Jag har samma inställning till reggae som till filosofi. Särskilt fransk. Det mesta är helt obegripligt. En hel del av det jag tror mig förstå tycker jag inte om. Vid närmare eftertanke har jag samma inställning till all kultur, alla former av tänkande och all kommunikation överhuvudtaget. Därför är jag glad över fenomenet dub. Någon tar en reggaelåt, plockar ut det bästa partiet, repeterar det, skalar bort allt oväsentligt och lägger på lite eko. Ofta blir det bara trumma, bas och den bästa meningen ur texten kvar. Detta kallas att göra en »version«.

Ibland blir det så lite kvar att det inte går att spåra originalet. Ibland är det inget specifikt som plockats bort, utan istället musikens mening. De underliggande strukturer och mekanismer som givit upphov till musiken, konsten eller filosofin blottläggs och förses med en basgång och ett eko.

En av mina favoritsysselsättningar är att översätta och tolka filosofi. Som ni säkert förstår ställer min inställning till en del problem. För andra alltså. Jag får mycket kritik för mina bearbetningar särskilt från akademiskt håll. I ett fall tilldelades jag till och med en fatwa.

Eftersom det inte verkar finnas någon väg tillbaka till rimliga och socialt accepterade tolkningar har jag beslutat mig för att löpa linan ut. Ta det viktigaste som skrivits de senaste hundra åren och göra dubversioner. Skala av, lägga på eko, lite reverb, några beats och bara behålla det väsentliga.

Jag har samlat allt i boken Versioner av vara(t/n) som kommer ut i höst. Här följer ett smakprov. Det går alldeles utmärkt att recitera nedanstående rader över de instrumentella partierna i mixen som jag bifogat. Eller i duschen. På bussen. Under anställningsintervjun.

Wikileaks
Det går inte att säga hur de kommer att påverka oss. Bara att de kommer att göra det. Om trettio år när vi tittar tillbaka på 2010 är det Wikileaks vi snackar om. Förhoppningsvis är det fortfarande möjligt att både tycka att information måste vara fri och att misstänkta våldtäktsmän bör ställas inför rätta.

En profet
Årets överlägset bästa film är en fransk fängelserulle. Un Prophete är helt befriad från allt som gör amerikanska sådana till så plågsamma upplevelser. Ingen amatörpsykologi. Inga bortförklaringar. Ingen regissör som kramat nån vit jävla kanin under inspelningarna. Bara materiella orättvisor, hårda tag och fullkomligt lysande skådespelarinsatser.

Slavoj Zizek
Ok, han skrev samma bok som förra gången. Och förrförra. Ok, du kan lika gärna se klippen på Youtube. Ok, han trollade bort delar av den vassaste argumentationen med postlacanianska besvärjelser. Men en sak är säker. Karln kommer inte att ansa skägget och skaffa sig ett riktigt jobb förrän profetiorna om världens undergång besannats. Och tro mig, de kommer dem att göra.

Hollywoods död
Om någon mot förmodan missat det, så är det på teve inte på bio det händer. All talang är nämligen uppbokad med att göra ”Justified”, ”Breaking Bad”, ”Rubicon”, ”The Walking Dead”, ”Boardwalk Empire” och så många andra bra serier att endast arbetslösa tjackpundare hinner se alla. Om Alliansen visste vilket reellt hot mot arbetslinjen detta utgör skulle de skickat nationella insatsstyrkan till AMCs huvudkontor för länge sen. Medan vi plöjer säsong efter säsong förvandlas Hollywood en gång för alla till en underleverantör åt leksaksbranschen.

Barbara Ehrenreich leende
Tekniskt sätt släpptes hennes bok ”Smile or Die” i slutet av 2009. Men aldrig har en stridskrift mot feel-good-coacher, självhjälpshäxor och nyandlig managementfilosofi varit så angelägen som i år. Aldrig har det varit så roligt att inte tänka positivt. Så god jul, den klappen är till dig Kay Pollak.

Moritz von Oswalds orkester
Maurizio tog sin trio, åkte till New York och spelade in en liveskiva tillsammans med Carl Craig and Francois K. Kan mycket väl vara det bästa som hände musiken 2010.

Eyjafjallajökulls kaskadspya
I våras spottade mäktiga Eyjafjallajökull ur sig ett tack för senast. Från Islands tomma plånbok till finansmarknaden with love. Det regnade eld, rök och aska över missade affärsluncher i Bryssel. Över uteblivna traktamenten, försvunnet bagage och skrynkliga kostymer och dräkter. Över First Business Class, stadsjeepar och avdragsstädade villor. Över stressade affärsresenärers vana att köra med tjänstefolket, mindre vana att trängas med tågluffare i jakt på sista biljetten. Många såg vulkanutbrottet som ytterligare ett tecken på att världens undergång är nära. Det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt.

Jamaica vs Japan
All modern dansmusik befinner sig någonstans på en skala mellan Jamaica och Japan. Mellan modifierade tv-spel och knastrig bas. Mellan rent och smutsigt. Mellan uppspeedat och försenat. Finaste motpolerna i år är Ikonika på ena sidan och gravt underskattade King Midas Sound på den andra.

Början till slutet på linjen
Medan i stort sett alla politiska krafter tävlar om att sysselsätta oss i så stor utsträckning som möjligt, inser allt fler vad redan Karl Marx insåg: Välstånd mäts inte i hur mycket vi jobbar, utan i hur lite vi jobbar. Vi har haft åtta timmars arbetsdag i nittio år nu och det är hög tid att slå av på takten och göra något vettigt istället. En bra början är att läsa Roland Paulsens ”Arbetssamhället”, den viktigaste politiska skriften som givits ut i Sverige de senaste femtio åren.

/

Tidigare använde jag Centerpartiet som vägvisare. Det var inte perfekt på något vis. Kartan hade en del vita fläckar om man säger så. Partiet tycker exempelvis aldrig någonting väsentligt om film eller litteratur. Men de fick duga i brist på bättre.
Varje gång det dök upp en fråga där jag inte hann kolla upp fakta och ta del av argument för att bilda mig en egen uppfattning tog jag reda på vad Centerpartiet tyckte. Sedan tyckte jag precis tvärtom. Det blev aldrig fel. Centerpartiet var den perfekta kontraindikatorn.

Nu har jag den slovenske filosofen Slavoj Zizek istället. Det är inte lika hundraprocentigt, men å andra sidan slipper jag vända på åsikterna. Det är inte så att jag håller med Zizek om allt. Långt ifrån. Men om han tycker en sak vet jag att det åtminstone ligger något i det.

Slavoj Zizek

Om han exempelvis hävdar att dåliga porrrfilmen ”300” är bra måste jag ge den en ny chans. När han påstår att det är småborgerlig propaganda att den fullständigt obegriplige franske psykoanalytikern Jaqcues Lacan skulle vara just obegriplig slutar det med att jag plöjer igenom ett antal böcker jag inte begriper ett ord av. När han problematiserar den ofta ensidigt återgivna ockupationen av Tibet anar jag att jag snart kommer att slå upp fönstret och vråla: Inga munkar på våra gator!

Det är inte bara åsikterna jag tar på största allvar, utan även metoderna. I hans senaste bok ”Living in the End Times” visar han till exempel hur ideologiska förändringar i samhället kan mätas genom att jämföra en Hollywood re-make med originalfilmen. ”I Am Legend” med Will Smith från 2007 jämförs med föregångarna ”The Last Man on Earth” från 1964 och ”The Omega Man” från 1971. Zizek visar hur mycket av budskapet om att vår kultur inte är bättre än andra som hinner försvinna på 40 år. Vilket i sin tur skvallrar om hur lite acceptans och förståelse som ryms i vår politiskt korrekta samtid där mulitikulturalismen har upphöjts till statsideologi.

Zizek har kallats ”The Elvis of Cultural Theory” och den farligaste filosofen i Västvärlden. Hans böcker är proppfulla med referenser till allt mellan popkultur och en filosofi som ofta överstiger min bildningsnivå.

Det är Hitchcock, Bruce Lee, X-Men, Althusser, Wendy Brown, Bertolt Brecht och självklart förebilderna Hegel, Marx och Lacan i en salig blandning och med en hisnande fart. Dessutom bjuder han alltid på ett antal roliga historier som bonus.

Zizek skriver minst en bok om året. De flesta handlar om världens undergång. Så även ”Living in the End Times.” Världen – det vill säga den liberala, demokratiska formen av kapitalism – håller på att gå under. Mänskliga fri- och rättigheter har varit på dekis sedan 9/11, miljön håller på att kollapsa, finansmarknaden skakar i dödskramper och upproret sprider sig.

Eftersom världen är döende har Zizek strukturerat ”Living in the End Times” efter de fem känslomässiga faser som – enligt den schweizisk-amerikanska psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross – en person genomgår efter att ha diagnostiserats som döende: Förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans.

Så världen är alltså döende och det är lika bra att vi kommer över sorgen och accepterar vårt öde så fort som möjligt. Sedan är det dags att skrida till verket. Eller som en av Zizeks favoritcitatmaskiner Mao uttryckte det: ”Det råder kaos under himlen, situationen är utmärkt.”
Det duger nämligen inte att bara vänta på att en bättre och vackrare värld ska uppstå av sig själv. Det kommer inte att hända. Bra tillfällen är någonting vi skapar själva och världen är ett resultat av politisk kamp. Det kommer också nästa värld att vara.

Här gäller det att vara uppmärksam. Det finns något som gör kapitalismen extra lömsk. Till skillnad från exempelvis feodalismen som inte var tänkbar utan feodalherrar behöver kapitalismen inga kapitalister. Den kan på sätt och vis gå under utan att gå under.
Exploateringen av arbete behöver nämligen inga ägare. Så länge samhället är strukturerat kring lönearbetet kommer exploateringen att fortsätta även om vi exempelvis skulle ta över våra arbetsplatser och införa arbetarråd.
Zizek menar att det är därför det finns så mycket frihet, åtminstone relativt sett, i kapitalistiska samhällen. Kontrollen är inbyggd i det sätt vi producerar välstånd på, i lönearbetet. Det behövs inte så mycket mer kontroll än så.

Royal Society for the encouragement of Artss (RSA) animerade version av Slavoj Zizeks bok ”First as tragedy, then as farce” om kapitalismens sammanbrott.

Vi ska alltså inte ta över fabriken. Vi ska riva den, sticka därifrån och skapa vårt välstånd på något helt annat sätt. Zizek jämför med scenen i ”Fight Club” där Edward Norton klår upp sig själv framför ögonen på sin chef. Ibland måste du ge dig själv en omgång för att ge bossen en omgång.

Även om långt ifrån allt i ”Living in the End Times” är intressant eller ens särskilt välskrivet – Zizek har själv erkänt att vissa kapitel mest innehåller en massa föga genomtänkt svammel – och alldeles oavsett hur mycket eller lite jag håller med honom, kan jag inte tänka mig en bättre ledsagare genom harmageddon än Slavoj Zizek.

Mer info om Slavoj Zizek, här.
Fredrik Edin driver i vanliga fall den utmärkta bloggen Skumrask.