Hon var hördes som bakgrundssångerska i The Slits, sjöng på låtar av New Age Steppers, The Flying Lizards, The 49 Americans och mycket annat. Hon har dock inte släppt så många soloskivor. Främst en ep under namnet Chantage tillsammans med fransyskan Eve Blouin från tiden då hon bodde i Frankrike på 80-talet, och singeln »Launderette« under eget namn.

Nu har Staubgold släppt en liten samlingsskiva med åtta låtar från tiden med The Flying Lizards och Chantage samt tre sololåtar och en intervju.

Och det är fint som fan.

Här är en fram tills nyligen försvunnen video till »Launderette«.

När vi ändå är inne på England och punk och dub så måste jag nämna återutgivningen av Lifetones For a Reason aka Charles Bullen från fantastiska This Heat. Min favorit av bandets tre medlemmar kommer nog alltid att vara den alltför tidigt avlidna Gareth Williams och hans spröda musik, men alla tre har gjort väldigt bra grejer både tillsammans och solo.

Ett band som jag av någon anledning förknippar med just Gareth Williams och hans projekt Flaming Tunes är duon Deux Filles vars två tidigare skivor jag nämnt här.

Nyligen släppte de en helt nyinspelad skiva som är precis lika fin som de två första.

Och apropå Flaming Tunes och Deux Filles så har mitt favoritband Woo släppt en ny skiva med sedan tidigare outgivet material. Jag har skrivit mer om dem här och nya skivan är precis som allt annat de släppt – omistlig.

Vi fortsätter på samma tema med Kevin Harrison som under 80-talet släppte ett par riktigt fina kassetter. Vinyl on Demand kommer till hösten att släppa ett skivor med tidigare outgivet material. Tills dess går det att hålla till godo med Kevin Harrisons andra kassett Spectro Verdu Est Mort?, nu utgiven på cd och digitalt samt tolvorna Fly och Global Network på Emotional Rescue.

Det är en fröjd att läsa bookleten där han pratar om influenser som This Heat, Brian Enos Discreet Music, Terry Riley och Lee Perry.

Emotional Rescue ägnar sig även åt att släppa ut ny musik, då under namnet Emotional Response. Senaste skivan är en samling tidiga inspelningar med videomakaren och musikern Luke Wyatt.

Den heter Teen Hawk och är en utmärkt samling The Durutti Column-doftande poplåtar (om än något mer dansanta är Vini Reillys produktioner). Luke Wyatt släpper också musik på skivetiketten L.I.E.S under namnet Torn Hawk. För några veckor sedan kom det ypperliga samarbetet med Karen Gwyer.

Apropå Emotional Response – kolla även upp Secret Circuit’s Tropical Psychedelics. 

Chicagobaserade Dante Carfagna är känd som en extrem skivsamlare, i synnerhet av sjutums funk-singlar. Han har jobbat med Professor Griff, gjort samlingsskivor åt Stones Throw och Numero Group (han sammanställde bland annat Personal Space), skriver för magasinet Wax Poetics och har även en bok på gång.

2003 släppte han skivan Express Rising – ett verk som påminner om Boards of Canada men med lite mer funk- och soulsamplingar. Nu tio år senare släpper han en ny skiva som distribueras via Numero Group. Albumet andas lite mer akustisk gitarr men är annars ganska lik den ljuvliga Express Rising. Läs en intervju med Carfagna här.

Ett album som passar in bra bland ovanstående är kommande The Physical and Emotional Benefits of Swimming av Sebastian Palomar  som släpps på på Dramatic Records. 

Sebastian Palomar verkar vara besatt av simning och målet med albumet är att få lyssnarna att dela hans passion. De musikaliska referenserna är Popol Vuh och Seefeel (en ganska bra beskrivning av musiken), drömska beats med samplingar.

Flaming Tunes spelades in sporadiskt med ett par vänner till Gareth, i synnerhet Mary Currie. Det är en fantastisk skiva som låter väldigt brittisk, med spår av Robert Wyatt, Virginia Ashley och Young Marble Giants. Jag gillar den inte främst för det musikaliska, utan för den känsla den ger mig när jag lyssnar på den. Små instrumentala stycken blandas med små trasiga popsånger (som det mesta jag gillar). Som i »Breast stroke«.

Skivan gavs nyligen ut på vinyl av Blackest Ever Black. Den verkar dessvärre slutsåld, men här kan man ladda ned ett par låtar. Bland annat »Nothing on« som av någon outgrundlig anledning inte är med på skivan. Den är så bra att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Ett annat band som jag nyligen upptäckt, som även de härstammar från England och gjorde sin bästa musik under 80-talet, är Woo. Låt er inte skrämmas av deras minst sagt flummiga hemsida. Musiken de gör är så vacker. Jag har bara hört deras fyra första album. Drag City  har precis gett ut It’s cosy inside från 1989. Jag rekommenderar även skivorna Whichever way you are going, you are going wrong, Into the heart of love och A la luna.

Dessa album är inspelade av bröderna Clive och Mark Ives, mellan slutet av 70-talet och början av 90-talet. Det handlar framför allt om instrumental musik men sång förekommer då och då. Det är besläktat med den musik man kan höra på Flaming Tunes, men även med Durutti Column, Studio och Robert Wyatt. Här finns en färsk intervju där duon berättar om sin musik, när de blev signade av Cherry Red och att de hängde med Everything But The Girl och Five Or Six på 80-talet. Woo har även släppt en splitsingel med Nite Jewel för inte så länge sedan.

Se till att leta upp dessa skivor! Här får du en uppfattning om hur bra de är.