubelista med några av KMD och Dooms finaste stunder.