Goswell är djupt engagerad i de här barnens rättigheter,men inläggen på bloggen – som kunde gälla lamppyssel på hembygdsgården, trädgårdsarbete eller olika välgörenhetsprojekt – var alltid så älskvärt lågmälda och ljusa i tonen. Endast i en bisats nämnde hon sitt förflutna som sångerska i Slowdive. Nu möts vi av budskapet »busy rehearsing« på hennes blogg.

För Slowdive är tillbaka. Herregud, vi tar det en gång till: Slowdive är tillbaka. Det har gått några veckor sedan tillkännagivandet och inte för en sekund har jag kunnat släppa tanken på det. Biljetterna till deras återföringskonsert i London i maj tog slut på en halvminut. Mina försvann någonstans när det var dags att betala, men det kommer fler datum.

Slowdive är det bästa band jag aldrig har sett live. De bästa spelningarna jag har hört är alla Slowdive-bootlegs som jag aldrig har kunnat sluta lyssna på. Den nedklippta livekonserten som P3 sände 1992; svensk radiohistorias tjugofem mest omvälvande minuter? För mig, utan tvivel. Den ljudrymden hade inget annat band varit i närheten av.

Gruppen släppte sin första självbetitlade EP 1990 när medlemmarna var 19 år gamla. Neil Halstead. Rachel Goswell. Christian Savill. Nick Chaplin. Simon Scott. Magiska namn. Responsen var inledningsvis hygglig, till och med i pressen. Den följdes snart upp med Morningrise och Holding Our Breath. Ett halvår, tre tolvor, samtliga solklara tiopoängare. Så unga och redan i besittning av en perfekt känsla för ljuds sammansättning.

»Avalyn 1«, »Shine«, »Losing Today« rusar i ilfart rätt in i hjärtat. Det var tacksamt att bunta ihop Slowdive med ett gäng generationskamrater med långa luggar och ett golv fullt av effektpedaler trots att det egentligen bara var Ride som hade liknande musikaliska ambitioner och kvaliteter. Ride, som jag förvisso älskar nästan lika högt som Slowdive, var till slut dock de som blev pressens gunstlingar.

I ärlighetens namn var de i grunden mer av ett klassiskt popband. Sådana som skrev riktiga melodier. Slowdives dragning åt eteriska, katedralstora delayutflykter var för abstrakta för kritikerkåren att greppa. Det resulterade snart i att de angreps från alla håll. Skivorna sågades, deras uppträdanden hånades och Manic Street Preachers menade att de var värre än Hitler.

Kvar satt vi som älskade dem och förstod ingenting av omvärldens reaktioner. Det här bandet var ju soundtracket till all mödosamt förvärvad hjärta och smärta, för mig var de den största musikaliska förälskelsen sen, well, The Cure. Och de flesta av mina vänner höll, i viss utsträckning, faktiskt med.

Debutalbumet Just For A Day är rakt igenom perfekt och samtidigt ett av de mest konsekventa album som gjorts. Det var helt omöjligt att begripa hur de kunde frammana den ljudvärlden bara med gitarrer, bas och trumma. My Bloody Valentine hyllades, med rätta, för sin Loveless men där handlade det mer om ett massivt dån, en ljudattack som ändå kunde härledas till rockmusiken – vilket förstås var förklaringen till att de gick hem hos kritikerna.

Slowdive arbetade med finare redskap och tycktes mer intresserade av att skicka ut ljuden i rymden än att slänga dem rätt mot oss. Från debutalbumets inledande låt »Spanish Air«, en svävande galaktisk folksång, över hjärtskärande »Waves (»you’re knocking on the door I closed today«)«, till avslutande reverborgien i »Primal« är det här ett fullödigt mästerverk av fem 20-åringar.

Redan här var det lättare att se släktskapet med technonamn som Seefeel än måttligt intressanta rockband förklädda till shoegazers (läs Telescopes, Swervedriver).

Givetvis var Brian Eno en referens och han bjöds in till bandets andra album, deras mest älskade – Souvlaki. Det är en bitterljuv skiva, med djupa personliga konnotationer. Jag minns att jag fick hem den samma dag som en klasskompis begravdes efter tragisk olycka. Jag minns för evigt hennes mamma där jämte kistan, hur jag kämpade för att hålla tårarna tillbaka och misslyckades. Hur det i sorgen ändå kändes rätt att spela Souvlaki om och om igen när jag till slut kom hem den dagen.

Slowdive går en svår balansgång med ljudbilden på albumet. »Alison« och »40 Days« låter nästan som ett lite mer noggrant och eftertänksamt Jesus And Mary Chain, medan »Souvlaki Space Station« är rena effektbadet. Smärtsamt vackra »Dagger« visade sig vara en tveeggad dolk, då den fick tjäna som språngbräda för Neil Halsteads singer-songwriter-aspirationer och i förlängningen ledde till förspillda år med intetsägande Mojave 3.

Det var här, efter Souvlaki, som jag skulle ha sett Slowdive live i Göteborg. Men jag hade inte åldern inne. Det var 18-årsgräns, jag var 17 år och ringde och tiggde om att de skulle göra ett undantag för mig och min 16-åriga vän, men nej.

Souvlaki borde naturligtvis ha lett till ett kommersiellt genombrott men pressen ströp skivan och fortsatte att efterlysa pang på rödbetan-poprock och de fick ju snart sitt Oasis. Flera generationers ölhävare kunde nu förenas i villfarelsen att de hade bra musiksmak. Slowdive styrde istället längst ut i periferin med den stämningsmättade technon på 5 EP.

Om Slowdive hade varit ett konventionellt indieband skulle utvecklingen kanske ha setts som oväntad, men det var ytterst få som överhuvudtaget brydde sig om dem. I själva verket var det nya spåret helt logiskt. Mina technovänner respekterade inga band med rocksättning, förutom Slowdive, som de alltid tyckte var musikaliskt intressanta och nytänkande. »In Mind« är en förkrossande låt, en ambientbombmatta rullas ut under Rachels överjordiska sång i en totalt orädd brytning med det förflutna.

Väl framme vid Pygmalion började det knaka i fogarna, både band och musik föll sakta sönder. Det är en extremt långsam skiva, ljudet av ett skivkontrakt som rivs mitt itu. Samtidigt är det förmodligen den modigaste skivan som Creation någonsin släppte. Jag gick i månader och fantiserade om hur den skulle låta, men kom aldrig riktigt i närheten. Den var bara väsenskild från allt annat.

På min gamla blogg (som hette slowdivejocke, incidentally) brukade jag nämna den i samband med Talk Talks lika kommersiellt omöjliga och mästerliga skiva Laughing Stock, en jämförelse man ser allt oftare i dag. I spåret »J’s Heaven« låter Slowdive musiken vittra ihop till flagor, så här i efterhand tänker jag på William Basinkis Disintegration Loops, en fyra timmar lång studie i sönderfall. Det här är förstås inte lika extremt, men Pygmalion skiljer sig på alla punkter från föregångarna.

Den kan kännas skissartad, isolerad, på samma gång skör och ogenomtränglig. Men det är fantastisk, djupt egensinnig musik. Lyssna exempelvis på »Rutti«, »Crazy For You« eller »Blue Skied An’ Clear«. Och givetvis fick den bottenbetyg i musiktidningen SA.

Slowdive är ett av de tre-fyra viktigaste banden i mitt liv. De var antitesen till Exile On Main Street. Det krävdes inte ens något kontextuellt prålverk, det var bara att dyka ner i en musik som var rikare, rymligare, vackrare än allt annat. Total själslig kompatibilitet. Slowdive öppnade upp en helt ny ljudvärld och blev, om inte inkörsporten, så åtminstone bryggan över till ambient och konstmusik.

Ni ska veta att jag tog alla sågningar personligt och jag har inte glömt. När återföreningen blev officiell fick det en makalös respons. Pendeln har förvisso svängt sedan 1995. Slowdive har sedan länge tilldelats en helt ny status och omvärderats på flera håll. Ändå var det så oerhört skönt att bevittna all kärlek de möttes med. Det var en demokratisk seger, dels för oss som alltid har haft rätt om dem, men även för alla nytillkomna lyssnare.

Det är alltid vackert när det goda tillåts vinna. Slowdive är i dag hjältar för en helt ny generation musiker. Rafael Anton Irisarri, som jag tycker är samtidens främsta musiker, dyrkar Slowdive och det hörs, inte minst på The Sight Below-skivorna. Slowdives diskografi är helt unik, så till vida att den inte innehåller något som helst dödkött. Precis allt är fantastiskt bra, det mesta är helt enastående.

Även allt outgivet material som har sipprat ut under årens lopp är rent magiskt. Det skrotade soundtracket I Am The Elephant, U Are The Mouse, ovanliga livenummer som »Bleed« och »Silver Screen«, Pygmalion-demon »Yesterday«… Fenomenala saker.

Engelsk indie från början av 90-talet har inte alltid åldrats med den äran. Men Slowdive står helt opåverkade av tidens tand. Om möjligt låter skivorna ännu bättre i dag. Deras ljudvärld ter sig, med facit i hand, än mer unik. Under musikåret 2014 kommer inget att vara viktigare än att få se Slowdive live.

Så går Aftonbladets Markus Larsson ut med ett nytt lågvattenmärke som helt enkelt jagar ut mig från en i grunden rätt behaglig exil, fjärran från penn- och tuppfäktande. Han recenserar The Cure på årets Hultsfredsfestival i en föraktfull ton, rabblar sömngångaraktigt de vanliga söndernötta fraserna om gravstenar och doom och gloom, påstår sig sakna dynamik och refererar till Simon Gallup som ”den punkiga basisten som struttar omkring och vickar på häcken och poserar som om han uppträdde med Green Day”.

Han vill uppenbarligen landa i någon sorts fryntlig Per Bjurmansk wit, men framstår mest som en hopplös föredetting till punchdrunk boxare som låtsas ha glömt namnet på sin motståndare. Respektlöshet kan vara ett mycket bra stilgrepp, här blir det bara genant å avsändarens vägnar. Simon Gallup satte the goddam mould för postpunkbasen för mer än 30 år sedan.

Tycker han kan förtjäna mer än att avfärdas lite dumflabbigt i en bisats så där.

Det som fascinerar mest med recensionen är annars Larssons svepskäl till sågningen: bristen på dynamik. Han ska kanske rentav ha en eloge för att han inte nöjer sig med standardorden som annars överlämnas med The Cure-ackrediteringen: ”begravning, svart, domedagsdrön, gravsten” (jo, han bockade visst av dem också).

För tydlighetens skull: The Cure har bytt ljudbild efter varje album, prövat så många olika stilar att de närmast borde diagnosticeras med multipel personlighetsstörning. Ändå sågar belackarna dem alltid utifrån samma endimensionella mall. Det är nästan rörande i all sin vanemässiga tafatthet.

”Akut brist på dynamik” – under en konsert som innehåller oväntat många spår från underskattade indiepopskivan ”Wish”, fyra-fem av 80-talets största popsinglar, lite dis från ”Seventeen seconds”, ”Bananafishbones”(!), ”Dressing up”, österländska mystiken i ”If only tonight we could sleep”, en dos ”Disintegration”, ”Just one kiss” (som de har spelat nu i sommar för första gången) och så – ”The top”.

Jag kan försäkra er att den där berg- och dalbanan inte levereras som en jämntjock gröt.

Jag har sett The Cure göra sega, utdragna spelningar. Det här är inte en av dem. Faktum är att jag aldrig har sett dem göra en roligare, mer spontant bubblande spelning. Och då har jag ändå följt dem som liveband i 20 år. Man har förstås rätt att tycka som man vill. Men man gör ett väldigt dåligt jobb som rockkritiker om man inte med ett ord påtalar det ganska oerhörda med bandets låtval den här kvällen. Eller den omisskännliga spelglädjen, den så påtagliga kärleken mellan publik och band.

När de lagom intresserade i publikhavet faller av står vi som har The Cure att tacka för så jävla mycket hopp mitt i all förtvivlan kvar och väntar oss några avslutande hits. Det är då de går in och spelar ”The top” för första gången sen 1984 och det är oförglömligt. ”The top”, The Cures psykedeliska mästerverk, smörgåsbord för alla drömtydare, ett osannolikt album med ett titelspår som jag håller som ett av bandets allra största stunder.

Ska jag dra till med versaler? Förstår ni modet att pröva den halv tre på natten på en festival?

”It’s Jesus brilliant
You used to laugh
Walking these gorgeous blocks
This top is the place
Where nobody goes
You just imagine
You just imagine it all.”

Jag åker till Hultsfred för en kul stund, gravallvaret är avklarat i och med The Cures Reflectionsspelning på Royal Albert Hall i fjol. Nu är det öl och träffa kompisar och trätobröder från förr (hej, förresten, det var super att träffa er!). Jag har aldrig haft roligare under en konsert.

Robert Smith själv kallar den redan ”oförglömlig”, jag har läst otaliga lyriska hyllningar, men man vill liksom fylla på ännu mer. The Cure, så enormt generösa. De spelar i två timmar och fyrtiofem minuter, tvingas bokstavligen av scenen under soluppgången. Jag är så fruktansvärt glad att jag åkte dit.

Så här avslutar Aftonbladets recensent:

”Hörde jag en gravsten snarka? Jag tror det.”

Bra och kreativt där, Larsson.