Men witch housen svarade också på ett uttryck av uppgivenhet. En önskan att försvinna in i något annat, vare sig det är droger, sex eller bara ett alternativt medvetande.

En medvetenhet hos min generation – främst de något yngre än jag – om vilka ens förutsättningar egentligen är. En känsla av att världen är hård, ett individualistiskt kallt krig. Feminismen är individuell, klassresan är individuell, genus är individuellt, samtidigt som strukturerna verkar hårdna.

Upplevelsen, och bekräftelsen utifrån, om att vara utlämnad åt dig själv och din förmåga. Och du har bara dig själv att skylla om det går snett. Vilket det kommer göra. Och det kan bara gå snett på ett sätt, för livet består till stor del av att ”göra pengar”. För pengarnas skull.

Det slår mig nu, att witch housen, även om den såklart finns kvar i sin egen skepnad, också sakta övergår i nya hybrider, men där den mörka dekadensen snarast verkar gå djupare in i nihilismen.

Houston, Texas – DJ Screws bas och häxhus-skivbolaget Disaros ursprung – är också basen för den excentriske rapparen RiFF RAFF. Det är i sydstaterna som mycket av ny experimentell hiphop av i dag kommer ifrån.

RiFF RAFF är, precis som Lana Del Rey, en internetstjärna. Och precis som Lil B gör han en mängd Youtube-videor. Som bevisligen har gett avkastning, för har man väl sett något med honom så glömmer man honom inte. Första gången jag ser honom är i videon till ”Orion’s belt”, med Kitty Pryde.

Han ser ut som en karaktär ur filmen ”Det femte elementet”. Hans estetik driver med en hel rad popkulturella referenser. Och när man läser intervjuer med honom är det svårt att veta vad som är verklighet och vad som är RiFF RAFFs egna påhitt. Flera har frågat om han egentligen är en performanceartist.

Många av hans oneliners har fastnat i mig. I en intervju med Pitchfork säger han: ”I’ll be a millionaire by the end of the year, a billionaire after three or four years, and a trillionaire after eight years. I’m not worried. Why wouldn’t I want to keep accumulating money?”

Och vid ett senare tillfälle diskuterar han den enorma hatkampanj som drivs mot honom på webben: ”I constantly have people who quit their jobs just to go on the internet and try to stop me at any and all costs. People flag my videos thousands of times. Eleven million views down the drain”.

Det är mycket abstraktion. Mycket siffror och räkenskap. Väldigt lite uttryck för faktisk drivkraft eller kärlek till musik. Hans växande popularitet i USA märks inte minst i att skådespelaren James Franco har baserat sin karaktär på honom i Harmony Korines kommande film, där också Atlanta-rapparen Gucci Mane förekommer.

Och parallellerna med Gucci Mane är flera. Inte minst den apolitiska framtoningen (vilket inte är något nytt, eller något som krävs. Det är popmusik). Men med sin postironiska framtoning som Gucci och RiFF RAFF delar – lägg till Kreyshawn – så verkar det ibland som att de vill göra narr av alltihop. Av sin samtid. Och sig själva.

Det kan vara så att jag drar för stora analytiska växlar på det här (what else is new). Men jag kan inte låta bli att också tänka globalt. Atlanta och Gucci Mane är i sin tur del av den nya våg av rap generellt benämnd trap-rave. En slags musikalisk hybrid som varvar slöheten i sydstatsrap med dansmusiken från England. Puja Patel skriver i en text om genren för Stereogum:

”While pop has embraced the feel-good, sing-songy, major chord progressions of house music, rap has started to turn to the weird, weighty, abrasiveness of the underground bass community”.

Det är tung dansmusik, men samtidigt funkar blandningen av dj:s som Girl Unit och Hudson Mohawke även utanför klubben. Och precis som hos ravekulturen så växer klubbkulturen fram som en reaktion på en recession, men också ur ett samtidsklimat färgat av politisk uppgivenhet.

Precis som med schlagern efter andra världskriget, så verkar mycket av den nya sydstatsrapen inte handla inte om något särskilt alls. Och just därför handlar den om allt. En längtan efter nostalgi, en eskapism, till en värld utan bekymmer. Men i schlagerns fall ersattes den av krautrocken: Ett genuint försök att återuppfinna musiken och dess politiska kraft. Här handlar det istället om generationen post-Britney.

En generation som är uppväxt med 90-talets pojkband, mobiltelefoner och reality-tv. Som fått lära sig att antingen bestämma sig vid åtta års ålder vad de ska bli, eller som aldrig riktigt lyckas skaffa sig samhällets förtroende. Kanske en förlorad generation, för vi bryr oss inte om politik. Bara om pengar och prestige, samtidigt som det är det enda vi fått lära oss att bry oss om.

Jag skrev en text för ett drygt år sedan om just arbetslinjen, så som den syntes i media då. Om uppfattningen kring hur min generation bör se på arbete, och hur vi uppfattades som arbetare. Den våren följdes så småningom av en hätsk debatt om just min förlorade, apolitiska och utseendefixerade generation. Lata, borttappade, känslokalla, kortsynta. Eller hur det nu var.

Pengar ska ge oss frihet, men vilken frihet då? Friheten vi kanske lovades på internet har gått över i kontroll. Jobben, där pengarna finns, existerar till stor del inte i realiteten. Det är bra med driv och ambition, men frågan är vad den ska vara till?

All rap och hiphop har förstås inte förlorat sig i nihilism. Intressant nog verkar det som att det också är inom hiphopen som de största förändringarna äger rum. Lil B vädjar ständigt till kärlek och omtanke. Frank Ocean kommer ut. En ny våg av innovativ rap letar sig ut från New York. Samarbeten med producenter som PicturePlane tyder på en vilja till att ständigt ta musiken vidare.

Men den subgenre som växte fram ur T.I.s album ”Trap muzik” från 2003 bottnar i något annat. Det i sin tur verkar, tio år senare, sätta fingret på något mer än ”to share stories and street wit on the realities and often-glamorized lifestyle of drug-laden pockets of urban Atlanta” (Puja Patel).

Om det från början handlade om en faktisk och hård verklighet, verkar det nu ha ersatts av att det faktiskt inte finns något annat. Det hörs i själva musiken. Här attackeras inte orden. De släpas fram, med kush-tyngda ögon. Samtidigt är det visuellt hyperrealistiskt, färgsprakande och animerat. Igen, det talar till kidsen som växte upp med tecknad film, MTV och ständigt flimrande bilder.

Det finns något oerhört fascinerande i den självreflektionen. Eller som Soulja Boy rappar i ”Be real”:

”Fuck the F.B.I. and fuck all the Army troops. Fighting for what, bitch? Be your own man. I be flying through the clouds. With green like I’m Peter Pan. I be so damn high. Man, you don’t understand, I just talked to God today. I said ”Give me another chance!”

En intressant paradox när så mycket nyfikenhet och kreativitet musikaliskt varvas med vad som verkar vara en stark uppfattning om att det inte finns så mycket att bry sig om längre. En reaktion och motreaktion på samma gång. Schlager och krautrock i samma uttryck. Med sin distans säger de allt. Som Gucci Mane, som för övrigt tatuerade in en glass i ansiktet, så passande rappar i ”Quiet”: ”I let my money talk for me because I’m being quiet”.

Trots att jag fyllt 25 år och man skulle kunnat dryfta sig till att kalla mig vuxen, finns det fortfarande saker jag behöver lära mig om förväntningar. Hur nu Drake än valt att låta på sin skiva är det delvis mina förväntningar som förstör det.

Nu ska den här artikeln handla om musik och inte mitt psyke (även om det naturligtvis kan divideras länge över vad som är mest intressant) och därmed tänker jag hävda tesen: Drake har, genom sina två fantastiska år i svenskt twitterflöde/folkmun drivit upp mina förväntningar. Han har, genom sitt fantastiska flow (ja!) och vackra sångröst (ja!) förlett oss i drömmar om den perfekta hiphop/r’n’b-blandningen.
Bevismaterialet består bland annat av följande:

För inte länge sedan släppte Drake ”Find your love”. Det är en jättebra låt, med rytmiska konstgjorda trumljud under en Kanye West-snäll melodi. Det här är en bra låt, Drake. Ingenting övrigt på ”Thank me later” låter lika bra som det här.

För ungefär ett år sedan släppte Drake ”Best I’ve ever had”. Det är en riktigt bra låt, med en bizarr och rolig musikvideo om ett lag gigantiska amazoner som inte använder sport-bh. Också melodiös, men med traditionellt rappande, som han i sin genialitet får att låta riktigt bra. Det är som att bända upp ett gammalt linoleumgolv och upptäcka att det finns parkett under.

För tre år sedan, släppte Drake duetten ”Replacement girl” med Trey Songz. Det var en så fantastisk låt att det var svårt att sluta lyssna på den överhuvudtaget.

Om vi nu skulle konstatera att så är fallet, kan man försöka dämpa besvikelsen över ”Thank me later” med att det var inte hans avsikt. Vilket gör det hela ännu värre. Det var väl hans avsikt, uppgift, hans mål, att göra riktigt bra musik? Drake har lyckats göra tusen bra låtar, ett fantastiskt mixtape, och dessutom skapa ett buzz som skulle kunna kvalificera sig till toppen på richterskalan.

Jag tycker inte att ”Thank me later” är årets flopp. Det är den inte. Det är helt enkelt en ganska medioker historia, som har både höjdpunkter och tråklåtar. Drake har dessutom med en rad fina punchlines, och bra texter.
Ta den här hyllningen till kvinnor med pengar, från låten ”Fancy”:

We go to dinner you don’t even look at me to pay
Mature women with more than me were the first to tempt me
And Jason had this girl Tammy with a purple Bentley
How she got it I aint never get to ask
I just knew that she was fine like a ticket on the dash
Yeah, but shout out to the homeowners
The girls that got diplomas
And enough money to loan us a little something extra

Trodde aldrig att jag skulle få höra någon manlig MC hylla utbildade kvinnor. Fascination för kvinnor med pengar har vi förvisso kunnat se tidigare. Som i Ne-Yos ”Miss independent”, ett blygsamt ställningstagande mot den mansroll som alltid betalar notan, en hård näve knuten i fickan.
Men Drake tar det längre textmässigt. Det går att jämföra med hur Kanye West en gång skrev intern texthistoria på sin debut  ”The College Dropout”, smart och hittigt och politiskt. Frågan är vad det ska hjälpa Drake, när musiken lämnat så mycket att önska.

Några exempel på låtar som ändå har potential att bli seglivade videor på MTV är samarbetena med Jay-Z (”Light up”), The-Dream (”Shut it down”) , Lil’ Wayne (”Miss me”) och  T.I. (”Fancy”).
Men helhetsintrycket är en besvikelse. Så mycket potential, så många bra gäster som faller platt. Någonstans hoppas jag att det kanske blev för konventionellt för Drake att överhuvudtaget spela in en skiva, efter allt han lyckats göra innan. Albumet är en kvarleva, en fyrkantig dinosaurie som tvångsmässigt ska fyllas till bredden, och det klär honom helt enkelt inte speciellt bra.

Med allt detta sagt, Drake kommer hämta sig. Han kommer förhoppningsvis fortsätta göra fantastiskt bra låtar, utan att behöva klämma ihop dem i den gamla världens albummall. Han kommer göra både sitt flow och sina texter rättvisa. Rättvisa till texten:

Hit the gym step on the scales stare at the number
You say you dropping 10 pounds preparing for summer
And you don’t do it for the man, men never notice
You just do it for yourself you’re the fucking coldest

Jag hoppas så frukstansvärt mycket att kivan kommer att växa. Att det plötsligt kommer att öppnas en hemlig dörr. Men direktheten i de tidigare hitsen finns hursomhelst inte. Vill ändå tacka Drake för att han varit inspiration åt svenska r’n’b-rappare som New Kid, och hoppas att han återvänder för att överraska.
Han kan be om ursäkt senare.