På torsdagskvällen, på klubben Park Lane, är Londontrion fokuserade och bygger ganska omgående upp ett driv som håller sig genom hela konserten. Dominic Butler sköter dator och analog synth och breder ut en elektronisk matta, Nik Colk använder en stråke på elgitarr och samplade ljud när hon inte sjunger atonalt, och Gabriel Gurnsey håller drivet uppe med ett tajt och rytmiskt trumspel.

Kalejdoskop-artade projiceringar följer musiken och skapar en snygg visuell upplevelse och en känsla av ett liveset som är i konstant rörelse. Något som den dansvilliga publiken förstärker framför scenen.

Factory Floor har beskrivits som »post-industri« men i mina öron är musiken en självklar och spännande vidareutveckling av krautrocken.

Bandet lägger tonvikt på det monotona men riskerar inte att fastna i några stilbildande föregångare. De är mästare på att skapa en egen puls som har mycket mer gemensamt med renodlad dansmusik än rock. En musik som aldrig försvinner ut i flippade sidospår utan som hela tiden är komprimerad och hård. På Park Lane ger bandet prov på det i låtar som senaste singeln »Fall back«. Varje liten beståndsdel av energi kramas ur musiken. Effektfullt och kraftfullt på samma gång.

Senare samma kväll är det DJ Rashad & DJ Spinns tur att stå för underhållningen. Som pionjärer och affischnamn inom Chicago Footwork-genren är de efterlängtade både av de som vill hänge sig åt den hypersnabba dansstilen och de som vill se dem uppträda. Duon arbetar på bra bakom skivspelare och mixar och ger ett set med stökiga beats och några stänk rap.

Det oförutsägbara, impulsiva och smått anarkistiska som utmärker footworkmusiken, och som DJ Rashad förmedlar så bra på album som Teklife volume 1 – Welcome to the Chi eller tolvan I don’t give a fuck, sätter tonen för spelningen. Det är dekonstruerad ghetto house, snabba och störda trummaskiner och upprepande röstsamplingar i ett intensivt tempo.

DJ Rashad & DJ Spinn är aktiva bakom sin utrustning och manar på publiken som svarar med dans. Men till och från blir musiken väl svävande. Mycket beroende på en klen ljudvolym och att spelstället på ett av Göteborgs finare hotell för tankarna till en konferenslokal. En mer ruff inramning hade setet mått bra av.

På sina två utmärkta singlar, Death to stories/Of the unpolitical och Raging river, är Könsförrädare ganska skitiga och avskalade. Live är de om möjligt ännu mer avskalade. På Jazzhuset på fredagen gör de lågintensiv och mollstämd rock som kryper fram och parkerar i ens medvetande. Samtidigt besitter musiken lika mycket laddning som på skiva, om inte mer.

Frontpersoner Jannine Sandström Oja och Alina Björkén sjunger starkt och fokuserat, texterna är rakt på och Alinas gitarrspel svarvar fram melodier på ett lika sparsmakat som väl avvägt sätt. I en fullpackad lokal framför Könsförrädare övertygande versioner av låtar som »Raging river« och »Death to stories« och får med sig publiken. Med mer spelvana kommer Luleåkvartetten att lyfta materialet ytterligare. Jag ser verkligen fram emot debutalbumet Curse all law som släpps i slutet av september.

Pissed Jeans framträdande på Park Lane under natten till lördag kränger fram och tillbaka. Efter ett par låtar verkar det avbrytas. Gitarristens axelband går sönder. Medlemmar lämnar scenen och kommer tillbaka. Alla verkar lite för packade för spelningens bästa. Men så sparkar det igång. Bandet kastar sig in i repertoaren, det är kaotiskt, furiöst och vältrar sig fram. Pissed Jeans och publiken är en och samma organism. En amöba. Folk stagedivar och moshar. Och sångaren Matt Korvette är kvällens ledsagare.

Matt tar av sig sin skjorta och stoppar ned den i byxorna. Han trasslar in sig i scendraperiet och stoppar även ned delar av det i byxorna. Han grimaserar, åmar sig och snubblar fram på scenen. Han skriker att en kväll i Göteborg kan spenderas på H&M. Han är som ett barn. Eller som en enda stor nerv som reagerar på allt. Att han är sångare i ett band som spelar tung och brötig noiserock med influenser från 80-talshardcore och tidiga Mudhoney och The Jesus Lizard skapar en intressant dynamik.

Framför allt gör det att Pissed Jeans cyniska stökrock får en spänning som tilltalar. Det känns som att i princip vad som helst kan hända under kvällen. Mot slutet kommer det upp en person på scenen och blottar sin nakna röv. Konserten avrundas med att Matt tar över gitarren och lämnar mikrofonen till publiken, utan basist och gitarrist. En osannolik och lysande konsert på alla sätt.

Pissed Jeans på Park Lane under Way Out West.

]]> https://www.throwmeaway.se/personligt/nykraut-footwork-och-stokrock/feed/ 12 https://www.throwmeaway.se/personligt/fantasia/ https://www.throwmeaway.se/personligt/fantasia/#comments Mon, 13 Aug 2012 19:17:06 +0000 http://www.throwmeaway.se/?p=26440 En av anledningarna till att jag ofta blir sorgsen av livemusik är att det känns som att mina drömmar går i kras. Artisterna, som i mitt huvud alltid är snälla, snygga och smarta gerillakrigare, kommer ut på scenen och visar sig i nio fall av tio att vara, well, killar. Killar som dryper av spelglädje och feeling och som saknar någon – till exempel jag – som berättar för dem vad de inte får göra. Musiker behöver en redaktör.

Och publiken är ofta drängfull.

Årets Way Out West var en trevlig tillställning. Festivalen är ofta det. Den fyller samma funktion för musik- och modevärlden som Bokmässan gör för de som är mer intresserade av gamla sportstjärnors självbiografier än av Duvchis glasklara popmusik.

Men om man nu inte råkar vara så bra på det här med att dricka sprit – eller tidigare har varit för bra, snarare – kan jag inte slita av mig det faktum att det ofta känns som att se det jag älskar stampas ned i marken. Jag föll inte handlöst förälskad i musiken för att jag hade ett behov av att veva extra med armarna, tvärtom.

Jag letade efter en plats där allting var annorlunda. Jag hittade den som fjortonåring i Eminems ordflöde och i Mike Skinners skosula.

Det finns en speciell anledning till att jag nämner just de två: Trots att de båda, ärligt talat, besitter just det drag som jag lärt mig att avsky – the sign of a gapig douchebag – förvandlades de i mitt huvud till någonting helt annat. Jag hängde upp hela mitt liv på deras klädkrokar.

En livespelning förstör oftast förtrollningen i mitt huvud. Till och med Blur, som verkligen gjorde en begåvad spelning, var lite fulare än vad de är i mitt huvud.

Jag får ofta höra på spelningar att jag borde släppa loss mer. Men vad många inte förstår är att ingenting får mitt huvud att släppa loss så mycket som musik. Jag hade varit död utan den, men lika lite som jag viftar med armarna när jag läser en bok gör jag det på en rockspelning.

Istället får jag slåss extra mycket för att behålla bilderna i mitt huvud. Ibland – när en konsert faktiskt är så bra som den borde vara – förstärks istället bilderna i huvudet. Om jag rör mig ens en millimeter kanske bilden förloras.

I mitt huvud är Damon Albarns röst lite klarare. Där är ryggen lite rakare och självsäkerheten lite påtagligare. Det är bara i mitt huvud som Blur tar det slutgiltiga steget från puben till kyrkan och blommar ut som det gospelband de skulle kunna vara.

Jag missade Kindness spelning under festivalen för att jag var tvungen att jobba, men flera personer som jag litar på beskrev spelningen som ett besök i Adam Bainbridges vardagsrum.

Bainbridge spelade några housesinglar. Längst bak i lokalen satt hans mor och hustlade några garnnystan.

Jag tycker att det låter toppen på alla sätt. Framför allt: Det låter exakt som mina inre fantasier om hur Kindness borde gestalta sin utmärkta debutskiva på scenen.

Det är anledningen till att det största ögonblicket under årets Way Out West inte inträffade på festivalen, inte heller på någon av de av Luger arrangerade klubbarna runt om i staden, utan på en villatomt i gassande solsken.

Jens Lekman hade bjudit in till en hemlig spelning inför släppet av sitt nya – och i stort fantastiska – album. En vän beskrev nyligen Jens Lekman som en artist »helt utan relevans«.

Det stämmer – men det är också att missa poängen. Ola Borgström, boss för Lekmans skivbolag Service, sa redan för flera år sedan, i en av sina sällsynta intervjuer, att Jens Lekman stod utanför hans vision om en förgänglig popmusik som exploderar i nuet.

Han såg framför sig hur han bara skulle fortsätta att ge ut Lekmans croonersånger år efter år. Jens Lekman är en sällsynt artist, en sådan att bevara till dess att livet tar slut. Han är en av de få som aldrig har behövt ett »nu«.

Medan jag satt med min bästis i gräset sjöng Jens Lekman – klädd i urblekt gul skjorta och i en liten marinblå keps – inför fyrtio knäpptysta personer som hade gjort valet att gå långt från festivalområdet – bort från ölstånd, Supremekepsar och langos – för att få höra honom sjunga några nya sånger om att somna på sin egen arm till dess att den förvandlas till någon annans.

På “Original pirate material”, Mike Skinners debut från 2001, rappar Skinner “last two hours I lost every move fills me with lust – all of life’s problems i just shake off” i spåret “Weak become heroes”. Kontexten är denna: uttråkad ungdom, våldsam ungdom, ungdom utan pengar, ungdom med stånd. Att dansa tar bort det fula, som Chic konsterade redan på sitt första album. Men i Sverige krävs att du har ett särskilt danstillstånd för att ordna ”danstillställningar”. 2007 motionerade riksdagsledamoten Mats G Nilsson (M) om ”legalisering av svartdans”. Motionen blev avslagen.

”Många människor går på krogen, dansar och har kul. Men alla vet förmodligen inte att deras dans kan stå utestället dyrt. Åtminstone om ägaren saknar danstillstånd. I Sverige är det således fullt av illegalt dansande. Om tillstånd saknas men det ändå uppstår rörelser i takt till musiken måste ägaren enligt reglerna sänka musiken och stoppa dansandet. Annars kan straffet för krögaren bli böter eller fängelse”.

Precis innan SBTRKT går på scenen på  Göteborgsklubben Nefertiti (jag utgår ifrån att de har danstillstånd) spelar DJ:n ytterligare en av de gospelhouselåtar jag har hört tusen gånger men som jag aldrig har lärt mig namnet på. Det känns passande – i tiden efter dubstep hämtar brittisk dansmusik lika mycket inspiration från sina kusiner på andra sidan Atlanten som av inhemsk dub.

På skiva känns SBTRKTs – eller Aaron Jeromes – musik ofta som en nostalgisk version av den brittiska inhemska R&B som få velat tillskriva några större betydelser – mer Craig David än Adele, om ni förstår.  Men precis som Prince Rogers Nelson sa på en scen någon timme tidigare inför 30.000 personer: “Det händer någonting när vi sjunger tillsammans”.  Det är sant, men det händer oftast mer när vi dansar i hundratal istället för i tusental.

För sex år sedan var det som då enkelt kunde kallas “dubstep” musik att köra huvudet i väggen till. Att spruta öl till.  Men i takt med att de brittiska pengarna har tagit slut har genren införlivat mer sorg för varje dag. Den står på knä med hjärtat i vidöppna händer.

”Paul Weller, prince of the philippic, takes pride of place in the pantheon of panther pop. Black suit, white shirt, black tie, mod crop, Rickenbacker wielding, arm flailing, gum chewing, veins showing, teeth clenched, chisel chin thrust forward, moving like a boxer, pouncing like a panther. There on the TV screen at peak viewing time, so sharp, so smart, smart enough to disband his band and quit while on top.”
Kevin Pierce ”Something beginning with an O”

Man kan heller inte avfärda Weller som en föredetting, någon som har sina golden days långt bak i tiden. Hans soloskivor har sedan mitten av 90-talet förvisso inte varit speciellt upphetsande. Plikttroget har jag köpt dem, lyssnat och konstaterat att de var väl… helt okej. ”22 dreams”, som kom 2008, var dock något helt annat. En sällsam uppvisning i hur en inspirerad Weller, då nyss fyllda 50 år, fortfarande kunde göra skivor som ”omfamnar, hyllar och binder samman musik på ett sätt som de flesta andra artister bara kan drömma om”, som någon ilsket kommenterade Patrik Forshages magplask till recension i Nöjesguiden (andra obegripligt kritiska eller njugga recensenter fanns i SvD, Expressen och Aftonbladet).

På ”22 dreams” fanns inget (eller, okej, väldigt lite) av den tunga brittiska bluesrock som tyngt ned de flesta av hans soloskivor. Trots att grunden som allt vilar på egentligen inte förändrats – det är fortfarande samma blandning av rock, folk och soul: The Kinks, The Faces, Traffic, soul – är det en älskvärt eklektisk och oförutsägbar skiva.
På 68 minuter avverkar han underbara The Avalanches-pastischer, instrumentala vaggvisor, Curtis Mayfield-soul, argentinsk tango, urbrittisk folkrock, märkliga ljudkollage, psykedelisk rock, spoken word, knarkjazziga hyllningar till Alice Coltrane och några av de vackraste pianoballader han hittills skrivit. Plus: Han sjunger bättre än någonsin.
Paul Weller bevisade med ”22 dreams” att det är mycket möjligt att han fortfarande kan ha något av sin bästa musik framför sig. Då gör det inte så mycket att ”Wake up the nation”, skivan som kom tidigare i år, alltför ofta faller tillbaka i stiff muskelrock (med ”No tears to cry” som lysande undantag).

Jag är förkyld, har antagligen feber, svettas, fipplar med intervjufrågorna som är rörigt nedkladdade på tre anteckningsblad. En kvart har jag blivit lovad. Hur ägnar man bäst femton minuter med någon man hade behövt sitta med åtminstone en hel eftermiddag, helst över en pint eller två? De här frågorna måste vägas på guldvåg, och kommer jag hinna ställa dem alla? Och med den klassiska intervjun med Weller från Måndagsbörsen 1981 (med bland annat den fantastiska frågan: ”They never throw eggs on you in English?”) i färskt minne tänker jag för mig själv: ”Skärp dig nu för i helvete, det är Paul Weller!”

Efter några minuter som känns som timmar kommer han till slut gående med sin posse, i en snygg helgrön tröja och solglasögon. Jag försöker se oberörd ut, vi hälsar, ”alright mate?”. Skivbolagsrepresentanten noterar klockslaget, vi är igång. Jag stammar fram första frågan:

Mr Weller, 2008 släppte du “22 dreams”, en ovanligt inspirerande skiva där du tog ut svängarna lite mer än du gjort tidigare under din solokarriär. Den var både nyfiken och experimentell. Känner du själv att det var ett speciellt album?
– Ja, det gör jag, absolut. Min ambition var att göra ett album helt utifrån mina egna önskningar, för att liksom tillfredsställa mig själv, vilket ledde till att jag började experimentera lite mer under inspelningarna och testa olika stilar av musik som jag normalt inte pysslar med. Det var helt klart en annorlunda upplevelse att spela in det albumet, och nu känner jag att ingenting är omöjligt musikmässigt så länge man går in för det ärligt och helhjärtat. Förhoppningsvis är detta en process som inte tar slut, för ju äldre jag blir desto mer inser jag att det finns så mycket mer jag kan göra med musiken.

På sätt och vis påminde ”22 dreams” om sättet The Style Council förhöll sig till musik.
– Ja, jag antar det. Det är samma sorts anda, visst. Kanske ännu mer fullbordat. Mitt sinne blir mer och mer öppet för varje år.

Ett öppet sinne, ja. Paul Weller har ju alltid varit en missionär för den musik han älskar mest för ögonblicket, genom att sammanställa samlingsskivor, göra radioprogram och hylla artister och band i intervjuer. Svart musik inte minst, soul, reggae, jazz, house, blues och så vidare. De senaste åren har jag själv spelat ”Under the influence: Paul Weller” och ”Paul Weller’s mod party tape” oftare än någon annan samling, liksom hans egna radioprogram ”Paul Weller live at the BBC: Vinyl classics”. Rakt igenom perfekta blandband. I år kom ”Keb darge & Paul Weller present Lost & Found: Real r’n’b and soul” där i synnerhet andra halvan är ett enda långt lyckorus.

Vad är det i den afroamerikanska musikkulturen som du är så svag för?
– Du, jag vet inte men det har ju funnits en kontinuerlig kärleksaffär mellan vita britter och afroamerikansk musik de senaste 40-50 åren, så på något vis knyter det definitivt an till oss. Keith Richards sa något intressant om varför någon i, säg, Göteborg eller Stockholm kan relatera till Muddy Waters: det måste vara för att vi alla kommer från samma plats från början, innan vi spriddes ut över jorden. Jag tror det finns en viss sanning i det, att det finns en ”ursprungsmusik” för många människor som kan härledas till de afrikanska rötterna. En väldigt fysisk instinkt som är rotad långt inne hos oss människor, röster och rytmer som du kan relatera till oavsett varifrån du kommer.

Svart musik har också alltid omfamnats av modernister, mods. En subkultur som du ända sedan The Jam-tiden varit en förgrundsgestalt för. Är du bekväm med denna ikonisering av dig, hela ”the modfather”-grejen?
– Tja, jag har inget emot det. Jag är en del av den rörelsen hur som helst, jag anser mig fortfarande vara mod, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Så för mig är det mer en religion än något annat, eller en filosofi.

Är det annorlunda att vara mod idag jämfört med tidigare decennier?
– Sextiotalet var jag för ung för att uppleva. Men modernism är någonting som ständigt utvecklas och förändras, nya generationer bidrar med nya grejer. Så ser jag på det i alla fall. En av de fundamentala idéerna inom modernismen är att ha ett öppet sinne men också att vara samtida. Även om rötterna återfinns i 50-talet. Och det har jag också strävat efter i mitt tänkande, att vara i nuet. Sen kan man lyssna på Miles Davis, Stockhausen eller Velvet Underground eller vad som helst som man finner kvalitet hos. Det är ju också en del av modkulturen, att ta bitar av det du upptäcker, sånt som funkar för dig, och göra det till en del av ditt tänkande och livsstil. Där har vi själva essensen inom modernismen.

På tal om svart musik, vad tycker du om nutida amerikanska r’n’b och hip hop?
– Well, jag lyssnar på det, absolut. En del gillar jag, annat är jag helt kall inför. Hela den där gangstagrejen med bling, horor och vapen är värdelös tycker jag. Speciellt när jag tänker på sådana som Marvin Gaye och Curtis Mayfield, som faktiskt sa någonting, och hur den afroamerikanska musikkulturen då var en naturlig del av medborgarrättsrörelsen. Och de kom från samma typ av bakgrund med våld och fattigdom som många av dagens artister.

Det fanns helt klart en högre grad av budskap i den afroamerikanska musiken tidigare, om sammanhållning och kärlek till ens nästa. Från Marvin och Curtis till Phillysoul och tidig garage och house.
– Ja, exakt, det saknas alltför ofta budskap, en positiv energi. Så mycket r’n’b och hiphop tycker jag är ytlig, alltför ofta handlar texterna om pengar, vapen och promiskuösa kvinnor. Men med det sagt, är ju det också en generalisering, eftersom det alltid kommer fram bra saker också, såklart.

Det har pågått en debatt om hipsters i sommar i de svenska medierna, om vad som kännetecknar en typisk hipster och huruvida det finns något engagemang hos dessa utöver ”rätt” mode- och kulturreferenser. Själv använder jag hellre ett annat begrepp om människor med ett vasst öga för detaljer: Modernist. Och jag tror inte att Paul Weller skulle peka ut särskilt många av de American Apparel-typer i för stora glasögon som vanligtvis ses som typiska Stockholmshipsters som modernister. Modernism är något annat. Något större. Je ne sais quoi och väldigt uppenbart på samma gång. En kräsenhet, snobbism, absolut, som ofta provocerar folk. Men, för att citera Horace Engdahl: ”Stil är det som folk retar sig på utan att bestämt kunna förklara varför”. En modernist nöjer sig inte med något annat än det absolut bästa, och försvarar det till sista blodsdroppen. Och tar också alltid, alltid ta ställning i viktiga frågor.

”Shout!

No! To abolition of the GLC & the local councils
Yes! To a nuclear free world
Yes! To the Bengali Workers Association
Yes! To the thrill of the romp
Yes! To all involved in animal rights
Yes! To fanzines
Yes! To belief”

Från baksidan av The Style Councils vinylsingel ”Shout to the top” (1984)

Weller var en symbol för modsen redan på 70-talet i The Jam, men det var först när han övergav hela den där scooter- och parkasgrejen som han blev det fullt ut. Hur lysande The Jam än hade varit i sina bästa stunder var det dags att gå vidare, till något annat. Paul Weller ville att hans band skulle vara The Funk Brothers eller The Isley Brothers men The Jam var och förblev ett punkband. När de stod på toppen av sin karriär 1982 skrev han i ett öppet brev till musikpressen att The Jam skulle upplösas:

”I want all we have achieved to count for something, and most of all I’d hate us to end up old and embarrasing like so many other groups do… I want us to finish with dignity… What we (and you) have built up HAS meant something. For me it stands for honesty, passion and energy. I want it to stay that way and maybe exist as a guideline for new groups coming up to improve and expand on.”

Paul Weller förverkligade sina nya visioner i The Style Council. Tillsammans med Mick Talbot omfamnade han den ena svarta musikstilen efter den andra i ett rasande tempo, utan att titta tillbaka: Jazz, soul, hiphop, funk och house. (Och, på albumet ”Confesions of a pop group” i synnerhet, easy listening och klassisk musik). ”Fusksoul” tyckte en del. Nej, det är inte ”svart”. Men det är anglofierad soulmusik som stundtals når samma skyhöga nivå som, säg, Dusty Springfields största stunder, Bowies ”Young Americans” och Burials ”Untrue”. Rösten har han alltid haft, epitetet ”Britain’s greatest soul singer” fick han tidigt av Joe Strummer.

Om man börjar titta på TSC-klipp på Youtube kan man lätt bli sittande i flera timmar, bara för att se vilken frisyr och vilka kläder Weller hade just den månaden. Det är underhållande och oupphörligen fascinerande. Musiken och kläderna kombinerades med tydliga politiska ställningstaganden och poetiska och ofta kryptiska essäer och kortfilmer som ”JesUSAlem”.

Själv fick jag för några år sedan för mig att jag var tvungen att ha varenda liten vinylsingel TSC släppt. Inte för musiken, den låg redan på hårddisken, men för att läsa just de små essäerna, programförklaringarna, citaten och politiska slagorden på omslagen, och förstås, titta på bilderna. Sådant som aldrig går att ersätta med en ”spellista”.

Paul Wellers musikaliska upptäcksresa på 80-talet slutade med ett svidande nederlag. Han hade upptäckt house och garage – Larry Heard, Ten City, Blaze – och där hört något som han kände igen hos tidigare soulmusik han älskade. Inte minst tilltalades han av det försonande budskapet om gemenskap och drömmar om en bättre värld. TSC:s version av Joe Smooths ”Promised land” dök upp som singel, men hela det housealbum som låg färdigt för utgivning, ”Modernism: a new decade”, stoppades av Polydor i sista stund. Det saknades hits, tyckte man. Om man lyssnar på en låt som ”Sure is sure”, där Weller låter mer Curtis Mayfield än någonsin, framstår det beslutet som vansinne.

Weller avslutade TSC och drog sig tillbaka med sin familj, besviken men med facit i hand före sin tid. Acid house-scenen exploderade något år senare i England, och i början av 90-talet hade nästan alla stora hits ett tydligt housesound. Men han kom tillbaka, med en närmast iscensatt succécomeback uppburen av de The Jam-fans som nu vuxit upp, bildat band eller blivit journalister, och tillsammans utgjorde det som kom att kallas britpop. Den position han fick då bland media och fans har han mer eller mindre haft sedan dess.

Att prata med Paul Weller utan att komma in på politik känns omöjligt. Länge var han inte bara ovanligt tydlig i vad han tyckte i olika samhällsfrågor, utan också direkt aktiv som initiativtagare till flera politiska aktioner och evenemang. Toryledaren och numera Englands premiärminister David Cameron sa 2008 att The Jam-låten ”Eton Rifles” är en av hans favoritlåtar, att han inte kunde förstå ”why the left should be the only ones allowed to listen to protest songs.”

”Eton Rifles” är en svidande satir över ett bråk mellan demonstranter för rätt till arbete och elever på ett finare college. Weller fräste till när han fick höra om Camerons ofrivilliga omfamning: ”Which part of it didn’t he get? It wasn’t intended as a fucking jolly drinking song for the cadet corps”. Jag frågar ändå hur han ser på det hela nu, med lite perspektiv på det.

– Jag tyckte det var märkligt, ärligt talat. Helt uppenbart missade han poängen. Jag vet inte på vilken nivå han gillade låten, men han kan inte ha analyserat den så djupt direkt eftersom den är antitesen till allting han står för. Vilket är en smula oroande ärligt talat, eftersom han är ledaren för vårt land men kan inte ens tolka en sångtext som är väldigt tydlig för mig och andra. Men… äh, jag vet inte, det är en annan värld idag.

Hur politiskt engagerad är du idag?
– Jag är fruktansvärt less på politik, orkar inte bry mig längre. Det är för jävla tröstlöst. Saker och ting har inte förändrats, och det kommer inte göra det heller. Och nu pratar jag om England. Margaret Thatcher var ju extrem på 80-talet, och många av de förändringar hon och hennes regering drev igenom betalar vi fortfarande för. Hur hon systematiskt bröt ned fackföreningar, arbetsrätt, medborgarkänslan. Men generellt är politik ett jävla strunt. Världen har blivit mycket mer styrd av ett absurt marknadstänk och jag kan inte se någon större skillnad mellan Cameron och Gordon Brown. De har samma agenda. I slutändan är politiker karriärister, de också.

Musikbranschen har också förändrats det senaste decenniet, och hur vi lyssnar på musik. Tror du att det finns någon risk att popmusik kan förlora sin relevans för människor?
– Jag tror att det finns en risk att musik kan förlora sin betydelse… om det är samma sak som relevans låter jag vara osagt. För unga människor finns det så många val idag, så mycket modern teknologi och möjligheter. Om jag jämför det med när jag var ung så var det fotboll eller musik man ägnade sig åt på fritiden. Det var allt som fanns, faktiskt. Så, musik kanske hade en större möjlighet att forma unga människors liv då. Men samtidigt kan jag se på mina egna barn, hur viktigt musik är för dem. Huruvida de är lika passionerade som jag var vid deras ålder vet jag inte, men jag har ju alltid spelat musik själv också, så det är annorlunda på så sätt.

Under 70-talets punkvåg och i Thatchers England har jag ändå fått intrycket av att musik kunde göra skillnad, hur framför allt unga människor tänkte. Är det möjligt idag tror du?
– Som jag sa tidigare var det en politiskt extrem tid i England på 80-talet med Thatcher och de förändringar hon drev igenom. Människor idag är distraherade av alldeles för mycket som egentligen saknar verklig betydelse. Även folk i min ålder kan sitta en hel natt och stirra på en skärm och chatta och sånt. It’s the opium of the masses. Men musik kommer säkerligen alltid ha någon sorts relevans för någon någonstans.

Intervjun är över. Någon timme senare står Paul Weller på Way Out West-festivalens största scen inför en relativt liten och till största delen, vad ska man säga, ”mogen” publik. Nästa dag sågas spelningen jäms med fotknölarna i både Aftonbladet och Expressen.  Markus Larssons recension avslutas med ett mycket märkligt ”fuck off”. Jag borde inte bry mig, men ändå är det svårt att släppa att Weller bemöts så respektlöst, något som troligtvis aldrig hade hänt andra rockikoner som, säg, Iggy Pop. Speciellt som både spelning och låtval är helt okej.

Men på sätt och vis är det ändå helt i sin ordning att Paul Weller knappast kommer att få samma folkliga genombrott i Sverige som till exempel Morrissey fick i början av 2000-talet. Han kommer heller aldrig göra nostalgiturnéer i Sverige med The Jam, som Kevin Rowland gjorde med Dexys Midnight Runners för några år sedan. Han är helt enkelt för mycket mod för det. Och det känns rätt skönt att det är och kommer att förbli så.