Följaktligen har de en publik som består av välartade män som nått en, ska vi säga, mogen ålder. Debaser Medis i Stockholm var i fredags kväll därför fyllt med män med begynnande eller fullbordad flint, hornbågade glasögon, prydliga skjortor, femdagarsskägg och trivselvikt. De ser samtliga ut att kunna rockhistorien på sina fem fingrar och ha kompletta samlingar av herrmagasinen Mojo och Uncut som sänglitteratur. Tjejer, kvinnor? Kanske två på tio. Synd, men knappast oväntat.

Men samtidigt som varken publiken eller Teenage Fanclubs musik kan beskrivas som ”sexig” är det ju en av musikens absolut viktigaste funktioner att få lyssnaren att känna sig lite snyggare, lite coolare, lite gladare – eller med ett ord: upplyft. Det gäller i högsta grad även den här kvällen, då Fannies framför ett tjugotal låtar från 1991 års ”Bandwagonesque” fram till årets ”Shadows”. För allt – i princip varje låt – låter toppen, inget faller ur ramen. Teenage Fanclub är ju ett av ytterst få band från nittiotalet som åldrats väl och dessutom gör lika stark musik idag som då. Live bjuder de inte på några större överraskningar, det låter ungefär som på skiva och de är inte några scenpersonligheter direkt. Ändå står man där i publiken som ett barn på julafton och myser mest hela tiden. Responsen är varm, innerlig.

Urvalet av låtar kan man inte heller ha några större invändningar mot. Personligen blir jag extra glad åt en lite obskyr låt som ”Did I say” som spelas på begäran av några finnar i publiken som följt med dem från Helsingfors. När de ska spela sitt tredje extranummer säger Norman Blake försynt att det här är absolut sista låten: ”I’m sure you all wanna go clubbing now”. Publiken tittar oförstående på varandra: ”Klubba, vi?” Nej, den tiden i livet är nog över för de flesta här (om det nu någonsin funnits en sån tid). Men vi kommer alla somna med ett leende på läpparna den här kvällen.

Det finns inte många band jag ärligt kan säga att jag älskar förbehållslöst och oupphörligen – Teenage Fanclub är ett av dem. Aldrig dåliga, alltid med hjärtat på rätta stället och en välsignad popmelodi i bakfickan. Under hela nittiotalet stod de liksom lite vid sidan om i britpopens England medan det ena numera bortglömda bandet efter det andra upphöjdes till skyarna. Fannies var lite för snälla för tonåringarna, lite för anonyma för media, lite för otrendiga för musikkritikerna – men de fortsatte göra sin grej, överlevde nittiotalet och idag är det uppenbart att de var bäst i klassen. 31 maj är de snart tillbaka med nytt album, ”Shadows”, det första sedan 2005 års ”Man-made”. Smakprovet ”Baby Lee” är klassisk Teenage Fanclub-pop med lätt igenkänningsbara sångharmonier och ackordföljder, bedårande mjuk utan att bli inställsam. Det känns som man har hört det förut, men när det handlar om Fannies kunde jag inte bry mig mindre.

Våren tvekar fortfarande här i Stockholm, men ”Baby Lee” borde få de sista snödrivorna att smälta bort för gott. Lyssna här.