I en färsk intervju i Pitchfork lägger dock Eric, eller ceo som han nu kallar sig, ut texten rejält. Fortfarande ovillig att prata om sin musik  (”…that’s how music should be. nothing to talk about, nothing to think about, nothing to understand, just a lot to feel.”), men däremot långa monologer om livet i allmänhet och sitt eget liv i synnerhet. Medan TTA så ofta sjöng om en utopi, en drömvärld som fanns därborta någonstans, så verkar Eric ha funnit det. Likt Dante i ”Divina Commedias” makalösa slutscen han han sett paradiset, nått en djupare insikt om tillvaron – i alla fall är detta bilden han förmedlar. På så sätt påminner han om någon som gått i terapi hela sitt liv och till slut, äntligen!, funnit ro, och nu är väldigt angelägen om att hans omgivning ska förstå exakt hur bra han mår, hur underbart livet är. ”The world used to be like a scary chaos, a whore house, a war zone or just a competition to me. now it is my oyster”, säger han bland annat.

Det hela är lite rörande, stundtals väl flummigt, men också befriande långt ifrån andra intervjuer med svenska artister. Att Eric avslutar sitt album med att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” med sin allra klaraste stämma och tårarna rinnande nerför kinderna, är helt logiskt. Det är ju just den här psalmen som står kvar när alla andra låtar inte längre räcker till. Själv kommer jag spela låten ”Illuminata” många gånger och förhoppningsvis känna en bråkdel av den harmoni och lycka Eric själv funnit.

Läs hela Pitchfork-intervjun här.

På ena sidan: ett gäng kompetenta men färglösa hårdingar hopskrapade från fotbollens b-marknad av ”the special one”, José Mourinho. Inter är de senaste årens italienska mästare men spelar enligt många fult och fantasilöst. Taktiskt in absurdum. ”Som att se ett kylskåp förflyttas fram och tillbaka” beskrev en vän hur deras lag rörde sig på planen. Också anklagade för fusk, mutbrott, i serie A. Få utanför Milano, eller Italien för den delen, tycker om dem. Italien, förresten – inget annat land i Europa är väl så bespottat och skrattat åt just nu, inte minst här i Sverige.

På andra sidan: Barcelona. Världens bästa klubblag. Antagligen det mest populära. Regerande spanska mästare, regerande Champions League-mästare. Med världens bäste spelare just nu, Messi, och vår egen enda världsstjärna alla kategorier, Zlatan Ibrahimovic, som gick från just Inter till Barcelona för att kunna vinna Champions League. Barcelona leker fotboll, det ser roligt ut, det är vackert. Bilden som ges utåt av klubben är att den är så ”god”, på gränsen till präktig, att man nästan vill tycka illa om den bara för att. Barcelonas spelare kramas och skrattar mer än andra lag. ”Alla” hejar som sagt på dem, även på det uteställe jag såg matchen på igår var stödet kompakt (men vad är det egentligen för kul med att heja på Harlem globe trotters?). Nu skulle de bara köra över Inter, på hemmaplan, för att nå finalen. 2-0 skulle räcka.

Mourinho visste om att hans lag skulle bli utspelat på Nou Camp, och konstaterade krasst att ”om du har en Ferrari och jag har en liten bil så måste jag förstöra ditt däck eller hälla socker i din tank ifall jag ska vinna loppet.” Under matchen får Inter tidigt en spelare (felaktigt) utvisad, och går därefter knappt över mittplan. De maskar, filmar, psykar motståndarna. Men trots ett kompakt bollinnehav (76 %) blir det bara 1-0 till Barcelona. Inter gör en heroisk insats och har varit helt fläckfria i sitt försvarsspel. När domaren blåser av matchen springer en till synes bindgalen Mourinho in på planen med två pekfinger i luften: ”jag är nummer ett, jag är en vinnare, erkänn”. Innan matchen blev han utbuad av de knappt hundratusen i publiken. Nu buar de igen. Barcelonas målvakt Valdes försöker brotta ned honom, ty så beter man sig inte på Nou Camp. Men Mourinho går inte av, inte ens när vaktmästaren sätter på vattensprinklern för att få bort honom.

Johan Orrenius skriver i en utmärkt krönika på Expressen: ”Om Mourinho vore en högstadieelev skulle han vara det oberäkneliga geniet alla vuxna har problem att hantera. Från sin stol längst bak i klassrummet sätter han läraren på plats eftersom han redan som tonåring har en skarpare hjärna. Det hindrar honom dock inte från att lämna in blanka prov. Bara för att jävlas. Bara för att han kan.”

Mourinho är en fantastisk karaktär, larger than life. Briljant, smart, provocerande, utstuderad, underhållande, älskad, hatad. Om The Tough Alliance hade varit en fotbollstränare hade de varit José Mourinho. Zlatan Ibrahimovic kan dock knappast liknas vid The Tough Alliance så länge han spelar i Barcelona – möjligen jj.