D.H.S., Lil’ Ugly Mane och DJ SS fanns där vid sidan av en uppsjö bortglömda jungle- och drum n’ basstolvor som sipprade ut via Zombys Twitter-konto med jämna mellanrum.

Det är först nu alla pusselbitar faller på plats. Alla de länkar vi trodde Zomby enbart slängde upp i stundens upphetsning är i själva verket beståndsdelar han kanaliserat in i sin egen musik. De är summan av konstanten som är det nya albumet With Love.

Han karvar inte, som man kan tro, fram en ny spjutspets inom den elektroniska dansmusiken. Istället försöker han återskapa det perfekta setet på gamla jungleklubbar som Roller Express eller Telepathy. Ibland struntar han till och med i det och vill bara vara nere med trap-kidsen i Atlanta.

Det är osammanhängande, oroligt och kanske till och med ofärdigt. Få stycken är längre än tre minuter och slutar när du minst anar det. Allt enligt Zombys plan. Med en besatthet för den vackraste, glimrande ytan har han inget intresse av att gräva för djupt. Det får vi andra göra, han har redan lämnat oss ett referensverk att söka vidare i.

För Zomby är skönhet allt. Där han i den Ollie Evans-regisserade promotionvideon lät det ta form i aktörernas korrekta Stone Island-munderingar låter han på With Love sin vision nu projiceras på den mörkaste av kulisser.

Han stöper jungle, hiphop, rave, trap (och vilken –step du än vill) i steriliserad hårdmetall och broderar det till den mest skimrande höstkollektion från Dries Van Noten eller Rick Owens vi aldrig kommer att få se.

Hela mitt liv har jag letat efter någon intelligent att prata med.

En strävan efter något annat som med smärre variationer aldrig upphör att utgöra fundamentet till mycket av den bästa kulturen.

På spåret »Over The Border« från Saint Etiennes senaste album Words and Music by Saint Etienne beskriver sångerskan Sarah Cracknell hur hon som tioåring använde musikprogrammet Top Of The Pops som sitt världsatlas när hon inte hade råd att resa till solnedgången.

Själv har jag lagt en majoritet av min livsinkomst på kläder och musik. Mot min vänsterarm vilar en grönsvart tygpatch i form av en kompass.

Kompassen är i själva verket logotypen för Stone Island – ett av Europas mest mytomspunna klädmärken. Precis som Fred Perrys klassiska krans blev en subkulturell symbol signalerar den grönsvarta kompassen casual.

Eller, för att tala med en bredare pallett:

Fotbollsvåld.

Ordet blinkar i neongröna versaler.

Som den sista stora subkulturen från de brittiska öarna har casualkulturens mest utmärkande attribut plockats upp av såväl stora varuhus som av globala modeföretag.

Stone Island finns sedan några år tillgängligt på Åhléns.

Men är det någonting man kan vara säker på i livet så är det detta: Så snart den stora massan har anat ett klädmärkes subkulturella innebörd så har de personer som en gång förde fram dess trådar i ljuset sedan länge gått vidare.

Inte ens subkulturens själva titel är viktig att behålla i en tid då ordet casual främst används att sälja billiga och slarviga kläder i stora upplagor till unga människor i jakt på någon intelligent att tala med.

Massimo Osti på en privat bild, med en ny Stone Island Ice Jacket.

Stone Island grundades av den framlidne Massimo Osti, som började sin yrkeskarriär som grafisk designer i Bologna och närmade sig klädindustrin genom att göra loggor för T-shirts.

Han byggde sitt företag C.P Company på en vision om att göra kläder på ett nytt sätt. När han startade etiketten Stone Island 1982 använde han presenningar avsedda för lastbilar som material för den första kollektionen.

Så har det fortsatt: Sömnad, färgningsprocesser och material är fortfarande unika för husets fabriker, trots att Osti själv gick bort 2005, 59 år gammal.

När de brittiska fotbollslagen under åttio- och nittiotalet spelade ute i Europa kom fansen hem med nya jackor under armen. Stone Island blev den främsta symbolen för det väldressade och snordyra sportmode som supportarna tog till sina hjärtan.

Idag har företaget ungefär lika mycket med organiserat fotbollsvåld att göra som Fjällräven, landskamraterna i designerduon Nemen, brittiska Nigel Cabourn och ett par New Balance 574.

Det vill säga: Till viss del, men inte bara. Det handlar snarare om standardinstallationer i de garderober vars innehåll byggs på arvet från heritage, casuals och mod.

»Varför tjattrar han om det här«, undrar vän av ordning. Anledningen är att Sverigedemokraternas Christian Westling sågs sporta en jacka från just Stone Island i den numera välkända järnrörsvideon.

Westling är precis som jag uppväxt på AIK:s klackläktare Norra Stå utanför Stockholm. Självklart vet han vad det är för jacka som han bär och varför han bär den.

Eller tror sig veta. Klädkoderna skiftar i den subkultur som han söker att efterlikna, just för att undvika inblandning av riksdagsposörer.

Stone Island, Ten C, Nanamica, Mountain Research. De personer som dikterar utvecklingen för modet på fotbollsläktarna är fortfarande mer intresserade av sömnad, elitism och soulmusik än av tandskydd.

I ett sådant sammanhang är det värt att nämna att just Norra Stå är ett av landets mest lyckade integrationsprojekt.

Så har det varit sedan tiden då nittiotalets skinheadelement rensades ut från läktarna – plötsligt kunde betydligt fler människor från Stockholms norra och västra förorter samlas under ett och samma hällregn.

Det är nu inte ett sätt för mig att bortse från den misogyni som präglar svenska fotbollsläktare – AIK inkluderade – men kopplingen mellan främlingsfientlighet och Norra Stå är knappast självklar.

Och i en tid då ordet »huligan« fortfarande översätts till »brölande birasnubbe« är det värt att påpeka att den kompass som har prytt så många välpumpade vänsterarmar också står för någonting annat än provinsiell machokultur.

Själva motsatsen till urblekt nationalism.

När jag i förra veckan åter köpte en mossgrön tröja från Stone Island kunde jag fortfarande känna doften från mitt tretton år gamla subkulturella uppvaknande.

All my life I have been looking for someone intelligent to talk to.

Tygpatchen rymmer berättelsen om några av Europas mest subversiva motrörelser: acid house, rave, bass som ännu inte gått ut dagis och bortglömd blues funnen under golvplankor till konkursförvaltade skivbolag. Där ryms insikten om att det aldrig är dom andra som bestämmer vem du kan vara.

Kompassen på min arm pekar mot en öppen värld. Mot musiken som spelades in av Londons västafrikanska befolkning under femtiotalet. Mot unga svarta tonårstjejer som sjöng kärleksballader över mjuka baktakter.

Musik som omfamnades av unga män och kvinnor som sökte efter någonting att kalla sitt eget.

»Stone Island, and Ralph Lauren,
thats what we were wearing then
I loved them days so I look back again
The club scene was banging at the time

House and garish, pills and white lines
Kurosawa, little strain on the mind
We dealt with it we were fine
It felt like it was our time.«

Audio Bullys – Keep on Moving

Den mossgröna tröjan för mig närmare fanzinet Boy’s Owns kopieringsmaskiner. Ett fanzine startat av de båda vännerna Terry Farley och Pete Heller. De startade sin skrift i den direkta skärningspunkten mellan den andra modvågen och framväxten av den subkultur som skulle komma att döpas till casuals.

Och det är exakt här som ljudet av det brittiska nittiotalet formas för första gången, innan någon ännu har kommit på vad den nya subkulturen ska komma att kallas.

För Terry och Pete var Bristolmannen Gary Clail central – i synnerhet singeln »Beef« med On U Sound Systems från 1990. På den skrivs de baktakter som alltid har utgjort fundamentet i det livsverk som är Adrian Sherwoods On U Sound System in i en ny era av brittisk subkultur.

En era där fotbollsläktarna blev lika viktiga som garderoben och nattklubben och där CeCe Peniston och Crystal Waters var lika nödvändiga ingredienser som någonsin The Jam.

Beatet som Clail sjunger över är direktimporterat från Lee »Scratch« Perrys studio – den svarta arken – i Jamaica.

Vi talar om någon som till tonerna av Londons biffigaste baktakter vrålar »They wanna privatize the air!« klädd i kläder från butiken Duffer of St George. På varje pressbild ser Gary Clail ut att vara redo för mord.

Så döpte han också sitt debutalbum till The Emotional Hooligan.

I mitten av nittiotalet, när Gary Clail släpper sitt tredje album Keep the Faith, börjar allt fler vänsterarmar i Europa att prydas av den svartgröna kompassen.

Poängen är denna: Det är inte möjligt att bära Stone Island utan att också skriva in sig i en historia där immigration och influenser utifrån alltid har varit viktigare än den egna naveln.

All my life I have been looking for someone intelligent to talk to.

Det som började med min tonårslängtan efter någon intelligent att tala med slutade med ändlösa nätter i jakt på queerfilmer från den tysk-ungerske dramatikern Christa Winsloes trettiotal. När jag är färdig spelar jag den japanska sångerskan Sachiko Kanenobus debutalbum från 1972 igen.

Hade jag hittat dit utan de subkulturella hemläxor som Massimo Osti gav mig?

Kanske. Men jag tror inte det.

»A young man walks in with a leopard-print Supreme towel on his head, and Jeremy Scott adidas on his feet. “You inspired this outfit,” he says. Rocky smiles and takes time to chat even when his bodyguard pushes to keep the line of waiting fans moving.
(Artikel om A$AP Rocky i Complex Magazine, 12/11 -2012)«

Det finns de som påstår att musiken i allmänhet, och popstjärnorna i synnerhet, förlorat sin roll som stilförebilder. De har fel.

Vid en första anblick är det visserligen både lätt och förlåtligt att göra ett sådant antagande. Särskilt med tanke på att H&M bara i veckan meddelar att bland de första accessoarer som släpps i samarbetet med belgiska modemärket Martin Maison Margiela är en väska i form av ett gitarrfodral. »För weekend-resenären som aldrig övergav drömmen om ett liv som rockstjärna«, skriver H&M själva i sin pressrelease.

Eller när Kanye Wests blotta närvaro vid sidan av en catwalk så lätt och ledigt blir ett försäljningsargument för så många av våra ledande modemärken.

Det är bara det att vi som vanligt måste lyfta blicken en liten bit bort från uppslagen i de allra glossigaste modetidningarna och stilspaningarna på kvällstidningarnas nöjessidor. Mot, för all del, den ljusskygge producenten Zomby.

I sina ostrukturerade twitterinlägg om klädesmärken som Lanvin, Dries Van Noten och framförallt den brittiska huliganetiketten Stone Island, sätter Zomby dem i en ny kontext. En mycket mer angelägen sådan. Och därmed gör en samlad generation av bassentusiaster genast mentala anteckningar.

I Zombys värld hör allt samman och det byggs ständigt nya fiktiva väderkvarnar att slåss mot. Där är du aldrig mer nöjd än när du arrogant kan sucka och dra Stone Island-hoodien över huvudet efter att omvärlden tittat oförstående åt dina långa haranger om till exempel den tyska technodj:n Ellen Allien.

Bär du exakt det här plagget, från just det här märket precis nu så har du alltid varit nere med den angelägnaste popmusiken. Det är bara logiskt för dem som redan förstått och formulerat samma teorier i sina huvuden.

Jag tänker på det här efter att det svenska skivbolaget Service gått ut i media och deklarerat att de slutligen slår igen portarna efter tio verksamma år. För det var ju just Service-artister som The Tough Alliance och The Embassy som gjorde att jag överhuvudtaget började bry mig om kläder en gång i tiden.

Ingen författare, designer, idrottsstjärna (bortsett från Eric Cantonas uppvikta kragar), journalist eller ens en specifik subkulturell rörelse hade förmått något sådant. Bara en handfull göteborgska popstjärnor som fick mig att vilja, eller nej snarare bli besatt av att vara en del av ett sammanhang.

Det var tack vare Eric och Hennings uppenbarelser i musikvideon till »Make it happen« som jag köpte en ljusrandig Fred Perry-skjorta (vilket fortfarande är ett av de vackraste plagg jag någonsin burit). Ett märke som visserligen aldrig signalerat något subversivt, men ingen bar upp det som jag, inbillade jag mig själv.

Men framförallt var det en uppnitad pressbild i mitt rum på The Embassy iklädda lediga lammullströjor som gjorde att jag jagade färgglada tenniströjor från Ralph Lauren på Tradera kvällarna i ända.

Det var den bilden som fick mig att jag stega in i min gymnasieskola i ett par storlekar för stora chinos och en lila polotröja med en liten häst som med nöd och näppe höll sig kvar på bröstet.

Jag såg förjävlig ut men jag såg åtminstone ut, för att citera författaren Robert Elms.