”Jag tror att det kan vara intressantare att läsa om hur du uppfattade tiden än att läsa en objektiv och sann historia”, säger han.

”Popmusik betraktas ju olika av alla. Det är kärnan i den, att fans kan bygga sig en bild om en artist och känna att ‘hon är precis som jag är’. Om det stämmer eller inte spelar ingen roll.”

Det är en bra ingång till det här kapitlet.

Hösten 1981 blir folk oerhört provocerade när Lustans Lakejers sångare Johan Kinde i en intervju med Expressen säger att kläderna är viktigare än musiken. Eller, egentligen är det inte så han säger det. Ordagrant säger han ”det går att göra bra musik utan instrument men det går inte utan snygga kläder”. Fast rubriken i artikeln sätts till ”Kläderna är viktigare än musiken”.

Eller, egentligen är det inte ens Johan Kinde som säger det utan gitarristen Adrian Valery. Men journalisten tycker antagligen att citatet passar Kinde bättre. Det är så myter byggs, det är så ett popbands image skapas. Betraktaren, må det vara en journalist eller publiken på en spelning, ser en avancerad frisyr eller ett skarpt kavajslag och tillskriver artisten värden som kanske eller kanske inte stämmer.

Popmusikens ljuva egenskap är att det i slutändan inte spelar så stor roll om dessa värden är en riktig representation av artisten eller ren inbillning. För så länge det uppdiktade eller förmodade bidrar till att betraktaren får uppleva den eskapism hon eller han förväntar sig av ett popband, så kan ingen säga att det är lögn eller falskt.

Jag tänker på det när jag går in i stora salen på Mondo vid Medborgarplatsen i Stockholm en lördag i mitten av november 2005. Det är tidigt på kvällen och lokalen har inte öppnat så jag smiter in genom ett dörrpar utifrån baren där en handfull gäster sitter och dricker öl. Inne i konsertlokalen står Henning Fürst och Eric Berglund vid mixerbordet, djupt koncentrerade på att försöka få bakgrundsprojektionerna inför kvällens The Tough Alliance-spelning perfekta.

De är bekymrade över var bilden hamnar och en ljudtekniker går iväg för att hämta en stege för att korrigera projektorns riktning.

”Folk verkar tro att vi skiter i våra spelningar men vi lägger ner jättemycket tid innan för att det ska bli så bra som möjligt”, säger de.

Dagen efter konserten skrivs en kommentar på Mondos hemsida från en av besökarna den kvällen:

”I fortsättningen kan ni väl betona i trycksaker om det är inte är live-akter, eller ännu hellre boka band som faktiskt kör live, hur kackigt det än låter.”

Här är skälet till att The Tough Alliance är ett av Sveriges mest fascinerande och inspirerande band under 00-talet. Det finns något spännande i diskrepansen mellan hur de uppfattas av andra och det totalallvar och den noggrannhet de själva närmar sig sin musik. De kaosartade spelningarna, fyllan, baseballträet, slagsmålen i publiken och mer eller mindre fantastifulla anekdoter blir synonymt med bandet.

Samtidigt förklarar Henning och Eric i intervju efter intervju att de inte är intresserade av att prata om ytligheter utan bara bryr sig om känslorna och musiken.

Redan när The Tough Alliance släpper EPn ”Make it happen” 2004 är min första reaktion att jag gillar musiken men inte kan bilda mig någon uppfattning om själva bandet. Det fortsätter över albumen ”The new school” och ”A new chance” och jag har fortfarande inte lyckats klura ut dem. De är ett enigma, en intellektuell utmaning som hur man än vrider och vänder på det alltid slutar i den grundläggande frågan om det egentligen är viktigt vilken bild av dem som är den rätta.

Där de flesta artister går att avkoda och sortera in i egna mentala fack är det omöjligt att veta var The Tough Alliance egentligen befinner sig, som om de är ett ofrivilligt The KLF. Jag älskar att inte veta. Jag älskar att stå en bit bak på konserterna och le förundrat.

Henning och Eric rör upp så mycket känslor som jag aldrig sett en poppublik ha, känslor som jag trodde hörde till en svunnen tid.

Cabaret Voltaires första livespelning i maj 1975. En studentförening vid Sheffields universitet har bokat dem i tron om att de är ”ett vanligt rockband”. När Cabaret Voltaire inleder spelningen till en tapeloop med ljudet av en stålhammare som slår mot ett städ över vilken de spelar improviserad klarinett blir publiken förbannad och stormar scenen.

En av medlemmarna blir nedkastad från scenen och bryter benet, gruppens utrustning blir sönderslagen och hade det inte varit för att de har vänner som ställer upp vid deras sida skulle de, enligt bandet i en intervju med NME strax efter, blivit dödade.

Några år senare, när syntpopen går hand i hand med punken, blir det lika stort rabalder när någon står på scen och plockar lite stilfullt på en urkopplad synthesizer som när punkare kastar brandbomber. Men allt det där är ju historia. I vår cyniska tid av analys och referensspottande bör sådana reaktioner inte
vara möjliga.

Förfesten till festivalen Lollipop på Studion i Stockholm, försommaren 1996. Silverbullit spelar. Redan i första låten springer Simon Ohlsson ut och bröstar omkull de som står närmast scen. Efter första låten säger han ”Tack!” och någon ropar ”Dra åt helvete!”. ”Dra åt helvete?” säger Simon, ”Det var snällt!”. Och så börjar han andra låten med en ny utrusning och någon häller en öl över honom.

Det är så långt det kommer. Det blir inget upplopp utan folk nickar gillande och tycker att Siverbullit är lovande och diskuterar referenser från gamla spelningar med Suicide. Jag tror att det är vad modern popkultur är – att potentiellt klassiska ögonblick drunknar i nostalgiskt yrande om MC5s Marshallstackar, Pink Floyds nattlånga syraspelningar eller Janis Joplins ”Ball & chain” på Monterey-festivalen.

The Tough Alliance lyckas, medvetet eller ofrivilligt, att genom sina livespelningar få publiken att delas upp i två läger: de som dyrkar duon undantagslöst och de som avskyr dem av hela hjärtat. Att stå på distans och betrakta The Tough Alliance som konst eller intellektualisera deras ecstasyvarma framföranden tycks vara omöjligt.

På Popaganda 2005 är de bokade att spela på den stora scenen, egentligen ett vansinnigt upplägg eftersom det krävs en mycket speciell sorts närvaro för att kunna dominera och fylla ut ett så stort utrymme. Beroende på vilket läger man tillhör är det en mycket, mycket bra spelning eller en total katastrof.

”Det var skit! Grabbarna var tydligt berusade och sjöng på playback. Allt lät som en besynnerlig ihopmix av deras låtar och aldrig kom musiken igång.”, post i forum på Flashback

”Det här gör ont i själen att skriva. Men det gjorde också ont att se Tough Alliance på scen i kväll. Som att bevittna en tonåring skära sig själv i armarna av självförakt. För hur kan Tough Alliance, som i min bok har gjort årets hittills bästa svenska album, gå upp på en scen när de är för fulla för att ens kunna sjunga playback?”.
Aftonbladet.se

”En halvtimme efter utsatt tid hoppade två stupfulla ynglingar upp på scenen. Singback, ur takt, arrogant och så pass fördunklade sinnen att Henning inte ens orkade mima med i texterna. En kvart senare gick de av scenen. Publikens ögon slutade glimma för den kvällen och många med mig kände sig snopna. Var det här verkligen bandet vi älskat hela våren?”.
Muzic.se

Det är här kontrasten mellan bandets höga ambitioner och omvärldens oförmåga att se dem träder fram. Jag har ständigt en känsla av att allt bygger på ett missförstånd, att Henning och Eric redan från början deklarerat vad de vill, hur de är och vad vi kan förvänta oss av dem. Men att stora delar av publiken har missat den avsiktsdeklarationen och känner sig blåst när det inte står ett traditionellt popband på scen.

Redan i en intervju som Marcus Joons gör med bandet innan släppet av ”Make it happen” svarar de uppriktigt på frågan om hur de spelar live:

”Alltså, vi spelar inte. Vi ställer oss på scen, sjunger med i våra låtar och ser vad som händer. Ni får vad vi ger, som vi brukar säga.”

Johan Kinde i Lustans Lakejer berättar att de förstod direkt att det skulle bli mycket snack om ”kläderna är viktigare än musiken”-rubriken när den publicerades. Men han berättar också att de väldigt fort tröttnade och att han idag tycker att det kastar en omotiverad skugga över musiken.

”I början var det kul för att det satte oss på kartan, men vi hamnade väldigt snabbt i ett fack. Vi jobbade jävligt hårt med vår musik och när jag lyssnar på vårt första album idag kan jag förbluffas över hur bra vi ändå var med tanke på att jag bara var 16-17 år när jag skrev texterna. Det är synd att låtarna avfärdades direkt av många som inte hört det bara för att vi sågs som posörer”, säger Kinde.

The Tough Alliance får ganska snabbt ett rykte som blir ett liknande ok att bära efter deras eskapader på livescenerna runt om i Sverige. De blir ofrivilliga narrar. De blir som den lite osäkra personen i kompisgänget: han eller hon som alltid gör tokiga grejer efter att ha druckit vin och som de andra vill ska följa med bara för att se vad som händer.

Och jag återkommer till den igen: diskrepansen. Det spännande med deras framgångar under 00-talet är för mig det som inte stämmer mellan bilden av livebandet TTA och bilden av perfektionisterna TTA som producerar ljuvlig pop och skickar ljudtekniker att hämta stegen för att projektorbilden är felcentrerad. Gå tillbaka och läs omdömena om deras spelning på Popaganda 2005.

Läs sedan deras svar i en intervju med Pitchfork på frågan om vem av dem som gör vad när de skriver sin musik:

”We really don’t want to be rude or snobbish but we’ve always felt very awkward answering those kind of questions. We have worked very hard to make our expression as varied, complex, free, and sensitive as our feelings and thoughts are. People seem to have an unhealthy need for simple, shallow, and irrelevant information and we feel it would oppose the essence of TTA to encourage this destructive behaviour.”

Passionen till musiken och gnistran i ögonen som det svaret speglar stämmer inte överens med ryktet de lämnar som arv. Sista gången jag ser The Tough Alliance är i baren på Södra Teatern i Stockholm i maj 2007. Det är fullpackat med folk och ett stort slagsmål bryter ut 20 minuter innan spelningen börjar.

När TTA inleder med ”First class riot” stormas scenen. I ett kaos av folk och stroboskop-ljus kan man ibland skymta Eric och Henning om man har tur. Eric lyfts upp och bärs runt, medan publiken på scen hittar vaser i fönstren bakom mörkläggningsgardinerna och börjar kasta blommor. Vid ett tillfälle slocknar ljusen och allt blir knäpptyst.

Scenen brakar till slut i bitar och spelningen avslutas med en dimmig slängkyss till oss från Eric, vevande med en scenplanka i handen, samtidigt som vakter kommer inrusande och börjar slita ut folk. Även i min berättelse slutar kapitlet om The Tough Alliance på det viset. Men det är ju så berättelser fungerar, vi väljer att göra det lätt för oss.

Den vägen väljer aldrig The Tough Alliance.

Varje gång man hamnar i ett drucket samtal i en bar, springer på en bekant på stan eller går in på någon av de sajter man följer är det som att ett nytt band dykt upp som är Det – en ny hit som man bara måste höra. Och mest anmärkningsvärt är att det ofta finns fog för hajpen, åtminstone då och där.

Som frilansande musikjournalist är det mitt ansvar att försöka hålla koll på allt och jag tror att det är just den här tidsperioden som dödar yrkesrollen ”Den frilansande musikjournalisten”. Det är omöjligt att ha koll. De självpåtagna kritikerna och smakdomarna plockas ned i samma takt som blogginlägg, forumpostningar och MP3-släpp läggs upp.

Sajten Shaktar startas och de hatar alla de gamla strukturerna. De börjar släppa MP3:or varje fredag för att promota det som de tycker är bra. Den frilansande musikjournalisten kan inte göra ett dugg åt sin situation när en publikation börjar sköta såväl hajp som utgivning. Det är underbart.

På forumet PS, dit läsarna av Twisterella sökt sig efter att den lagt ned, postas en länk till en hemsida med en uppmuntrande kommentar om att det finns en smash-hit att lyssna på. Jag klickar mig dit, upptäckter bandet Eurosport och deras hit ”Tell no one about tonight”. Den första kontakt bandet får är ett upprört mail från tv-kanalen Eurosports jurister i Frankrike som kräver ett namnbyte. Bandet svarar juristen att de numera kallar sig för det han har som egennamn.

”Vi tänkte att om han snor vårt namn snor vi hans”, säger bandet när jag frågar om händelsen senare.

Nu blir det inte så. De ska senare komma att kalla sig Le Sport. Men när jag hittar den där hemsidan heter de fortfarande Eurosport och ska snart spela på en pizzeria i Sockholmsförorten Hägerstensåsen. Vi är fyra stycken som åker dit. Vi tror att vi fortfarande är unga men på klubben Natten är vacker som huserar i pizzerians källarvåning känner vi oss gamla.

Där nere dansar indiekids med noggrann kajal och där uppe sitter alkisarna vid sina Jack Vegas maskiner och stirrar på indiekidsen som är tvungna att passera dem på väg mot ställets enda toalett.

Eurosport börjar sin spelning. Jag ser en röd Fred Perry-jacka som spelar gitarr och en lugg vid en vocoder. Eurobeats, Peter Hook, Hacienda. ”It will never last so tell no one about tonight.” Men det är ju precis vad jag vill göra, jag vill skrika till hela världen om den där natten. Vi ramlar ut i regnet och letar upp en nattbuss hem. Den går halvvägs. Jag tar taxi sista biten och Kungsholmen ligger tyst och mina öron ringer fortfarande men jag sitter mig vid klaviaturet och fingrar taffliga housepianoslingor till morgonen kommer.

Det blir många sådana kvällar under 2005. Sajten Digfi kör en klubbkväll varje månad med sajtens skribenter som DJ:ar och väl valda band på scen. Digfi:Mix arrangeras på Nalen Bar, samma skrymmande valv där Volupté huserar på torsdagar. Det räcker med att se vilka namn som de bokar för att förstå hur mycket talang som är i luften: Kalle J, Action Biker ft. Flow Flux Clan, Kocky, The Honeydrips, The Radio Dept., Most Valuable Players, Dwayne Sodahberk, Nicolas Makelberge, Differnet, Kissing Mirrors, Montt Mardié, Komatrohn, Paddington DC.

Och vi dansar till Alyoas ”It’s been too long”. Och Booka Shades ”Mandarine girl”. Och Justus Köhnckes ”Elan”. Technoproducenter som Dominik Eulberg har börjat flirta med den tidigare så förbjudna trancemusiken och när de väl släpper lös den anden ur flaskan finns det ingen hejd längre.

På Digfi:Mix spelas stora, fluffiga, melodiösa trancelåtar sida vid sida med svenska poplåtar och hippa hits som Benjamin Theves ”Texas”. Det ärr helt okej att sträcka händerna i skyn till Deux ”Sun rising up (Jupiter Ace remix)” även om man står i Nalen Bars trånga utrymmen snarare än på en Ibiza-strand. Jag har ett tydligt minne från en av de kvällarna: Någon har lagt på Draft 2 Designs ”Basic draft” på skivspelaren. ”Basic draft” är hangartrance.

Det är en gigantisk låt som egentligen bara passar klubbar med 8000 besökare i en soluppgång. Precis 5:48 in har låten plockats ned till nästan total tystnad när en melodislinga börjar långt, långt borta. Först är den bara som ett muller, men långsamt växer den, och växer den, och växer den.

Jag minns att vi är ett par stycken som berusade på ”dansgolvet” bara står och skriker rakt ut. Inte uppmuntrande ”woooo” eller igenkännande ”jaaaa” – utan bara vrål. Rakt ut. För just då och där är den melodin, de ljuden och den fanfar av färger som låten exploderar i när den kommer igång igen, det bästa vi hört.

När jag lyssnar på den i dag så känner jag ingen nostalgi över huvud taget. Det är en svulstig, plastig låt, modellerad för att fungera just på de där enorma raven som på alla sätt är väsensskilda från snygg estetik. Men just då och där är den ”pop”. Till Le Sports ”Tell no one about tonight” och dålig fatöl är det givet att älska den. Och The Killers ”Mr Brightside (Jacques Lu Cont’s Thin White Duke remix)”.

Samma sorts energi finns i hela musikklimatet under hösten och vintern 2005. Folk släpper låtar på nätet, de bränns på en skiva och vi står där på klubben samma kväll som den släpps och är fulla och dansar. Lika mycket varje helg. Kalle J samplar en bit av Ratatas ”Bara du”, lägger ett beat över och släpper den som ”Vända allt”. Otur och Johan från Nicolas Makelberge spelar in låten ”Additional love” och lägger ut.

Folk börjar remixa varandra till höger och vänster. Le Sport remixar Unarmed Enemies. Cat 5 remixar Le Sport. Tomas Bodén i Differnet slår ihop The Embassys ”It pays to belong” med Gabriel Anandas ”Bassmaschinchen”. Nicolas Makelberge remixar Friday Bridges ”It girl”. Ola Salo remixar Lo-Fi-Fnks ”Wake up”. Sophie Rimheden och Sofia Talvik gör ”Xmas on the dancefloor”.

Den lilla indiens estetik med att spela in och släppa fort blandas upp med den kontinentala, ecstasy-stinna dansmusiken och ut kommer ett monster. Det händer inte bara i Sverige utan också utomlands. Ett av de största albumen det året är Mylos ”Destroy rock’n’roll” som även det står lika mycket i popen som i dansmusiken.

Det sägs att varje tid kan beskrivas med tre ord. Från början var treenigheten enkel, med ”fadern, sonen och den helige ande”. Men vi är inte nöjda. Vi börjar krångla. ”Frihet, jämlikhet och broderskap” blir franska revolutionens slagord. Tiden går. Snart skriker folk ”love, peace and understanding!” och därifrån är det inte långt till ”sex, drugs and rock’n’roll”. Vår generation letar länge efter ett uttryck som är vårt eget och på 00-talet finner vi det: ”Kopiera, klipp ut och klistra in.”

Allt rinner ihop, blandas samman och kommer tillbaka som något annat på ett sätt som gör att en låt blir mer än bara en låt: den blir till kreativt bränsle som någon annan fångar upp och använder. Mest tydligt är det på Erlend Öyes ”DJ Kicks”-samling när han sjunger texten från The Smiths ”There is a light that never goes out” över Röyksopps ”Poor Leno”. Eller när The Tough Alliance spelar på Popaganda 2005 och väljer att oannonserat mima till The Embassys ännu osläppta låt ”Some indulgence”.

Vad är det? Vi vet vad en remix är. Vi vet vad en cover är. Vi vet vad samplande, gästjammande och helt simpla låtstölder är. Men för ovanstående och tusen andra exempel saknar vi ett bra ord. Vi behöver minst tre: ”Kopiera, klipp ut, klistra in.” Där jag på gymnasiet stirrat igenom tidningen Pops listor över världens 100 bästa album är det nu MP3-bloggen L’Amour A Trois dagliga postningar som blir ciceron.

De postar ny svensk pop, omarbetningar, mash-ups, gamla klassiker, ambient, drone, techno och Ibiza-trance helt utan regler. Belle & Sebastians ”Another sunny day” ena dagen och Flow Flux Clans ”Slowmotion ears, widescreen eyes” nästa. Talk Talks ”It’s my life” ena dagen och Discolors ”Ofvandahls” nästa. Där blandas små, svenska indieband och Kelley Polar och Kuruyakin och Zeigeist och Isolée och The Postal Service.

Där hör jag första gången Gentle Touchs ”Memories” och ”Now that’s what I call indulgence”, The Tough Alliances omarbetning av The Embassys hit. Det är en vansinnig blandning, helt i samma sorts technicolor-palett som det där ögonblicket när alla börjar skrika rakt ut till ”Basic draft” på Digfi:Mix. Det är omöjligt att gå från L’Amour a Trois via Shaktar till låtlistan från senaste klubb Kilotin utan att känna en stark, intensiv känsla av att något stort händer.

Jag skulle kunna göra det här kapitlet långt med bara låttitlar. Men om jag bara får välja en låt för att representera partyt mellan senhösten 2004 och sommaren 2006 så är det nog Trentemöllers remix av Röyksopps ”What else is there”. Där finns allt: Pop, Karin Dreijer, näsblodstechno, den där svulstigheten som ändå är helt okej. Fast, å andra sidan: Om jag nämner den så tippar hela skutan över åt det monotona, minimala hållet och det var ju inte så det var.

Indiepop är fortfarande pop så The Embassys ”Some indulgence” måste också representera här. Och ”My Apologies”, samarbetet mellan Honeydrips och Otur. Och när jag börjar namedroppa känner jag att det är svårt att sluta.

Ceo – Illuminata

När The Tough Alliance intog Sverige med ”The new school” 2005 var det med en ny estetisk idé om musiken och identiteten. De var, som så många andra på skivetiketten Service, en helhetsupplevelse. På bilder framstod de som den moderna rockens fotbollscasuals i Gucci-tröjor och bländvita sneakers, alltid med ett basebollträ närvarande. Bilderna hade sin fysiska motsvarighet i deras ofta odrägligt fulla uppträdanden till playback. De var råhet klätt i crèmefärgat och pastell och det kändes fantastiskt och kittlande tills gemene indieman hade på sig en ljusblå Permanent Vacation-tröja, förespråkade en revolution i stilrena gympaskor. De började kallas för ”hipsters”.

Detta var förstås inte meningen från TTA:s sida, men deras position ledde till ett flertal försök att efterlikna deras sockerstinna neo violence, i en utslätad minimjölksversion, och provokationen förlorade sin udd. Den enda provokationen som fanns kvar verkade försiggå inom och mellan bandmedlemmarna själva.

2009 var sagan slut, och TTA:s Eric Berglund och Henning Fürst gick skilda vägar, med en känsla av att ha blivit missförstådda av alla de som provocerats av deras yttre attribut.

I april 2010 släpptes en suggestiv och vacker video döpt till “Prologue”, som en föraning om vad som skulle komma. Eric Berglund reste sig likt en Fågel Fenix ur TTA:s aska, och visade att han musikaliskt klarar sig på egen hand.

”White Magic” låter egentligen som något signerat The Tough Alliance, men temat, idén, identiteten är ny. “Ny” som i ett nyuppvaknande, för Eric Berglund verkar ha blivit frälst. På de få bilder som går att finna av ceo, där man i det bländande ljuset inte kan urskilja mycket av personen har basebollträet blivit utbytt av en gloria, truckerkepsen är halvt dold av något som er ut som en österländsk slöja, och Gucci-tröjan har övergivits för ett kors runt halsen.

Men mest kommunicerar ceo genom videor. Regisserade av Marcus Söderlund visar de en krigsmålad ung man i vitt som skrider omkring i sakrala miljöer och gåtfull natur. Om The Tough Alliance var extrovert prokovativa är ceo introvert och samlad. Ceo letar efter kraft, kontroll och kreativitet i sitt inre istället för att hämta det från yttre företeelser. Han säger att han genom meditation och renlevnad har kommit till insikt och börjat se världen som en ljusare, bättre plats.

När Eric talar om sitt soloprojekt är han ceo, eller som han säger i en intervju med Pitchfork den 18 juni i år, “I am ceo on so many levels it makes me blush”.
I ceos bilder och videor framträder en fullkomlig explosion av symboler. Duvor, vigvatten, knivar, madonnor och korsfästelser. De liknar en renässanstavla full av koder. Och hur jag än vrider och vänder på det kommer jag tillbaka till religionen. Kristendomen. Jag kan inte komma på senast som kristen symbolik har sett så snygg ut, och när någon artist kunnat prata ut om nyupptäckt andlig mindfullness utan att framstå som ett pinsamt självhjälpsvrak.

Kanske är det för att det verkar vara så äkta och självutlämnande, med en drivkraft i varje textrad att berätta för världen, likt ängeln Gabriel vid bebådelsen säger till Maria: “Var inte rädd, … du har funnit nåd hos Gud”.

Mina frågor om budskap, tro och estetiska ideal försvåras av det faktum att Eric uteslutande gör mejlintervjuer, och som sedan tar nästan 2 månader för honom att besvara. Intervjun görs på villkoret att ingenting ska ändras i svaren.

När han svarar på en fråga är det som att han befinner sig i en fiktion, där minnen, upplevelser och fantasi flyter samman. Kanske är det precis vad det estetiska idealet handlar om. Kanske är ceo just Eric Berglunds uppvaknande från droger och destruktivt kaos till en ljus, harmonisk plats, förkroppsligat i en ljus gestalt.

Vad innebär den helige ande för dig?
– Vet inte, tänker inte när jag skriver, vill att livet ska strömma genom och ut ur mig utan att förståndet kommer in och förstör. Men när du frågar och jag nu funderar; tror bara jag syftade till det största många människor kan tänka sig. Jag är det nämligen. Och mycket mer.

Vilken betydelse har naturen i din musik?
– Samma som i andra delar av mitt liv. Den är min moder, mina barn, mitt hem. Jag är en del av den och den är en del av mig. Precis som allt annat liv. En del av något oändligt mycket större, något som det mänskliga förståndet inte kan greppa. Den djupa känsla av tillhörighet, av att vara hemma, som gjort att jag idag ofta kan känna frid inombords kan jag bara verkligen känna i naturen eller när jag mediterar. Ibland även genom musik eller att kramas.

– Det verkar som om en stor del mänskligheten förträngt eller glömt bort vad naturen betyder och separerar sig från den, flyr in i sina tankar, in i en illusion. Det är en omöjlig ekvation för man kan inte leva på riktigt där, livet förnekas, det är därför människan mår som den gör, det är därför världen ser ut som den gör. Jag vet precis vad det handlar om för jag har också försökt. Och mitt förstånd försöker ofta fortfarande. Det fyllde mig med hat förut, hur människan behandlar sig själv och naturen. Jag ville bara ta en stor jävla katana och svepa över jorden i ett hårt jävla svep och radera mänskligheten. För jag tvivlade, jag var rädd. Inte så ofta nu. Ska inte, jag lovar!

Vad säger färgen vit om ceo?
– Oj oj oj, skulle kunna skriva en hel bok om det. Så mycket olika på olika plan. Är uppväxt i ett vitt rum känns det som. Med ett svart stroboskop som slog och blinkade med oregelbunden intensitet.

Vad vill du förmedla rent visuellt med ceo? Vilka känslor vill du röra
upp eller framkalla?
– Jag kan inte tänka så, kan inte tänka på hur folk skall reagera på det jag gör. Jag vill att hjärtat skall tala och så fort man börjar tänka kommer egot in och börjar manipulera och härja. Så jag tänker så lite som möjligt. Jag kan bara göra det jag gör, det jag måste, det hjärtat säger. Och rimligtvis borde det framkalla olika känslor hos olika människor, för alla är la olika? Alla känslor är välkomna. Om jag känner det här släktet rätt så kommer några bli upprörda och då måste de det. Det är synd att de inte kan känna än men det är bara så det är och det blir ännu viktigare att hjärtat får tala fritt. Den här världen behöver det.

Du berättade i en intervju att du gillar modehuset Gucci. Varför tilltalar det dig?
– För det glimrar och glittrar och ger mig känslor av klass och mod. Inte ytligare än annan konst, en last jag kan le åt.

I låten ”No mercy” hörs det ett ljud som av en kniv som slipas. Det låter våldsamt, varför finns det där?
– För att det låter så fint. Och för att våld finns i mig. Fortfarande tyvärr. Bättre att få ut det där än att skära i sin kropp eller förgifta sig själv och skapa kaos inuti och runtom. Göra sig själv och andra illa, vanhedra livet.

Om vi pratar mer om dina videos, vad är det som du flyr ifrån i videon ”Prologue”?
– Jag flydde från allt, fanns ingen trygghet. Var rädd för allt. Så himla rädd. Förstod inte alls att den jag såg i spegeln var den stora rädslan. Sprang och sprang, ramlade, stannade till och spände upp mig för krig. Ingen kom för att kriga så jag sprängde mig själv i bitar. Sedan koma. Sen på knäna, försöker samla upp, kan inte andas. Ber till en gud jag inte tror på. Som ett mirakel, får jag tag i mig, rycker upp mig igen och börjar bra, det maniska och kroppen börjar pirra i takt med att farten ökar, börjar springa, fortare och fortare. Och så börjar allt om igen. Ibland långdistans, långsammare acceleration, lurigare. Ibland explosiva sprintlopp. Alltid samma målgång. Alltid samma kaos i huvudet, samma fällor i olika skepnader. Det händer fortfarande och när det väl händer känns det nästan värre, som hemska dödsryckningar.

Vad är det som du gör upp med i videon till ”Come with me”? The Tough Alliance? Barndomen?
– Både och, en stor del av det jag brukade kalla mitt liv. Ett inre krig som har slitit sönder mig inombords sedan jag var liten. Och början på slutet på det. Ett krig som startades av hemska saker som hände när jag var väldigt ung som var omöjliga att kombinera med världen jag växte upp i. Saker jag tvingades begrava djupt i mitt undermedvetna tills för ett tag sedan. Det här ihop med massa annat kasst skapade på ena sidan ett vettskrämt, känsligt och ensamt barn som bad för kärlek och renhet. Och på andra sidan en lika kraftfull som desperat kraft skapad för att kunna vräka ur mig rädslorna för att få lite tillfälligt andrum från sårbarheten. Skapat kaos, lekt med döden. Paradoxalt nog för att överleva. Rädsla skapar så starka begär och det är så svårt att veta vad som är vad och det blir bara att göra vad man måste för att inte bli tokig. Allt handlade om det, att hålla sig på rätt sida gränsen. Fortfarande ibland. Men jag har sett det här ovanifrån nu, jag har varit någon annanstans och lett åt det hela, hållit om både barnet och monstret. Inga demoner i världen kan få mig att glömma hur livet verkligen ser ut.

– Det desperata drömmandet jag i huvudsak sysslade med under tiden i TTA och innan, drömmandet om vad som nu oftast är verklighet, gjorde att jag inte kunde se klart och gå vidare. De vaga fantasier jag hängav mig åt då var min livlina, mitt smärtstillande då och de höll det lilla hoppet vid liv längst in under en tid då jag inte orkade eller vågade möta något verkligt. Men de höll mig också från livet. Det var fina fantasier men fantasier kan inte ge en verklighet och man behöver verklighet för att komma ur lidandet. Verkligheten är alldeles för vacker för att fantisera, det blev väldigt uppenbart när jag äntligen såg den. Jag är medveten om att det här kan låta väldigt självupptaget men jag tror att det är genom att verkligen möta sig själv och våga kommunicera det till andra som man verkligen kan möta någon.

Hur var ceo som liten?
– Ceo har aldrig varit liten men Eric var blyg men bestämd. Ensam mycket. På manisk jakt efter trygghet. Duktig. Ängslig. Utnyttjad. Upp och ner mellan himmel och helvete utan att förstå någonting. Lite så.

Vad är, enligt dig, det bästa tillståndet för det kreativa skapandet – himmel eller helvete?
– Det är bara nyanser av samma destruktiva mani, av den mänskliga fantasin. Jag har redan spenderat alldeles för mycket tid på att hetsa omkring mellan dem. Hjärtero finns bortom det. Men när jag är i detta imaginära helvete kan jag absolut inte skapa, då är jag helt paralyserad. Har aldrig förstått hur folk kan skriva när de mår dåligt, jag har fullt upp med att få luft. Efteråt däremot när man sitter och skrattar lite nervöst åt det hela i sin bräckliga himmel, skapar helvetet inuti en skönhet. Och så blir man upphetsad, nervös, skrattet blir hysteriskt och förr eller senare så exploderar man. Och så vips är man där nere igen. Känns som att konsten kanske blir överflödig bortom detta virrande dock, om man kan få stanna där på heltid vill säga. Då kanske man kan ta det mer rakt på sak, mer leva och visa, som jesus och dom. Jävla svår fråga det här, lägg av!