Nåja, nu ljuger jag lite.

För inte har omvärlden varit speciellt nonchalant eller ointresserad av dessa två kreativa hjärnors musik. Såväl Wildbirds & Peacedrums som de olika sidoprojekt som duon varit involverade i har återkommande vunnit kritikers och publikens gunst.

Men likväl ville Mariam och Andreas ha en egen plattform att ge ut sin musik på. Så oeberoende som möjligt från stora drakar och tungfotade skivbolagskonglomerat. Resultatet blev Repeat Until Death. Ett skivbolag vars namn är taget från ett citat av George Harrison och som har fokus på akter och artister som båda är involverade i: nämnda Wildbirds & Peacedrums, Nuiversum, Mariam The Believer.

Men här finns även en förhoppning om att ge ut utomstående artister i framtiden. Som Time Is A Mountain, ett band som nästan är fristående om det inte vore för att Andreas Werliin återfinns bakom trumsetet tillsammans med Johan Berthling på bas och Tomas Hallonsten på keyboards.

Repeat Until Death har nyligen gett ut trions utmärkta andra album II. En skiva fylld med snåriga synthslingor, jordiga basgångar och briljant trumspel. En platta som är lika psykedeliskt kittlande som kosmiskt välkomnande. Musik att ta in och låta den plantera små frön av kreativt tänkande i ens hjärna.

Jag mailade med Mariam för att ta reda på mer om Repeat Until Deaths drivkrafter och mål.

Hur kom det sig att du och Andreas startade skivbolaget?
– Det var på grund av det främsta skälet som musiker startar en egen etikett – för att bevara sin frihet och sitt oberoende i en girig och skeptisk miljö. Vi vill kunna göra vad vi vill när vi vill utan att behöva be om andras tillåtelse. Vi vill själva kunna ha kontroll över vårt skapande från den kreativa processen till den färdiga »produkten«.

Vilka intentioner har ni med etiketten?
– Först och främst att släppa våra egna projekt. Vi båda har fem-sex stycken var så bara det blir en hel del. Framöver hoppas vi även kunna släppa andras musik och/eller projekt som vi tycker om och vill lyfta fram. I det långa loppet vill vi inte begränsa oss till format eller konstformer.

– Drömmen är såklart att ha en helt öppen och transparent plattform där alla uttryck kan frodas och få plats; musik, text, konst och rörlig bild. Allt beror på lust men framför allt tid. Det får inte bli för mycket administrativt arbete som går före det kreativa, man sitter redan framför datorn alldeles för mycket som artist.

Vilka format har ni riktat in er på att släppa? Vinyl, digitalt och kassett?
– Vinyl för att det är det vackraste formatet och låter bäst. Men miljömässigt känns det inte speciellt långsiktigt eller coolt att producera. Inte med den vision jag har om vår etikett och det sociala och miljömässiga ansvar vi alla måste ta. PVC är giftigt och svårt att återvinna. Vi vill hitta mer lokala lösningar.

– Vi har planer på att kunna sälja bra digitala upplösningar direkt från vår hemsida framöver. Kassett har jag varit lite sugen på men Andreas är inte helt med mig där än. Eftersom vi är två i styrelsen måste vi rösta om allt (eller nja, jag kan nog bestämma en hel del också i och för sig, ha ha). Men i kassetter är det också massa plast och skit involverat.

– Å ena sidan vill jag gärna ha ett färdigt resultat att hålla i. Den här känslan som musiker att »wow! allt det här abstrakta som fanns inom mig är nu något att ta på«. Det är något abstrakt som blivit konkret! Men å andra sidan sliter det på våra allt mer knappa resurser på jorden vilket inte är okej. Det digitala finns där inom räckhåll och i våra hörlurar.

»Repeat until death« är ett citat som George Harrison skrev på en textpapper till låten »My Sweet lord«. Vad betyder citatet för dig?
– Att allting riktigt bra är värt att återupprepa och vårda och rå om. Eller att allt återupprepas, punkt and repeat.

Repeat Until Deaths logotyp är en orm/drake som biter sig själv i svansen, en figur som liknar den antika symbolen Ouroboros och tanken om något som ständigt kommer tillbaka och återskapar sig själv. Vad innebär symbolen för skivbolaget?
– Grymma Jesper Waldersten har gjort vår mäktiga logga. Jag bad honom om något som är en cirkelrörelse med känslan av återfödelse, yin och yang och evighet. Och så vips blev ormen till.

Ni har hittills gett ut släpp med Mariam The Believer, Wildbirds & Peacedrums och Nuiversum. Det är projekt som ni antingen står bakom helt eller ingår i. Finns det planer på att släppa band och artister som ni inte är involverade i personligen?
– Absolut.

Senaste släppet på Repeat Until Death är Time Is a Mountains andra album II som kom i slutet av oktober, där Andreas Werliin spelar trummor. Deras musik är en fin blandning av kraut, psykedelisk rock och kosmiska elektroniska inslag där musiken är helt instrumental. Vad är det du gillar med detta band?
– Det är musik som gör mig pirrig och rätt och slätt löjligt glad. Som förflyttar mig till stora risfält med japanska drakar och höga berg med bergochdalbanor, och tivolis och massa färger och rörelser som är mer abstrakta mönster. Musik som helt enkelt innehåller massa lek och fantasi och det behöver vi ibland. Speciellt en sådan som jag som har en lite sorgsen kärna men som försöker skratta oftare. Och så älskar jag alla tre som människor och musiker, de är genier allihop.

Hur tycker du att klimatet för mindre skivbolag och etiketter är i dag i Sverige?
– Jag har personligen inte så mycket att jämföra med eftersom jag inte drivit etiketten så länge. Vissa säger att det var bättre förr med mindre myller och skit och andra tycker det är bättre nu med internet och egna plattformar. Men alla har det tufft oavsett – ekonomiskt och utrymmesmässigt. De stora jättarna och kapitalismen sväljer allt och alla i sin väg.

Nämn fem andra etiketter som du gillar just nu?
– Såklart svenska kollegor och vänner som Häpna, Kning Disk, Ideal och Gavin Maycrofts kassettlabel Oma333. Sedan gillar jag min kaliforniska vän Fletcher Tucker som släpper väldigt vackra och lokalt producerade små utgåvor på sitt Gnome Life Records (till exempel en toppenfin kassettutgåva av vår Wildbirds & Peacedrums-skiva Rivers).

Vad har ni på gång framöver med Repeat Until Death, utöver Time Is A Mountain-albumet?
– En digital EP och nästa fullängdsskiva med Mariam The Believer, ny musik med Wildbirds & Peacedrums till en föreställning. Samt vår första kassettutgåva, om jag kan övertala Andreas och hitta återvunnet lokalt material. You live, you learn, förhoppningsvis.

/

Mer om Repeat Until Death här och här.

Orion On Fire! är ett samarbete mellan Fritz’s Corner, Orionteatern och rock- och frijazz-trion Fire! (Mats Gustafsson, Johan Berthling och Andreas Werliin). Vid fem lördagar under våren kommer Fire! bjuda in musikervänner från Sverige och utlandet till helkvällar med både liveband och klubbinslag. Kvällar som är tänkt att vara en korsbefruktning av experimentell musik och kittlande visuella upplevelser i en karg miljö. Initiativet är lika efterlängtat som hedervärt.

Under den första kvällen uppträdde Wildbirds & Peacedrums. Placerade på en scen med formen av en kulle där golvet utgjordes av en gummimatta av däck gav de ett mäktigt intryck. Något som förstärktes av en otroligt snygg ljussättning som lyste upp stenväggen bakom scenen och även innefattade enstaka ljuskäglor riktade mot bandet. Mariam Wallentin och Andreas Werliin framförde låtar med fokus på senaste albumet Rhythm. Trummor och slagverk och Mariams souliga och mörka röst studsade mellan väggarna och allt lät fantastiskt bra.

Till spelningen hade duon även monterat en gigantisk kyrkklocka i taket som Mariam använde i ett nummer. Inramningen förstärkte Wildbirds & Peacedrums musik och gjorde den både sakral och mer rå. Nästan ceremoniellt att se och en av de bästa spelningarna jag sett bandet göra.

Efter det var det dags för Joachim Nordwall (iDEAL, The Skull Defekts) som körde ett set med hårt och elektroniskt oljud någonstans mellan noise och power electronics. Kort, avskalat och passande för sammanhanget.

Sist ut var Fire!. Förstärkta med Martin Hederos på keyboards och Simon Ohlsson från Silverbullit på sång uppträdde de nedanför »kullen« vilket nästan kändes som en golvspelning i jämförelse med Wildbirds & Peacedrums. Konstellationen kastade sig in i ett brötigt och malande friforms-set där Simon Ohlssons skriksång och karismatiska scenpersona förde hela skeendet framåt. Mats Gustafsson stötte fram tunga ljud med sin saxofon, Andreas Werliin drev på med pulserande och rikt trumspel och Johan Berthling fyllde på med dynamiska basgångar. Setet avslutades med en blytung version av Silverbullits »I love you« och hade gärna fått vara längre.

Jag tar med mig miljön, ljuden och atmosfären från Orion on Fire! och grämer mig lite över att jag missade Doglife och Elsa Bergman som också spelade under premiärkvällen. Kommande kvällar bjuder bland annat på artister som Stephen O’Malley, Hästköttskandalen, Dungeon Acid och Oren Ambarchi.

Det kan bli riktigt minnesvärda liveögonblick på Orionteatern i vår. Obligatorisk närvaro för alla som är intresserade av att uppleva alternativa musikuttryck i en miljö långt från den ordinära rockklubben.

Mer info om Orion on Fire! och kommande kvällar, här.

Ända sedan duon tillika äkta paret dök upp i det svenska poplandskapet med den rosade debuten ”Heartcore” för några år sedan har man fört en ensam vandring. En vandring som handlat om att visa på hur man med ett fåtal avskalade byggstenar – centrerat kring trummor och sång – kan uppnå samma, om inte starkare, dragningskraft i sitt musikaliska uttryck som den vanliga popkonstellationen. Wildbirds & Peacedrums har vunnit kritikernas röster, fått priset ”Årets jazz i Sverige” 2008 och ofta varit inkvoterade som ”avantgarde”-inslaget i mer förutsägbara festivalsammanhang. Men de har aldrig varit framburna av bloggosfärens smakpoliser, snarare blivit bortsorterade som ”sökta” eller ”konstmusiksvåra”.

Mariam Wallentin och Andreas Werliin har dock varit opåverkade av yttre trendväxlingar och istället sökt sig längre in i sitt uttryck. Med Mariams expressiva röst, spänstigt rörandes mellan ljusa toner och djupare register, och Andreas lika avskalat enkla som rytmiska trummor, har duons musik bara förmedlat mer och mer självständig kraft. Den minimalistiska korsningen av rock, folkmusik, blues, otyglad punkighet och jazzens improvisationsanda har ofta, lite slarvigt, omnämnts i termer av ”urkraft”. Egentligen kan man nöja sig med att konstatera att Wildbirds & Peacedrums musik besitter en egenhet som få andra svenska popakter har i dag.

I linje med duons strävan efter att hitta nya utmanande former för sin musik bestämdes att nya albumet ”Rivers” skulle spelas in på Island. I en kyrka tillsammans med en 12 personer stark kör. Och med den australiensiska musikern och elektroniska trollgubben Ben Frost vid spakarna. Jag stämde träff med Mariam, nyligen inflyttad till Stockholm med Andreas, för att ta reda på mer över en kopp kaffe.

”Rivers” består av ep:arna ”Retina” och ”Iris”. Båda spelades in på Island, den förstnämnda i en kyrka tillsammans med kören Schola Cantorum Reykjavík Chamber Choir. Det är första gången som ni gör något utanför ert duo-format på skiva. Hur var det?
– Vi hade turnerat konstant i över två år så vi behövde göra något nytt för vår egen skull. Förra året så gjorde vi ett antal specialprojekt, bland annat när vi spelade med trumcirklar. Vi gjorde en specialspelning i London med 22 trummisar, där vi gjorde varianter av våra gamla låtar. Efter de spelningarna insåg vi att man kan addera mer till vår musik, så då föll det sig naturligt att vi lade till en kör. Jag började jobba på det materialet i höstas och skrev låtarna och efter det kontaktade vi Hildur Guðnadóttir (cellist i Múm som även samarbetat med artister som Fever Ray och Throbbing Gristle, reds anm.) som hjälpte till att arrangera det för kör.

– Sedan föll allt på plats när vi kom på att vi skulle spela in på Island. Hon är ju därifrån, tematiken kring texterna cirkulerar kring vatten och det isländska soundet är väldigt… Vi ville inte göra något som kändes för förutsägbart, som att åka till Sydamerika och spela in eller att ha en gospelkör. Det handlar om att ha motsträvigheten kvar, och det isländska uttrycket står väldigt långt ifrån vårat eget.

Mariam Wallentin

När man hör ”Retina” så slås man av det ödesmättade och sakrala, det är närmast ödsligt.
– Vi ville förstärka vårt uttryck, och ta ner det ett snäpp. Våra livekonserter bygger så mycket på vår energi och det gör oss ofta väldigt sårbara som grupp. Är vi inte på humör så kan det gå dåligt och är vi på bra humör så når det fram förhoppningsvis. Vi har inte varit ultimata på att spela in, jag har alltid tyckt att det varit svårt att stå i en studio och förmedla energi när det handlar om att göra en version av något, den ultimata tagningen.

¬ Men det var jätteviktigt för oss att renodla vår energi på den här inspelningen, att göra det enkelt och tydligt, att det inte behöver handla om hysteri på samma sätt. Att inte behöva ta i så mycket men ändå kunna lyfta det.

Temat för texterna är vatten. Arbetsnamnet för skivan var ”Water Works by Wildbirds & Peacedrums”. På vilket sätt har vattnet och naturen påverkat texterna?
– Det handlar alltid om att förklara något utan att sätta för mycket ord på det. Jag kan inte skriva från a till b, jag vill inte förringa det för mycket, musik ska vara något annat. Sen är jag jätteintresserad av text och ord och vad det kan förmedla visuellt. Jag var i ett tillstånd som gjorde att det blev vatten, det låter så banalt att prata om ”texterna”, men det kändes universellt för mig. Vi är gjorda av vatten, vi kan drunkna, vi kan flyta, vattnet kan förorenas – cirkeln. På något sätt är det cirkelrörelsen, vattnets kretslopp som det handlar om, det hade jag en väldigt stark känsla av. Det var också därför vi valde att göra inspelningen som två delar.

Cirkelrörelsen är något starkt i er musik?
– Ja, det är något som jag jobbar jättemycket med. Det tror jag de flesta människor gör, att jobba med sina olikheter och sin balans. Oftast när jag tittar på en text och vad det blev av den så inser jag att ”oj, det här blev sorgset”. Men samtidigt handlar det aldrig om att tynga ner någonting, jag vill ta något negativt och få det till en positiv kraft. Och det finns en cirkelrörelse i det.

Finns cirkelrörelsen i vardagslivet också?
– Absolut, både jag och Andreas är extremt känsliga människor. Vi är väldigt labila, haha. Vi kan känna att vi tror på det vi gör ena kvällen och nästa kväll tvivlar vi bara, det finns nog hos alla mer eller mindre.

Om man går efter några av låttitlarna, som ”Bleed Like There Was No Other Flood” och ”Tiny Holes in this World”, verkar det vara en ganska dyster syn.
– Men samtidigt avslutas det positivt, med ”everything is open, leaking of life” (i ”Peeling off the layers”, reds anm.). Det handlar om att kämpa ifrån det tunga. Mitt bidrag till att försöka göra musik är att få det till en kraft som kan uppväga tvivlen, att få det till något annat. Det är vårat sätt att försöka vara politiska.

Så man skulle kunna tolka det som era funderingar kring klimatproblemen om man vill?
– Absolut, det kändes extremt starkt i våras med Islandsdebatten som kom upp igen och vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott. Det är en skör lina hela tiden, och nu senast med oljeläckaget i USA och hur det påverkar vattenklimatet. Tyvärr kan vi inte släppa våra egna skivor men hade vi haft möjligheten så hade vi kunnat donera pengar till något. Kanske i framtiden.

Andra delen av albumet, ”Iris” är samtidigt mer nedstrippad och nästintill lite popmusikbetonad och består av trummor, bas och ett oljefat som du spelar på. Varifrån kom idén till oljefatet?
– Jag använde den på ett par låtar på förra skivan, sen har det blivit mer och mer. Jag trivs med klangen och gillar att slå på saker samtidigt som jag sjunger. Jag väljer instrument som inte ska stå i vägen för min sång. Det har ett slags vattenljud i sig också, jag tänker mycket på skimmer. Om ”Retina” står för det djupa och mörka så är ”Iris” vattenskimret, reflektionerna. ”Iris” är lite mer hoppfull också textmässigt, de båda ep:arna behöver varandra, precis som Andreas och jag behöver varandra i vårt band.

Ni passar in i många olika sammanhang och har en ganska bred publik. Känns det aldrig rotlöst?
– Jo, det kan det göra. Nu i helgen spelade vi på en frijazzfestival som Mats Gustafsson curatade, då blir vi ”kvällens popband”. Men när vi spelar med Lykke Li eller St Vincent så blir vi ett ”avant garde-projekt” helt plötsligt, det har helt att göra med publikens förväntningar. Ibland kan det kännas tråkigt att inte tillhöra något men samtidigt har vi satt oss själva i den sitsen genom att vara så rörliga och jobbiga. I slutändan har det stärkt oss väldigt mycket, vi känner en frihet i det. Förväntningarna tas ner. Nästa år ska vi göra andra projekt och samarbeta mer med vårt sound och vad vi kan bidra med i konstutställningar eller filmmusik eller andra konstformer. I London finns det bland annat ett arts council som jobbar med nyskapande konstnärer. Ett vanligt popband hade kanske inte fått möjligheten att jobba med sådant, men eftersom vi arbetar som vi gör så kan vi göra det.

Ni är populära i England. Senast fick ni väldigt fina recensioner för konserterna ni gjorde där nu i vår. Blev ni uppmärksammade där tidigt?
– Ja, vi har fått väldigt bra recensioner där både för våra skivor och konserter. Det handlar mycket om det, att man får en åsikt, hajpas, och då ser man på den artisten på ett annat sätt. Vi gjorde det inte lika lätt för oss i Sverige, vi satte oss direkt i en svår sits när vi tog emot ”Årets jazz i Sverige”-priset. Det var en utmaning och lite krånglig situation, vi blev inte hippa på musikbloggarna då vi valde att ta emot ett statligt pris och ”jazz” låter inte så roligt. Men i slutändan har vi stärkts av det.

I England är man kanske inte lika rädda för att gilla det som kan stämplas som stelt eller mossigt, som jazz och det experimentella.
– Nej, Sverige har ju alltid varit väldigt trendkänsliga. Vi har ju ibland uppfattats som flummiga, svåra eller sökta här. Det är tråkigt ifall vi skulle missa publik på grund av det, men vi har aldrig ansträngt oss för att vara knasiga på nåt sätt, haha. Vi har hela tiden tänkt att vi vill jobba långsiktigt med det vi gör, och får vi göra det ifred utan press så är det jättebra för vår musikaliska utveckling.

Jag läste att Andreas inspireras av röster. Han gillar framför allt att lyssna på sommarpratarna på radio.
– Han älskar radio och jag har fastnat för det också. Det är intressant med andras röster, ibland kan människor bli intressantare om man bara hör dem, man får fantisera kring resten.

Har ni något favoritprogram?
– Andreas har laddat ner och lyssnat mycket på ”Livet & döden” på P1 (med kulturjournalisten Eric Schüldt, reds anm.). Ett filosofiskt program med olika tema varje gång, som kärlek och ålderdom. Det var mycket det vi lyssnade på innan vi spelade in skivan, det och Bachs cellosviter. Det handlar någonstans om att skärma av, vi kollade till exempel på BBC:s ”Planet earth” inför första skivan. När man själv är i en process så blir man så lättpåverkad, man går in i sig själv. Utan att behöva åka ut på något landställe och spela in så kan man skärma av sig på andra sätt. Man behöver ändå ljudintryck.

”Rivers” släpps den 25 augusti.
Wildbirds & Peacedrums spelar i Göteborg, Malmö och Stockholm i början av oktober, uppbackad av en svensk kör.