Höstmix by Tatti Persson on Mixcloud

Och när den senare genren sedan länge lämnat sitt tidsbundna 90-tal och tagit sig in i 00-talets första decennium, har möjligheten för korsbefruktningar ökat.

Det talas ibland om den så kallade nu-gazen, ett oerhört fånigt begrepp. Men det kan ändå användas för att beskriva hur shoegazen har omvandlats och dykt upp i olika former inom dagens pop. Det finns en mängd relativt nya band som inkorporerar shoegaze i sin pop – akter som Broadcast, Deerhunter, M83, No Age, Atlas Sound, Memory Tapes och Fuck Buttons. Och de gör det bra.

Sedan finns det de kreatörer vars musik ofta är instrumental med betydligt lösare strukturer. Som rör sig närmare ambient men som samtidigt har starka drag av shoegaze.

En artist som gör det på ett lysande sätt är skotska Robin Guthrie. Något som kanske inte är så konstigt då han en gång i tiden spelade i  Cocteau Twins.

Robin Guthries gitarrspel låter som inget annat jag hört. Det är inte nödvändigtvis en ljudvägg men det är ändå per definition shoegaze (vi lämnar logiken åt sidan). Ofta låter det drömskt och nostalgiskt, och på gränsen till smärtsamt.

Guthrie har på senare år släppt en mängd skivor, bland annat ett par soundtracks. Ibland själv, ibland tillsammans med andra. En av mina absoluta favoritalbum i genren ”ambientshoegaze” (vi låtsas att det finns en sådan i alla fall) är filmmusiken till ”Mysterious Skin” av regissören Gregg Araki.

Det är en utmärkt film, om två dekadenta tonårskillar. Och själva soundtracket är ett mycket lyckat samarbete med den amerikanska pianisten Harold Budd (som bland annat har gjort fantastiska skivor med Brian Eno, såväl som egna verk). Den passar mycket bra till den långsamma mörka filmen, men klarar sig lätt på egen hand.

Robin Guthtrie och Harold Budd har även spelat in skivorna ”Before the Day Breaks” och ”After the Night Falls” tillsammans, vilka släpptes samtidigt. Du vet att du borde ha dem.

Duon och äkta paret Windy & Carl har gjort musik tillsammans sedan 1995 och släppt ett flertal album på skivbolaget Kranky. Jag kan starkt rekommendera ”Songs For The Broken Hearted” (2008). Trots att det förekommer sång i låtarna så upplever jag den som en instrumental skiva. Den lyckas verkligen sammanföra ambient-karaktären med det en gång i tiden utmärkta Minnesotabandet Low. Det är extremt långsamma poplåtar, på gränsen till irriterande minimalistiska.

Den japanska duon Suishou No Fune upptäckte jag för bara något år sedan i och med dubbelalbumet ”Prayer for Chibi”. Här förekommer det också sång och vissa låtar är upp till tjugo minuter långa. Det låter som den perfekta blandningen mellan ambient och Galaxie 500. What’s not att älska med det?

Dag Rosenqvist, eller Jasper TX som han kallar sig när han släpper skivor, är svensk och en artist som jag hört för lite av. Jag har bara tagit del av hans skiva ”Singing Stones” från i år och den är riktigt bra. Gillar du österrikaren Fennesz så gillar du ”Singing Stones” helt enkelt.

Jasper TX tycks ha släppt ett flertal album både själv och tillsammans med andra. Han medverkar bland annat på engelska ambientmannen Simon Scotts ”Navigare” som jag tycker bara blir bättre och bättre. Ett album där ”traditionella” låtarstrukturer samsas med mer okonventionella, för att sammanfatta den bäst.

Nämnda Fennesz är troligtvis bekant för de flesta och är en av de som förvaltar och moderniserar shoegazen bäst. Hans skiva ”Endless summer” från 2001 är helt briljant och den återutgavs 2006 med två extralåtar och ett fantastiskt vackert omslag på den brittiska etiketten Touch. ”Endless Summer” är en av de första och absolut mest lyckade uppdateringarna av My Bloody Valentines mästerverk ”Loveless”. Även de två efterföljande skivorna ”Venice” och ”Black sea” är omistliga.

När vi ändå är inne på Touch så måste jag nämna Lawrence English. Han har släppt ett flertal skivor på en mängd skivbolag och driver även etiketten Room40. En av mina favoritskivor från förra året är ”Kiri no Oto” (”ljud av dimma”) som släpptes på Touch.

Den gränsar till överkurs. För här handlar det framförallt om field recordings av stormar och havsvågor. Kanske inte det mest melodiösa man kan höra, men du borde lyssna på den ett par gånger på hög volym.

Foto: www.myspace.com/timothyhecker. Tim Hecker surplar ljud.

2003 släppte kanadensaren Tim Hecker sin andra skiva ”Radio Amor”. Ett verk som till viss del påminde om Fennesz ”Endless summer”, fast något mörkare men faktiskt nästan lika bra.

Tim Hecker har vid det här laget släppt ett gäng alster och är nog en av de artister som jag håller högst vad gäller massiva ljudväggar. Kolla även upp ”Harmony In Ultra Violet”, ”Mirages”, och ”An Imaginary Country”. Och för all del fina samarbetet med Aidan Baker på ”Fantasma Parastasie”.

Touch ger även ut BJ Nilsen och Chris Watson. Den förstnämnda är från Sverige och är inblandad i en mängd olika projekt. Hans album ”The Short Night” kan sägas falla inom kategorin ambientshoegaze. Precis som med Lawrence Englishs ”Kiri No Oto” så handlar det om field recordings av väder, radio och fågelsång som bildar ett vackert oväsen.

Chris Watson är bland annat känd för att ha varit medlem i det gamla industribandet Cabaret Voltaire. Han är även världsledande när det gäller att spela in ljud av natur och djurliv. 2003 släppte han tillsammans med BJ Nilsen ”Weather Report”, enligt brittiska tidningen The Guardian en av de tusen skivor du måste höra innan du dör.

Och den är onekligen fantastisk. Ena stunden fågelkvitter, lite vågskvalp, regn och vad som låter som ett gäng galna sälar eller sjölejon. Och så plötsligt en kraftig storm som visar att till och med när det handlar om massiva ljudväggar är moder natur oslagbar.

Att det blev just Tim Heckers ”Haunt me haunt me do it again” från 2001 var en tillfällighet. Jag brukar alltid smeta ut ordlösa, stämningsmättade ljudtapeter över väggarna när jag ska läsa. Taylor Deupree och hans 12k-vänner, Arvo Pärt, Chopins nattmelodier, Fennesz, William Basinski.

Jag lyssnar egentligen inte på musiken men det känns behagligt och trycker undan tinnituspipet i öronen. Det hjälper mig att fokusera, kanske. Även om det inte är på den nivån att jag måste ha en dammsugare påslagen bredvid sängen på nätterna.

”Haunt me haunt me do it again” är ett 54 minuter långt stycke i 20 delar, varav hälften har titlar. ”Music for tundra”, ”October”, ”City in flames”. Kalla och ihåliga drones möter mjuka ackord och det påminner en del om att stå och titta ut över ett torrt vinterlandskap klädd i täckjacka.

Tunna andetag och avlägsna röster sveper förbi och det knastrar precis som jag hörde det göra när aska och damm fördes fram över asfalten på en evighetslång väg i McCarthys berättelse.

Jag satte skivan på repeat och sträckläste ut boken. Bok och musik gav liksom varandra en ytterligare dimension på ett fint sätt.

Och det känns som att filmen – som går upp på svenska biografer efter nyår, och visas på Stockholms filmfestival i slutet av november – hade mått ganska bra av ett smutsigare, kargare soundtrack.

Nick Caves komposition är vacker och sentimental. Men i den där världen som är grå och blir gråare för var dag, kall och som blir kallare för var dag, blir skönheten något avigt och avvikande. Det känns påsmetat i efterhand och ger dålig effekt.

Men så är hela filmatiseringen också lite gulligare än sin förlaga. Med Kodi Smit-McPheeden (i rollen som den oskuldsfulla pojken) som ständigt irritationsmoment.

Så i stället för att vaggas in i en suggestiv rytm, så som den korthuggna repetitionen i texten inbjuder till, blir vägen till stranden och havet snarare rätt seg och lång.

• Lyssna på låten ”Arctic lover’s rock”
• Mer om ”Haunt me…” på skivbolagets sajt
• Se filmens trailer