/

»Jag vill använda alla resurser jag har för att skapa något som är unikt för varje projekt. Ibland betyder det att botanisera i min egen skivsamling. Ibland att komponera ny musik eller att bjuda in en artist som matchar känslan, för att jobba tillsammans med bilder.«

Brian Reitzell

Under en hel vår skickar jag elektroniska brev över Atlanten för att komma i kontakt med 47-årige Brian Reitzell. Brian har gått från att vara trumslagare i amerikanska punkbandet Redd Kross till att handplocka, eller komponera, all musik som hörs i Sofia Coppolas filmer. Han är fullt ansvarig för att jag inte längre kan lyssna på The Jesus and Mary Chains »Just Like Honey« utan att tänka på Bill Murray och Scarlett Johansson på Tokyos bakgator. Att månader senare få svar känns därför lika stort som att höra The Radio Dept. i en svinsnygg film om en fransk drottning.

Hur kommer det sig att du och Sofia Coppola började arbeta ihop?
– Sofia och jag lärde känna varandra för kanske tjugo år sedan. Hon visste att jag var musiknörd – jag läser alla artistbiografier jag kommer över, har en stor skivsamling, och så vidare – och The Virgin Suicides var hennes första långfilm. Eftersom den utspelar sig i 70-talsmiljö behövde hon musik som passade den eran. Hon anställde mig som »music supervisor«, även fast ingen av oss visste vad det innebar. Då hade jag precis lämnat Redd Kross så det var perfekt tajming.

– Hon presenterade mig för JB och Nicolas från Air (Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel, reds anm.), som Sofia ville skulle göra musiken till filmen. Jag började spela trummor i Air och åkte på turné med dem. Efter det gick vi tre in i studion med mig i rollen som nån slags ombud för vad Sofia ville ha. Vi visste inte hur vi skulle gå till väga så vi jobbade konceptuellt kring känslan och atmosfären i filmen. Det var väldigt härligt att arbeta så men ledde till en hel del redigerande sedan. Något som gör att filmen och albumet låter ganska olika.

Vad var det som först väckte ditt intresse för den här branschen?
– Det var aldrig en medveten plan att jag skulle arbeta med det jag gör. Men jag växte upp i San Fransisco där band spelade till filmprojektioner på skumma konstgallerier och liknande. 1997 var jag fortfarande trummis i Redd Kross men fick för mig att göra ett instrumentalt album, Flyin’ Traps.

– Tanken var att göra en modern version av en Sandy Nelson-platta. Jag frågade andra trummisar jag träffade om de ville göra en låt. Jag fick en deal med ett majorbolag så att jag kunde betala alla ordentligt. Till omslagsbilden kastade jag ner tre trumset från en byggnad i centrala Los Angeles. När projektet var klart insåg jag att jag kunde åstadkomma så mycket mer med musik än att spela trummor i ett band.

– Jag tror albumet hade en liknande effekt på några av de medverkande också, Steven Drozd från The Flaming Lips till exempel. Det här var hans första steg mot att skriva mer och spela andra instrument. På det The Flaming Lips-album som kom efter det här, The Soft Bulletin, tog Steven över gitarren, vilket gav ett helt annat sound. Det fanns så många i det här projektet som jag hängt med och tänkt »Jag skulle vilja höra vad som hände om trummisen var den som bestämde«.

Vilket var ditt allra första musikuppdrag för rörlig bild?
– Mitt första gig var The Virgin Suicides. Då var jag runt 30 år och hade inte en susning om vad jag höll på med. Men jag jobbade stenhårt i nästan ett år med VHS-band, skivspelare och rullbandspelare. Under den här tiden lärde jag mig en hel del om film- och musikindustrin. Hur meckigt det är med rättigheter till exempel. I dag är allt väldigt annorlunda, jag har en kollega som hjälper mig med allt pappersjobb. Samt en dator.

Vad är det som gör dig och Coppola till ett sådant bra team?
– Vi började tillsammans och utvecklade ett system som jag tror är lite unikt. Jag vet vad hon gillar och vilken roll musiken spelar för hennes visuella stil. Jag går verkligen in för de här projekten så det blir intensiva perioder. Men jag måste alltid vara hundra procent nöjd själv innan jag tar något till henne.

– Största delen av mitt jobb är avklarat innan filmen spelas in. Jag ger Sofia mixar av hur jag tycker att filmen ska låta. Ibland medan hon fortfarande författar manus. Sofia ger mixarna till klipparen. Medan filmen växer fram så kommer musiken med direkt. Ibland tar jag med låtarna också, så kollar vi tillsammans hur bra det passar med det som gjorts under dagen. Men Sofia väljer några låtar till varje film och det är hon som i slutändan bestämmer vad som kommer med. All kredd till henne.

Har du någon gång övervägt en alternativ karriär?
– Nej. Jag arbetade som kock i tjugoårsåldern, vilket jag tyckte ganska bra om. Men att laga mat och göra musik är väldigt närbesläktat för mig. Det visuella kom helt naturligt då jag lyssnade på så mycket filmmusik under uppväxten. Jobbet jag har nu tillåter mig att växa musikaliskt på ett sätt som att vara del i ett popband inte kan. Det känns som att alla musikprojekt i livet har lett mig hit.

Hur gör du ditt urval, vad är det du letar efter i en låt?
– Vilken omöjlig fråga! Du bara vet när det är rätt. Känslan måste vara omedelbar, eller växa på ett speciellt sätt. Oavsett så måste låten alltid vara bra, sedan måste den smälta ihop med resten av musiken på något vis. Det är lite som att laga mat och komponera en meny. Du vill inte blanda Pasta Bolognese med Sashimi och ett glas apelsinjuice.

Något jag minns lite extra är när jag satt nedsjunken i en röd biofåtölj och såg Marie Antoinette för första gången, då »Pulling Our Weight« plötsligt smög sig på…
– En vän från Texas introducerade mig för The Radio Dept., deras skiva gick inte att köpa här. Till den första mixen för Marie Antoinette valde jag två låtar, sedan tror jag faktiskt att vi hade med tre i filmen. Jag älskade deras musik och känslan den gav mig – drömsk och svepande romantisk. Deras låtar var avgörande för att skapa den värld av ljud vi behövde bygga kring Marie Antoinette.

– Jag åkte till Stockholm för att träffa bandet och visade dem några tidiga klipp från filmen med deras musik i. Jag var så glad att jag fick människor att upptäcka dem. Ibland kommer folk och tackar för att de har upptäckt någon artist via filmerna, som My Bloody Valentine eller Happy End eller vad det än kan vara. Det gör mig lika lycklig varje gång.

Du har arbetat med musiken i Sofia Coppolas senaste film The Bling Ring. Vilken känsla ville du förmedla i den?
– »Los Angeles upper middle class youth culture«. Jag ville också att det skulle kännas som det gör nattetid uppe i bergen, med brisen och prärievargarna. Alla skräniga ljus som tänds och släcks och speglar sig i havet. Det blå, rosa och orangea som smälter samman på himlen. Sen så inger LA en känsla av enorma ytor, så den atmosfären var vi tvungna att fånga också.

Det här är första gången du använt urbana artister, som Azealia Banks eller Rick Ross, i en Coppolafilm. Hur kommer det sig att du ville använda hiphop i det här fallet?
– Det var det som kändes rätt till tonårskaraktärerna i filmen. Jag behövde välja musik som de skulle lyssna till, som var deras soundtrack. Men jag ville också göra en mix som Sofia, jag och våra vänner skulle tycka om. Det är alltid en del av mitt slutmål.

Jag har hört att du ville att Kanye West och Phoenix skulle göra en låt ihop, exklusivt för Bling Ring?
– Både Phoenix och Kanye var på. Men det gick bara inte att hitta ett studiotillfälle då båda kunde, deras scheman var varandras motsatser. Vi hade kontakt med Kanye redan från start. När han inte kunde tipsade han om Frank Ocean och gav oss licens att använda några av hans låtar istället.

Sex låtar som Brian Reitzell arbetat med i Sofia Coppolas filmer

The Virgin Suicides

Lost in translation

Lost in translation

Marie Antoinette

The Bling Ring

The Bling Ring

Brian Reitzell arbetar just nu med en mängd projekt, bland annat musik till ett tv-spel och en ny säsong av Hannibal.

Det finns en märklig semestervideo på YouTube som jag älskar. Den är upplagd av en IT-tekniker från Makati i Filippinerna. Tillsammans med vänner och familj åker mannen med användarnamnet ”jmelaya” till Baguio City och klippen i filmen är de klassiska: Skojande i minibussen, vinkande framför sevärdheter, skratt och kärlek. Vad som gör videon märklig, och samtidigt väldigt vacker, är valet av musik.

Till semesterbilderna har nämligen The Radio Dept.s ”Against the tide” valts. Djup melankoli från ett grått Malmö får ackompanjera färgglad lycka i ett subtropiskt Sydostasien. Som många andra upptäcker han bandet i samband med att Sofia Coppola använde deras musik i ”Marie Antoinette” 2006. Men där jag upplever att ”Against the tide” står i skarp kontrast med det semesterfilmen visar tycker han själv att det är helt naturligt.

”Det var textraden ‘We move against the tide’ som fångade mig”, säger han när jag frågar om låtvalet.

”Den betyder för mig att även om vi går igenom prövningar och motgångar i våra liv så måste vi fortfarande försöka njuta och ha trevligt. Vi måste röra oss mot allt som är fel och vill dra ner oss. Against the tide, helt enkelt.”

Långfingret till allt som tynger ner. För vi måste ju fortsätta att röra oss against the tide om vi inte ska bli bortspolade. Jag vet inte om det går att sammanfatta tio år av popmusik bättre än så. Men jag vet heller inte hur många företeelser jag pekat på under de här sidorna och sagt att just de säger allt.

Från Pluxus lägenhet på Hägerstensåsen, via mattknivar och Karlsons Klister hemma på Axel Willners golv, förbi lastpallen där The Radio Dept. spelade in ”Lesser matters”, ner i källaren där Le Sport livedebuterade, upp på scenen där Säkert! ger hopp till gymnasiefrustrerad ungdom i randiga tröjor – det är hjärtat som har spelat huvudrollen i den här berättelsen.

Viljan att göra något utan att tänka på rädslan att misslyckas. Det är många som saknas på de här sidorna. Jens Lekman, exempelvis, var är han? Som bortblåst. Han är en av de som vinner störst och mest välförtjänt uppmärksamhet internationellt och är väldigt viktig för den svenska scenen eftersom han är den första stora Soulseek-framgången och därför visar vägen till alternativa distributionssätt.

Här nämns han bara i ett förvirrat slutord. Förlåt Jens, om det är någon tröst är du inte ensam. El Perro Del Mar, hon kunde väl ha fått några ord? Bobby Baby. Motion 44:s bootlegmixar. Vapnet. Och är det inte lite dumt att missa The Rice Twins, en duo som tidigare spelat i Florian, som ger ut tolvor på Kompakt? De skulle ha varit en fin symbol för min tes om indiepop som blir till dansgolvsbeat.

Den snäva vinklingen på Stockholm är missvisande eftersom Göteborg kokar av popmusik under 00-talet. Jag vet. Det är många som glöms bort eller utelämnas men jag hänvisar till min gamla historialärare och väljer att bara se den här berättelsen som ett kort inlägg i en diskussion. Den kompletta historien väntar fortfarande på att skrivas.

Jag tänker att jag släpper den här texten precis som ”While we’re learning to forget” fem år tidigare: som den är, utan att tänka för mycket, bara att lägga upp och se vad som händer. En tumregel för en bra poplåt är att det antingen ska gå att skrika ”nu lyfter vi” i introt eller ”tack för oss – godnatt” i outrot.

Jag har varit närmast besatt av just det sistnämnda, av de långa utdragna versionerna av de mest sorgliga låtarna som bra band alltid avslutar sina spelningar med. Publiken kan höra hur låten liksom kippar efter andan i några sista, långa ögonblick innan dess thorax rosslar till när gitarristen kastar ifrån sig sitt instrument så det smäller i förstärkaren. Och så en sista hostning som sätter punkt.

Jag har alltid försökt ha det i åtanke när jag jobbat med det skrivna ordet. Om jag verkligen lyckas med en text ska den börja som introt till The Supremes ”Stoned love” och dra ut på det oundvikliga slutet för att sedan bara lämna tomhet efter sig när den sista punkten kommer.

Problemet denna kväll när detta skriva, några månader in på 10-talet, är att formulan inte fungerar eftersom det då skulle framstå som ett bokslut. Jag räds tanken på att ikläda mig rollen som en nostalgisk tillbakablickare, som nynnar ”I’ve reached a point where I think I have it all” till The Radio Dept.s ”Let me have this”. Som framför skärmen i mörkret ler sorgligt med tankar om att den tiden aldrig kommer tillbaka innan jag sätter den sista punkten, blåser ut mitt ljus och går och sover.

För det vackra med popmusik, det som gör det värt att ta sig an ett omöjligt projekt med en text som man vet aldrig kan bli komplett, är att den aldrig gör några bokslut. Det är juni 2010 och redan börjar vi höra det kommande årtiondets Ögonblick från scenerna och bloggarna och hemsidorna.

Skulle jag blåsa ut ljuset i en dramatisk avslutning skulle jag framstå som en idiot, för popmusiken sätter aldrig punkt, låter sig aldrig sammanfattas i form av en tidsperiod som har ett slut där ridån går ned. Runt varje hörn väntar något nytt, något mer spännande, något som förgyller även nästa natt.

Så jag kommer inte att påstå att det aldrig blir samma sak igen, att de där Ögonblicken är förlorade i tiden och inte kommer tillbaka. För det gör de. Här, nu. Idag, ikväll, imorgon.

Det här är bara min sanning. Nu vill jag höra din.

Jag är inte bättre än någon annan när det handlar om att hoppa på en hype, att älska ett band eller en popkulturell företeelse intensivt i ett par månader eller år och sedan tröttna. Faktum är att jag tycker det är ett naturligt beteende eftersom det unga, rastlösa och hungriga hos kreatören efter ett tag dör och förbyts till något mer slipat och jämnt – ungefär som när en blixtrande förälskelse övergår till en djup vänskap.

Där ett förhållande ofta blir bättre när det tar den vägen och inte längre är så stormigt kan en popkulturell magi inte överleva det. När bandet eller författaren eller artisten blir bekväm och tråkig är det dags att gå vidare, och eftersom det nästan alltid är dömt att hända så hoppar vi mellan stenarna i bäcken och skäms lite över att aldrig stanna fastän det ju är vår förflyttning som håller uttrycket vid liv i ett bredare perspektiv.

Så där sitter jag i januari 2005, med en ny EP från The Radio Dept. och funderar. ”This past week” är inte utslocknad eller trött som den borde. Inte för att jag förväntat mig det men för att jag sagt allt jag kunnat om ”Lesser matters” och ”Pulling our weight” i tro om att det var då och där det gällde att fånga stunden.

Mitt bekymmer handlar inte om vad jag ska skriva i recensionen utan snarare hur jag ska närma mig det faktum att ingenting har förändrats sedan den där varma oktoberkvällen i Malmö när jag satt och babblade som ett fån. Den sortens kittlande känsla ska ju bara utvecklas till något annat, det är så det fungerar. Och medan jag försöker hitta rätt infallsvinkel sitter jag där och klottrar på pappret.

Ett tag leker jag med tanken på att använda de orden som recension. Men jag hoppar över det eftersom jag inte vill kommentera The Radio Dept. genom att bara göra jämförelser med annat. När jag nu läser recensionen så inser jag att det naturligtvis hade varit bättre att följa den ursprungliga planen.

Saint Etiennes ”Nothing can stop us now”. Första vårdagen utan jacka. Nyslaget gräs. Harold Melvin & The Blue Notes ”To be free to be who we are”. Vin och cola i Vitabergsparken. Pet Shop Boys ”I want to wake up”. Atlantkusten. Lång tågresa. New Orders ”Love vigilantes”. Elegans. Laga middag i timmar och äta på balkongen. Emmabodafestivalen. The Chi-Lites ”Yes I’m ready (if I don’t get to go)”. ”London belongs to me”.

Doften av gammalt båthus. Promenad hem i natten från barklubben. Början på sommarlovet när man var 12 år. Teenage Fanclubs ”Ain’t that enough”. Copy/paste. Hembrända skivor. Ljudet av höfläktar. The Avalanches ”Since I left you”.

Så fortsatte det. Om jag hade vetat vad resten av 00-talet bar i sin linda då hade det blivit en annorlunda sorts text. För ”This past week” är egentligen låten som på egen hand definierar de senaste tio åren av popmusik. Det verkar ha varit ett under att EP:n ens kom ut. Jag får titelspåret uppspelat för mig en sen kväll i Malmö sommaren 2004, sju månader innan. Som en repris på den första gången, fast i en annan lägenhet, i en annan tid.

”This past week” är redan då försenad – enligt skivbolagets hemsida skulle den ha kommit i maj. Men The Radio Dept. var, är och kommer förmodligen alltid vara ett band vars största kamp är den de har med sig själva och sina egna krav. Låtar har spelats in, låtar har betvivlats, låtar har bytts ut, nya låtar har spelats in, låtordningen har ändrats. Skivan är redan försenad och där sitter jag och lyssnar på ”This past week” och undrar vad problemet är.

Jag älskar ju låten. Jag visste inte då att den skulle bli titelspår på EP:n och det är en av anledningarna att jag blir så tom på ord när jag väl sitter med den i handen. Den kom faktiskt ut. På riktigt.

Jag har en artikel från oktober 2004 där jag skriver att ”This past week” nu äntligen släpps, i november. Jag säljer till och med in den till lite lokaltidningar, men borde kanske haft lite bättre omdöme. Klart att den ska bli ytterligare försenad. När jag ringer upp Johan Duncanson inför den texten och frågar vad som hänt berättar han om det mentala kriget deras skaparprocess alltid utlöser.

Jag undrar om det alltid varit så här jobbigt eller om det blev svårare efter uppmärksamheten som ”Against the tide”, ”Lesser matters” och ”Pulling our weight” fick.

”Ända sedan vi började har vi haft samma metod”, suckar han.

”Inför varje släpp har vi träffats och haft oroliga samtal om huruvida vi borde stryka vissa låtar, men den här gången har det varit värre än vanligt. Det har blivit ett slags intellektualiserande kring varenda låt och vi har diskuterat så himla mycket fram och tillbaka. Vi bestämde oss innan att vi bara skulle spela in låtarna på ett sätt vi trodde på och sedan inte bryta ner dem i beståndsdelar men det gick inte så länge.
För oss räcker det med att någon säger ‘men ska det ljudet verkligen ligga där’ så försvinner alla planer. Sedan går man på väg till bussen eller var som helst och har tankarna på det hela tiden.”

Jag har de orden i bakhuvudet när jag försöker skriva recensionen. För nu sitter jag där, mitt i decenniet, mitt i låten. The Radio Depts diskussioner och intellektualiserande kring låtarnas sammansättning har resulterat i något som inte bara är ett minnesvärt popögonblick men som också förutspår var resten av decenniet skulle ta vägen.

3 minuter, 25 sekunder och 290 millisekunder in i ”This past week”. Bastrumma med djupt rumseko. Hi-hat. Syntbas. Bitreducerad cello. Flöjt- och pianoljud. Gitarr. Möjligen väldigt dämpade stråkar. Det är Ögonblicket som det känns som att de senaste tio åren har kretsat kring, till och med innan det faktiskt hade inträffat.

03:25,290 är tidskoden som säger mer än vad rocklexikon, historieskrivningar och långa reportage gör tillsammans. Den eleganta Saint Etienne-popen tonar ut och in kommer ett fast, dovt beat. Loopar man de 8,362 sekunder som cellon hänger över trummorna i uppbyggnaden får man fyra takter som själva säger mer än hela den här texten.

”Vi ville att det skulle vara klubbmusik men vi har aldrig varit på klubb så det låter istället som drömmen om hur det är att gå på klubb. Det låter som om man står utanför entrén och fantiserar om hur det är där inne medan musiken hörs genom dörren”, förklarar Johan.

Popmusiken står utanför technoklubben men vill in. Den vill sträcka sina händer mot stroboskopljuset och dansa till natten blir morgon. Och vilka är vi att stoppa den från att göra det?

Sedan undrar jag hur det ska gå att skriva en artikel om The Radio Dept. och deras inspelningar. Eller, deras planerade inspelningar. I texten jag skissat på i huvudet ska jag vara betraktaren som bara ser på under en kväll när bitar av ett album faller på plats. Men de kom aldrig närmare än att Max Weiland sa att han vill ”lägga en postrockgitarr” på låten som inte hade något namn, men som påminner om Blurs ”Sing” (numera känner vi den som ”Strange things will happen”).

På tåget sitter jag och läser artiklar för att få inspiration att skriva. Jag hoppas att allt det här är preskriberat nu för egentligen var jag nog en pinsam rockkliché. Jag läser Paul Morleys texter om New Order. Jag läser Madelaine Levys besök hos Radiohead ur en gammal Pop.

Jag läser Nick Kents recension av Televisions ”Marquee moon” – den som NME gav honom utrymme över två sidor att skriva.

Någonstans efter den inledande meningen i den tar jag fram papper och penna och skriver min artikel från början till slut. Nå, det kanske inte är direkt efter den inledande meningen men det blir en bättre historia om jag påstår det.

”I concur thus. Sometimes it takes but one record – one cocksure magical statement – to cold cock all the crapola and all-purpose wheatchaff mix’n’match, to set the whole schmear straight and get the current state of play down, down, down, to stand or fall in one, dignified granite-hard focus.”

Det där handlar lika mycket om The Radio Dept. för mig. Jag skriver artikeln så fort och hårt att jag knappt kan läsa min egen handstil när jag kommer hem och ska knappa in texten på datorn. Den behöver inte redigeras. Någonstans på ett gungande mjölktåg mellan Malmö och Stockholm släpper jag i ett granithårt fokus alla spärrar och får ur mig de nödvändiga orden.

Nervositeten och det tafatta fumlandet från lägenheten är såklart utbytt mot en inbillad världsvanhet. Men det tror jag också är preskriberat nu. Jag vet att det är en text jag ska få leva med, att jag har lagt ner ett kort som ska ligga och att jag satt mycket trovärdighet på spel.

Men jag känner att det är nu det händer. Det är nu texten är tvungen att skrivas.

När jag för första gången blir intresserad av popmusik på riktigt är det med avundsjuka och ett visst mått av bitterhet över att ha fötts i fel tid som jag tittar tillbaka på band som Ratata och Lustans Lakejer. Knäckt över att vi inte har en levande bandflora av det slaget i Sverige.

Det här är 1995 och jag hinner väl inte mer än tänka den tanken förrän band som Kent, Yvonne och bob hund dyker upp och egentligen skapar precis det jag är ute efter.

Men jag står nog lite för nära för att förstå det. Och jag är nog lite för ung.

En av anledningarna till att jag åker hem från Malmö med den här brinnande känslan inom mig är att jag känner på mig att det är på gång, att något stort ligger och jäser bakom hörnet.

I maj 2002 släpper The Embassy sjuan ”It never entered my mind”, en poppärla som lyser klart som en sol i zenit över balearerna. Det är en låt som kokar ner så många av de musikaliska referenser som man drömmer om att få höra en blandning mellan, till en estetiskt perfekt reduktion.

Latinamerika, syntstråkar, New Order, cut-and-paste. Med albumet ”Futile crimes” som följer är det uppenbart att The Embassy ska bli något. Man vet bara inte riktigt vad.

En annan indiehit den sommaren är Frankes ”Aldrig förstå”. Liksom The Embassy kommer de från Göteborg men till skillnad från dem finns det inget vackert, vänt eller varsamt i deras musik.

Franke är unga och otåliga. De skaver och slår genom rundgången och lånar The Jesus & Mary Chains ”Never understand” med lika stort hjärta som Håkan Hellström lånar från Morrissey. Att de till skillnad från honom aldrig ska stå på Skansen och sjunga visor för det semestrande svenska folket är uppenbart direkt.

Men när juli är som varmast känns det som att det inte finns några gränser för vilken betydelse Franke kan få för frustrerad indieungdom i Isola-städer.

Franke

The Embassy, Franke och The Radio Dept. bildar en triangel där de olika spetsarna är långt ifrån varandra men ändå del av samma figur. De känns som en helhet, som att de kompletterar varandra ungefär som Ratata, Lustans Lakejer och Reeperbahn hade gjort på Stranded Rekords.

Franke är förbannade och skramliga. The Embassy är stilsäkra och medvetna. The Radio Dept. är vemodiga och vackra. Gemensamt för alla tre är den rastlösa attityden, missnöjet med sakernas tillstånd och den kompromisslösa hållningen till vad de anser är facit.

Dessutom sitter de alla på en potential som få andra band som dyker upp samtidigt ens kommer i närheten av. De experimentella akter som bildas efter det att Pluxus plogat banan är förtjusande på många sätt. Men det är svårt att föreställa sig genombrott för dem som går längre än att vara bakgrundsmusik i en SVT-dokumentär.

The Embassy, Franke och The Radio Dept. är band som föds i samma mylla, som är annorlunda och underbara, som har världen för sina fötter utan att låta som Melody Club, The Sounds, Bad Cash Quartet eller någon av de andra topplistbanden. Men de har inte heller konstmusik- eller proggambitioner som många i den smalare delen av indiefåran.

De får mig att känna att något händer. Och det är en känsla som är värd att stå eller falla för i ett enda granithårt fokus.

Emeralds – Does It Look Like I’m Here?
Det här är Emeralds tveklöst bästa skiva, och precis som Joakim sagt här tidigare så låter det mer 2010 än någon annan skiva. Jag har även lyssnat mycket på gitarristen Mark McGuires många återutgivningar och  hans första ”riktiga” skiva ”Living With Yourself”. Det är nästan löjligt vilka melodier den mannen kan frambringa med en gitarr, må 2011 bli Emeralds år.

Jefre Cantu-Ledesma – Love Is a Stream
Jefre Cantu-Ledesma har gjort den mest lättillgängliga och den tveklöst vackraste ambientshoegazeplatta jag någonsin hört, efter Fennesz ”Endless Summer” i alla fall. Satan så fin!

Oneohtrix Point Never – Returnal
2009 släpptes dubbelburgarsamlingen ”Rifts” och 2010 följde Daniel Lopatin upp med ”Returnal”. Ett bråkigt och kanske lite mer svårtillgängligt syskon till Emeralds ”Does It Look Like I’m Here?” Men precis lika älskvärt.

Erik K Skodvin – Flare
Erik K Skodvin som bland annat utgör halva Deaf Center (som släpper ny skiva i år) har gett ut ett par nattsvarta skivor under namnet Svarte Greiner. 2010 debuterade han under eget namn med ”Flare”, en något ljusare skiva än de han släppt under Svarte Greiner.

Woods – At Echo Lake
För typ fjärde året i rad är de med på listan över de skivor jag lyssnat mest på, vad kan jag säga? Världens finaste folkpopband.

The Radio Dept. – Clinging to a Scheme
Sjukt bra!

Avey Tare – Down There
Jag har följt varje steg Animal Collective och deras medlemmar tagit i sju, åtta år nu, och jag har nog älskat i princip allt, mer eller mindre. Avey verkar ha haft det riktigt jävligt de senaste åren, skilsmässa, en syster som insjunknat i cancer och så vidare. ”Down There” behandlar bland annat detta. En skiva som låter ungefär som jag hade hoppats, all good.

Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Before Today
Det blev inte en skiva som var deppigare än The Cures ”Pornography”, som han vid något tillfälle har sagt. Men det är ändå en alldeles lysande popskiva.

Forest Swords – Dagger Paths
Älskar den här skivan, låter inte som något annat.

Dolphins Into the Future – Ke Ala Ke Kua

Annat bra i år: Stellar OM Source Trilogy Select, Olde English Spelling Bee, Big Troubles, Håkan Hellström, How to Dress Well, Directorsound, Dustin Wong, Demdike Stare-trilogin, Plinth, James Ferraro, Radio People, Goldmund, Seahawks, Viktor Sjöberg, Deerhunter, Salem, Murralin Lane, Seaworthy & Matt Rösner, Katell Keinig, Badly Drawn Boy, Lydia Davis, En Profet, Min Kamp, Roberto Bolaño, One Day, David Shrigley, Letters to Monica, Eric Ericsson, The Trip.

THE NEW IMPROVED HYPOCRISY
”Reallocating property
We engender transformation
We’re not concerned with poverty
Just the rebirth of a nation
No time for hesitation
Not even on occasion

This will be our legacy:
A vengeful population
It’s part of our conspiracy
And our motivation
And who needs integration
When we’ve got isolation?
It’s the rebirth of a nation
The rebirth of a nation

We don’t mind democracy
We have our ways around it
This new improved hypocrisy
Will help us to impound it
An old school education
Will show this generation”

Ladda ned gratis, här.

Warm Hands, Cold Heart from Tatti at Letsmix.com.