POLIS OCH TJUV

»Oavsett vem du har att göra med

Staten
Maffian
Föräldrar
Chefer
Hallickar
Snuten
Män

Är beskyddets pris hög

Det handlar alltid om underkastelse
Det handlar alltid om anpassning
Det handlar alltid om beroende

Det handlar alltid om att stå ut
Med beskyddarens regler«

Mix: Rektor Selektor – Polis och tjuv
1. »No More« – Rhauder & Paul St. Hilaire
2. »M06b (Edit)« – Maurizio
3. »Rock Only Berlin« – Flashmob
4. »What We Know (Motor City Drum Ensemble Remix)« – Midland
5. »Valentine’s Groove« – KiNK
6. »Jala (Markus Homm Remix)« – Gorge
7. »Longevity (Camea Remix)« – La Fleur
8. »Transient« – Mr. G
9. »Agenou« – Traumer
10. »Be Here« – Duke Dumont
11. »Houze (Deetron Extended Remix)« – Honey Dijon ft Seven Davis Jr
12. »That Beat« – DJ T. & Kevin Knapp
13. »Trouble At The Séance (Kölsch Remix)« – Damian Lazarus & The Ancient Moons
14. »Like It or Not (Joris Voorn Remix)« – Bob Moses
15. »New Life« – Dennis Cruz
16. »Gravity Check« – Darius Syrossian & Doorly
17. »Meteora« – Moonwalk
18. »Rain« – Anja Schneider

La production de l’espace

»Staden

Produkt av makt
Kontroll
Dominans

Staden

En plats
För tankar
För handlingar

Nya tankar
Nya handlingar
Skapar en ny stad

En ny stad
Skapar nya tankar
Skapar nya handlingar
Skapat nytt liv«

Mix: La production de l’espace

1. »It’s Just (House of Dupree)« – Leon Vynehall
2. »9 Years (DJ Koze Remix)« – Roman Flugel
3. »Even 11« – Margaret Dygas
4. »Circular Thing (Kiki Remix)« – Krankbrother
5. »Urban Animal (Dixon Dub Mix)« – Claude VonStroke
6. »Higher Level (Bicep Remix)« – Isaac Tichauer
7. »Saturday Night« – Echonomist 122.0 (98.4%)
8. »Old Roots« – Hector Couto
9. »Like This (Sante Remix)« – Hector Couto
10. »Beetham Tower« – Darius Syrossian
11. »Back to Truth« – Darius Syrossian
12. »Mama Junk« – Stephane Ghenacia
13. »Acid (Leftwing & Kody Remix)« – Solardo
14. »Keep Moving« – Leftwing & Kody
15. »Movin’« – Prok & Fitch
16. »Music« – Floorplan
17. »Lightsdown« – Deep’a & Biri
18. »Nighthawk (Dosem Remix)« – Mat.Joe
19. »Don’t Leave (Dubspeeka Broken Speaker Remix)« – Uakoz & Alex Lentini

Bas till din överbyggnad

»Verkligheten
Är sådant som inte försvinner

För att du slutar tro på det
När du slutar tro
Oavsett om du tror«

MIX: BAS TILL DIN ÖVERBYGGNAD

1. »Classroom« – Traumer
2. »We Mix At Six (Isolee Mix)« – Dave DK
3. »Bricks Down (Kenlou Rubber Dubb)« – Kenny Dope & Robert Owens
4. »Pop Culture (Joris Voorn mix) DJ Dozia« – DJ Dozia
5. »Falling (Robag’s uppa baash mix)« – Cubicolor ft Tim Digby-Bell
6. »Tribeland« – Gruuve
7. »Soak It Feat. Andre Lodemann mix)« – Hyenah ft Nonku
8. »Parental Advisory« – Hector Couto
9. »Lady (Kerri ’Kaoz’ Chandler Remix)« – Citizenn ft feat. Aisha
10. »Low Frequencies (Wehbba Remix)« – Richie Santana, Chus & Ceballos,
11. »Dancing In Outer Space (The Revenge Rework)« – Atmosfear
12. »Techno Disco (KiNK mix)« – Kerrier District
13. »Future Funk« – Benga
14. »I Exhale (DJ Koze mix)« – Underworld
15. »Growler« – Pig&Dan
16. »The Rolls (Funk D’Void remix)« – Martin Eyerer
17. »Fratello (Dubfire remix)« – Joseph Capriati
18. »So What (Loco & Jam Remix)« – Carl Craig & Green Velvet
19. »Perfect Execution« – Loco & Jam

Radiance and Submission och The Colours Of Life rör sig inom samma böljande ljudlandskap, angränsande till det vi lite slarvigt kallar för balearica. Men det är verk att förlora sig i, som tar tid att tränga igenom. Särskilt The Colours Of Life, som släpptes på utmärkta etiketten 1080p, har funnits med mig som ett ständigt närvarande ljudspår det senaste halvåret.

Det är också vad som gör tanken på Michael Silvers arbetstakt där hemma i Montreal så svindlande. Att kränga ut två album av djupt introspektiv musik uppbyggda kring långsam harmonisk rytmik och repetitiva mönster är ju enligt konstens regler inget man gör sådär i en handvändning.

– Det blev så av en slump. Jag hade jobbat med Radiance and Submission ett tag och pratat med flera olika bolag om en eventuell release. Till slut bestämde jag mig för Driftless Recordings, men eftersom albumet gavs ut på vinyl tog arbetet lite längre tid än vanligt.

– Under tiden skickade jag The Colours Of Life till Richard MacFarlane på 1080p. Och han gillade verkligen det. Eftersom 1080p är ett kassettbolag kunde de få ut albumet riktigt snabbt, på ett par veckor eller så. Och båda etiketterna var lugna med att albumen kom ut samtidigt.

De skapades alltså inte under samma tidsperiod?
– Nej, The Colours Of Life skrev jag mycket tidigare, tidigt 2011 typ. Planen var att släppa skivan på ett helt annat bolag faktiskt. Albumet skulle vara ett samarbete med andra artister från hela världen men allting föll ihop under planeringsprocessen, mest på grund av upphovsrättsliga skäl. Men jag hade kvar musiken och visste liksom inte vad jag skulle göra av allt. Så jag skickade albumet till 1080p på ren chans. Och Radiance and Submission skapades samtidigt som min förra fullängdare Outside kom ut 2013.

Albumen känns ändå sammanlänkade.
– Ja, jag tror det delvis beror på att jag föll djupare och djupare in i new age-världen. På The Colours Of Life finns det här lekfullt poppiga och tropiska soundet. Radiance and Submission har ett mer dämpat uttryck och vilar på ett gitarrsound. Så på olika sätt visar de utvecklingen när jag utforskade hela new age-estetiken.

För det är också grejen med CFCF. Musiken handlar bara till hälften om just musik. Resten är estetik.

Michael Silvers främsta utmaning som artist är att utmana en rådande smakordning. Din och min. I hans värld har har Naxos billigaste yoga- och qigong-samlingar alltid varit lika inflytelserika, lika viktiga som någonsin Juan Atkins.

CFCF har på allvar fått mig att gå in för namn som Don Slepian, PC Davidoff och Judith Tripp. Artister som jag inte ens visste att de existerade för bara ett par månader sedan.

Stor musik har som bekant alltid en benägenhet att öppna nya dörrar.

Hur blev du inspirerad av new agemusik?
– Det var något som skedde gradvis. Jag har alltid varit lockad av musik som handlat om stämning. När jag var 13-14 år upptäckte jag DJ Shadows Endtroducing och den öppnade en helt ny värld för mig. Han presenterade allting på ett sätt som var eftertänksamt men ändå stämningsfullt. Samtidigt som jag föll hårt för musiken började jag utforska samplingsmusik och mycket var obskyr progg, ambient, modern klassisk musik, funk och andra grejer.

– Och tack vare att mycket musik är tillgänglig via internet slipper jag få astmaattacker av att leta skivor på dammiga skivbörsar. Jag har möjlighet att upptäcka sådan musik som förbisetts på grund av att det funnits många negativa föreställningar kring den.

– Efter ett tag blir man mer bekväm med ljud som först känns daterade och kitschiga just eftersom de varit omoderna så länge. Genom mer och mer exponering av den här musiken har jag fått en genuin förkärlek till new age-estetiken. Under arbetet med The Colours Of Life förlorade jag mig helt i den sortens musik. Jag ville att albumet skulle låta som något som kunde släppts under 1980-talet. Samtidigt tror jag att jag har svårt att inte låta annat än uppriktig i min musik, jag kan inte skapa musik som är superironisk. Det hade känts oärligt mot lyssnaren.

– Ser jag tillbaka på mitt första album tror jag att mycket handlade om att bara leka runt med musik som jag älskade. Jag försökte inte se det som något att skratta åt utan något att vårda. Jag tror att all musik har möjligheten att bli inflytelserik men mycket konst tenderar att bli åsidosatt på grund av trender och grejer.

Var du någonsin rädd själv över hur albumen skulle bli mottagna?
– Jag var inte orolig när det gällde The Colours Of Life för kitschfaktorn är en del av hela grejen och jag försöker skygga bort från det. Samtidigt försöker jag inte övertyga lyssnaren att allt är ett stort skämt.

– När det gäller Radiance and Submission så var ambitionen inte medvetet kitschig. Men eftersom den låter som en blandning av new age och jazz så var det mer kitsch än vad jag först trodde. Jag har sett reaktioner från människor som tycker att det är helt galet att gå långt in i något så mjukt.

Är det också en av dina ambitioner, att öppna nya musikaliska världar för lyssnaren?
– Absolut. Jag hoppas att jag kan bryta ner lyssnarnas smakbarriärer och få dem att se att det finns plats för musik som inte nödvändigtvis anses vara hipp eller nydanande. Jag tror att folk tenderar att ha tunnelseende gentemot musik som inte har lyfts fram i den musikaliska kanonen redan.

– 1080p har en väldigt intressant inriktning eftersom musiken pendlar mellan new agemusik, hård techno och allt däremellan. Det känns som ett bolag där allt är tillåtet. Inget görs som ett sätt för att försöka vara cool. Jag gillar verkligen estetiken som Richard skapat och det verkar passa väldigt naturligt med det jag vill göra.

Hur skulle du beskriva den elektroniska musikscenen i Kanada för tillfället?
– Det är ju på sätt och vis ett enormt land men det känns verkligen som att många olika intressanta artister och producenter sluter upp tillsammans nu. Mycket är centrerat till Vancouver där attityden generellt är väldigt avslappnad. Men det känns lite som att den stämningen sipprat över till andra städer i Kanada också som Toronto, Montreal och Calgary. Det finns många unga artister som bara skapar musik för sig själva och sina vänner, och mycket av det är makalöst bra. Mycket av det som görs skapas av ren lust till musiken, snarare än att det dikteras av de traditionella house, techno- eller rocknarrativen.

Skulle du säga att många delar samma musikaliska ideal som du?
– Ja men jag tror att alla har olika tillvägagångssätt. Tittar man på artisterna som ligger på 1080p så hörs någon slags gemenskap mellan oss, även om man ser till musik som är mer technoorienterad. Ta bara Ramzis Houti Kush, Saffrons två album eller Neu Balances Rubber Sole – även om musiken har trummaskiner som går i 130 BPM finns där en långsam och nästan meditativ stämning över melodier och harmonier.

– Å andra sidan är ett av 1080p:s senaste släpp, 12 Hours FULL RELAXATION av I Am Just A Pupil, ett fulländat new age-verk. Där finns det ett väldigt stort släktskap till det jag sysslar med.

Vad inspirerar dig utöver musik?
– Ofta kan det vara en film som jag just sett, typ en särskild scen som jag vill tonsätta. Om jag ser en film som utspelar sig i en vacker miljö och har en viss stämning försöker jag fånga den känslan men ändå tillföra något eget. Det blir en sammansmältning av bild, rörelse och färg.

Har du någon ambition att göra ett filmsoundtrack?
– Absolut, jag har lekt med tanken länge och det är definitivt något som jag skulle vilja göra i framtiden. Jag har redan provat på lite med att ljudsätta en del kortfilmer som kompisar till mig gjort. Men jag vill gå hela vägen någon gång.

/

I slutet av året planerar CFCF att släppa en tolva ”bestående av mer dansorienterad musik”, liksom ett nytt album som kommer runt nyår på det Uruguay-baserade bolaget International Feel.

Hunee – Hunch Music (album)

Time Wept: Vocal Recordings From The Levant, 1906-1925 (samling)

RAMZI – Houti Kush (kassett)

Retch – Finesse The World (album)

 Moon Wheel – Okänt Land (kassett)

Carl & Carol Jacobs – Robot Jam (tolva)

 Little Howlin’ Wolf – Cool Truth (återutgivning)

Motion Sickness of Time Travel – Weeks (kassett)

 Jahiliyya Fields – Chance Life (album)

Pekka Airaksinen – Buddhas Of Golden Light (återutgivning)

Mix: Techno

1. Blawan – »Talatone«
2. Blawan – »Fentanyl«
3. Steve Bicknell – »Odyssey #1«
4. Post Scriptum – »Human Timescales«
5. Also – »Raves«
6. Jamie XX – »Seesaw«
7. ESS – »Come«
8. Mickey Pearce – »Wam Barzz«
9. Nicolas Jaar – »No One Is Looking At U«
10. Pinch & Mumdance – »Big Slug ft. Riko Dan«

Att lyssna på Paula Temple väcker bilder av en stor järnkula som svingas mot bräckliga tegelfasader i en gammal fabriksbyggnad som ska rivas. Det är musik som är frigörande, i både tanken och kroppen.

Paula Temple, ursprungligen från Preston i England och numera baserad i Berlin, började producera elektronisk musik runt år 2000. Hon skickade några låtar till den brittiska technomakaren Chris McCormack. Han gillade dem så mycket att han gav ut dem på sitt bolag Materials och EP:n The Speck of the Future såg dagens ljus. Ryktet om musiken spred sig och personer som John Peel och Detroit-producenten Jeff Mills var några av dem som uppmärksammade Paulas låtar.

Vid sidan av producerandet var Paula Temple med och utvecklade instrumentet MXF8, en dj-inspirerad MIDI-controller som används i livesammanhang. Efter att ha flyttat till Leeds i mitten av 2000-talet började Paula anordna workshops för unga människor från stadens mer fattiga områden. Hon lärde ut om musikprogram som Logic och Ableton och hur kreativ teknologi kan användas i musikproduktion.

Arbetet växte och Paula Temple kom att ägna sig åt att hjälpa unga att utveckla sig i musikskapande på heltid under fem-sex år. Hon startade en organisation med flera anställda. Men engagemanget fick ett otrevligt och abrupt slut. Paula anklagades för att ha negativ inverkan på organisationen efter att en anställd sett henne gå hand i hand med sin flickvän. En rättsprocess följde där Paula vann och fick upprättelse gentemot sin före detta arbetsgivare i detta uppenbara fall av diskriminering.

Kommer du ihåg ditt första möte med musik?
– Jag kunde inte höra något fram tills att jag var fem år. Innan det var jag döv. Jag genomgick en operation och efter den kunde jag höra. Det jag kommer ihåg är att jag lyssnade på Kate Bush. För mig kan jag höra Kate Bushs influens i min musik. Hon har en ganska bisarr fantasi och hon är inte rädd för att utforska den, det försöker jag också göra.

Minns du hur det var att höra ljud och röster för första gången?
– Det var inte som att det var en upplevelse, att »wow, jag kan höra!«. Jag hade skapat en egen liten värld i mitt huvud och klurat ut saker i den. Så det var ingen stor förändring från det till att börja höra. Jag kommer ihåg att jag gick hos en logoped och gjorde många hörseltester. Jag fick en egen kassettbandspelare och ett Kate Bush-album, Lionheart, och blev besatt av det. Det var det enda i musikväg som jag lyssnade på. Men det hjälpte inte att utveckla min talförmåga för jag ville egentligen inte prata, jag ville bara lyssna på musik (skratt).

När började du göra musik?
– Jag var med i en orkester när jag var runt 11-12 år. Jag bestämde att jag skulle lära mig att spela barytonhorn av en ren slump. Jag hade inte råd att köpa ett instrument och i skolan fanns ett skåp fullt av låneinstrument som ingen ville spela på. Jag valde det största instrumentet vilket var barytonhornet, det var säkert dubbelt så stort som mig. Jag spelade det i ett halvår i orkestern. Sedan ville de att jag skulle spela solo vilket jag inte kunde förstå, jag spelade falskt och var inte i samklang med resten av orkestern. Så jag slutade för jag hade inte klarat av att stå i rampljuset.

– Jag skaffade min första synthesizer i tonåren. Jag började dj:a när jag var sexton år och skaffade mina första skivspelare vilka jag fortfarande använder.

Så de har varit med ett tag?
– Ja, det är ett par Technics 1210 och de är oslagbara, det går inte att ha sönder dem. Jag började dj:a innan jag började göra musik. Den musik jag gjorde var att jag spelade in olika ljud under flera år och började göra låtar, men jag tyckte inte att jag var tillräckligt bra. Det har jag inte tyckt om något jag gjort fram tills så sent som förra året.

– Runt år 2000 kom jag i kontakt med Chris McCormack som var en framstående technoproducent vid den tidpunkten. Jag skickade några låtar till honom och han gillade det och ville släppa det på sitt skivbolag Materials. Jag kunde inte förstå varför men jag blev glad för det.

Så det var då du blev en del av technoscenen?
– Jag kom in på techno mycket tidigare. Åtminstone vad gäller att lyssna på musiken. Nine Inch Nails uppfattade jag som techno till exempel, och även KLF och 808 State. Därifrån gick jag vidare till Aphex Twin, Autechre och LFO. Jag upptäckte dj-kulturen och började dj:a på ett underground-café i min hemstad Preston när jag var 16 år.

Vad var det du fastnade för i denna elektroniska musik?
– Jag fascinerades av bleep-ljuden och syntharna. Jag var van vid att höra Kraftwerk eftersom mina föräldrar lyssnade på dem. Jag fascinerades även av ledmotiv till tv-program på BBC. Jag kom ihåg ett barnprogram som hette The Tripods. Det hade en synthartad signaturmelodi som, när jag lyssnar på den i dag är ganska cheesy men som jag då tyckte var riktigt otäck och gripande. Likadant med soundtracket till Doctor Who och serier som Casualty. Det är skrämmande melodier som samtidigt sätter igång ens fantasi.

Så fascinationen för elektroniska ljud fanns där tidigt alltså, när du var tonåring?
– Ja, det gjorde den. Jag kommer ihåg att jag lyssnade på Depeche Modes Violator och tyckte att det var det bästa producerande albumet jag någonsin hört. När jag lyssnar på den i dag tycker jag fortfarande att den är så ren och precis i ljudet. Den går inte att jämföra med något annat.

I början av 2013 återvände Paula Temple till sin egen musik. Hon blev kontrakterad till R&S Records och gav ut EP:n Colonized samma år och en andra EP med titeln Deathvox som kom 2014. Den sistnämnda har en låt som är tillägnad den svenska konstgruppen Ful och deras antinationalistiska kabaré Europa Europa.

Nu är Paula Temple aktuell med Decon/Recon, ett samarbetsprojekt i form av en serie med EP:s. Den första EP:n, Decon/Recon #1, släpptes i veckan på Paulas egna etikett Noise Manifesto. Medverkar gör Jaguar Woman (Paula Temple), rRoxymore, Oni Ayhun (Olof Dreijer) och Planningtorock under namnet Aquarian Jugs.

De fyra låtarna är frukten av artisternas olika lynnen som går in och ut i varandra. Pumpande beats varvas med samplade saxofoner, spaceartade synthar och allmän experimentlusta. EP:n släpps gemensamt, ingen av artisterna tillskrivs någon av de enskilda låtarna utan står som kompositörer till samtliga spår. Det är elektronisk musik av ett kollektiv med viljan att skapa magiska samarbetsformer på sin väg framåt.

Din musik drivs framåt av en pulserande rytm och ett hårt beat, det är något av ett signum för det du gör. Vad är det du gillar med det?
– Jag gillar intensitet, det får mig att dansa och jag blir glad av det. Jag tycker att producera är ett ganska hårt arbete, jag kan ägna en hel vecka åt att hitta rätt ljud på en bastrumma till exempel. Det tar mycket tid innan man uppnår denna pumpande intensitet. Jag tar inga droger, även om jag inte har något emot folk som gör det, men jag har aldrig varit intresserad av det. Kanske är det därför som sättet jag uppskattar musik räcker för mig. Om jag blir uttråkad på musik så kanske jag skulle börja med droger (skratt).

Du har varit involverad i att ta fram ett instrument, MIDI-controllern MXF8, och under en period var du ute och turnerade och demonstrerade det mycket. Efter det började du arbeta med unga människor i fattiga områden i Leeds. Du var lärare och anordnade workshops. Vad var det för slags workshops?
– Workshopsen handlade främst om musik men också om att jobba kreativt med teknologi. Det var allt från att dj:a till att syssla med musikproduktion och att arbeta med datorprogram som Logic och Ableton. Ibland kunde det även handla om att göra videos och att jobba med visuals i program som Modul8. Det var vadsomhelst som handlade om kreativ teknologi.

Hur var det att jobba med dessa unga människor från de här områdena?
– Det var blandade känslor. Å ena sidan var det otroligt att se hur talangfulla de var. Samtidigt blev jag både sorgsen och arg över att de inte gavs några möjligheter att förverkliga sina drömmar, det fanns ingen som trodde på dem eller tyckte att de var tillräckligt duktiga. Alla löften som vuxna gav dem infriades aldrig. Jag insåg hur illa det var. Det var så synd för det fanns så mycket talang bland dem som hade kunnat blomma ut om de bara hade fått chansen.

Det var både givande och hopplöst?
– Ja, men det var även en hel del positivt som hände under perioden. Många av deltagarna fick verkligen ut något av workshopsen. Det kunde handla om att de fick en möjlighet att uttrycka sig, eller att någon ägnade tid med dem så att de fick utveckla sin musik. Deras vardag blev meningsfull. De fick chansen att ändra sin livsstil eller fly från den jobbiga verklighet som många av dem levde i.

Efter några år kom du tillbaka till den elektroniska musiken och började producera igen. I början av 2013 blev du signad till R&S Records. Hur startade det samarbetet?
– Jag gjorde några låtar i december 2012 och kom i kontakt med Renaat Vandepapeliere (R&S ena grundare och a&r på bolaget, reds anm.) i januari 2013. Under vårt samtal lyssnade han på låtarna och gick i taket. Han höll inte inne med sina känslor alls. Han ville kontraktera mig direkt och dagen därpå blev det klart.

Vad kände du då?
– Det var helt overkligt. Året innan hade varit det sämsta året jag någonsin varit med om. Att få komma tillbaka så snabbt och på R&S – en etikett som jag älskat sedan jag var 13-14 år, mer än halva mitt liv – och bli uppskattad av dem, det var stort.

Du har gett ut de båda EP-skivorna Colonized och Deathvox på R&S. Finns det någon sammanhållande länk mellan dem?
– Jag har alltid varit politiskt medveten och ibland har jag uttryckt det i min musik. På Colonized handlade det om en avgörande politisk känsla, framför allt kom den från min besvikelse över England. Att jag insett vilken attityd England har gentemot sin historia av kolonisering och de nya formerna av kolonisering som finns i dag. Vad gäller Deathvox så är inte titelspåret direkt politiskt men stämningen i låten kan uppfattas som politisk. Låten »Ful« är döpt efter den svenska konstgruppen med samma namn. Jag fick vetskap om dem via min vän Olof (Dreijer) som har berättat om deras kabaretföreställning Europa Europa.

Har du sett kabarén?
– Jag önskar att jag hade det! Jag har bara sett videosnuttar av den som Olof och Karin (Dreijer) har visat mig. Om de kan få ekonomiskt stöd och turnera med den hade jag kunnat se den. Nu ska de spela den i Gent i Belgien (den 21 mars, reds anm.) men jag har inte möjlighet att se den där. Jag är imponerad av budskapet som de förmedlar i den.

På tal om Olof och Karin, du har gjort två remixar av The Knifes låt »Stay out here«. Är det första gången du samarbetar med dem?
– Ja, det är det första samarbetet mellan oss. Vi arbetar också med ett nytt projekt som har namnet Decon/Recon. Det är en förkortning för »Deconstruction Reconstruction«. Olof är med på det med sitt projekt Oni Ayhun. Medverkar gör även rRoxymore och Planningtorock under sitt nya namn Aquarian Jugs. Vi samarbetar alla på detta släpp.

Är det tänkt att bli en enda EP eller kommer det att utvecklas till något större?
– Det kommer att släppas en EP med fyra låtar som är den första i en serie. Vi släpper EP:n som ett kollektiv. Alltså, inga av de enskilda artisterna kommer att tillskrivas någon av de fyra låtarna på EP:n utan alla artister står bakom musiken gemensamt.

Så det blir fler EP:s i denna serie framöver?
– Ja, jag håller på att färdigställa det andra släppet, Decon/Recon #2. Det kommer att bli ett kollektiv med andra artister. Projektet handlar inte bara om musiken utan också om att supporta varandra på ett icke-hierarkiskt sätt där de artister som är med kan ha olika bakgrunder. Vi vill skapa vår egen struktur.

Du nämnde att du alltid varit politiskt medveten. Var kommer det ifrån?
– Jag har alltid känt att saker och ting inte är som de ska. Min medvetenhet blir större hela tiden men den är inte alltid där till hundra procent. Varje dag får jag upp ögonen för nya orättvisor, samtidigt inser jag att det i sig inte är tillräckligt. När jag startade organisationen i England, där unga människor som i vanliga fall inte hade tillgång till kreativ musikteknologi fick möjlighet att arbeta med det, var det verkligen en ögonöppnare.

– Den andra fasen var när jag träffade en kvinna som bedriver doktorandstudier i genusvetenskap och som är något av expert på diskrimineringsområdet. Jag är så van vid vad som är normen i fall av diskriminering och hon har verkligen utmanat mig och mina föreställningar och gett mig många insikter.

– Att jag flyttade till Berlin och har mycket vänner omkring mig är också en del i det politiska. Vi utmanar varandra och lär varandra hela tiden. Nu håller jag på att förbereda mig för att bli mer direkt engagerad. Det finns en del akuta saker som jag skulle kunna hjälpa till med, som flyktingars situation här i Berlin.

Så du är involverad i den typen av dagligt välgörenhetsarbete?
– Nej, inte alls. Men jag skulle vilja hitta ett sätt att bli det. Just nu håller jag på att samla kunskap och utbilda mig själv. Jag har varit ganska självisk under något år. Jag antar att jag behövde det efter att ha ägnat så mycket tid och energi i organisationen som jag hade i England. Jag satte alla de personer som var involverade i verksamheten och deras behov framför mina egna under sex år. För att få en bra start med musiken bestämde jag att prioritera mig själv under ett och ett halvt år. Nu har jag fått lite tid i mitt liv där jag kan fundera på var och hur jag kan vara till hjälp för andra. Jag vill inte engagera mig så mycket att jag inte kan hantera det. Jag vill hitta en balans mellan det jag gör med min musik och det jag kan göra för andra.

På vilket sätt utbildar du dig?
– Jag läser artiklar, pratar med andra så mycket som möjligt och tar del i »obekväma« samtal där folk har mycket olika åsikter. Mina vänner lär mig mycket också. Som Olof som är en aktivist och ägnar mycket möda och energi åt konkret arbete. Det beundrar jag verkligen.

– Det jag försökt att göra under det senaste året är att till och från sammankoppla min musik och mina gigs med att stötta vissa organisationer och politiska ändamål som jag tycker är bra.

Ett bra exempel på din aktivism är ditt skivbolag Noise Manifesto. Du har sagt i en intervju att du med bolaget skulle vilja erbjuda en annan struktur inom technoscenen, en scen som har präglats av att vara väldigt mansdominerad. Tycker du att technon fortfarande är mansdominerad?
– Det är så uppenbart för mig att det inte ens är något att ställa en fråga om.

Om man tittar på en festival som Sónar till exempel, när den ägde rum i Stockholm i februari i år så var lineupen, inte balanserad, men hyfsat jämn könsmässigt. Du som är ute och spelar regelbundet och har följt klubbscenen länge, tycker du att det har skett någon förändring?
– Jag har varit en del av technoscenen i 22 år och det är en lång period för att kunna se vad som har förändrats och inte har förändrats. Det känns som att det går i ett ovalt kretslopp där det först sker en liten förbättring som följs av en kraftig tillbakagång. Men över lag har det inte skett någon förbättring alls.

– Det jag känner nu är att folk, framför allt kvinnor, pratar mer öppet om den manliga dominansen. Mönstret har tidigare varit att man inte vågade säga något och inte heller ville kännas vid det. Antingen för att man var så van vid ett patriarkalt system och kunde få fördelar om man stöttade det systemet. Däremot har det alltid funnits ett genuint stöd för jämställdhet inom icke-kommersiell techno, sådana fester som varit politiskt medvetna eller som bara haft fokus på musiken. Men när det har blivit business av det och en karriär för technoartister och producenter och konkurrensen blir en betydande faktor, det är då man verkligen märker det. Det är då man ser de nya herrklubbarna som dyker upp.

– När jag kom tillbaka till technon 2013 kände jag att inget hade förändrats, vid den tidpunkten befann sig scenen till och med i en svacka. Inte bara kändes det som att inget hade hänt, de artister som jag brukade få respekt från… Flera av dem hade arbetat hårt för att behålla sina positioner och var väldigt fokuserade på det. Mycket handlade om konkurrens och att vara lyhörd gentemot pr-byråer och marknadens behov eftersom musikindustrin hade förändrats. De var tvungna att prestera sitt bästa hela tiden. Det genuina stöd jag fick för min musik då kom från publiken, inte från »scenen«.

– Efter den andra ep:n har det skett en märkbar förändring och jag har fått support från scenen. Under den perioden har jag också varit ganska frispråkig och ifrågasatt en del saker och jag försöker vara konsekvent med det. När jag får möjlighet och möter kvinnliga artister som kämpar försöker jag stötta och uppmuntra dem. Jag pratar med dem och finns där för dem. Det är synd att det ska behövas men det är en så svår miljö att vara verksam i om du inte är »en av grabbarna«.

Kan det inte finns något bra med konkurrens eller att kämpa för att behålla sin position?
– Det finns inget som är positivt med att vara tävlingsinriktad. Det enda område där konkurrens och tävlingsanda är bra är inom sport och det borde stanna där, det hör inte hemma någon annanstans. Visst, att vara tävlingsinriktad och vilja konkurrera är en del av att vara människa oavsett vilken grupp eller kategori man tillhör. Det existerar men vi människor har inte lärt oss att hantera det på rätt sätt. Därför tycker jag att det orsakar så mycket skada.

På vilket sätt orsakar det skada?
– Det exkluderar människor och är orättvist eftersom alla inte har samma förutsättningar. Vissa kommer alltid att vara mer privilegierade än andra. Det är inte bra när en person eller en grupp av människor inte har samma möjligheter. Det skapar en miljö som skadar, som sorterar bort människor och som är nedvärderande. Det är en »survival of the fittest»-attityd och en sådan värld vill jag inte vara en del av.

Paula Temple live. Foto: Karen Vandenberghe

Din etikett Noise Manifesto är influerad av feministen och vetenskapshistorikern Donna Haraways omtalade essä A Cyborg Manifesto. Vad är det du gillar med den texten?
– Att hon visar på hur vi kan slå sönder våra uppfattningar om identitet och att se möjligheter, framför allt i samband med framstegen inom teknologi. Hon är väldigt politisk i A Cyborg Manifesto. Det som har hänt under perioden efter manifestet skrevs är att flera av framstegen inom teknologin har varit till gagn för kvinnor på ett individuellt plan. Men jag skulle inte säga att det har gynnat alla kvinnor. Jag tycker att det politiska syfte som hon hade när hon skrev texten har tappats bort en del. Vissa kvinnor – privilegierade kvinnor – har gynnats av teknologi men inte alla, vilket ju är det som en feministisk hållning strävar efter. Att alla kvinnor ska få det bättre.

En del av det du vill uppnå med Noise Manifesto är att alla som är intresserade ska kunna ägna sig åt musikskapande och producerande. Tycker du att det är för mycket tonvikt på teoretisk kunskap och färdigheter inom den elektroniska musiken i dag? Att man måste kunna en massa program och teknik och att det i sig blir exkluderande?
– Det är två trender som jag ser inom den elektroniska musiken i dag. När jag började göra musik var det stora hindret att det kostade så mycket pengar. Det var svindyrt att köpa synth, sampler och trummaskin, och mixerbord och kompressorer. En synth kostade lika mycket som en MacBook gör i dag, likaså en sampler. Men i dag kan du göra elektronisk musik på en hyfsat billig laptop och en kopia av Ableton. På det sättet är det inte lika kostsamt att göra elektronisk musik, även om långt ifrån alla har råd med det. Att lära sig programmen och tekniken har också blivit enklare. Det går att kolla filmklipp på youtube och det finns många kurser på nätet som man kan ta del av. Allt det är positiva förändringar.

– Den andra trenden är att det finns mycket mer utrustning och mjukvara i dag. Tillverkarna av datorprogrammen och instrumenten tävlar alla om marknadsandelar. Marknadsföringskampanjerna skriker ut att »du behöver detta program eller denna pryl för att kunna göra din musik!«. När man i själva verket inte behöver en massa tekniska prylar för att göra grundläggande grejer inom musiken.

– Tillverkarna vill sälja sina produkter och tillbehören till dem. De som vill börja med musik blir förvirrade. De inbillar sig att de måste ha alla de här prylarna för att de har sett sin favorit-dj eller artist använda dem. Det finns egentligen ingen som säger till dem att, »du behöver inte alla dessa saker för att göra musik!«. Lyckligtvis finns det övningsprogram och instruktioner på nätet. Det finns även duktiga artister och producenter som delar med sig av sin kunskap och som kan avmystifiera en del av tekniken inom producerandet. Det utgör en bra motpol till all hajp som finns på marknaden.

Kan man säga att det även är din mission med Noise Manifesto?
– Kanske inte så mycket en mission utan mer ett erkännande av det enkla tillvägagångssättet. Vi säger: »du behöver inte ett bord fullt med utrustning bara för att visa att du vet vad du håller på med«. Vi är nöjda med att begränsa oss och att inte ha så många valmöjligheter. Jag själv till exempel hade inget val, när jag började producera musik efter mitt uppehåll var jag helt pank. Jag var tvungen att sälja all utrustning jag hade och använda små medel för att det skulle funka. Det enda jag hade var Ableton och mina idéer. Jag kunde inte göra det på något annat sätt.

– Det handlar om att få bort den press som finns i producerandet och kommunicera det till publiken och framtida musikskapare. Det behövs inte mycket, fastna inte i tekniken. Använd dig av din fantasi!

/

Lyssna på Decon/Recon #1

Förutom nästa Decon/Recon-släpp arbetar Paula Temple på ett album som ska släppas på R&S Records framöver: »Det kommer att bli en lång process, jag vet inte hur lång tid det kommer att ta.«

Noise Manifesto.

Mer info om Paula Temple, här.

Hennes karriär började under namnet 8Bitch där hon producerade dubstep och grime. Men det var först efter att hon blev intagen till Red Bull Music Academy under 2011 och återlanserade sig under namnet Nightwave som saker började ta fart. Först genom ett gästspel som vokalist på Rusties singel »Surph« och sedan vidare till produktioner som innefattade juke, ghettotech och booty bass.

Men framför allt var det några magiska släpp, remixar och dj-mixar under 2014 som fick mig att bli ett stort fan av Nightwave.

Jag vill börja med att erkänna att jag inte kände till din musik speciellt väl innan april förra året då jag hörde »Hit It« och ep:n med samma namn. Därefter blev jag intresserad av att kolla djupare i din katalog. Hur trodde du att responsen på ep:n skulle bli?
– Kul att du gillade den! Jag tänkte inte på hur folk skulle uppfatta ep:n, det var något jag gjorde av kärlek Jag var väldigt glad över att kunna ge ut den och hoppades att folk skulle ha kul när den spelades ute på klubben, det är allt!

Du samarbetade med DJ Deeon på »Hit It« samtidigt som det finns stora Chicago- och Detroit-influenser i både din musik och dj-mixar. Var kom de influenserna ifrån?
– Från mina tonår i Slovenien där det alltid spelades väldigt bra musik på klubbarna. Jag har alltid älskat Detroit– och Chicagotechno och jag är speciellt förtjust i intensiteten och lekfullheten i booty bass, juke och footwork. Jag blev väldigt hedrad av att DJ Deeon ville gästa på »Hit It«.

Du är numera baserad i Glasgow men kommer från Slovenien, och jag vet att du också har bott i London under några år. Kan du berätta lite om din bakgrund?
– Jag kom till för London tretton år sedan och innan dess höll jag på med skådespeleri och musik samtidigt som jag studerade. Livet i Slovenien var rätt monotont om jag ska vara ärlig. Därför blev klubblivet en sådan viktig del av mitt liv. Efter en tid kändes den klubbscenen för liten för mig och jag bestämde mig för att flytta till Storbritannien.

Musikmässigt har du rört dig från oortodox melodisk UK Garage och andra nyanser av brittisk bassmusik till hardcoreflirtar, trap och, till min egen överraskning, »vanlig« house vilket kan höras på ditt senaste släpp Nightlife. Är experimenterade en del av ditt musikskapande eller är det en medveten vilja att aldrig sorteras in i en kategori?
– Jag tänker aldrig på det, jag brukar bara sätt mig framför Ableton (musikprogram reds. anm.) och se var det leder mig. Så jag skulle nog säga att ja, jag gillar att experimentera och skulle avsky att bli kategoriserad till en viss genre. Marknadsföringsmässigt skulle det nog vara smartare att hålla sig till en grej och fortsätta med det, men jag skulle hellre sluta göra musik än att bli kategoriserad på det sättet. Frihet är väldigt viktig för mig.

Slovenien är rent musikaliskt känt i den elektroniska musikvärlden för artister som Laibach, Umek och Valentino Kanzyani. Var det här något som nådde dina öron eller var det en brist på inspiration som fick dig att snegla mot USA och England?
– Jag brukade hänga kring dj-båsen med ett anteckningsblock och störde troligen folk som Umek, Random Logic och Kanzyani. Men de var uppmuntrande och det fanns en stark gemenskap bland oss som gillade elektronisk musik i Ljubljana där jag kommer från. Jag var bara sexton år och var ung och dum, men de måste tyckt att det var intressant att jag gillade techno så de lät mig hänga med dem (skratt).

– Så det var egentligen inspirationen jag fick i Slovenien som uppmuntrande mig att fortsätta med allt annat. Jag är väldig tacksam för det. Jag har också besökt Laibachs studio en gång när de inte var där och det var helt fantastiskt.

Du tog en paus från musikskapandet för ett tag sedan och det var lite tyst från dig mellan 2012-2013. Vad föranledde det?
– Det där stämmer egentligen inte, jag släppte inte lika mycket musik bara och det var inte mitt eget fel egentligen. Det var därför jag bestämde mig att starta upp mitt bolag Heka Trax för att skynda på processen. Däremot tog jag en timeout från musiken för flera år sedan men jag kom tillbaka igen runt 2008.

Du har sagt i andra intervjuer att det är viktigt att uppmuntra musikskapande för tjejer och unga kvinnor. Det börjar också bli ändring på det nu när dj:s och producenter som Nina Kraviz, Ellen Allien och Maya Jane Coles är superstjärnor och fler kvinnor uppmärksammas inom den elektroniska scenen. Men jag undrar fortfarande, vad kan göras för att förändra gemene killes och bokare/promotors syn på situationen?
– Situationen är hemsk. Ja, det finns en handfull kvinnor som lever på musiken men ration är inte imponerande. Boven i dramat är enligt mig promotors och bokare. De flesta lineups på festivaler är otroligt ojämlika trots att det finns en stor skara av talangfulla kvinnor. Unga kvinnor som inte ser andra kvinnor uppträda eller dj:a kommer tro att det inte finns någon poäng att börja med musik.

– Jag avskyr också fenomen som kvällar där bara kvinnor spelar. Eller för den delen hundratals artiklar och reportage om kvinnornas situation där journalisterna inte ens frågar killarna om deras åsikter. Vi måste göra detta tillsammans om vi vill ha förändring.

I två olika intervjuer har jag hört DJ Godfather och DJ Assault prata om vad bassmusiken betyder för dem. Båda förklarade att det handlar om att de vill få folk att röra sig med rumpan. Assault sa även att hans musik är menat att vara hedonistisk och explicit medan Godfather fokuserade mer på den tekniska delen av produktionen. Vad är din syn på detta och vilken sida skulle du skriva under på, både musik och dj-mässigt?
– Jag håller mycket med om att det handlar om att röra sig med rumpan! Ja, det handlar om att ha kul, släppa loss och dansa, inte kolla på telefonen och rynka på näsan. Bara fucka ur och glömma bort sin oro för en kväll.

Slutligen vad händer härnäst för dig och din etikett?
– Vi har en otrolig ep från Big Dope P på gång som släpps i april med feta remixar och en debut-ep med Blastto!

Sedan början av 2000-talet gör Towa under namnet Towlie synthknorrig och egen techno som bubblar av ljud och infall. 2013 släpptes singeln »This is a momenth (Bmx Edit)«, med en edit av producenten Bmx. Låten ingick på en samlingstolva i serien DJ Muscle utgiven på den amerikanska etiketten W.T. Records och fick fin spridning. Sedan dess har Towlie synts och hörts med sina produktioner lite varstans, som på Under Bron i Stockholm, i radiokanalen Radio Skanstull eller i form av dj-sets på egna klubb Syntvilla Synvilla. Hon har även samarbetat och uppträtt tillsammans med kollegan Frida-Li Lövgren i Quiltland.

Towa har även andra projekt. I Skitungen får hon utlopp för en mer lekfull sida. Musiken låter som om den vore inspelad på en vanlig kassettbandspelare i ett gammalt dammigt skjul. Instrumentationen är enkla Yamaha-synthar, trummaskiner och skev sång som sjunger rader som »ofrivilliga rörelser«. Towa kallar det själv för »epasynt«.

Skitungen ges ut på Käften, skivbolaget som Towa driver och där likasinnade akter som Empfänger, Feeders och Egyptian Eyeliner ges ut på vinylsinglar och tolvor. Käftens visuella sida är talande för hur mycket av musiken som Towa är involverad i låter. Det är en serieartad och färgsprakande estetik. Det är vattenmeloner och en hejdlös blandning av stora och små bokstäver. Det är en estetik som är oberäknelig och som inte går att annat än älska.

Nu är Towlie aktuell på Sónar-festivalen i Stockholm som äger rum den 13–14 februari.

Jag skickade några frågor. Och fick tillbaka svaren i versaler och gemener om vartannat.

Hur började du med musik?
– Jag haR aLLtid håLLt på med musik. SpeLade föRst bLockfLöjt och sen piano och sjungit i köR. När jag vaR 17 så bLev jag kompis med en Kaj som hade skivspeLare och masSa technoVinyLer och jag böRjade spiNNa heMMa hos honom. BöRjade köpa egna skivor och speLa ute Lite småTT.

– Träffade sen en kiLLe vid namn Robin som hade en tRuMMmaskin och en synt och vi böRjade Leka med musik tiLLsaMMans och på den vägen är det.

Gjorde du annan musik innan du började släppa grejer under namnet Towlie?
– Jag och Robin hade våRat pRojekt klorex & sugar, klorex och socker. Det vaR väL någon bLandning meLLan house och eLektro vi höLL på med.

– Har nu även EmpfängeR-pRojektet med min sLing (från skivbolaget Born Free, reds anm.) och det vi göR skuLLe jag kaLLa föR någon sLags fRustReRadsmåbaRnsföRäLdeRmusik.

När startade du Towlie? Började det som ett dj-alias och utvecklades sedan till producerande?
– Det böRjade som eTT dj-namn för LängeLängeSen, typ böRjan på 2000-taLet.

– EgentLigen inte aLLs tänkt aTT jag skuLLe använda det även som musikmakaRe. Det bLev så däRföR aTT mR wiLLie buRns (WTrecords) skuLLe ge ut Låten »This is a momenth« och vägrade ha the shiTkid som det pRojektet heTTe, på sin LabeL. »i ain’t having no shitkid on my LabeL« sa han och så bLev det towLie : ).

Om du skulle beskriva det du gör med Towlie med tre meningar vad skulle du skriva då?
– Just nu i en mening : SpeLaR maRschfunkmusik på näTTeRna och pRoduceRaR mjöLk på dagaRna.

Jag gillar hur du blandar små bokstäver med versaler. Och du skriver ut Towlie som towLie till exempel. Varför gör du det?
– Jag böRjade göRa det därför aTT jag tycKte aTT det vaR snyGGt och sen haR det bLivit som eTT tvång. Jag kan typ inte inte göRa det. Endast med mina baRns faRmoR och faRfaR meSsar jag vanLigt med så de inte bLir oRoLiga föR min häLsa.

Du har även projektet Skitungen. Jämfört med Towlie så är Skitungen mer skitigt och synthigt, det låter nästan lite som Cabaret Voltaire och något annat tidigt band och sedan din sång på det med texter på svenska. Jag gillar det som fan. Vad är den musikaliska tanken med Skitungen?
– KuL aTT du giLLart : ). Tanken med skitungen är aTT det ska vaRa meR skitigt och ofiLLtReRat, pRecis som du skRev, och inte på så stoRt aLLvaR. Jag haR använt mycket LeksaksSynthar och tRuMMaskineR och baRa Lekt Liksåm. EpaSynt kaLLar jag det : ).

Med Skitungen har du släppt sjuan Ofrivilliga rörelser. Kommer du att ge ut något mer med?
– JaPP. deT äR eTT kaSSeTTaLbum på g på käfTen och sen en Låt som skaLL vaRa med på en samLingskaSseTT på flexiwave.

Du driver skivbolaget Käften. Jag älskar namnet. Hur valdes det?
– Det är deLs en hyLLning tiLL min fantastiska faR som jag växte uPP med, han vaR tandLäkaRe och pLuGGade på käfTis, och deLs ett Litet fingeR, typ jag gör vad jag viLL och hör sen.

Vad är det för inriktning på Käften och vilka artister ges ut på etiketten? Egyptian Eyeliner, Feeders och Klorex55 är tre av artisterna va?
– jA de aRtisteRna haR sLäPPt på käfTen och det kåMMer meRa med dom men ocKså andRa goingaR. SLäppeR aLLt jag giLLar baRa men tänkeR väL aTT 7″-tummarna kan va lite meRa expRimenteLLa och inte behöveR vaRa så dansgoLviga.

Käftens estetik är väldigt lekfull, serieteckningsartad och snygg. Är det du som gör formen för bolaget också vad gäller hemsida och layout på släpp?
– jAviSst är det så. Har docK nu pLaneR på en ny meLonLoGGa och haR tagit Lite hjäLp med bokstäveRna av min käRa vän Arvid Wretman(YPiN), men i LekväRLden bLir jag kvaR.

Vattenmeloner verkar vara ett återkommande inslag i formen, bland annat i loggan. Hur kommer det sig?
– En roLig gRejj som gåTT öveRstyR och nu även bLivit en mani.

Vad gör du annars vid sidan av musiken? Är du inne i 9-5-hjulet eller frilansar du eller pluggar?
– Just nu äR jag maMMaLedig med miTT andRa baRn så det är mycKet mjöLkproduktion som pågåR.

Du ska uppträda på Sónar i Stockholm den 14 februari. Vad kommer du att köra? Blir det ett dj-set?
– JaviSst, det bLir eTT möRkt dj-set på 1h30m.

Vad har du för andra planer under 2015, är det släpp och samarbeten på gång?
– Har fLeRa sLäPP på g på käfTen men just nu LetaR jag ny distribution då de jag saMMarbetade med tidigaRe konkat tyväRR. Empfänger haR en 12”-tummare som skaLL sLäPPas på Born Free också : ).

Till sist, lista fem bra technodängor som du lyssnat mycket på den senaste tiden?
– Inte techno kanske men bRa Musik swedania ReLated, heRe iT comes:

1. Scott Young – »Pseudo Crushed Funk« (Born Free 17)

2. ALVAR. – »The very witching time of night (un-mixed version)«

3. MCMXCI – »A3 Untitled 3« (OPAL010)

4. Your Planet Is Next – »Route 375« (JYC001LP)

5. Rutherford – »Data Surge« (Stilleben042)

/

Towlie spelar på Sónar i Stockholm nu på lördag den 14 februari.

Mer Towlie, här

Mer Käften, här och här

Chester Raj Anand upptäckte musikproduktion vid sex års ålder när hans äldre bror introducerade honom för digitala ljudprogram som FruityLoops. Chester gick vidare till att bekanta sig med piano, keyboards och slagverk och så småningom började han att producera egen musik.

2011 släppte han sina första produktioner under namnet InfinitiRock. Något år senare grundade han artistaliaset RAJA i samband med ett skolprojekt. Han spelade in tre album med suddiga ljudexperiment, samplad hiphop-vinyl och lekfulla beats som gavs ut på Brooklyn-etiketten Astro Nautico.

Strax därpå utökade Chester namnet till Lord RAJA och våren 2013 släpptes första EP:n Rubies på Ghostly International. I december 2014 kom så debutalbumet, A Constant Moth. På skivan samlar Chester alla sina nyckfulla drag till en ljudlig upplevelse utöver det vanliga. Bass, ambient och techno samsas med Chicagorapparen Jeremiah Jae och en låt döpt efter den tyska arkitekten Gottfried Semper.

Lord RAJAs debut för tankarna till liknande excentriska musikhjärnor som Flying Lotus och Squarepusher. Men Chester har en känsla för de små finurliga detaljerna som är hans alldeles egen. Utöver det inkluderar hans artistskap även ett intresse för kompositörer som Iannis Xenakis och egendesignad elektronisk utrustning.

Jag skickade ett gäng mailfrågor för att ta reda på mer om Lord RAJAs musik. Men först ett geografiskt missförstånd.

Du bor i stadsdelen Red Hook i Brooklyn där du växte upp. Är det ett bra eller tråkigt område att bo i som musiker?
– Jag är från Red Hook och jag gillar att åka tillbaka dit när jag får möjlighet så att jag kan göra musik i skogen. Det är bra att komma bort från staden ibland och leva ensligt och väsnas i skogen. Det finns ett Red Hook i Brooklyn men det Red Hook som jag kommer ifrån ligger i Hudson Valley. Det är inspirerande för att det är tråkigt där. Jag antar att Vincent Gallo har samma uppfattning om Buffalo (där Gallo är född, reds anm.).

Du började att släppa musik under namnet InfinitiRock. Vilken slags musik var det?
– Det är ett namn som min äldre bror gav mig utan någon direkt baktanke. Den musiken liknade det jag gör som Lord RAJA på så vis att den var spretig. Men den var mycket mer samplingsbaserad och rotad i bitar som jag hämtat från hiphop-vinyl. Alldeles nyligen blev jag intresserad av elektroniska ljud från hårdvara och processorer. Förhoppningsvis kommer det att märkas på material som jag släpper framöver.

När startade du Lord RAJA?
– I oktober för två eller tre år sedan i samband med en uppgift i skolan. Jag gick i en hemsk sociala medier-klass och vi var tvungna att göra en marknadsföringskampanj om vilket ämne som helst utom oss själva. Jag hittade på aliaset RAJA och sade att han var en vän till mig som gjorde musik (jag ljög). Sedan bestämde jag mig för att släppa tre album fram till Halloween med titlarna Witch, Color och Red. Astro Nautico hjälpte mig att släppa dem och få in min fot på internet.

Du har sagt att du gillar »pirating analog sounds«. Vad är det?
– Begreppet »pirating analog sounds« var något jag nämnde i en telefonintervju med personen som skrev min biografi till Ghostly. Jag pratade om några specifika tillfällen. Jag har en Windows-laptop som jag kan vika ihop till en surfplatta och ett enkelt USB-ljudkort. En stor del av min sommar ägnades åt att jag gick omkring med denna utrustning i min ryggsäck och spelade in ljud med Ableton i hemlighet. Jag gick in i slumpmässigt valda skiv- och synthesizerbutiker och kopplade in utrustningen och spelade in utan att någon lade märke till det. Ett annat användbart knep är att skaffa en iRig (adapter till gitarr) till iphonen.

Tycker du att ljud med dålig kvalitet, som diffusa ljud, är bra källor att använda i din musik?
– Yeah, ljud med låg kvalitet kan vara intressanta. Jag har för mig att Clark sade något om att det finns en poäng med att sampla Youtube för att få lite cyberartad smuts i mixen. Jag vet inte. Jag är i alla fall ingen kille som strävar efter det hyperpolerade i mina produktioner.

Ditt debutalbum A Constant Moth släpptes i december 2014 på Ghostly International. Jag gillar titeln. Vad betyder den?
– Titeln handlar vagt om förändrade mänskliga lockelser och existentialism.

Musiken på albumet är en utmanande blandning av ambient, hiphop, footwork och bass. Hur skulle du beskriva det du försökte uppnå musikaliskt på skivan?
– Jag strävade helt klart efter ett utmanande urval av stilar eftersom jag blir uttråkad så snabbt. Även om jag fortfarande är ung så har jag gjort musik varje dag i mitt liv ända sedan jag var en liten parvel. Det är lätt för mig att bli uttråkad så jag tänkte att jag skulle experimentera med en del maxade angreppssätt på detta släpp.

Chicago-rapparen Jeremiah Jae bidrar med sång på låten »Van Go«. Hur startade ert samarbete? Kände du till honom sedan tidigare?
– Vi har arbetat tillsammans tidigare. Skivbolaget kom upp med idén. Jag älskar allt som Jeremiah gör.

En av låtarna på albumet, »Gottfried Semper«, är döpt efter den tyska arkitekten med samma namn som var verksam under 1800-talet. Semper ritade bland annat Dresdens operahus Semperoper och skrev om arkitekturens ursprung. Är du inspirerad av honom?
– Den låten improviserade jag fram på en Yamaha-synth. En rumskompis som jag hade vid den tidpunkten pratade hela tiden om Semper och det påverkade definitivt den musikaliska inriktningen på låten. Man kan säga att jag med låten ger en undermedveten komplimang till min kompis kännedom om denna intressanta karaktär. Nuförtiden tycker jag att det är svårare att improvisera på det sättet i min musik. Jag är väldigt glad att jag lyckades göra det i den låten och att min vän hjälpte mig att tänka på ett annat sätt.

Är arkitektur något som du inspireras av när du gör musik?
– Arkitektur är både matematiskt och kreativt. Musik är precis likadant. Det finns minimala angreppssätt och det finns maximala angreppssätt. Vi strävar alla efter att bli stora byggnadsmästare.

Om du hade förmågan och kunnandet att bygga vilket instrument som helst, vilket instrument skulle det vara?
– Förmodligen en violin. Eller mellotron.

/

Lyssna på A Constant Moth.

Ladda ned Lord RAJAs EP Rubies från 2013 gratis här.

Mer om Lord RAJA här och här.