För att försörja sig började Susan uppträda som gatumusiker. Först spelade hon dragspel och strax därpå bytte hon instrument till en liten Casiotone-keyboard. Iförd en leksakshjälm med vingar antog Susan artist-alter egot The Space Lady. Under 1980-talet spelade hon på San Franciscos gator och blev en kultfigur både tack vare sin kostym och sin musik.

Repertoaren bestod av låtar som Susan och Joel skrivit och av covers på klassiska pop- och rocknummer. Hits som Electric Prunes »I had too much to dream last night«, The Sweets »The Ballroom Blitz« och countrydängan »(Ghost) Riders in the Sky« fick nya skepnader i Susans händer. Med synthens ljud, mjuka beats och ekoeffekt på sången omvandlades låtarna till lekfull och säregen rymdpop. Alla spår av rocktradition skalades bort och sångerna blev istället små uppmuntrande visor vars positiva anda förstärktes av Susans budskap om fred och harmoni.

I början av 1990-talet tonade Susan ned sitt alter ego som The Space Lady. Hon gick tillbaka till att spela dragspel och uppträdde under eget namn. 2000 slutade hon helt att uppträda och flyttade från Kalifornien till Colorado och började jobba som sjuksköterska. Men hennes låtar glömdes inte bort.

På författaren och musikhistorikern Irwin Chusids uppmärksammade samling med outsidermusik, Songs in the Key of Z, är The Space Lady med bland artister som Tiny Tim, Daniel Johnston och svenska Eilert Pilarm. Fans runtom i världen mailade även Susan och undrade om The Space Lady fortfarande var verksam och om det fanns några inspelningar att få tag på.

Intresset gjorde att Susan återupptog musiken 2012. Förra året släpptes hennes tidiga inspelningar, som ursprungligen getts ut på kassett, på det officiella albumet The Space Lady’s Greatest Hits. Och så i början av 2014 gjorde The Space Lady debut på klubb- och konsertscener i USA och Storbritannien.

Nu är hon tillbaka i Europa för en ny turnésväng som även besöker Sverige. Jag får tag på Susan via Skype, tillsammans med hennes nuvarande man och manager Eric Schneider, i en lägenhet i Budapest.

Hur har dina låtar tagits emot av publiken i Europa?
– Mycket bra, jag tror att de har varit förberedda på vad de skulle få. Många har sett mig på youtube och en del av dem har köpt albumet.

Eric Schneider bryter in och säger att Susans spelning i Italien nyligen var den bästa hon gjort. När hon spelade en cover av John Lennons »Imagine« började han att gråta.

»Imagine« är inte med på The Space Lady’s Greatest Hits-albumet va?
– Nej, jag lade till den låten nyligen i min repertoar. Jag har tyckt att den har tolkats så mycket och att jag inte skulle kunna göra den rättvisa, så jag har inte velat göra en cover av den. Sedan hörde jag den på radion och tänkte »John spelar den på piano, jag kanske ska testa att göra den eftersom jag spelar keyboard«. Och resultatet blev fantastiskt. Hur kan man inte spela »Imagine«, en låt som står för fred och harmoni?

Du använder en synth och spelar till beats, du har ekoeffekt på din sång och även andra ljud som bildar en helhet. Det är som att du styr ditt eget lilla band med synthen. Hur är det?
– Jag har alltid kallat mig för ett enkvinnas-band. För det första så funkar det inte så bra när jag spelar ihop med andra. Jag har mitt eget sätt att spela och jag kan inte förprogrammera vad jag ska spela. När du spelar med andra måste du veta hur de kommer att spela. Jag är inte så bra på att organisera.

Har du försökt att spela med andra i band?
– Ja, jag har spelat med Eric (Schneider) faktiskt, när vi träffades för sex år sedan. Han är en singer/songwriter och skriver folksånger som han kallar för »songs of awakening«. Jag blev förälskad i hans musik. Han hade lagt upp ett par låtar på nätet och jag gillade det positiva budskapet och enkelheten i musiken.

– Så vi började att spela tillsammans. Jag tog upp mitt dragspel och min flöjt och han spelade gitarr. Vi uppträdde under ett par år och han hade ingen aning om vad jag hade gjort som The Space Lady. Jag utgick ifrån att jag var klar med det och det var bara smärtsamt att tänka på det. Kanske för att jag hade vänt det ryggen men också för att jag inte riktigt gillade det jag hade gett ut. Jag antar att det gäller för de flesta musiker, när de hör sig själva i inspelad form hör de bara misstagen och vad som hade kunnat bli bra. Jag klarade inte av att lyssna på det.

– Jag hade flyttat från Kalifornien, det fanns ingenstans att spela där jag bodde i Colorado, inga ställen som tog emot »outsider music«. Så jag gav upp.

Så när du började spela med Eric så kom du på att du ville återuppta det du hade gjort som The Space Lady?
– Nej, det hände bara. Eric märkte att jag fick mail från folk runtom i världen som undrade om jag spelade fortfarande och om jag skulle komma och uppträda i deras stad. Varje vecka fick jag nya mail av personer som ville köpa eller få tag på min musik och det väckte hans nyfikenhet. En dag sade han till mig att jag borde visa honom vad jag hade gjort för slags musik. Jag hade inte utrustningen längre så jag fick köpa instrument på ebay och fixa ihop en enkel sättning. Som tur var hade jag behållit min hjälm, min »tänkar-hatt«.

– En kväll började jag spela »Ghost riders in the sky« och Eric blev helt paff. Han sade att han aldrig hade sett mig så självförverkligad och menade att jag måste återuppta projektet. Det är tack vare honom och hans uppskattning som jag tog mig modet att försöka spela igen. Det hade gått 23 år sedan den senaste gången som jag hade uppträtt som The Space Lady. Jag hade gått tillbaka till min folkmusik och mitt dragspel runt 1993.

Så från 1993 och framåt uppträdde du som folksångare under ditt vanliga namn?
– Ja, jag brukade spela lite av varje, som en del Beatles-låtar, »Ghost riders in the sky« och jag hade även skrivit en del egna sånger. Jag spelade främst dragspel, jag testade även elgitarr under något år. Jag spelade en del Rolling Stones och ett par folkrocklåtar. 2000 slutade jag helt att spela och flyttade från Kalifornien och San Francisco till Colorado.

Kommer du ihåg din första musikupplevelse?
– Mina föräldrar var båda musiker så jag var omsluten av musik – klassisk musik – från tidig ålder. Jag tränade piano när jag var runt sex år. Min mamma var musiklärare och hade stora förhoppningar på att hennes tre barn skulle bli klassiska musiker. Alla vi syskon revolterade mot det. Min mamma var en duktig pianist men jag ärvde inte hennes medfödda talang. Hon hade absolut gehör. Men jag och mina syskon blev nog hämmade av det, hur skulle vi kunna bli lika begåvade?

– Sedan kom 1960–talet och vårt motto blev »turn on, tune in, drop out«. Jag flyttade till västkusten och gick med i hippierörelsen. Det tog runt tio år innan jag återvände till musiken och blev gatumusiker i ren desperation.

Hur kom det sig att du blev gatumusiker?
– Jag hade sålt teckningar och kollage på gatan för att kunna få lite pengar att leva på. Min partner som jag var tillsammans med då, Joel, hade gömt sig för att inte bli inkallad i armén. Han ville inte tvingas att åka till Vietnam som så många andra i vår generation. Vi försökte först fly till Kanada men vi var tvungna att resa över Alaska eftersom vi inte hade något inresetillstånd. Där träffade vi några personer från Boston, Massachusetts och genom dem hamnade vi på östkusten.

– Hela tiden var vi rädda för att vi skulle gripas och att Joel skulle hamna i fängelse så vi höll en låg profil. Gatulivet blev en livsstil, vi blev vana vid att leva i utkanten av civilisationen. Det kändes inte meningsfullt att återgå till att bli en del av samhället.

Först spelade du dragspel, men du bytte ganska snart till att spela keyboard?
– Ja, ganska direkt. Jag spelade dragspel under ett par år, men jag hade fortsatt med det om jag inte varit tvungen att byta. Mitt dragspel blev sönderslaget av en berusad person på gatan som inte hade något bättre för sig än att attackera mig. Som tur var gav han sig inte på mig. Men han styrdes kanske av en högre makt eftersom det gjorde att jag påbörjade min resa. Och det har resulterat i allt det jag gör nu, det var som att det var förutbestämt.

Hur kom det sig att du valde hjälmen som en del av din scenkostym och att du antog karaktären The Space Lady?
– Joel och jag hade hittat hjälmen 1971 eller 1972 i en kostymbutik i San Francisco. Den var till honom från början och han tyckte den var fantastisk. Jag tyckte att den blinkande röda bollen mitt på hjälmen var löjlig. Han hade planer på att uppträda som ett enmansband med hjälmen men han förverkligade det aldrig.

– Så hjälmen användes inte under tio år. När jag började spela elektronisk musik tyckte han att den blinkande hjälmen skulle funka bra med de rymdlika synthljuden. Jag gick med på att använda den en dag. Så fort jag tog på mig den och såg hur folk reagerade när jag spelade och hur vingarna på hjälmen förde tankarna till något änglalikt budskap från ovan, så insåg jag kopplingen. Men jag använde även andra hattar.

The Space Lady uppträder på gatan.

Vad var det för hattar?
– En var gjord av en vinylskiva som var genomskinlig och som även den hade en blinkande boll i mitten. Jag använde också en vit hatt som var täckt med knappar och som hade en ljusslinga som blinkande runt hatten. Den såg ut som en födelsedagstårta.

Så du och Joel levde på gatumusiken under den perioden?
– Ja. Det var mycket mer lukrativt än att sälja teckningar på gatan. När jag började spela musik så kom folk till mig för att bidra. Jag behövde inte närma mig folk för att få dem att ge mig något vilket jag tyckte var hemskt. Jag är blyg och har alltid varit reserverad. Men genom att spela musik kunde jag uttrycka mig utan att känna mig konstig. Musiken fick folk att dras till mig.

Var det mestadels positiva reaktioner du fick från folk på gatan under den tiden?
– Nej, nej. Åttio procent var likgiltiga, en procent var fientliga och resten var entusiastiska eller åtminstone stöttande. De flesta brydde sig inte. Du har säkert hört talas om Joshua Bell (amerikansk stjärnviolinist och dirigent. I ett experiment som initierades av The Washington Post 2007 framträdde Bell som gatumusiker på en tunnelbanestation i Washington utan att i stort sett någon stannade och lyssnade eller såg vem det var som spelade, reds anm.).

– Han drar stor publik och får stående ovationer när han uppträder i samband med konserter, men på gatan har folk inte tid eller är upptagna. Så sammanhanget är helt avgörande. Det är en uppförsbacke att kämpa mot.

Upplevde du det när du var gatumusiker?
– Ja. Det gjorde inget om folk inte brydde sig. Men till och från var folk elaka eller sade något nedlåtande, ofta fick jag höra att jag skulle skaffa »ett riktigt jobb«. Det sårade mig. Jag svarade med »skaffa dig en riktig hjärna«. Vissa ville att jag skulle flytta på mig och ställa mig någon annan stans eftersom det störde deras affärsverksamhet om de hade en butik eller om de bodde nära där jag spelade. Det var förståeligt.

Saknar du tiden som gatumusiker?
– Nu när jag spelar på klubbar och konsertställen där ljudsystemen är så bra så måste jag tyvärr säga att jag blivit bortskämd med de ljud jag kan få fram. Jag hade ingen aning om vilken kraft som jag har i mina fingrar. Jag vet inte om jag saknar det. En bra dag som gatumusiker blir man verkligen upplyft och glad och känner sig uppskattad, men de dagarna är så få.

– Nu när jag uppträder inomhus och även utomhus på scener och kan få min lilla keyboard att låta så stort och fullständigt så vet jag inte om jag någonsin kommer att gå tillbaka till att spela på gatan.

I intervjuer med dig ställs det ofta frågor om ditt intresse för det övernaturliga. Det är ett intresse som du haft sedan 60-talet. Det föddes då du experimenterade med psykedeliska droger och har förstärkts av att du sägs ha blivit bortförd av utomjordingar och sett UFOs. Hur har detta påverkat ditt liv?
– Jag har alltid varit intresserad av det övernaturliga, jag älskade spökhistorier och under 1960-talet var jag fast i tv-serien The Twilight Zone. Som du nämner så har jag sett UFOs. Joel och jag såg någon slags rymdfarkost på ett berg rakt över våra huvuden. Det var enormt och cigarrformat men det hade inga vingar, det gled långsamt fram. Ingen så stor farkost skulle kunna ta sig fram utan vingar. Vi var helt säkra på att vi hade blivit skannade av ett rymdskepp.

– Vi hade så många mystiska upplevelser under den perioden när vi bodde vid Mount Shasta i Kalifornien. En gång blev vi teleporterade när vi hade fastnat i en storm. Vi pulsade fram i snö som var upp till våra midjor och försökte ta oss uppför berget där vägen fanns. Och så plötsligt befann vi oss på vägen! Vi blev transporterade på något sätt. Det är svårt att beskriva.

– Vi blev intresserade av ufologi och paranormala fenomen, sådant som tycktes härstamma från andra planeter och teknologier långt bortom vår civilisation. Vi kände en stark koppling till andra människor som haft liknande upplevelser som oss. Förutom det känns det som att vi alltid är skyddade, att vi guidas och inspireras av saker som är bortom… Som alla de tillfälligheter som har gjort att The Space Lady skapades som är något helt annat än den jag är.

– När jag tar på mig hjälmen, sätter på synthen och vrider upp reglagen så strömmar alla de här idéerna in och genom mig och berör människor på ett sätt som jag inte kan göra på egen hand.

Har du haft några övernaturliga upplevelser på senare tid?
– Ja, folk kan komma fram till mig efter mina spelningar och säga att de har funderat på att ta sina liv men att de nu är glada över att leva igen eftersom de fått höra min musik. Jag kan inte förstå att jag har lyckats förmedla sådana känslor, att jag kan rädda människors liv.

– Jag kan inte ta åt mig äran för det, det är saker som händer med mig och genom mig. Eric säger alltid att det inte handlar om vad jag sjunger utan vem jag är när jag uppträder. Jag har alltid velat vara någon som står upp för kärlek och fred men de sånger jag sjunger uttrycker inte det ordagrant. Därför är det så fantastiskt att folk fattar det ändå. Det är så tillfredsställande och skönt för jag älskar sångerna jag spelar.

Några av dina låtar är sånger som du och Joel har skrivit tillsammans men de flesta av dem är covers. Hur väljer du vilka låtar du ska tolka?
– Många av dem är favoritsånger som jag gillat länge, som Beatles-låtar som »Ob-La-Di, Ob-La-Da« och »Being for the Benefit of Mr. Kite!« och ett dussin andra. Jag har spelat någon Elvis-låt och sådant som »Runaway« med Del Shannon. Jag upptäckte att folk, åtminstone de på gatan, vill höra sådant som de redan känner till. De kommer kanske fortsätta att gå förbi, men får de höra en strof eller en melodislinga som de känner igen så är det större chans att de ger dig ett mynt eller kommer ihåg dig nästa gång de går förbi.

– Så jag drog mig till cover-låtar, det verkade funka bättre på gatan. Om jag spelade något som jag eller Joel hade skrivit så fick jag inte lika mycket pengar. Det var inte förrän vi hade gett ut låtarna på kassett och folk kunde höra dem om och om igen som de blev bekanta för dem. Det var lättare att spela en cover än att sätta sig ned och skriva en låt.

Har du gjort något nytt material på senare tid?
– Ja, jag skrev nyligen en låt som jag kallar »A love song to Mother Earth and a Call to Action«.

Har du spelat den låten live?
– Nej, inte på den här turnén i Europa men jag har spelat den i Storbritannien och på västkusten i USA. Den kommer att hamna på nästa album. Det finns en inspelning av ett av mina framträdanden på nätet, från Cork på Irland. Låten heter »The Ballad of Captain Jack« och handlar om en ledare bland ursprungsbefolkningen i USA vars namn är Captain Jack.

Är det också en ny låt?
– Nej, den skrev jag i Kalifornien 1993 eller 1994.

Jag har läst att du är intresserad av zenbuddhism. Hur använder du det i din vardag?
– Jag har varit intresserad av buddhism sedan jag läste Alan Watts på 60-talet och Herman Hesses bok Siddharta. Jag har känt att jag alltid har kunnat relatera till buddhism på ett annat sätt än något annat andligt praktiskt utövande. När jag träffade Eric fick jag vetskap om den vietnamesiska zenbuddhism-mästaren Thích Nhất Hạnh. Han hade anlänt i Colorado för att hålla i en retreat.

– Eric hade lyssnat på flera av hans kassetter och läst hans böcker och var väl bekant med honom så han tog chansen att gå på retreaten. Han kom tillbaka med en video från retreaten och jag blev förälskad i denna man – denna ödmjuka, sanna och 85-åriga munk (i dag 87 år, reds anm.).

– Så vi följde honom och var med på en retreat som han hade i Upstate New York. Den filosofi som han lär ut är att varje del av ens liv ska formas av mindfulness och att detta ska nås genom att fokusera på andningen. Att bara stanna upp med allting och andas! Det är det enklaste sättet för att förena kropp och själ. Det har verkligen omvandlat mitt liv.

Hur många gånger om dagen gör du det?
– Ungefär en halvtimme varje morgon. Under dagen har vi ställt in våra datorer så att de ger en signal en gång i timmen. När vi hör signalen så stannar vi upp med det vi gör och tar tre djupa andetag för att lugna våra själar. Det gör att vi kan vara vakna och uppmärksamma på det vi ska ta itu med.

– Om du inte är uppmärksam och klar så lever du i princip inte. Det enda vi har är den stunden, det lugna. Glömmer vi den och är ständigt upptagna så förbrukar vi våra liv minut för minut. Det har varit ett stort uppvaknande för mig och det har även hjälpt mig att komma över scenskräck. Jag kan andas mitt i en sång och då blir jag lugn. Jag behöver inte tänka på något annat för mitt muskelminne kommer att spela de rätta ackorden och jag kommer att sjunga texterna rätt. Det enda jag behöver tänka på är att andas. Det är väldigt rogivande.

En annan sida av mindfulness är att det blivit något av en industri. Det finns många som lär ut mindfulness och det finns både bra och dåliga tekniker. Det kan vara svårt att navigera i det som erbjuds?
– Ja, jag var ganska vilse innan och visste inte vem jag skulle följa eller var jag skulle vända mig. Men för mig är den enkelhet som Thích Nhất Hạnh förespråkar så opretentiös. Det är inga extravaganta dräkter eller ett stort entourage med människor som kännetecknar andra buddhist-ledare. Han är så enkel. Han har en vanlig brun dress, samma färg som jorden, och är så vältalig och talar flera språk samtidigt som han är så ödmjuk. Han talar verkligen till mitt hjärta.

Du har börjat turnera och spela på rockklubbar och konsertställen ganska sent i ditt liv. Hur upplever du det?
– Det är fenomenalt att min musik fortfarande är relevant. Vi pratar om två generationer här. Jag har en 18-årig sonson och han och hans vänner är fans av min musik. Även många i publiken där jag uppträder är i den åldern. Det hade jag inte kunnat föreställa mig innan. Det är uppfriskande och har en föryngrande effekt på mig. Jag var inte lycklig när jag jobbade som sjuksköterska men jag var tvungen att göra något för att försörja mig. Det kändes rätt också eftersom jag var den som i första hand tog hand om mina föräldrar. Men det dödande min kreativitet och det dödar även patienterna. Tyvärr är det så.

– Det sättet man tar hand om sjuka i dag är helt fel, det är »mindless«, inte »mindful«. Visst finns det medmänsklighet och hängivenhet i vården men grunden för en bra hälsa är en vegetarisk diet med få eller inga animaliska produkter. En diet som inte bygger på grymhet. Själen och kroppen är sammanflätade. Äter du levande varelser som har förslavats och mördats så kommer du att inkorporera det och du kommer att bli sjuk. Om inte fysiskt så andligt eftersom du inte ser till djurens lidande. Det är därför jag är buddhist, det är den enda livsåskådningen som jag känner till som tar hänsyn till alla levande varelser. Den gör ingen skillnad mellan djur, människor och insekter.

Har du varit vegetarian under en lång period?
– Ja, sedan jag flyttade hemifrån. När jag kom till collage var första gången som jag insåg att man kan klara sig utan kött. Men jag slutade att äta ägg och mjölkprodukter nyligen.

Så du är vegan?
– Ja, jag försöker i alla fall. Det är svårt att vara strikt vegan när man är ute och turnerar, när man kommer till länder där de tror att veganism är en religiös sekt eller att de inte ens hört talas om begreppet. Men här i Europa verkar det vara mer förekommande än vad det är i mellanvästern i USA.

När slutade du att jobba som sjuksköterska?
– För två år sedan. Efter det utbildade jag sjuksköterskor och sjuksköterskeassistenter under en period.

Så nu jobbar du bara med din musik?
– Ja, enbart musiken.

Hur har övergången från ett vanligt yrkesliv till att bara hålla på med musik varit?
– Jag antar att jag borde känna mig osäker men jag känner mig säkrare än vad jag förtjänar (skratt). Jag har inga bevis på att detta kommer att funka ekonomiskt men min integritet är viktigare. Att få göra något som jag älskar är det enda sättet som jag kan bidra till denna värld. Följ din lycksalighet, som Joseph Campbell sade (amerikansk författare och religionskännare, reds anm.). Det var det som jag hade saknat under många år.

Kan The Space Lady omvandlas till någon annan konstform i framtiden?
– Jag vet inte. Jag kanske borde testa en annan keyboard eller att spela med andra musiker? Det är nog inte jag som bestämmer. Jag tror ju att jag blir styrd av någon annan slags utomstående kraft. Jag vet inte hur stor roll jag har i det som sker med The Space Lady.

Och just nu vill den kraften att du ska fortsätta som The Space Lady?
– Ja, det är lite som, »if it ain’t broke, why fix it?«.

/

Mer om The Space Lady här.

The Space Lady’s Greatest Hits finns att få tag på från Night School Records.

The Space Lady uppträder i Sverige på följande platser:

Skånes konstförening, Malmö, den 24 september

Mother, Kägelbanan, Södra Teatern, Stockholm, den 25 september

Koloni, Kulturhuset Oceanen, Göteborg, den 26 september (med Poino [UK] och Linus Vandewolken [BE])

Samma harmoni infinner sig när jag lyssnar på Quiltland. Frida-Li Lövgren gör i sitt soloprojekt drömsk och vemodig musik som breder ut sig över alla kanter. Svävande synthar och maffiga beats bildar ett ljudlandskap som är storslaget och psykedeliskt. Det går att hitta bitar av 90-talstechno, ambient och avantgardistisk elektronika i musiken. Men den är samtidigt svårfångad och oförutsägbar. Det går inte att avgöra var den ska ta vägen. Musiken skiftar som ett regnoväder sent i augusti. Just därför är Quiltland så tilltalande.

Frida-Li Lövgren har arbetat i olika kreativa sammanhang och konstellationer sedan hon började med musik. 2009 startade hon Quilts som året därpå gav ut en kassett på etiketten Hockey Rawk. Hon har även spelat med Skriet och varit engagerad i konstartade projekt, som galleriet Cassette Gallery i Stockholm.

De senaste åren har fokus dock legat på Quiltland. Nu har projektet blommat ut på allvar. I början av sommaren släpptes först kassetten Sisto följt av ett självbetitlat debutalbum, båda utgivna på engelska skivbolaget Astro:Dynamics. Quiltland har även hunnit med att göra en remix av Iberias låt »In love« tillsammans med Team Rockit.

När jag ringer upp Frida-Li Lövgren befinner hon sig i familjens stuga i trakterna kring Omberg i Östergötland. Isolerad från sociala aktiviteter och distraktioner arbetar hon med två kommande EP:s där.

Ditt debutalbum släpptes i slutet av juni. Hur kändes det?
– Jättebra. När man släpper något i sin helhet är det som ett kapitel som knyts ihop. Man ser på det på ett annat sätt, på avstånd. Det kändes mer när jag släppte Sisto för det är nyare grejer. Det som är med på LP:n (debutalbumet) är inspelat för några år sedan. Jag tror att jag har lagt ifrån mig det mer känslomässigt än vad jag gjort med materialet på Sisto.

Men Sisto släpptes innan debutalbumet?
– Ja, två veckor innan.

Så låtarna på Sisto har skrivits senare än materialet på debutalbumet?
– Ja, Sisto är skriven och inspelad i år. Det ligger nära mig fortfarande.

När skrevs låtarna som är med på debutalbumet?
– De är från lite olika perioder, mellan 2011 och 2012.

Om man jämför de båda så upplever jag Sisto som lite poppigare och dansantare medan debuten är mer svävande och psykedelisk. Håller du med om det?
– Nej, inte riktigt. Skivorna är inspelade vid olika tidpunkter. Med Sisto ville jag att mina influenser skulle höras tydligare än på albumet. På sätt och vis vill jag inte gå in för mycket på vilka idéer och tankar jag hade när jag spelade in musiken. Jag tror att det kan skada lyssnandet hos den person som hör musiken. Jag är själv väldigt försiktig med att läsa vad artister som jag uppskattar säger om sin musik. Det är av respekt för det de har skapat. Det har ett eget liv. Det kanske inte ens är relevant vad jag har haft för idéer, jag tror verkligen att de kan tala för sig själva.

– Som du säger så hör du lite skillnader mellan de båda inspelningarna och det förstår jag, att det finns skillnader i uttrycken. Sedan är det upp till dig att sätta ord på vad de säger. I och med att jag valt det här sättet att kommunicera på så tror jag att det finns väldigt mycket information i musiken om man försöker lyssna med känslorna. Att göra det istället för att försöka förstå något budskap eller vad jag är influerad av.

Hur började du med musik och att skriva låtar?
– Det började med att jag gick omkring och spelade in ljud. Jag spelade in folks samtal i smyg.

Använde du en diktafon?
– Först hade jag en mp3-spelare som jag hade runt halsen med hörlurar så det var ingen som tänkte på att jag spelade in. Jag kom jättenära den jag pratade med. Sedan klippte jag om samtalen och lekte med det.

Var det både kompisar och personer som du inte kände som du spelade in?
– Ja, det var det. Det byggde på att ingen visste att jag gjorde det. Sedan skaffade jag lite bättre utrustning och kunde spela in och lära mig att redigera. Jag kunde förvränga ljuden jag hade spelat in. Det var det som fascinerade mig, att jag kunde ta med mig något som jag upplevt och göra det mycket fulare eller mycket finare. Att jag kunde styra det. Jag hade inga instrument och hade ingen tanke på att det skulle bli låtar. Det var ljud som jag fascinerades av.

– Sedan började jag sampla saker. Det var en ganska långsam process att det gick från att vara ljud till att bli låtstrukturer.

Var det mer kollageartat när du spelade in röster och klippte dem på olika sätt?
– Ja, det kan man kalla det. Det fanns inte riktigt något mål med hur jag skulle använda mig av de ljuden. Det var inte tänkt att de skulle användas till något speciellt, de levde sitt eget liv.

Så när du skaffade sampler och utrustning så ledde det till att det du gjorde tog formen av musik?
– Ja, jag köpte en enkel keyboard.

Du kallade dig för Quilts i början, visst stämmer det?
– Ja, det stämmer. Jag vet inte riktigt varför. Jag kommer ihåg att jag hade en idé om en plattform där jag skulle kunna göra olika experiment med ljud och musik, och ha samarbeten. Jag tycker om namnet Quiltland. Det är ett bra namn för allt jag gör musikaliskt. Det finns ingen speciell symbolisk innebörd i de namnen. Jag tycker bara det låter bra.

När började du kalla dig för Quilts?
– Det var när jag skulle ge ut min musik för första gången. Jag skulle släppa en kassett på Hockey Rawk och då behövde jag ett namn. Det var 2010 eller 2011, jag minns inte riktigt (2010, reds anm.).

Hur kom det sig att det blev elektronisk musik som blev din grej?
– Jag tror att min ingång till att göra musik blev att jag bearbetade ljud elektroniskt, så det fanns inget annat alternativ. Därför är det ett sätt som jag kan vara uppriktig med när jag arbetar med det.

Varför är det kul att arbeta med ljud?
– Jag vet inte varför det är kul. Men det var något instinktivt som jag upptäckte när jag började spela in ljud. Därför blev jag nyfiken och ville fortsätta med det.

Du har spelat med Skriet en del. Har du spelat tillsammans med Jacob (Frössén) och Isak (Sundström) då?
– Från början var jag med och spelade på redan existerande låtar, som vi sedan spelade live. Sedan har jag varit med och spelat in en eller två av låtarna på deras senaste skiva.

Har du inspirerats något av det du gjort med Skriet i din egen musik?
– Nej, jag vet vad jag gillar för ljud och det skiljer sig ganska mycket från Skriet. Det har varit så roligt att spela med dem, det är roligare än att stå själv på scenen. Ibland har det varit ganska många på scenen när jag spelat med dem. Det har varit alla möjliga konstellationer. Som en 15-årig heavy metal-trummis, en medelålders kör och en 90-årig skådespelerska. Det händer mycket roliga saker omkring Jacob och Isak. Quiltland är en annan värld, det låter på ett helt annat sätt.

På Sisto har du med tre längre låtar, »Fides part 1-3«. På vilket sätt hänger de ihop?
– De är tre skiftningar av samma grund, det hör man. Jag vill inte sätta så mycket ord på musiken. Jag skulle kunna berätta hur jag resonerat och vilka som är skillnaderna mellan dem men jag tycker låtarna gör det så bra själva. Jag låter dem få leva sina egna liv.

Du arbetar inte bara med musik utan du håller även på med konst med inriktning på textilkonst. Visst stämmer det?
– Ja. Ninna Berger, som är textilkonstnär, har gjort performance under några av mina spelningar. Vi hade en utställning ihop för några år sedan där jag spelade inuti en skulptur på ett galleri i Stockholm. Jag spelade och Ninna förvandlade rummet från att ha varit helt vitt med UV-belysning till att täckas helt av svart textilfärg. Vi skrubbade golvet i tre dagar efteråt för att göra rent det.

Arbetar du ofta med henne när du spelar live?
– Det är en person som jag diskuterar väldigt mycket med, vi pratar om våra kreativa processer. Vi förstår varandra och det har varit väldigt naturligt att våra arbeten integrerats. För mig är musik extremt fysiskt, det är kroppsligt och rumsligt. Det är oundvikligt att textilfärg kommer att kännas och synas, det gör det på en scen. Det finns många likheter känslomässigt mellan de olika uttrycken. Jag har samma tillvägagångssätt oavsett vilket material jag använder. Det är bara själva hantverket som skiljer sig.

Så det finns naturliga kopplingar mellan era konstuttryck?
– Ja, verkligen.

Quiltland. Foto från ett projekt med Ninna Berger

Du har även uppträtt en del med towLie. Ni spelade på Norberg nu i sommar va?
– Ja, vi gjorde separata spelningar i år. Hon spelade med sitt projekt Skitungen och jag spelade med Quiltland. Det var ett tag sedan vi spelade tillsammans. Senast vi gjorde det hade Ninna Berger ett performance på scen. Vi har också spelat på Flow-festivalen i Helsingfors. Jag minns det som att vi spelade i ett rum som var helt i rosa och folk låg på kuddar under spelningen.

Tycker du att ni har en del gemensamt musikaliskt, du och towLie?
– Ja, absolut. Vi är vänner och har väldigt roligt när vi gör de här sakerna tillsammans. Efter det har jag även spelat live tillsammans med Lemieux. Och så har jag spelat in musik med Team Rockit i vår.

Gillar du att samarbeta med andra?
– Jag är öppen för samarbeten om det är med personer som jag känner att jag förstår vad de gör kreativt. Det är viktigare än att jag gillar musiken som den jag samarbetar med gör.

– Lemieux turnerade jag med förra sommaren. Maya (Lourenco) i Lemieux var med och dj:ade när jag spelade. Vi testade att spela tillsammans ganska spontant och det blev väldigt bra så vi framträdde ihop i Amsterdam. Samarbetet med Team Rockit är en Iberia-låt (»In love«) som släpptes i vår. Det var en låt som vi båda tyckte om och som vi gjorde en remix på. Det är enda gången som jag gjort musik med någon i processen att vi suttit tillsammans och arbetat. Med Quiltland har jag gjort en del samarbeten live men jag har alltid varit helt ensam när jag skapat musiken.

Vad har du på gång vad gäller släpp och andra projekt?
– Nu har jag varit i den här stugan i skogen ganska länge och jobbat med två olika EP-skivor. Vi får se när de blir klara, en av dem ska jag försöka få klar i höst. Sedan får vi se om det blir mer samarbeten och folk som kommer att gästa på ep-skivorna.

Är det stimulerande att jobba i stugan?
– Ja, det är nästan en förutsättning att ha sådana perioder då jag kan få ro och vara avskärmad från annat. Så har det varit alla gånger som jag har spelat in, i alla fall i början av inspelningarna. Det har varit bra att kunna sitta själv i ett hus då.

Är huset ute på vischan eller är det andra stugor som ligger nära det?
– Det är ett häststuteri som ligger nära här så jag hör hästarna när de går ute. De brukar galoppera och gnägga. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid det när man går ute på tomten. Det är inga andra förutom hästarna här.

Mer Quiltland här och här.

Samtidigt finns det ett lugn över Molly Nilssons musik. Även när tempot är dansant och synthdrivet. Musiken håller sig på en jämn nivå och skenar aldrig iväg. Det rofyllda kontrasteras av uppriktiga texter. Molly sjunger om relationer, banaliteter i vardagen och staden som scen för möten mellan människor. Orden går fram och skärper ens uppmärksamhet. Rader som »the little sweet things that you gave me were nothing but poisoned candy« är brutala och omöjliga att misstolka.

Molly Nilsson har släppt fyra album. Första skivan These things take time kom 2008 och innehåller låten »Hey moon!« som John Maus gjorde en uppmärksammad cover på några år efter. Senaste skivan History kom förra året och ett nytt album är tänkt att släppas i början av 2013. Molly ger ut musiken på egna skivbolaget Dark Skies Association. Hon tillverkar och illustrerar alla omslag själv.

Molly Nilsson är uppväxt i Stockholm. 2004 flyttade hon till Berlin och har varit staden trogen sedan dess. Men nu börjar hon vackla. Jag ringde upp henne för att prata om förhållandet till Sverige och staden hon bott i de senaste åtta åren.

Du flyttade till Berlin från Stockholm och nu är du aktuell med att komma hit och spela. Hur många gånger har du uppträtt i Sverige?
– Två gånger, båda gångerna i Stockholm och på klubben Top Nice. Det har inte blivit mer. Jag ska eventuellt spela i Göteborg i vår.

Var uppträdde du när du spelade på Top Nice?
– Ena gången var när de hade festival på Färgfabriken, förra sommaren. Andra gången var förra vintern när de hade fest på sitt »kontor«, ute på Slakthusområdet.

Hur var det att spela på de kvällarna?
– Det var bra, fast jag är inte så jätteangelägen om att spela i Stockholm. När jag är där vill jag mest vara ledig.

Hur är det att komma till Sverige på sådana här enstaka besök?
– Det är bra. Fast jag tycker det är annorlunda att spela i Stockholm jämfört med utomlands. Jag är van att prata engelska på scenen, det är lite konstigt att spela och sjunga på engelska och sen prata svenska. Jag känner mig lite utanför min comfort zone. Men jag vet inte, det finns också en anledning till att jag lämnade Stockholm. Stockholm är alltid för häftiga.

Du känner att du inte passar in där?
– Det är en ganska svårflörtad publik. Men så har det varit på många ställen, som i London. Men de senaste gångerna jag har spelat där har det varit väldigt kul, så det kan bero på mig också.

Vad är ditt förhållande till Sverige och Stockholm nu när du bor i Berlin och har bott där i ganska många år?
– Jag brukar åka till Sverige och Stockholm några gånger om året, så jag känner mig ganska uppdaterad. Jag följer svenska nyheter här och lyssnar ganska mycket på Sveriges Radio så jag känner mig väldigt i kontakt med Sverige. Det är ganska nära, jag befinner mig inte på andra sidan jorden. Men, det är lite problematiskt också. Jag vill att folk i Stockholm ska höra musiken, för jag vet att svenskar konsumerar mycket musik, så det vore kul om folk upptäckte det jag gör.

Så det problematiska är att de inte gör det i den utsträckningen du skulle önska?
– Nej, men jag har inte jobbat så mycket på det. Men de gånger jag har fått någon sorts respons från Sverige har jag blivit väldigt glad, det känns som att jag fått en revansch.

Att du vunnit över dem?
– Ja, exakt.

Men kan du känna som Berlin-bo att du står utanför och observerar det beteendet? Att du märker det svårflörtiga tydligare när du bor där?
– Ja, jag tror det. Det är klart att när man flyttar till ett annat land så upptäcker man saker som är både bra och dåliga med den plats man själv kommer ifrån. Jag har upptäckt många saker som är väldigt bra med Sverige och Stockholm. När jag är där är människor generellt väldigt trevliga och det är ganska enkelt socialt. Tyskar, och framför allt berlinare, är inte så öppna för främlingar. Sverige är ett så litet land och man blickar alltid utåt och då är man också mer öppen för vad som händer utifrån.

På ditt andra album Europa så sjunger du om Berlin i låten »Berlin, Berlin«. Det är den enda låten du gjort på svenska. Fanns det någon tanke med att den skulle ha svensk text eftersom den handlade om staden som du flyttat till?
– Ja, fast kanske inte så medvetet. Men det kändes som att den typen av tonläge i texten hade varit bäst på tyska eller svenska. Hade jag sjungit den på tyska hade det blivit lite för övertydligt, så då blev det svenska. Det passade bra i och med att jag som svensk kommer utifrån och försöker ta över en främmande stad.

I texten sjunger du »jag följer med, med leendet på sned« och »sluta streta emot«. Har du kämpat för att bli vän med staden?
– Nej, inte alls. Det är snarare tvärtom. Det jag menar är att staden är lite för enkel och att jag lite subtilt försöker säga att staden blir utnyttjad. Egentligen kommer inte människor hit för att de älskar Berlin utan för att det är billigt och hur man kan leva här. Det är en trend, det är snarare som att man våldtar den.

Har du problem med att den blir utnyttjad?
– Ja, men jag har själv flyttat hit och stannat kvar för att det är så billigt och att det är en bra plats att vara konstnär på. Men många som jag känner som flyttat hit från andra städer och länder har inte något alls med Tyskland att göra på så sätt att de inte försöker integrera sig och lära sig språket – bara för att de är för lata. Nu börjar Berlin bli dyrare och dyrare och om några år kommer många av oss inte att bo kvar här.

Gäller det för dig också?
– Ja… alltså, Berlin har inte den typen av fördelar som andra »dyra« städer har, som London eller New York som är mer etablerade. Där känns det som att när man är där, även fast det är väldigt dyrt, så är det värt det.

Men så är det inte i Berlin?
– Jag vet inte, det kan bero på att jag har tröttnat lite. Jag har varit här så pass länge att jag inte är så nyförälskad i staden längre. Det beror också på hur staden förändras och byggs om och går från att ha varit charmigt ful till att bara vara ful.

Att den gentrifieras?
– Ja, precis. De sakerna som har varit lockande i Berlin är de tomma platserna och att det funnits utrymme att experimentera och upptäcka bortglömda hörn. Billiga hyror i trasiga hus. Men Berlin vill inte vara den staden, Berlin vill vara som Stockholm…

Och det kan bara sluta fel?
– Ja, det är tråkigt att Berlin inte ser varför människor har kommit hit. Att det inte handlar om att man vill ha lyxiga takvåningar, det finns många andra städer som man kan ha det i.

Så du menar att om Berlin hade haft en annan beredskap så hade den utveckling som nu sker aldrig påbörjats?
– Det är en fattig stad, de måste tjäna pengar på något så de har sålt staden. Men hade de inte spekulerat bort alla sina pengar och ruinerat sig så hade det inte varit en fattig stad från början. Då hade i och för sig inte folk kommit hit. Alla samhällen och städer strävar väl efter att bli så framgångsrika och rika som möjligt, så de delarna hänger ihop.

– Men när man är i andra städer som har lite mer självförtroende så tycker jag det är väldigt fint att se att man vågar behålla saker som kanske inte är toppmodernt eller nytt. Men man behåller det för att det är en del av charmen, som tunnelbanestationer.

Har du något exempel på det?
– Jag tycker att man har det lite i Stockholm, att man inte renoverar hursomhelst. Att man låter en del husfasader vara, även om man inte gör det på insidan tyvärr. Och New York, det är också en väldigt fattig stad om man ser till deras stadskassa. Men det är fint att se att man inte behöver renovera allting där och byta ut tunnelbanevagnar. Man ser att folk lever.

– Det finns en tunnelbanestation i Berlin som heter Mehringdamm som jag tyckte var en jättefin station. Den var i rött tegel och påminde lite om Mariatorget i Stockholm. Nu har de renoverat den och det har tagit väldigt lång tid och kostat mycket pengar. Nu har den lite sandiga marmoraktiga väggar och namnet är med nya bokstäver och det känns helt onödigt. Jag kom ihåg att när man åkte förbi där när de renoverade så sade de alltid i högtalarna att de inte stannade vid stationen eftersom den höll på att »moderniseras«. Det ordet känns väldigt ute, vem moderniserar? Man kanske renoverar eller digitaliserar. Men moderniserar?

Det känns lite ansträngt också. Det räcker inte med att man renoverar, man måste låta påskina att här jävlar ska det bli »modernt«.
– Ja, verkligen.

Hur länge sedan skedde den ombyggnaden?
– Det blev färdigt för några månader sedan. Men jag förstod inte alls vad poängen med det var. Ett annat sådant exempel är att de har rivit Palast der Republik, det gamla parlamentshuset i DDR, och det var en väldigt fin plats. Den var belägen mitt emot domkyrkan som är en stor kupol från sent 17- eller sent 1800-tal och är sotig av avgaser men har fin patina och är väldigt vacker. Republikens palats å sin sida var från 70-talet och hade en spegelvägg som fasad. Fönstren var tonade rutor med lite av guldinslag i glaset. Domen speglade sig i dem och det var väldigt fint att dessa två helt olika epoker låg mitt emot varandra.

– Sedan påstods det att det var asbest i byggnaden och att det var orsaken till att man rev det. Men det handlade egentligen om att man ville radera hela DDR-historien. Nu vill man istället bygga upp en rekonstruktion av ett slott som fanns på samma plats för tvåhundra år sedan. Jag fasar inför tanken. Ett nytt slott…

Det låter som Las Vegas.
– Ja, det blir Disney World. Sedan har pengarna tagit slut och det blev inget slott. Nu är det bara en gräsmatta med ett turistcenter bredvid. Det är väldigt mycket så Berlin fungerar, man försöker få in pengar och så går det bara fel. Det är inte långsiktigt tänkande.

Palast der Republik

Så det är staden själv som har beslutat att göra de här förändringarna?
– Jag vet inte var pengarna kommer ifrån men jag kan tänka mig att det är mycket privatpersoner som donerar. Som Kaiser Wilhelms minneskyrka, den kända kyrkan vid Bahnhof Zoo med avbruten topp, den är privatägd. Det är konstigt att ett sådant minnesmärke i Berlin ägs av en privat stiftelse och ändå måste be om bidrag för att kunna renovera den.

Vad tänker du när du ser sådana konkreta förändringar i staden?
– Det är tråkigt. Men samtidigt är det lite som när jag var i New York för första gången. Då träffade jag en person som hade varit där för länge sedan och som sade att det var så fantastiskt då och såg annorlunda ut. Och det var det säkert, men å andra sidan är New York säkert fantastiskt oavsett när man åker dit. För det blir alltid första gången för en själv. Alla städer förändras hela tiden. En vän till min familj hatar Kulturhuset i Stockholm för att man rev Klarakvarteren. Det är ingenting som jag tänker på eftersom jag inte ens var född då. Jag tycker att Plattan är en väldigt fint plats.

Så man kan säga att din nyförälskelse i Berlin är över för ganska länge sedan?
– Ja, vi sover i enskilda sängar nu. Men det är ändå en harmonisk samvaro.

Hur kom det sig att du började göra musik?
– Jag hade hållit på med bild och att teckna innan och trodde att det var det jag skulle göra. Sedan provade jag att göra lite musik och lånade en keyboard av en kompis och tyckte att det var kul och fortsatte med det.

Studerade du konst innan?
– Nej, inte direkt. Jag gick konstgymnasium men var inte så sugen på att plugga vidare. Ett tag tänkte jag bli illustratör, mest för att min pappa är det. Så det var kul när jag upptäckte musiken och att det kom helt från mig själv, det var när jag hade flyttat till Berlin. Jag hade aldrig hållit på med musik innan. Jag hade nog inte vågat prova på det eftersom det känns som att det är svårare i Stockholm. Det kanske inte är det nu men just då kände jag det. Jag hade inte vågat börja med något som jag egentligen inte kunde. Jag kan fortfarande inte spela men det går ändå ganska bra, haha.

Det fanns ett slags krav på att man måste vara duktig på sitt instrument och ha en tydlig bild av vad man ska göra?
– Ja. De jag kände då som höll på med musik var Rytmus-människor som gjorde det på ett helt annat sätt. Hade jag haft kompisar som höll på med experimentell noise hade jag kanske tyckt att det var okej, men jag hade inte riktigt den relationen till musik.

Men det kändes friare när du hade flyttat och du fick ut något utav det?
– Ja, det var bara något jag gjorde för mig själv till en början. Jag brukade spela upp låtar för kompisar, det var som att jag gav bort en present i form av en låt. När jag började spela blev det lite mer på allvar.

Mycket av din musik bygger på din röst och en synth om man ska hårddra det. Det är raka komp, avskalade melodier och ett okonstlat tilltal. Varför håller du dig inom den ramen?
– Jag försöker göra det så enkelt som möjligt, inte för att jag är lat utan för att jag försöker få fram en idé på det enklaste sättet. Jag tycker att det är det som är definitionen av skönhet: oväntad enkelhet. Texterna och musiken ska vara enkla men jag försöker fylla upp mellan raderna att det finns något mer. Det är kanske banalt men det har ändå ett värde. Jag tycker också om enkel musik och enkla saker. Det finns inget värre än omotiverad svårhet. Mozart, det är egentligen ganska enkelt – och väldigt vackert. Det är popmusik.

– Jag försöker bara skriva världens bästa låt. Jag har inte gjort det hittills och jag tycker att varje låt jag skriver blir lite bättre och jag får ut något utav det. Så ger jag ut det och hoppas att det ska träffa någon.

Du har sagt att du är punk i hjärtat och att du därför jobbar ganska do it yourself med att ge ut skivor på egen hand. Är det där kärnan till inspirationen finns?
– Till en början blev det så för att det kändes enklast. Sedan ju längre jag hållit på desto mer säker blir jag på mitt val. Som det fungerar i dag med internet så tycker jag inte att jag behöver en mellanhand, det är väldigt smidigt att lägga upp låtar och folk skickar vidare och gör blandband. Sedan har jag lite problem med auktoriteter och hela etablissemanget. Jag tycker inte att musikindustrin är en vacker plats och jag vill inte ha med den att göra, så jag tycker det är skönt att jag har sluppit det.

Dina texter är till och från ganska hårda och skoningslösa, som i »Whiskey sour« där du sjunger att du är på en fest och hatar alla. Finns det något medvetet med att du skriver hårda texter samtidigt som musiken är lugn?
– Nej, det bara kommer ut så för att det är mitt sätt att uttrycka det. När jag skrev den låten tyckte jag att det var härligt att börja med att, »nu är jag på en fest och jag hatar alla«. Att lägga ribban där istället för att säga att jag är på en fest och känner ingen, eller att alla på festen är jättefulla. Det är fint att börja med att säga det, och att ju mer låten lider så handlar det om att jag väntar på någon som inte dyker upp. Något mycket mer ödmjukt. Det kanske är så man fungerar psykologiskt, att man har ett försvar som man bygger upp fast man egentligen står där och väntar.

I »I hope you die« på History är det något av det omvända. Titeln är tydligt hård medan musiken är upplyftande och dansant, och texten är inte helt skoningslös rakt igenom heller.
– Det är lite som i »Whiskey sour«, att jag tänkte att det skulle vara kul att skriva en kärlekslåt som heter »I hope you die«, fast med kontentan att »jag hoppas att du dör vid min sida.« När jag hör den nu känns den lite tafflig, men jag tycker om det.

Du sjunger om någon huligan som håller på ett fotbollslag också, om jag fattat det rätt?
– Nej, verserna är de olika kärleksförklaringarna. »Dina lungor är större än en fotbollsplan«, det är den här klyschan som finns om lungorna, att det är det största organet, och jag är då »huliganen i hjärtat«.

Du ger ut din musik på egna skivbolaget Dark Skies Associationen och har tillverkat och illustrerat alla omslag själv. Hur är det att jobba så, från ax till limpa?
– Det är ett jättebra. Formgivningen är kul och jag har även gjort allt själv med produktionen. Jag känner mig hemma i omslagen, det skulle vara konstigt att lämna bort det till någon annan. Som att föda ett barn och låta någon annan namnge det.

Jag såg på din Soundcloud-sida att du har EU-flaggan som profilbild. Och ditt andra album heter Europa. Vad tycker du om Europa och att vara en del av kontinenten? Är det något som påverkar dig i musiken?
– Skivan är en grej för sig. Med Dark Skies Association har jag valt EU-flaggan som logga för skivbolaget för att det är en mörk himmel och en väldigt snygg logga. Jag är väldigt inne på att stjäla loggor, om det är flaggor eller logotyper som inte är skyddade av upphovsrättslagen. Jag har faktiskt en jättestor EU-flagga som hänger på min vägg. Jag tycker den är vacker, det som är fint är att den inte har något nationalistiskt över sig.

– Det skulle vara obehagligt att komma hem till någon med en stor svensk flagga på väggen, eller en tysk flagga. Det är i och för sig annorlunda att komma hem till någon i Stockholm och den har en brasiliansk eller jamaicansk flagga, då kanske det handlar om att man har rötter i det landet och gillar musiken. Men EU-flaggan är fin med ursprunget i fredstanken, även om EU i dag står för något helt annat.

– Jag har inte reflekterat så mycket över Europa. Men när jag varit i USA och kommit tillbaka hit så har jag upptäckt vad Europa är. Det är lite samma sak som mellan Tyskland och Sverige, jag hade inte reflekterat över vad det innebär att vara svensk innan jag lämnade.

Har du kommit fram till vad som är europeiskt?
– Jag vet inte, det är svårt att sätta fingret på vad det är. Men det märks. Jag har tänkt på det när man åker runt här, även om man är i Holland, Polen eller Italien, och man ser att vi är en kontinent även fast vi är väldigt olika i kultur och språk. Det finns något som vi har gemensamt. Men vad det är det återstår att se.

Det kanske inte är så viktigt att veta det heller?
– Nej, om man inte är en statsvetare och ska skriva en avhandling.

Men du är inne på att stjäla loggor alltså?
– Ja, jag tycker väldigt mycket om allmän tillgång. Alla mina skivomslag har en symbol som inte jag har kommit på. Till den första skivan använde jag ett kinesiskt pussel, till den andra tog jag ett brädspel som är väldigt gammalt, på tredje skivan användes ett exempel på Pythagoras sats och på den senaste skivan är det vägskylten för kulturminnesmärke i Sverige som är på omslaget. Det är en gammal Asatro-symbol, en sorts gaelisk figur.

Hur kom det sig att du valde den?
– Jag hade redan bestämt att skivan skulle heta »History« och just då pluggade jag historia. Så fick jag ett brev från historiska fakulteten med den loggan och då var det självklart. Jag tyckte inte att den var särskilt vacker, de tidigare symbolerna har jag valt för att de var estetiskt fina. Men den här gången tyckte jag inte att den var snygg. Man är van att se den som en vägskylt eller en kringla på tangentbordet på datorn. Men ju mer tid jag har tillbringat med den här symbolen har jag tyckt mer och mer om den. Det fungerade väldigt bra, som ett arrangerat äktenskap.

Vad är det du har fallit för hos den?
– Ibland måste man se på den tillräckligt länge för att se den för första gången, för det är en symbol som man sett för mycket. När jag tittade på den så blev den som ett kors eller en kringla som fortsätter i evigheten. Den upprepar sig och är väldigt harmonisk.

Du är lite intresserad av astrologi har jag förstått. Stämmer det?
– Ja, jag tycker att det är ganska kul med det ämnet, även om jag inte är så allvarlig med det. Jag brukar fråga folk när jag träffar dem vad de är för stjärntecken. Det hjälper, för man måste på något sätt kategorisera människor. Vet man vad någon har för stjärntecken så kan man jämföra med andra som har samma tecken och då kan man se likheter och olikheter.

Så du har koll på vad de olika stjärntecknen innebär?
– Ja, det har jag. Samtidigt är jag medveten om att det finns något konstigt med det, rent vetenskapligt är astrologin lite tveksam. Det är konstigt att alla stjärntecknen förblivit desamma medan jorden rubbats en del under de senaste fyra tusen åren. Men det blir tråkigt när folk är för rationella och allt ska kunna bevisas och förklaras. Ibland är det bara kul att ha saker omkring sig som inte har någon sorts anknytning till det.

Vad är du själv för stjärntecken?
– Jag är skytte, jag fyller år samma kväll som spelningen i Stockholm.

Texten till din låt »Hey moon« låter som en naturbeskrivning och en hyllning till månen, samtidigt som den kan ses som en kärlekssång. Vad representerar den för dig?
– Det är en kärleksballad till månen fast jag vill inte att det ska vara naturromantik. Det är mer som en ballad till ensamheten, att vara för sig själv och vara lycklig i det, även fast det finns något melankoliskt i det. Men att ändå vara nöjd med den känslan. När jag skrev den hade jag ett fönster i lägenheten där jag bodde där jag alltid såg månen när den passerade. Så månen var alltid väldigt närvarande.

Låten är väldigt rofylld rakt igenom. Var det den bästa låten du hade skrivit fram tills då?
– Nej, jag tyckte det var en jättebra låt men absolut inte min bästa. Det var ingen självklar hit heller. Men sedan när John Maus gav ut den fick den en massa uppmärksamhet och det kändes ganska konstigt för en massa folk kom fram till mig vid spelningar och undrade om jag inte skulle spela den. Jag hade aldrig spelat den live innan, för det var inte den som var viktigast på skivan. Det är kul att den fick uppmärksamhet men nu har den nästan tagit över hela den skivan. Tidigare såg jag på den nästan som en utfyllnadslåt. Den känns väldigt gammal för mig, nästan fem år är den.

Vad tycker du om John Maus version?
– Det blir en helt annan grej när det är en duett, för då är det som att det är två människor som sjunger till varandra – via månen. Och att det handlar om två människor. Det var inte alls så som jag hade tänkt. När jag precis hade skrivit låten så skickade jag den till en kompis som hade någon idé om att sången var sjungen av en katt som tittade på månen, vilket är helt absurt. Att jag skulle ha skrivit en låt från en katts perspektiv. Det är öppet för tolkning såklart, men det är intressant hur olika intryck låtar kan göra.

John Maus har använt din originalsång som han sjunger över så det är ingen riktig duett. Hade du gått med på att sjunga en duett om du hade fått frågan?
– Det hade blivit sleazy. Jag vet att det är folk som har velat att vi ska spela tillsammans och det hade varit helt absurt. Jag vet inte om du har sett John live?

Jo, i klipp på Youtube.
– Det skulle bli the clash of the titans, jättekonstigt, haha. Men det var ganska praktiskt att han bara lyfte den för jag tycker det är tråkigt att sjunga om låtar. Men det är inget liveframträdande på gång med honom.

Molly Nilsson uppträder på Mothers kväll på Under Bron i Stockholm, fredag den 14 december. Spelar gör även Telephone Melts.
Molly Nilsson finns här och Dark Skies Association här.