Williams avantgardistiska filmmusik, som vävde samman traditionella instrument och elektronisk behandling, gavs trots seriens världsomspännande succé nämligen aldrig ut på skiva och verkade förlorad. Det var ingen lätt väg, men trettio år senare har inspelningarna till slut hittat hem.

En dag i början av 2009 fikade den engelska radio-dj:n Jonny Trunk med en bekant. På sitt skivbolag Trunk Records återutger han rariteter ur filmmusikens förlovade land och vännen berättade att denne hade funnit en oförklarlig LP på en loppmarknad i London. På omslaget var skrivet “Life On Earth” och ett antal spårtitlar, men i övrigt fanns ingen information. Ingen kompositör. Inget skivbolag.

Efter mängder av samtal med ovetande svar fick Trunk till slut reda på att LPn pressats av Edward Williams själv som en gåva till de musiker som varit med vid inspelningen. Han kontaktade kompositören som gav tummen upp och efter lika många samtal till advokater och licensieringsansvariga gav det lilla skivbolaget i november 2009 ut soundtracket på CD, komplett med Attenboroughs klassiska groda på omslaget.

– Nej, nej. Det känns inte alls konstigt att du vill prata med mig om den. Tvärtom är jag förtjust över att musiken äntligen är utgiven.

När jag ringer Edward Williams, idag 89 år, i hans hem i Bristol börjar jag med att fråga om det känns lite knäppt. Jag vill känna av läget. Som musikskribent har jag ju lärt mig att det finns få saker som folk är så ointresserade av att prata om som det som hände för trettio år sedan, men Williams är en gladlynt gentleman som pratar passionerat om sin historia inom dokumentärfilmsmusik och elektroniska ljudexperiment. Och jag förstår att det betyder mycket för honom att albumet har släppts.

– Att arbeta med “Life On Earth” var förmodligen höjdpunkten i min karriär men det gav också så mycket till mig personligen. Serien påverkade mig verkligen, gav mig en förståelse för naturen som jag inte haft innan. Den formade mina tankar och instinkter för resten av livet så jag kan inte hjälpa att känna att det är en av de viktigaste sakerna jag gjort.

“Life On Earth” är en ambitiös dokumentär. Vansinnigt ambitiös. De tretton programmen krävde nytänkande genom hela produktionen. Bland annat tvingades en kameraman i hundratals timmar filma en groda som föder upp sina yngel i munnen i väntan på att den skulle spotta ut dem. När Williams fick uppdraget att skriva musik för serien gick han in i det med samma ambitionsnivå.

– Jag var så imponerad av filmmaterialet att jag arbetade hårt för att överträffa mig själv. Titelmelodin är ett stycke som jag hade skrivit tio år tidigare och som jag låtit vila i väntan på att jag skulle hitta en värdig användning för den. Det här projektet var så mycket större än allt annat jag varit inblandad i. Jag arbetade med “Life On Earth” i över ett år och musiken är skriven för att passa minsta lilla rörelse i fotot, berättar han.

Från samtida konceptnoisealbum om hårda vinterdagar till “De fyra årstiderna” och mycket längre tillbaka än så har människans behov av att uttolka naturen alltid varit närvarande i musiken. Och i övrig konst, naturligtvis. Det som gör Williams soundtrack till en fascinerande resa är att det är återhållsamt och utmanande, en avantgarde-komposition som lämnar mycket för lyssnaren att själv fylla i.

Williams berättar om hur han efter att ha tjänstgjort i flottan under andra världskriget arbetade som assistent åt den skotska dirigenten Muir Mathieson, en tjänst han haft tillfälligt ett kort tag innan kriget. Mathieson låg vid tiden praktiskt taget bakom musiken för alla spelfilmer som gjordes i Storbritannien och tog första dagen med Williams till musikläggningen av noirdramat “Odd Man Out”.

– Vi satt där med en massa fint folk och försökte avgöra vart i filmen olika stycken skulle ligga. Det gick inte att bestämma sig för musiken var så berörande i sig att den dämpade snarare än förstärkte effekten. Jag lärde mig mycket om att inte använda musik, att återhållsamhet kan förmedla starkare känslor, säger han.

Muir Mathieson gav honom sparken efter en tid. På ett snällt sätt. Dirigenten såg potential i honom och ville knuffa ut honom i världen för att utbilda sig och stå på egna ben. Det var så Edward Williams själv började komponera och över en tjugofemårsperiod kom han att skriva musik till över hundra dokumentärfilmer.

Men han nöjde sig inte med det. Han hade nya ljudvärldar att utforska. Där ett stycke tidigare nått sin slutpunkt efter att ha nedtecknats på notpapper, kopierats och spelats in av en orkester ville Williams bearbeta inspelningarna och började på 60-talet söka sig mot de elektroniska experimenten.

– Jag upptäckte vilka världar som öppnade sig genom inspelningsteknik. En försynt liten flöjt kunde plötsligt höras genom starka tromboner. Samtidigt fick jag tag på en engelsktillverkad synthesizer som hette VCS3. Jag tröttnade ganska fort på ljuden som dess oscillatorer kunde skapa och ville ha ett rikare, mer organiskt ljud. Därför började jag istället ta inspelningar av klarinetter och horn och bearbeta dem med synthesizern. Genom att ändra i voltkontroll och frekvenser kunde jag utforska och experimentera.

Ett av spåren från “Life On Earth”-soundtracket heter “Fish Of The Sea” och förmedlar en så exakt, dämpad undervattenskänsla att jag är övertygad om att jag skulle ha klarat av att pricka in kontexten även om jag inte kände till titeln. Williams berättar hur den sortens behandling av det inspelade inte var planerad innan utan kom till genom experimenterande i efterhand.

– Jag tror inte att det skulle ha gått att göra på annat sätt. När jag arbetade med elektronik så var det alltid genom utforskande av de här underbara ljuden, att upptäcka och se vad som hände om jag skruvade på den ena eller andra knappen.

– I min studio satte vi upp två bandekon, tre-fyra meter från varandra, med band som gick emellan så att ljudet passerade båda maskiner gång på gång. Det blev en förtjusande blandning av extraordinära ljud och intressanta missljud, betydligt mer organiska ljud än vad jag hade kunnat göra med bara orkester, skrattar han.

Även om “Life On Earth” enligt Williams själv var höjdpunkten på karriären skulle utforskarandan bestå. Han sökte efter ett sätt att kontrollera elektronisk musikutrustning live och uppfann tekniken Soundbeam som med hjälp av ultraljud läser av handens rörelser så att man genom gester kan styra en synthesizer. Det som var byggt för musiker fick därigenom också en annan, välkommen, användning.

– Den började användas av handikappade barn som kanske bara kunde röra ett finger eller ett ögonbryn. Det var en oerhörd glädje att se när deras ansikten lös upp och de sa: ‘Mamma, jag skapade det där ljudet.’

Edward Williams följde upp ”Life on earth” med musik till liknande BBC-serier som “The Discovery of Animal Behaviour” och “The Living Isles”.

Han har även gjort musik till dokumentärer om konstnärer som Goya, Gillray och författare som Mary Wollstonecraft på Channel 4.

”Life on earth – Music from the 1979 BBC Tv series” finns att köpa hos Trunk Records.

Billy Rimgard har tidigare skrivit för publikationer som Sonic och The Cricket. Sedan 2004 driver han den utmärkta bloggen Beneath A Steal Sky där han skriver om musik, populärkultur och lite robotar.

Allting har kretsat kring ”Man tänker sitt” och Enocksson, som var där som ljudtekniker och inget annat, har lämnat projektet bakom sig. Kanske blir det en film, kanske inte – en tanke som för övrigt präglade hela inspelningsperioden. För honom själv spelar det egentligen inte så stor roll. Han har inget större intresse av att se materialet; han har redan sett det på plats, om och om igen.

Samtidigt finns känslan att de senaste månaderna har inneburit en viktig, andlig resa, både för honom själv och de andra. Eller andlig resa förresten? Det låter pretentiöst och överdrivet. Samtidigt var det precis det. Bara det att få stå i ett svinkallt, mörkt träsk tillsammans med filmens huvudperson Sebastian, med lera upp över anklarna, och känna att andra människor gör helt andra saker nu. Bara att få göra det där tillsammans, det var fan härligt.

För regissörerna Henrik Hellström och Fredrik Wenzel var arbetet med filmen idén om ett annat sätt att leva, resultatet av ett behov av förändring. Från instängdhet och förställning till frigörelse och glädje. Att lägga sin energi på rätt saker, det vill säga det som känns bäst för en själv, snarare än för andra.  De hade vid samma tidpunkt känt ett liknande behov av att slå sig fria från sina sociala ”masker”.

De hittade den amerikanska filosofens Henry David Thoreaus 150 år gamla texter om att hitta sanningen om sig själv, hos sig själv. Och började formulera idéer både för sitt eget umgänge med andra – och varandra – och för det manus som blev ”Man tänker sitt”.

Erik Enocksson kom in i projektet mycket senare, till själva inspelningen, och delade inte de andras behov och motiv. Han upplevde Thoreaus ”Skogsliv vid Walden” som ett jävla dravel. Riktigt överskattad. Även om det fanns några få brännpunkter – korta meningar med samma skärpa i dag som på 1800-talet. För honom kändes det mest kul att jobba i den nya konstellationen. Och han kände sig nyfiken på vad han upplevde som regissörernas, och vännernas, viktiga agenda.

Pressbild

I det gemensamma huset fanns ett antal regler. Ingen skulle behöva vara trevlig bara för att rädda den goa stämningen, man behövde inte göra sig till, inte vara artig, inte ställa upp på saker för andras skull. Det var kanske inte alltid en särskilt munter stämning men å andra sidan en lugn och behaglig samvaro. Harmonisk och inspirerande, tyckte åtminstone Hellström och Wenzel.

Tillsammans skapade de ett gemensamt tillstånd som passade Erik Enocksson bra. Han brukar kräva lite mer tid och eftertanke och håller sig gärna på sin kant. Den stora skillnaden här var att ingen heller tvingade honom in i en annan rytm. Så snarare än regler för hur man skulle vara, saknades just regler. Hans inledande skepsis blev till ny ro. Dessutom gillade han att tillvägagångssättet under hela projektet var så förbehållslöst.

Själv hade Erik Enocksson sällan en aning om vad de faktiskt höll på med. Ibland tyckte han att han närmade sig något slags förståelse, att han kunde formulera idén i några enkla meningar, för att vid inspelningarna nästa dag vara helt borta igen. Det kändes ungefär som att vara full. Men om det nu inte gick att förstå, hade det då ens ett värde?

Där på hösten, när hans jobb som ljudtekniker var över, var han helt tillfreds med att det kanske inte skulle bli någon film. Och skulle det bli en – det var ju ändå föresatsen – skulle den vara musiklös. Skönt, eftersom han ändå hade mycket på jobbet plus att ”Farväl Falkenberg” – som Erik Enocksson också var en del av – gick upp på bio just då, vilket gjorde hösten till en turbulent period. Han visste inte heller om han alls kunde göra musik igen.

Han kände en trötthet över sitt eget sound och sätt att komponera. I efterdyningarna av sommarens inspelningar, och egentligen även av ”Farväl Falkenberg”, insåg han att han ville ändra på en del saker. Inte minst sig själv.

– Den där tiden var en jävla resa och väldigt viktig för mig som vuxen människa. Den har format mig och idén om hur jag är och vill vara. Tidigare hade jag en väldigt romantisk bild av hur en människa ska vara och känna.

– Det handlar till stor del om att acceptera misslyckanden och hur de ter sig i andras ögon, vilket tidigare har varit fruktansvärt för mig. Det handlar om att erkänna att även jag har fula sidor, som till och med kan äckla andra, och att de inte gör mig till ett monster. Jag kanske är självisk eller så kan man se det som att jag ger mycket till mitt eget behov. Det handlar om den balansen, att se mig själv som en mer komplex och mångfacetterad människa än jag har låtit mig vara, säger Erik Enocksson.

När det bestämdes att ”Man tänker sitt” ändå skulle ha musik påbörjades en process som pågick i två och ett halvt år. Musiken blev ett sökande och en bearbetning av den senaste tidens intryck, möten med aktörer och med förhållandet till regissörerna Henrik Hellström och Fredrik Wenzel. Klichéer för en musiker eller konstnär, kanske, påpekar Enocksson helt riktigt. Å andra sidan fullt uppriktigt.

– Jag lyckades släppa mitt panikartade grepp om saker omkring mig och tvingade mig att närma mig något som jag upplevde som väldigt svårt, rent musikaliskt. Jag satte mig vid pianot och bara klinkade på en ton. Jag är inget geni på heltid. Jag kämpade för att fortsätta med det jag gjorde, även om jag ledsnade. Jag hittade ett värde i det.

Det var Fredrik Wenzel som lämpade över ett gäng inspirationsskivor när den egna gnistan saknades. Tyska operor, körmusik och black metal. Det där sista träffade rätt och kändes helt i linje med den tro och andlighet som Enocksson tyckte att ”Man tänker sitt” innehöll.

Idén om ett renodlat black metal-soundtrack föddes men stektes. I efterhand ser Erik Enocksson på den som sitt absoluta lågvattenmärke. Det skulle ha blivit sökt och manierat; det skulle ha saknat den uppriktighet som regissörerna hade i sitt arbete. Det skulle ha känts och hörts.

Så det blev ett körverk stället. Med texter som satts samman av fragment från litteratur och musik som följt med under filmens tillblivelse. Thoreau, den amerikanske poeten Walt Whitman, norsk andra vågen-black metal.
– Borrar man in sig i både klassisk musik och black metal blir det väldigt påtagligt att de är närbesläktade. De sätter igång samma sorts processer i mig eftersom de är laddade med precis samma högtidligthet och brist på distans.

”Den blomstertid nu kommer”, snarare än ”Ave Maria”, har varit riktmärket. En vacker melodi laddad med barndomens och somrarnas frihet; den återhållna euforin i sången som lovade stora t-shirts i stället för en stor, illasittande kavaj.

Och faktum är att resultatet inte är så långt därifrån under stunder, typ när sångstämmorna spelar mot den kalla orgeln på botten av ”Haec silva odi”. Det är en protestantiskt kärv, enkel och mycket vacker psalm.

Enkelheten går igen i all Erik Enockssons musik och skapar en nästan omedelbar igenkänning. Det är ornamenterat men simpelt, nästan minimalistiskt. ”Man tänker sitt”-kompositionens huvudnummer är dess enklaste delar – i sitt allra renaste uttryck i epilogen. En knarrande, ensam orgel spelar meloditemat utan bas och utan diskant. Det är en skör melodi så som den låter utan förställning och tillägg.
– Min flickvän gillar att ha mycket kryddor i maten. Jag gillar salt och peppar. Få intryck som jag håller kvar länge, förklarar Enocksson.

För sig själv uppfyller Erik Enockssons komposition alla kriterier för vad ett körstycke är. Det är sakralt, stämningsfullt, mässande. Men lyssnar man till det parallellt med traditionell körmusik uppenbarar sig skillnaderna.

Bara det att kören består av endast en sångare – Enocksson själv – som spelat in sin röst i stämmor, i lager på lager. Och att det smutsiga och skeva inte bara är fullt tillåtet, utan en tillgång.

– Min röst är inte gjord för skönsång och i det här sammanhanget upplever jag det som väldigt uppfriskande. Det jag tycker är ointressant med körverk och annan klassisk musik är att det inte finns något utrymme för misstag. Jag tror inte att de tillåter sig det. I så fall är det ett skämt som går över mitt huvud.

I grund och botten handlar det om att kunna relatera. Så för att närma sig det klassiska, som är främmande och onaturligt med Erik Enockssons musikaliska bakgrund, måste det kombineras med något välbekant. Det vill säga den enkla, bondska bristen på bildning och raffinemang.

– När mina förfäder gick till mässan hade de inte en aning om vad de hörde. På sin höjd kunde de urskilja ”amen”. Jag var lockad av idén om att skriva ett helt verk som ingen kan förstå, att göra det på ett dött språk. Det blir som att framföra det för döva öron, där det enda som går fram är ton och betoning.
– Jag ville jobba med det uttalade, det vokala, men sakta röra mig mot något mer primalt och gutturalt, där orden börjar svikta och snarare bli grymtningar och andningar. Den rörelsen var min dramaturgi.

De efterhängsna störningsmomenten bryter den vackra ytan, som sällan tillåts vara helt slät. Lite som de små brott mot ordningen som filmens fyra huvudpersoner tycks vara tvingade att begå för att inte implodera.

– Jag tror inte att någonting kan vara perfekt och nu har jag till och med börjat omfamna det som inte är det. Det är hemligheten: det är inte avsaknaden av mörker och fulhet som skapar karaktär, utan det är tillkortakommandena som skapar den människa vi ser framför oss i spegeln. Det är någonting som jag har förstått i musiken länge. Men på ett personligt plan är det pinfärskt.

Erik Enocksson

• Ålder: 31

• Läser: ”Jägarna på Karinhall” av Carl-Henning Wijkmark, ”Millenium” av Tom Holland

• Lyssnar: Burial Hex’s ”Initiations”, Chicagojazzens kommande ”Misantropi för nybörjare”

• Ser: The Tudors, Planet Earth

• Tidigare är ”Farväl Falkenberg” (soundtrack, 2006), ”Harsh and stubborn that river bends” (7″, 2008) och ”With its dark tail curled ’round the garage” (album, 2008) utgivna på skiva.

• Erik Enocksson har också gjort musik till filmer som ”Nabila” (2003) ”Handläggare P327JUM” (2008) – och till Jesper Ganslandts nya ”Apan”, som dock är utan musik. Hösten 2008 visades konsertfilmen ”Skinnskatteberg” på Folkets Bio.