MÄNNISKANS SJÄL INNAN SOCIALISMEN

»De bästa bland de fattiga
Är aldrig tacksamma
Alltid otacksamma
Olydiga
Upproriska
Och har all rätt att vara det.

Det bästa bland de fattiga
Är aldrig omtänksamma

Omtänksamma personer
Med sin missriktade ambition
Förlänger sjukdomen
istället för att bota den

Det bästa bland de fattiga
Är aldrig omtänksamma
Och har ingen anledning att vara det.«

Mix: The Soul of Man under Socialism

1. »Luna« –  Etapp Kyle
2. »Ordine Gigante« – Ripperton
3. »Apart (Hyenah Remix)« – Denis Horvat
4. »The Upsetter« – Aaaron
5. »Punxsutawney (Alan Fitzpatrick Remix)« – Pan-Pot
6. »Your Attention (Nicole Moudaber Remix)« – Pan-Pot
7. »Move a Little Closer« – Nicole Moudaber
8. »Rotate« – Mihai Popoviciu
9. »Gonna Play House Forever« – DJ Sneak
10. »Alphabetti Spaghetti« – 3 Channels
11. »Superstar« – Voigt & Voigt
12. »Dirty Talk (Radio Slave Mix)« – I-Robots ft Donna McGhee
13. »Rock Your Body« – Ben Sims Presents Ron Bacardi
14. »Sputnik (Dominik Eulberg Remix)« – Stephan Bodzin
15. »Phuture (Robert Hood Remix)« – The Nighttripper
16. »Reisen & Speisen« – Reinhard Voigt

Det är en förenklad och lite onyanserad uppdelning egentligen. Hos Parker Lewis är politiken inte särskild från kärleken. De är båda delar av samma vardag. En vardag som Emil Johansson beskriver med ett språk som är direkt, oborstat och enkelt. Bankomatkort som fastnar, jobb som säljs ut, tristessen på tunnelbanan, brackor på Stureplan, krav, skulder och ”samla burkar med pundarna”. Det är poplyrik som är förträfflig i sin direkthet och som bottnar i en sann övertygelse som ligger och bultar där bakom. En övertygelse som hela tiden strävar efter något högre.

På nya albumet ”Pengar och leenden” har Emil Johansson släppt in sitt band i studion. Av den elektroniska popmusiken på debuten är inte mycket kvar. Istället: spaghettiwestern-gitarrer, svensktoppsmelodier och rock’n’roll. Och ett citat av Vilhelm Moberg som en sorts programförklaring för albumet.

Jag stämde träff med Emil på ett fik på Hornsgatan i Stockholm för att ta reda på mer.

Jag lyssnade på ditt debutalbum nyligen, för första gången på något år. Det är ju skillnad såväl musikaliskt som textmässigt eftersom du sjunger på svenska nu. Jag tyckte det engelska tonfallet på debuten var nästan lite blekt.
– Jag håller med. Jag tycker inte att mitt debutalbum, om jag får göra avbön såhär tre år efter, är särskilt bra. Det hade varit bättre som en EP. Jag satte släppdatumet innan skivan var färdig och stressade ihop resten, även om jag lyckades göra det jag ville. Men under den perioden som jag skrev på engelska så tycker jag att EP:n som kom innan albumet är mycket bättre. De texterna är jag jättenöjd med fortfarande och de talar mer om den period jag var i då. Den gjordes bit för bit och fick ta sin tid.

Vad känner du när du hör på albumet i dag?
– Framför allt tycker jag inte om texterna på många av låtarna, det finns tre fyra låtar som är fina. Jag hade velat behålla det som kom rakt från hjärtat och inte ha med det som bara fyllde ut plats, som översättningen av ”Hjältar” som nog är den dummaste idén jag någonsin haft. Den svenska versionen av ”Hjältar” har någonting helt annat som är större och som bränner lite mer. Jag kan inte riktigt relatera till texten på engelska.

Vad är det som gör att svenska texter får en annan laddning?
– Man kan ta upp helt andra saker. Anledningen till att jag började sjunga på svenska på ”Rak som en pil” var att jag ville, väldigt uttalat, göra en politisk skiva och det kan man inte göra på engelska. Politik är så otroligt känslosamt och det är också väldigt konkreta ting som man måste kunna uttrycka. Det går inte att sväva på målet lika mycket. Man måste kunna bemästra språket så pass mycket att man kan vara tydlig och samtidigt lämna det lite öppet.

– Det är extremt svårt att göra det på engelska för det finns inga uttryck. Det går inte att översätta ”bracka” utan att det känns som att man citerar från en Wikipedia-artikel. Jag skulle jättegärna börja skriva på engelska igen men jag måste hitta rätt ämne för att göra det. Den här skivan handlar mer än något annat om det personliga och är från hjärtat så mycket som det bara gick, om saker jag tycker är jobbiga på riktigt. Det hade jag inte kunnat uttrycka på engelska. Det är bättre att låta folk som kan engelska göra det.

Två exempel på personliga texter är ”Tillbaka” och ”Över Kilsbergen”. Vad var det som utlöste att du ville skriva om det ämnet – din bakgrund?
– Jag ville skriva om saker som skapar oro i min själ. Så att jag kan stå på en scen om två år och fortfarande tycka att det är riktigt jobbigt att sjunga. Om jag ska lista de saker i mitt liv som har varit konstigast och jobbigast, saker som man har gått med på fast man inte vill, så är det otroligt mycket som bottnar i min hemstad Örebro. Och just ”Kilsbergen” så… Jag växte upp i en liten radhusförort till Örebro som heter Hovsta. Min mamma jobbar fortfarande där på ett dagis. Jag var där förra våren med pappa för att hämta upp henne efter jobbet. Så tog vi en promenad i området, jag hade inte varit där på tio år.

– Då började tänka på mycket som jag hade förträngt och det var inga positiva saker. Det fanns en snubbe som var fotbollstränare och pappa till en annan kille i fotbollslaget. Jag slutade spela fotboll när jag var 11 år och då var det som att jag blev det osäkra kortet eftersom jag inte var en del av den gemenskapen längre. Inte bland ungarna men bland föräldrarna. Jag var ungen som åkte skateboard, lyssnade på punk och var ute i lador på landet och drack folköl och rökte hasch.

– Sen hade det varit ett inbrott på högstadieskolan, någon hade snott en dator. Det gick ett rykte om att det var jag som hade gjort det, för att jag och några kompisar som kom från en annan förort närmare stan brukade vara uppe på taket och måla graffiti. Det var någon som hade sett oss där och då var det inte bara ett rykte utan en vedertagen sanning att det var jag. Sedan fick jag reda på att det var fotbollstränaren, som var en trygghetsgestalt för så många ungar, som hade spridit det.

– Det hade jag inte tänkt på under tio år men när jag gick runt i området så slog det mig hur jävla småaktigt det var. Och så mycket tragiska människoöden som fanns där. Det är inte som att bo i en ort där folk somnar in med nålen i armen, men det fanns så mycket besvikelser. Medelklassdrömmar som gått totalt i kras. Det var en epidemi i slutet på 90-talet där flera av mina kompisars farsor gick och hängde sig, två-tre stycken som på kort tid bara försvann.

– Så det blev ett tema för skivan, alla oförrätter från barn- och ungdomstiden som jag tror har påverkat mig väldigt mycket. Och som påverkade mig under resten av tiden i Örebro då jag hade taggarna utåt under tonåren och var allmänt otrevlig.

Det känns som att det är många i vår generation som har liknande erfarenheter av den typen av samhällen. Varför tror du det har präglat oss så mycket?
– Jag tror att den stora grejen är, även om det kan vara lite tröttsamt att prata om det, att det föds ett väldigt stort utanförskap. Folk är så osäkra på varandra i sådana områden. Många av dem är ju byggda runt folkrörelser, i Hovsta var det idrottsklubben. Den anordnade valborgsfester och alla skulle spela fotboll. Sen var det en festival på sommaren och det var idrottsföreningen som arrangerade. Alla var medlemmar och alla skulle vara med. Och ville man inte det så blev det ett väldigt starkt utanförskap. Det fanns inte så mycket plats för det. På den tiden då jag växte upp, på 90-talet, hade man inte riktigt kommit ikapp med det nya ungdomslivet. Det tog sig inte i samma extrema former som på 70- och 80-talet med en totalt outsiderklassad punkrörelse. Nu var det istället så att man inte kunde tillgodose barnens intressen.

– Vi fick bygga vår egen skateboardramp och sno virke till den, skulle vi måla graffiti var vi tvungna att klättra upp på skolans tak och måla på lufttrummor. Och folk höll sådan koll efter hembränt så det var lättare att få tag på hasch. Det föddes en sådan tristess. Även om folk försökte och gjorde sitt bästa med de medel som fanns så blev de så motarbetade. Det var ju inte direkt så att man slängde replokaler och möjligheter efter en.

– Men det är väl en evig grej. Ungdomar i alla generationer har nog känt att de inte fått sina intressen tillgodosedda av generationen ovanför för att de inte kan relatera till dem.

Jag växte också upp i en mindre ort och för mig var det en dragkamp mellan att man ville bort från orten och att det fanns en trygghet i det. Var det så för dig också?
– Nej, jag ville nog bara bort. Och jag tog mig bort, jag flyttade till Göteborg och bodde där i ett år och sen så flyttade jag tillbaka till Örebro och bodde där ett år igen. Men under den tiden hade jag ingen fritid alls. Jag jobbade på två jobb och sparade pengar för att kunna åka till New York. Då kändes det som att det var en mellanlandning. Att jag var på väg någon helt annanstans och sen när chansen kom att ta sig därifrån så stack jag direkt.

Men har trygghetskänslan någon gång varit positiv för dig?
– Jag har inte känt mig trygg i Örebro. Min syster och mina föräldrar bor kvar där, men de träffar jag hellre i vår stuga i Bergslagen. Eller om de är här och hälsar på, så jag behöver inte komma till Örebro så mycket. Och om jag är där känner jag inte igen någonting eftersom de har byggt om hela stan. Jag kan inte ens gå och köpa pilsner för Systembolaget ligger inte där det gjorde förut. Vid vartenda besök jag gjort de senaste två åren har jag försökt handla öl och då har de legat en galleria där istället, haha.

När du släppte ”Rak som en pil” ville du bli mer politisk och hitta ett argare tilltal. Är ”Pengar och leenden” en fortsättning på detta?
– Jag tycker ”Pengar och leenden” är mycket mindre direkt politisk än ”Rak som en pil”. Det finns ingen ambitionsnivå på ”Pengar och leenden” att vara politisk. Men det finns vissa likheter mellan dem. En gemensam nämnare är att båda skivorna börjar med en låt som använder ett väldigt provocerande ord eller uttryck som man kan koppla till kommunistisk kamp. Det är därför ”De hundra tusens tåg” ligger först på skivan och det är därför jag sjunger om kalasjnikovs… för att ”set the scene” så att säga.

Jag är dåligt påläst, vad kommer uttrycket ”De hundra tusens tåg” från?
– Från ”Nybyggarna” av Vilhelm Moberg. Det är ”The California trail”, den vandringsväg som guldgrävare gick från östkusten till västkusten för att gräva guld. Den kallar Moberg för ”de hundra tusens tåg”. Folk som var på jakt efter något större, vackrare och bättre, men som dör längs vägen. Sedan kanske inte gräset var så mycket grönare på andra sidan ändå. Det var en liten utgångspunkt när jag började skriva.

– Till en början ville jag göra en temaskiva som skulle utspelas på ”The California trail” och översätta det till hur det ser ut i Sverige och i mitt liv i dag. Att det känns som att det är en väldigt stor kamp i Sverige. På många sätt känns som att det är en själsmässigt väpnad konflikt mellan ideal och en regering som hatar kärlek. Sedan blev det inte en temaskiva på det sättet, men jag tyckte det var passande att börja med det.

Du har ju tidigare fått en konstig kommuniststämpel, det begreppet har i alla fall förekommit. Var det också en slags lek med det?
– Jo, det är klart. Sedan är jag inte kommunist, men är du musiker och befinner dig vänster om Kristdemokraterna i dag så tycker folk att du är en kommunist eller proggare eller vad fan som helst. Så det är inte så mycket att göra åt. Jag tänkte att eftersom ”Rak som en pil” var så utåtriktat politisk och bestod av lite halvt misslyckade försök att skriva kampsånger så ville jag nu utgå från ett inre krig. Själva tanken med ”De hundra tusens tåg” är att sammanfatta hela känslan av det skivan handlar om. Att vi den 20 september förra året, efter valet, var ett par stycken som stod rygg mot rygg med våra vapen i nävarna och försökte slåss mot alla andra. Man kände att man inte kunde lita på någon.

– Jag minns så väl hur det var att kliva upp morgonen efter valet. Man satte sig på tunnelbanan in till stan och såg att folk satt verkligen och tittade på varandra, ”vem fan tillhör du?” liksom. Jag hade en sån tur att det kom en tjej och satte sig mitt emot mig som hade en Vänsterpartiet-pin och en röda stjärnan på sin skinnjacka. Hon var lika rödgråten och trött som jag. Det känns på något sätt som att det verkligen är en konflikt i Sverige och i världen i allmänhet.

Hur ser konflikten ut?
– Det är ju bara att titta här (tar upp en Metro-tidning). Vad ska man säga, Saab går åt helvete, människor får ingen lön. Alla de här giriga besluten drabbar de som har det allra sämst. Och efter det som hände i Norge känns det som att man måste ta det på allvar mer än man gör.

Görs det inte i den utsträckning som det borde?
– Nej, så är det. Och det är så förbjudet att prata om ideologi. Det är ju så Moderaterna har tagit sig så mycket framåt, att de absolut inte erkänner att de har en ideologi. De pratar aldrig om liberalism eller höger, de har inte ens blåa tröjor på sig. De vill inte kunna bli identifierade som den ideologi de för och inget av deras beslut motiveras med att det har en ideologisk bakgrund. Allting framställs som att det är pragmatiskt. Men lägger man ihop att de höjer priset på SL-biljetter med en vilja att införa marknadshyror i stan så har du helt plötslig en situation där det är väldigt tydligt att finns en ideologi om att människor ska hållas isär.

– På något sätt känns det som att vänstern försöker ta efter det och man förstår att de vill det. Samtidigt saknar jag verkligen människor som vågar tala om en större vision och att ha större ideal och att verkligen förklara det. Jag tänkte på det när jag såg Michael Moore på Jay Leno som pratade om sin film ”Capitalism: A love story”. Han sa ”nej den handlar inte om socialism, jag tycker bara att det är något som är fel när man har en kaka som är i tio bitar och man är tio personer och så är det en person som tar nio bitar och de andra nio tar resten. Jag tycker att medborgarna borde ha större inflytande över ekonomin.” Och alla jublar och tycker det är jättebra. Men det är ju precis så man beskriver socialism: medborgarna har större inflytande över ekonomin. Det är en grundregel.

Men när andan är bistrare runtomkring oss brukar det föda bättre kultur. Märker du något av det nu?
– Jo, det finns hur mycket fantastisk kultur som helst. Det här är ett av de bättre musik- och konståren på länge. Det har kommit otroligt mycket fina skivor i år, till min nackdel förstås, haha. Men jag vet inte hur mycket av det som föds ur ett förtryck. Jag tycker att det finns väldigt bra motreaktioner från folk som börjar göra tydliga feministiska ställningstaganden mot att samhället på många sätt rör sig åt helt fel håll.

– Det är på något sätt ganska modernt med en politisk inkorrekthet som gärna tar sig i uttryck i en misogyn kvinnosyn eller att man absolut inte får kalla sig för feminist. Där tycker jag det föds mycket bra motreaktioner. Rättviseförmedlingen har ju till exempel vuxit till att bli ett mainstreamorgan vilket är fantastiskt. Och även folk som öppet pratar om kvotering i positiva ordalag, vilket är ett otroligt negativt laddat begrepp i övrigt. Som Galago som berättar att de har kvoterat i flera år och att det är därför de har så många kvinnliga serietecknare. De vill att det ska vara så.

– Jag tror att bara det att folk tycker att jag är så jävla politisk, trots att det inte är så mycket politik i min musik, visar på att det finns ett stort underskott. Det är en sak att folk inte berättar vad de röstar på, men att de inte ens tänker prata om vilka ideal de står för? Folk är så otroligt rädda för att sätta en etikett på sig själva.

Har du varit det också?
– Nej. Det finns ju en fördel att sätta en etikett på sig för då slipper man få fel etikett. Om jag skulle berätta mer tydligt exakt varifrån jag utgår i mina uppfattningar skulle jag inte bli kallad för kommunist. Å andra sidan tycker jag inte det är något problem, de som känner mig vet var jag står. Men just att kunna prata om sina ideal, sina idéer. Det är bättre att ha idéer än att ha åsikter.

På ett personligt plan kan man känna att man vill förändra. Men ibland kan man känna en uppgivenhet eller maktlöshet. Man har en bostadsrätt, man har något slags jobb och ett socialt liv. Och så nöjer man sig med det.
– Å andra sidan, vad ska man göra? Man kan uttrycka sig så gått det går och man kan vägra att delta i saker som gör samhället sämre, i så stor mån som möjligt. Jag tycker bara det är viktigt att man tänker efter och svarar på frågor.

Att man ställer frågor till sig själv?
– Absolut. Jag tycker att det är jätteviktigt att förändra musikbranschen ur ett genusperspektiv eller vad man ska säga. Det finns ett otroligt underskott både på människor som jobbar på skivbolag och bokningsbolag och som spelar i band, det är otroligt mycket män. Det ifrågasattes förra året när Arvikafestivalen berättade att de skulle kvotera och köra en varannan damernas på nästa festival. Det var ingen annan festival som ville gå med på att det kunde vara en idé. Alla säger att det är helt slumpmässigt att det bara är män som spelar på deras festivaler, men tittade man och räknade väldigt snällt så var det ungefär tio procent av alla akter på alla festivaler förra året som var kvinnor. Det är inte en slump, det är något systematiskt och det behöver man förändra.

– Jag har ett band på åtta personer varav två är kvinnor vilket också är ett underskott. Det vill jag förändra, samtidigt tänker jag inte sparka trummisen. Men varje gång man ställs inför det valet tror jag att man måste ifrågasätta sina handlingar och se om man kan bidra på något sätt genom att statuera ett exempel.

Sista låten på albumet ”Nån dag blir det bra” som är en akustisk pianosång, känns som ett svenskt mantra. Att hur tungt det än är så blickar vi framåt. Fast inte för mycket, till och med det hoppfulla tar vi ned.
–  Jag har inte tänkt på det på det sättet. Jag har bara tänkt utifrån låten. Vi hade två val som slogs om den sista platsen på skivan. Den ena var en uppföljare till ”De hundra tusens tåg”. Om den första var krigszonen så skulle den sista låten representera det post-apokalyptiska då allt är raserat och stöveltramp och hundskall hörs i plenisalen. Jag hade tänkt på en grej Roy Andersson sagt om att man aldrig ska försonas i slutet. Hans filmer och konst ska alltid sluta dåligt. Man ska inte gå därifrån och känna att det löste sig, man ska gå därifrån oförsonad. Då tänkte jag att det är ett sätt som jag vill göra den här skivan på. När du har lyssnat färdigt ska du inte ha tagit dig uppåt utan längre ner och hamnat i smutsen.

Varför då?
– Jag vet inte. Men det var ett vägskäl. Antingen skulle det bli ”det blir aldrig bra” eller så skulle skivan avslutas med en high note. Och så blev det det senare tillslut. Och det var verkligen inte tanken. Men det var den sista låten som jag skrev. En timme innan den spelades in.

På vägen mot slutmålet, en stolt sång om att folket aldrig kan besegras av förtrycket, bjuder jag också på ett par av Max Peezays skarpa samtidsanalyser/lägesrapporter och ett helt knippe av Highwons allra gladaste, varmaste och mest sprudlande hits från de senaste elva åren. Max Romeo sjunger att socialism är kärlek och det är väl det alltihop handlar om. Socialism, kärlek och en massa varma, cappuccinodoftande musikaliska kramar från mig till er!

]]> https://www.throwmeaway.se/personligt/love-and-togetherness-thats-what-it-means/feed/ 0 https://www.throwmeaway.se/artikel/mikael-wiehe/ https://www.throwmeaway.se/artikel/mikael-wiehe/#comments Thu, 01 Apr 2010 15:18:03 +0000 http://www.throwmeaway.se/?p=6842 Var det självklart att den här skivan, som är så uttalat politisk, skulle komma just nu?
– På förra albumet, ”Sånger från en inställd skilsmässa”, kände jag ett väldigt starkt behov av att inte sudda för mycket, utan att försöka ta vara på den direkthet som präglade många av de texterna. Ungefär samma tankegångar har jag haft med detta album. Att vara lite mer agitatorisk, vulgär och rakare på sak.

Foto: Rickard Fredén

På tal om hiphop, hade texterna inte kunnat vara lite mer studs i, som i rappen? Att du hade moderniserat dem lite?
– Det blev inte så på just den här skivan. Det är klart att man kanske kunnat ha gjort det på två låtar, akustiskt med gitarr som Timbuktu och Kamraterna. Men jag tänkte inte riktigt i de banorna, jag hade tänkt att det skulle bli en countryskiva egentligen, med ett band i ryggen.

Var är vänstern som borde tala till de unga i dag?
– Det som jag uppfattar som problemet, eller ett av många, är att när de partier som traditionellt har företrätt vänster- och arbetarklassen, plötsligt börjar intressera sig mer för medelklassväljarna, så lämnar de ett tomrum till vänster. Och det är inte säkert att det fylls av en vänster. Det kan fyllas av all möjligt skit – som vi ser i dag.

– Sen finns det en vänster som är ganska liten och lite vilsen och som, (drar upp huvan över huvudet) om vi tänker oss denna ungdomliga, svartluvade, maskerade vänster, befinner sig här (markerar med handen). Och sen är det ett glapp. Jag har haft stor förståelse för vänstern, och har det fortfarande. Men de får ju för fan inget gjort, därför att de isolerar sig genom sina metoder! Eller så har de blivit isolerade för att de som de skulle kunna ha kontakt med har flyttat sig bort från dem. De hamnar för sig själva, och det är ingen bra sits.

Du menar den autonoma rörelsen?
– Ja. Om vänstern vänder sig in mot sig själva så förlorar de kontakten, och kanske till och med börjar förakta den majoritet av befolkningen vars väl de säger sig önska. Det klassiska exemplet är Röda arméfraktionen som skulle provocera fram den fascistiska statens rätta ansikte, och hamnade långt bortom alla kontaktmöjligheter med det hårt arbetande folk som är basen i varje samhälle. Det folk som går på risfälten, de som tillverkar de dyra skorna som de inte får betalt för – den arbetande klassen. Det är dom som gör att historien långsamt rullar framåt, och så rätt som det är kommer det till ett läge där det blixtrar till. Jag är ingen revolutionsromantiker, men det händer.

Men vad borde Lars Ohly och de som representerar vänstern på etablissemangets nivå göra för att tilltala de unga i dag? Ska de maskera sig och börja kasta molotovcocktails?
– Absolut inte. När Moderaterna ger ut direktiv om hur deras företrädare ska klä sig för att se ut som vanligt folk, jag menar… Det ska inte heller vänstern göra. Det handlar bara om ett sätt: Gråt inte kamrat, organisera er! Det tar tid och det är jävligt jobbigt att gå och knacka dörr, men det är det som är det viktiga. Inte slå sönder rutor på 7-Eleven, utan att stå varje dag med ett plakat utanför och snacka med alla som går dit om varför de inte ska handla där, om man nu tycker så.

– Att övertyga folk, vinna över folk, få folk att skratta, organisera folk i orkestrar, dansklubbar – allt detta som vårt land byggdes upp kring: Nykterister, frireligiösa, kvinnoföreningar, syjuntor, Socialdemokraterna, fackföreningsrörelser. Det är det samhället med alla dess brister och förstening och förbening som man ska vidareutveckla. Det var det som den vänstergeneration som jag tillhör, ville göra, och det såg borgerligheten. Och 1980 gick man till motattack och sen så blev det Reagan i USA och Thatcher i England, och det har dominerat de senaste 30 åren.

Billy Braggs version av socialism handlar om att den kapitalistiska modellen har utvecklats så starkt att vi får acceptera att leva med den. Istället ser han cynismen som huvudmålet att bekämpa. Delar du den uppfattningen?
– Nej, det gör jag inte. Det handlar inte om psykologi utan om ekonomiska realiteter. Jag läste en bok om ränta där det stod att om vi slopar räntan drar man ur proppen ur det kapitalistiska tänkandet. Allting handlar ju om att pengar skapar pengar. I denna kapitalistiska värld så är inte det stora problemet att temperaturen stiger, isarna smälter, haven höjs, att regnskogen huggs ned eller att människor lever i sjukdom och misär. Det stora problemet är om vi inte handlar mer julklappar denna jul än året innan. Det är ju totalt jävla wack. Produktionsmedlen, datoriseringen, effektiviseringen har inte nödvändigtvis med kapitalismen att göra, så jag tror att han har alldeles fel där.

Men han menar att cynismen är en grogrund för avarter, som rasism.
– Men det är inte det det handlar om, och där är Marx mycket tydligare. Det är att äta eller ätas, vinna eller förlora. Om inte din fabrik slår ut den fabriken så slår någon annan fabrik ut din. Det finns ingen plats för medmänsklighet i ett sådant system, det systemet premierar just omänsklighet.

Men är inte cynismen ett problem i dag? Att vi lever i ett apolitiskt samhällsklimat och att folk blir mer och mer ointresserade av att kunna påverka sina liv?
– Jo, visst är det så. Vänstern idag i Sverige verkar vara så oerhört mycket mer intresserade av könsidentitet, sexuell identitet än av ekonomiska realiteter. Det betraktar jag som en seger för kapitalismen.

Är inte könsidentitet viktigt?
– Jo, det är inte oviktigt. Det är inte feminism jag snackar om, utan att allt handlar väldigt mycket om att vi ska kämpa för varje liten grupp. Och för fan, självklart ska vi det. Men för mig är det ingen huvudfråga, även om jag kan förstå att det är det på individnivå om någon känner sig undanskuffad på grund av sin sexuella läggning. För mig är det fullständigt självklart att man ska få ha den sexuella läggning man vill, men det är inte det som driver samhället. Nej.

”Ta det tillbaka!” finns ute nu.