Jag stötte på honom nyligen på den utmärkta musiksajten och plattformen Expatriarch. Därför har de senaste dagarna inneburit ett intensivt lyssnande, läsande och letande efter musik och information om denna mångfacetterade herre.

Can ”Khan” Oral, eller Khan som han kallar sig när han ger ut musik i soloformat, har en gedigen bakgrund inom musikskapande – med betoning på elektronisk sådan. Mellan åren 1992–2002 bodde han i New York och hade en skivbutik på Manhattan med elektroniskt utbud samtidigt som han drev etiketten El Turco Loco.

Han gav även ut egen musik under olika alias. I projektet Bizz O.D. gjorde han oborstad techno och uppmärksammades för den hårda dängan »I’m coming out of your speakers«. Andra projekt, som Global Electronic Network, närmade sig mer ambienta territorier och gav ut släpp på etiketten Mille Plateaux.

Efter att ha vistats i Mexico City under en tid flyttade Can Oral till Berlin. Där har han bott och varit verksam sedan 2002 och har utmärkt sig som en av stadens många kreativa och excentriska konstnärer.

Det musikaliska fokuset har dels legat på den skruvade diskoduon Captain Comatose men framför allt på Khan, soloprojeket som varit verksamt sedan mitten av 90-talet. Genom åren har projektet innefattat samarbeten med artister som Diamanda Galas, Kid Kongo Powers och Julee Cruise. Men musiken har hela tiden haft Can Orals säregna och extravaganta karaktär.

De album som Khan har släppt under 2000-talet har alla sin egen ljudvärld och sitt eget narrativa sammanhang. På 1-900-Get-Khan (gavs ut 1999) är musiken sleazig elektronika där Khan intar rollen som en manlig prostituerad med en egen »heta linje«. På 2001 års No Comprendo går han åt ett mer »rockigt« håll och blandar upp beatsen med gitarrer, trummor och en rad gästvokalister som färgar låtarna (alla från Jon Spencer till Hanin Elias). Och på skivan Who never rests (2007) gör Khan funkig och korkad elektronisk pop och framträder som en smäktande sångare iförd kaninöron.

Khans format är gränsöverskridande. Därför är det inte konstigt att senaste albumet The Enlightenment Machine som släpptes i april är en i många stycken ny riktning i hans musik.

Titeln är inspirerad av författaren Brion Gysins »dreamachine«, ett roterande instrument som producerade ett stroboskopiskt ljus från en glödlampa för att stimulera betraktarna och få dem att hamna i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn.

Musiken är både pulserande och mörk. Khan har sagt att han lyssnat mycket på dubreggae som African Head Charge inför albumet. Men även The Pop Groups experimentella anda märks. Låtarna bubblar och gungar av bas, sporadiska slagverk och udda ljud. New York-cellisten Julia Kent breddar soundet med eftertänksamma stråkar.

Här finns även ett allvar som genomsyrar låtarna. The Enlightenment Machine övergår aldrig i tempoökningar eller dansant yvighet. Den håller sig på en lugn nivå – mellan skärpa och dåsighet om man så vill – och målar upp en musik som är både dekadent och vemodig. Det är musik som vill utforska det främmande. Det dolda och lockande.

Och liksom en del av Khans tidigare album så har musiken en teatral sida som känns genuin. Den blir aldrig ett maner utan det utlevande är förankrat i hela Khans person. Kanske beror det på att Can Oral behärskar fler konstformer förutom musik. Under senare år har han arbetat med en opera med Stereo Total, varit involverad i en teaterproduktion och haft utställningar i Berlin. Han rör sig mellan gestaltningsformer och sammanhang.

Musiken blir ett av de uttryck som Can Oral använder för att ge sin bild av var den moderna människan befinner sig någonstans. Det är The Enlightenment Machine ett strålande exempel på.

På tal om Expatriarch. Den Berlinbaserade sajten har även en utmärkt radioshow som sänds första tisdagen i varje månad. I senaste programmet finns en hel drös med bra musik med bland andra Crime, Fatima Al Qadiri, tUnE-yArDs, The Julie Ruin, Trust och Hercules & Love Affair, samt ett par intervjuer. Lyssna här.

Khans hemsida och skivbolaget I’m single records som han grundat.

Klippet är borttaget på grund av upphovsrättsliga skäl, men Kevin valde ut den här i stället:

2. Lonely Clouds – Sounds of Japan
”Lonely clouds” är ett exklusivt mixtape med vintagemusik från Japan som finns att ladda ned gratis här. Mixen innehåller folk, jazz, psychpop och så vidare men den rådande stämningen är en djupblå ensamhet. Det är ett perfekt soundtrack för alla ensliga själar och består av ett par otroligt vackra framföranden.

Medverkar gör bland andra Meiko Kaji, Morita Doji, Haki Yamasaki, Maki Asakawa och Kimiko Kasai. Det fantastiska omslaget är gjort av Per-Christian Hille.

Och här kommer ett smakprov på innehållet:

http://www.youtube.com/watch?v=7H5555py7OA

3. What A Life! – The Story of the Light Blues
Ett särskilt mixtape – What A Life! – The Story of the Light Blues, finns här som en hyllning till uruguayansk popmusik. Mixtapen och den medföljande bookleten (en Your Heart Out-version finns här), spårar utvecklingen från de tidiga stilarna till framväxten av ett unikt uruguayanskt sound där nya pop- och rockinfluenser blandades med lokala, mer traditionella rytmer som truminstrumentet candombe.

När 70-talet vecklades ut krossades periodens optimism och idealism av en militärkupp och rockmusik förbjöds. Ändå hittade man nya sätt att uttrycka sig musikaliskt trots förtryck och censur. Och mycket av resultaten framfördes lika vackert som en frispark av Forlán.

Mixtapen och bookleten är en hyllning till människorna som gjorde denna enastående musik. Som bonus kommer här en sång som inte är med på mixtapen men som hänvisas till i texten.

Tack till Per-Christian Hille för ännu ett vackert omslag.

4. Popi Asteriadi – Apopse gia sena

http://www.youtube.com/watch?v=rcHO27B5Oqg

5. Nourredine Staifi – Ya Salah

http://www.youtube.com/watch?v=mUEHwgfjYAI&feature=player_embedded

6. Yodit Haile (old Eritrean song)

7. Ernesto Djédjé – Tizéré

8. Marimanga – Njazi Bytyqi

9. Lovers And Technology
”Lovers and technology” är en mixtape med låtar från Mad Professor och hans Ariwa-etiketts arkiv, som går att ladda ned gratis här. Det är ett väldigt personligt urval och därför inte nödvändigtvis representativt. Men om du händelsevis inte är en auktoritet inom UK-reggaescenen från 80- och 90-talet så kan förhoppningsvis dessa låtar inspirera dig att börja samla på Ariwas häpnadsväckande gärningar.

Your Heart Out-projekten har täckt en mängd olika områden under 2010, så det känns passande att avsluta året nära hemmet. Många av dessa låtar ska ha spelats in i Mad Professors studio, inte långt ifrån platsen där mina föräldrar gifte sig för länge sedan. Kyrkan och studion är borta sedan länge, men musiken är i allra högsta grad levande så låt oss fira den. Naturligtvis finns det en speciell Your Heart Out-version av ”Lovers and technology” att ladda ned (och skriva ut) gratis här.

10. The Scream Of My Heartbeat – collected
En sammanställning över The Scream of my heartbeat-projektet finns att ladda ned här. Serien utgick ifrån återkomsten av The Pop Group, vilket resulterade i en utforskning av vilken effekt som deras musik och artiklarna om dem hade på mig för en lång tid sedan. Och om du laddar ned den här versionen av YHO så får du också en svåråtkomlig och fantastisk livespelning med The Pop Group från augusti 1978. Den låter inte som någonting annat på jorden.

Kevin Pearce har bloggarna Anywhere Else But Here Today… och Your Heart Out.