Jag tror jag känner så eftersom Tentakel så uppenbart liknar ett kärleksprojekt. En summa av en livslång passion till elektronisk musik. Jag inbillar mig, kanske naivt, att det också är vad jag ser när Pontus Torstensson uppsluppet bankar liv i hjärtat på endagarsfestivalen Art’s Birthday på Södra Teatern i Stockholm.

Till vardags tillhör han en av västkustens mesta trummisar med delaktighet i konstellationer som SORK, Uran GBG, The Exorcist GBG, Surreal Lovers och Echodek på sitt samvete. Och ja, han har även spelat trummor bakom Freddie Wadling, Damo Suzuki och Anna von Hausswolff bland många andra.

Tentakel är egentligen så mycket mer än summan av sina influenser. Ingenting och allting hörs på den kommande kassetten på Zeon Light, som jag håller ack så kär.

Det är svårt att inte vilja gräva vidare i Pontus Torstenssons eget lilla universum när kassettens dryga 40 minuter nått sitt slut. Därför var jag tvungen att slänga iväg ett mejl till Göteborg.

Hur brukar själva din skapelseprocess gå till? Jag har läst att »utgångspunkten är trumset« – går det att utveckla?
– Jag brukar testa att skapa nya ljud som åtminstone jag aldrig har hört. Dels för att jag tycker det är roligt och dels för att jag själv inte ska tröttna. Ibland föds nya idéer av ljuden och då fortsätter jag. Jag tänker inte på hur processen går till och det är omöjligt att nämna någon särkild formel. Det går till på väldigt många olika sätt. Jag vill bli överraskad av det jag hör. En idé leder ofta till en annan.

Förutom din musik vet jag inte mycket om dig. Hur tog Tentakel-projektet sin början?
– Det började med att jag tröttnade på ljudet av akustiska trummor och blev mer intresserad av elektronisk musik och hur man kan integrera elektronik med ett akustiskt trumset. Jag skaffade en sampler och började loopa olika ljud. Sedan lyckades en vän bygga en trumplatta av en gammal skärbräda till loop-pedalen som gjorde att man kunde slå på olika pads som triggade igång inspelningen. Då kunde jag loopa hela trumsetet samtidigt som jag spelade.

– Efteråt fick jag låna en gammal analogsynth som jag blev förälskad i. Jag började testa att trigga synthen från bastrumman och virveln. Det jag gör nu är att att trigga flera synthar och sequencers från en trummaskin, samtidigt som jag styr tonarter via en midipad. Så jag kan kontrollera allt i realtid samtidigt som jag spelar på trumsetet.

Känns Tentakel lite som en frizon eller kanske en förlängd arm av vad du sysslat med tidigare?
– Lite både och. Det är klart att det finns gemensamma nämnare och att jag påverkas av den musik jag spelar i andra konstellationer. Samtidigt är det skönt att själv bestämma hur man spelar, vad man spelar och när man spelar. Det finns så klart både fördelar och nackdelar med att spela i band. Ibland kan det räcka med någon enstaka synpunkt för att man ska få helt nya idéer.

Krautrock känns ju som en referens omöjlig att inte nämna när man lyssnar på din musik?
– Det är klart att vissa band som brukar nämnas inom genren har influerat mig. Men jag har egentligen aldrig varit särskilt intresserad av en särskild genre. Det är mer så att instrumenten och uppsättningen bestämmer hur det låter. Den här uppsättningen har vissa begränsningar men även fördelar vilket gör att det låter på ett visst sätt.

– När någon verkar inom en bestämd genre slutar det oftast att vara musikaliskt intressant för mig. Då blir det mer regler som ska följas liksom. Oftast är det ju andra människor som har bestämt vad en viss genre består av.

– Det finns vissa musikaliska element jag gillar med techno, det finns vissa saker jag gillar med psykedelisk rock, och så vidare. Det är väl något slags hopkok av all den blandning av musik jag själv gillar.

Var skrevs musiken som hamnat på kassetten?
– Jag var i en kompis studio och jammade på att hans grymma analogsynthar och trummor. Sen klippte jag ihop det jag inte tyckte lät helt värdelöst och försökte bygga någonting av dom beståndsdelarna. Som ett komprimerat experimenterande. Den processen har varierat från låt till låt. Vissa låtar har gått fort, andra har tagit väldigt lång tid.

Stämmer det att du målar en del också? Var startade det intresset ifrån i så fall och ser du någon koppling mellan konsten och dina musikaliska uttryck?
– Jag har ritat sedan jag var liten och det finns säkert kopplingar mellan musiken och konsten i det jag gör. Jag har faktiskt ingen aning. Det kanske är exakt samma sak jag gör fast i olika former egentligen. Det är bara något jag har gjort som avkoppling. Det kan vara ganska krävande fysiskt och mentalt att spela konserter ibland, och då är det lite som meditation att sitta och rita emellanåt.

Utöver kassettsläppet, vad har du för planer för 2015?
– Jag ska spela med Tentakel på några olika festivaler i sommar, bland annat Gagnef och Electric Moon. Sedan ska jag spela med Sork och eventuellt med Robert Leiner på festivalen Psykjunta. Vi ska släppa en vinylskiva med The Exorcist GBG på Höga Nord till hösten. Då blir det förhoppningsvis några spelningar i samband med releasen. Vi har också spelat in i Elementstudion med Sork. Sen tänkte jag börja spela in nya ljud till hösten.

Har du möjlighet att lista ett par låtar som influerat Tentakel?
– Jag har ingen aning om dessa rent konkret har inspirerat just Tentakel men dom här låtarna gillar jag just nu:

Midnight Express — Georgio Moroder
Flykten från New York — John Carpenter
Live Evil — Miles Davies.
»Out of this world« — John Coltrane
»Cissy Strut« — The Meters
»Kunta Kinte Dub« — The Revolutionaries
»Flim« — Aphex Twin
»Marbles« — Plastikman
»Onormal« — Uran GBG
»Plastic Star« — Byetone
»Ghost Rider« — Suicide

Här kan du lyssna på Tentakels senaste kassett för bolaget Zeon Light:

I januari kom första släppet, en EP med titeln Float av den svenska producenten och sångaren August Landelius. EP:n nosar på elektronika, r’n’b och pop och ramas in av Augusts ljusa och souliga röst. Det är musik som inte glider in i en enda fålla utan som rör sig mellan flera stilar likt en graciös konståkare. Det är fyra låtar som det inte går att sätta en självklar stämpel på och just därför passar de Naiv Recordings motto som handen i handsken.

För det lilla Malmöbolagets programförklaring är inget högtravande manifest. Det handlar om att ha ett brett och öppet sinnelag och att kombinera kreativ frihet med ambitioner som räcker upp till himlen. Konstigare än så är det inte.

Jag kontaktade Kristofer, Anton och Gustaf för att ta reda på mer.

Varför startades Naiv Recordings?
– Vi har hela tiden känt att vi skulle vilja ha en etikett där den musik vi gillar ges ut. Vi har haft en dröm om att kunna säga »det här är släppt på vårt bolag…«. Vi har alla haft drömmar och idéer om att bygga något eget. Att ha fullständig kreativ frihet och ambitioner höga som skyskrapor. Skisserna började vi med tidig vår 2014 och nu har vi äntligen börjat bygga.

Var ni inspirerad av någon annan etikett när ni startade Naiv?
– Vi har sneglat på olika etiketter, men inte så att vi är direkt inspirerade av någon specifik aktör.

Det är tre personer som är involverade i skivbolaget. Berätta vilka ni är?
– Kristofer Nilsson har tidigare arrangerat Hemma Hos (konserter, festivaler och livesessions). Pluggar i Malmö och tycker att Loveless av My Bloody Valentine är en av de bästa skivorna som någonsin släppts.

– Anton Hessler är från Strängnäs, är nyexaminerad produktionsledare och började skivbolagsresan som praktikant på skivbolaget Bad Taste i Lund. Har arrangerat klubbar i Malmö med What We Do Is Secret, men gillar hiphop.

– Gustaf Bofält är mer eller mindre född i en skivbutik och började i tonåren leka J Dilla i crackade musikprogram på familjedatorn. Har även agerat DJ och arrangerat klubbar både i Stockholm och Malmö.

Vad har ni för tanke med Naiv Recordings? Vilka slags artister och format är det ni ska rikta in er på?
– Det finns inga specifika artister eller genrer som vi vill rikta in oss på, utan vi är ett öppet bolag där den musiken vi tycker om ska få en självklar plats. Artister som har något att berätta, något spännande att komma med är alltid intressant. Geografisk hemvist spelar ingen roll. Vårt mål är att hitta artister vars musik är odefinierad, artister som är svåra att placera i fack. Som har ett eget sound.

Ert första släpp är en EP med producenten och sångaren August Landelius med titeln Float. Hur stötte ni på August?
– Vi fann snippets av två låtar på soundcloud som vi helt och hållet förälskade oss i.

August Landelius musik är soulig och r’n’b-doftande elektronika med inslag av jazz. Vad var det som gjorde att ni bestämde er för att ge ut honom?
– Det fanns en potential och en skaparglädje hos August som vi ville plocka upp. Det är musik som känns väldigt samtida. August har något subtilt över sig som känns roligt att uppmärksamma. Precis som du säger är det soul, r’n’b, elektronika och jazz i samma mening. Eller ska det klassas som pop? Det var just det svårdefinierade med hans musik som gjorde honom så intressant. Vi har aldrig hört något liknande.

Vad har ni själva för musikaliska influenser? Kommer detta speglas i det ni ger ut?
Kristofer: Mina influenser kommer främst från det bankande, malande och skräniga med gitarr och elektroniska element i fokus. Klyschigt, men sant, så har jag en bred musiksmak och är öppen för alla genrer och avarter. Det kommer ge mig en bra uppfattning om det mesta, om helheten.

Anton: Allt från hiphop till folkrock. Jag tycker det redan har speglat det vi gett ut. Den som lever få se om det fortsätter att prägla våra släpp.

Gustaf: Jag är uppvuxen i ett hem där obskyr fusion, snuskig funk och progressiv rock ständigt strömmade ur högtalarna. Jag kom i kontakt med begreppet indiepop först när jag blev myndig. Är sjukt dålig textlyssnare och minns sällan låttitlar.

Det har dykt upp flera fina svenska skivbolag under de senaste fem-sex åren, såsom Periferin i Skellefteå, Kosmisk Väg i Malmö och en hel del andra liknande etiketter. Hur tycker ni att klimatet för mindre skiv- och kassettbolag är i Sverige i dag?
– Det känns väldigt öppet och vibrerande. Med den rådande digitaliseringen av musik finns det alltid plats för alla att bidra med sitt strå till musikstacken. Det behöver inte vara några promotion-kampanjer för hundratusentals kronor utan det räcker fint att vara kreativ och ha lite fingertoppskänsla för att nå ut till sina lyssnare. Och tur. För att nå igenom bruset krävs en ganska stor dos tur. Men tur förtjänar en. Eller?

Flera av dessa bolag är inriktade på att släppa musik på kassett. Vad tycker ni om den inriktningen och att det blivit populärt? Finns det någon möjlighet att ni kommer att ge ut kassettsläpp?
– Det känns roligt. Alla nya trender, uttrycksformer och distributionssätt är kul. Kassetten är fin på det sättet att den är väldigt bunden till att lyssnaren är hängiven. Det är svårare att på kassett spola fram till nästa låt än på en skiva eller Spotify. Kassetten är spännande i sitt format också då den är lätt att frakta och dela med sig av i form av att spela över på andra kassetter och så vidare.

Nämn fem svenska etiketter som är spännande i dag.
– Zeon Light Kassett, relativt gammalt bolag med mycket bra släpp i små upplagor. Kning Disk, aldrig har ett skivbolag paketerat sina produkter så väl. Goldenbest, pizzor och limos. Joy och Little Jinder. Kollektivet Records, Malmöbolaget med den starkaste sammanhållningen. Adrian Recordings, Malmös mesta exilbolag som har ett stall av guld. Rundgång Rekords, Malmöbolaget med den starkaste sammanhållning del två.

/

Mer om Naiv Recordings här.

Mer om August Landelius här.

Lyssna på August Landelius EP Float här.

Men den här gången ska det liksom vara slutgiltigt. Vi har köpt en lägenhet, och även om det inte är New York, London eller Berlin så är det åtminstone några mil bort från landsbygdens stilla tystnad. Som jag inte har något emot för den sakens skull.

Jag har alltid avskytt idén om att alla som per automatik inte lämnar en regnig busskur för tunnelbanekort direkt efter studenten saknar ambition. Att liv och drömmar, kärlek och längtan inte kan leva i en radhuslänga. Det är ju där de måste lysa än starkare.

Ändå är det jag som lämnar min småstad strax. Mellan de packade flyttlådorna är detta musiken som ekar i mitt snart tomma lilla vardagsrum:

Modern Feelings (album)

Black Zone Myth Chant – Straight Cassette (kassett)

Ahkatari (album)

Vladislav Delay — Visa (album)

Last Ride Of The Boogie Child (blandband)

Maya Jane Coles  — From The Dark (EP)

Boosie Bad Azz — Life After Deathrow (mixtape) 

Oddgrad — Hardcore Plastic Surgery (kassett)

Darkside Compilation 2014 (samling)

PC Music — Dead or Alive (mix)

Hur mår Chicagojazzen 2013?
– Jo, det rullar på. Blev precis klar med Smittfebern och har börjat på lite nya grejer. De nya grejerna blir mest elbas och synth.

Vilka har dina intentioner varit med Smittfebern?
– Det är två skivor som smälte ihop till en. En ambientplatta och en dubplatta. Sen snöade jag in på Fela Kuti och bestämde mig för att det skulle vara fullproppat med slagverk. Hela inspelningen tog över ett år då jag dels har flyttat till Umeå och inte har samma tillgång till replokal och dels för att det tagit en sådan sjuk tid att spela in alla detaljer.

Musikaliskt känns det som att det är mer »bandkänsla« över låtarna än vad det brukar vara. Håller du med om det?
– Jo, det kan jag hålla med om. Det är mycket mer improviserade pålägg än vad det brukar vara. På gott och ont får man väl säga. Jag spelar stundtals väldigt fumligt vilket jag tycker det finns vissa poänger med. Fatta hur kass den här skivan hade varit om allt suttit perfekt.

Lage Johansson är med på saxofon på ett antal låtar. Hur började ert samarbete?
– Lage bodde ihop med min farsa på 70-talet och våra familjer har hängt sedan dess. Jag och Lage spelade in två låtar runt 2010 varav den ena hamnade på mitt förra album Elände under namnet »Grusduschen«. Lage är så sjukt lätt att samarbeta med. Vi spelade in all saxofon till Smittfebern på två timmar och de mer improviserade solodelarna satt på första tagningen

Saxofonen gör att musiken till och från faktiskt angränsar en del till jazz, om än långt från traditionell sådan. Mer friform och psykedelisk jazz. Ville du att musiken skulle dra åt det hållet?
– Saxofonerna kom från att jag under en period nästan enbart lyssnade på Fela Kuti. Det schyssta med saxofon är att det både kan låta väldigt mjukt och som väldigt brötiga elgitarrer. Förutom Fela Kuti så har jag lyssnat mycket på Languidity av Sun Ra, The shape of jazz to come av Ornette Coleman och Get up with it av Miles Davis.

Låten »Kvintessens« är å sin sida black metal i old school-anda som inledningsvis låter en del Darkthrone och som sedan övergår i psykotisk kraut. Vad ville du uppnå med denna fantastiska bastard till låt?
– Den låten började som någon typ av fult synth-arpeggio som jag aldrig riktigt lyckades få styrsel på. Efter någon månads frustration bestämde jag mig för att döda låten och vred fuzzen i botten.

Jag har alltid gillat dina låttitlar. På Smittfebern finns flera bra och tankeväckande sådana. Som första låten »Tungan mot stolpen«. Jag kommer att tänka på när man råkade slicka på en frusen lyktstolpe, något många tycks ha traumatiska barndomsminnen av. Är jag rätt ute?
– Yes, du har knäckt koden! Jag vill försöka hjälpa kidsen att motstå impulsen att slicka på kallt stål nu när vintern närmar sig.

Hur väljer du låttitlar? Tänker du att de ska sätta igång saker hos lyssnarna som samspelar med musiken?
– Jag försöker hålla öron och ögon öppna och skriva ner titlar som jag tycker låter bra. När jag börjar bli klar med en skiva så går jag in i mitt worddokument med förslag på låttitlar och pytsar ut dem där de passar in.

Du har alltså ett worddokument med låttitlar. Fyller du på det med titlar när du får upp en i huvudet och gör en lista?
– Ja, precis så. Jag stryker det som redan använts. Jag har så dåligt minne så det är lättast att göra så. En del titlar är ganska dåligt formulerade, man får sitta och försöka kasta om orden tills de blir bra.

Du har även ett nytt projekt som heter Dödmanstjärn med Josef Dahlberg (Devi Döljer/Amber oak). Ni har släppt EP:n Kvartsit nyligen. Det känns lite som en akustisk, singer-songwriter-sida med mörka texter som får utlopp där. Hur skiljer sig det projektet från det du gör med Chicaojazzen?
– Framför allt är det tillvägagångssättet som är den stora skillnaden. Jag bor i Umeå och Josef bor i Uppsala, vilket gör att vi mailar demos till varandra innan vi spelar in dem när båda lyckas befinna sig i Skellefteå. Vi spelar in allt på en fyrakanals kassettporta vilket gör att man är tvungen att begränsa sig och ta bort allt överflödigt. Jag har ingen aning om vad Josef har för mål, men jag siktar på att försöka låta som The Microphones och Natural Snow Buildings.

Hösten är här. Vad tycker du om det?
– Jag gillar hösten. På sommaren blir det knappt mörkt på kvällarna här i Västerbotten så det känns gött med lite omväxling.

Att prata om samband mellan väder och musik är att röra sig nära plattityder, men med det sagt: när trivs du bäst med att skriva musik under året?
– Det är inte så stor skillnad. Jag tror att jag får minst gjort på sommaren för att man hellre drar och badar än att spela in. På samma sätt är det jobbigt att cykla i 30 minusgrader på vintern.

Nämn tre album du lyssnat mycket på under senaste tiden.
– Volvomusik av Onda & Fejs, Seasons in the abyss av Slayer och Variations on a theme av Om.

Nämn tre minnesvärda låttitlar.
– Oj, de tre första jag kommer på är: »Straightening sharks in heaven« med Darkthrone, »The guy who invented fire« med Shellac och »Why I didn’t like August ’93« med Elevator To Hell.

Smittfebern släpps på Zeon Light Kassett nästa vecka.

Fluorescent Heights musik är lite som namnet antyder: självlysande och skimrande. Det är instrumentala partier som upprepas och som går in i varandra, och som ofta har en ljus och svävande karaktär över sig. Samtidigt är ljuden suddiga och brusiga, de känns akustiska till sin natur. Som om de vore inspelade med en rullbandspelare som är så sliten att den nätt och jämnt orkar dra banden genom maskineriet. Det svajar – och det klär musiken väldigt väl.

I slutet av januari släpps kassett-EP:n Tidal motions på amerikanska bolaget Constellation Tatsu. En kassett med en tematik som kretsar kring hav och som går lite i samma anda som Tourism men som också utvecklar musiken åt ett mer udda håll. När jag lyssnar på de fem spåren så påminner det en del om ambienta italienare som Alio Die. Kanske inte direkt musikaliskt, utan mer på det sätt som musiken framkallar stämningar av outforskade och ensliga miljöer. Av något dolt och svårdefinierat – men i allra högsta grad verkligt.

Lyssna på »Holiday mirage« från EP:n nedan. Henrik meddelar även att han har ytterligare en kassett på gång inom kort som kommer att ges ut på tyska Sicsic Tapes.