Jag lyssnar på Skriets senaste album Shanana och funderar på Isak Sundströms röst. Den är mer manierad än någonsin. Isak sjunger med ett vibrato som svajar så mycket att man tror att rösten ska falla ihop som ett korthus. Jag vill ta en gaffatejp och tejpa upp Isaks mun, och ropa: Sjung uut! som en hurtig körledare.

Samtidigt älskar jag att musiken provocerar mig på detta sätt. Att den lockar fram kluvna känslor och inte bara underhåller och stryker medhårs. Att den irriterar för att den inte är så självklar som jag vill att den ska vara, när jag sätter in iphone-lurarna i mina öron.

Skriet har lyckats med det på alla sina album, Shanana inkluderad.

Mycket beror på att Isak Sundström och Jacob Frössén i duon suddar ut gränserna mellan musik – vers, refräng, vers – och text. Skriets musik kan ha formen av »vanliga« låtar men övergår lika ofta i utdragna, dämpade ljudlandskap med mycket rymd och reverb i. Det är instrumentala partier som skulle kunna kallas »filmiska« om de inte vore så konkreta och mörka. Så oborstat direkta.

Och om det inte vore för Isak Sundströms röst som bryter av dem.

Den svajiga sången blir styrkan och den sammanhållande länken i musiken. Den trevar sig fram och är sporadisk. I ena stunden dyker den upp i låtform, i den andra som korta lösbrutna fraser. Ibland får den stå tillbaka för de instrumentala delarna. Men framför allt tycks Isak med sången vilja hitta ett djupare samband mellan text och musik.

På Shanana sjunger han rader som »Blodet skvalpade, vi gick runt bland alla döda/vi petade ut deras ögon med pinnar/tänk att vi på så kort tid hann döda så många«. En till synes känslokall beskrivning av ett slentrianmässigt mordscenario. Men Isaks sångstil gör att texten får en litterär dimension. Den blir poetisk och suggestiv. Den gör att det motbjudande får samma laddning och blir lika tankeväckande som rader som »Vi visste att vi fanns/men inte riktigt varför/och så uppfann vi en betydelse som blev vår övertygelse«.

Det makabra, existentiella och poetiska är Skriets nav. De är alla lika självklara delar i musiken. Det gör att man verkligen lyssnar. Att Isak gett ut två novellböcker – Till slut fick jag ont i mina ögon och Buren – är inte förvånande. Han väger formuleringarna på guldvåg. Han vet att orden besitter klanger och laddning bara de används rätt. Han vet precis hur man får fram dem.

Jag vet ingen annan svensk sångare och grupp som så tydligt använder texten som ett instrument. Och som gör det på ett så fulländat sätt.

Andra bra saker.

Tråd – Thunder vowels (debutalbum)
En duo som uppehåller sig kring synthar och elektronik med referenser till 70- och 80-talet. Tråd startades som ett projekt av Niklas Swanberg där stökig tv-spelsmusik sammanfördes med udda ljud och presenterades i minimalistiska filmer och bildsekvenser på youtube. 2012 anslöt trummisen Frank Wagnerius och i juni kommer Tråds fullängdsdebut, Thunder Vowels, på egna bolaget San Rec Co.

Om de tidiga kompositionerna ofta är fullmatade med ljud har de sex låtarna på albumet mer luft och andrum. Frank spelar på digitala d-drums, sången körs genom en talk box (=klassisk robotsång) och Niklas breder ut lager med synthar utan att vräka på för mycket. Det är uppstyrt och samtidigt lekfullt. Som ett möte mellan James Ferraro och rymdrockduon Zombi. Jag gillar livekänslan, drivet och att Tråd använder elektroniken på ett nyfiket och otyglat sätt utan att fastna i nostalgi. Thunder Vowels är ett utmärkt uppslag på hur en maskinpark och trummor tillsammans kan bli något utmanande i gränslandet mellan synth och rock. Lyssna på smakprovet »Rachid« med den fina videon nedan. Mer info om Tråd, här.

http://vimeo.com/2554941

Cüneyt Sepetçi & Orchestra Dolapdere – Bahriye Çiftetellisi (album)
Klarinettmästaren Cüneyt Sepetçi är musiker i Dolapdere-kvarteren i centrala Istanbul. Med sitt band Orchestra Dolapdere skapar han en modern form av klassisk romsk musik från Turkiet och tolkar även folksånger från länder som Albanien, Makedonien och Spanien. Bahriye Çiftetellisi är hans första album, som släpps på amerikanska folkbandet A Hawk And A Hacksaws etikett L.M. Dupli-cation, och en magnifik uppvisning i virtuoseri, spelglädje och Cüneyts mustiga helgjutna klarinettspel. En skiva med odiskutabel internationell potential. Lyssna på spåret »Dört Beygir« nedan.

Maceo Plex – Dj Kicks (mix-album)
En omfattande mix som lyckas inkludera såväl klinisk house, minimala beats, en James Chance-artad saxofon och ett pulserande mörker utan att tappa fokus för en sekund. I löpspåret, på dansgolvet, vid sovkudden eller under läslampan – Eric Estornels dansmusik på detta Dj Kicks-album är multifunktionell, och mycket inspirerande. 

Ur detta enda ord – ”DET” – växer en hel värld, den blommar ut likt klot av fyrverkerier. ”Jag kallar ju på dig när jag tror att du går ifrån mig”, skriver hon. ”Jag kallar ju på dig när jag tror att du går ifrån mig” upprepar jag. Sådär håller vi på om nätterna, jag och Inger.

Av helt andra anledningar tycker jag om Skriets nya album. ”Vi äter alla i solen (…) inget särskilt händer”, sjunger Isak Sundström på inledande ”Ett hål i sommaren” och släpper ut all  sin samlade svärta i hagen. Musiken låter precis som titeln.

Och en annan sak: årets bästa samling är här. Eller, åtminstone den med bäst titel: ”Live & Remastered mixed by Larry Levan, David Morales, Todd Terry, Kenny Carpenter & Justin Berkmann: Ministry Of Sound 20th Anniversary Boxset”.

Om vi stannar inom samma genre har Ronny & Rezno fått en respektabel behandling av Carl Craig. Eller så här: det låter som att Carl Craig borde ta sig an just Skriet. Från 7:13 i ”Heartbreak Theme (C2 cinnermx remix)” piskar Craig upp en alldeles egen housetornado.

TIll sist. På den kommande Blawan-singeln mässar en röst ”It aint what you got – it’s what you do with what you have”. Ursäkta mig för att jag för en liten stund tillåter mig att inte vara cynisk, begränsad och realistisk  – men den raden är jag beredd att tatuera över bröstkorgen.

Jag är också beredd att tro att den bärande raden i Four Tets ”Pyramid”  handlar om dig, capish?

Det var bara det. Måste rusa.

Foto: Paer Kjellén. Woods in action.

Det är fyra år sedan jag hörde Brooklynduon för första gången. Jag läste någonstans att de skulle låta som Animal Collective. Det stämde inte. Men jag beställde albumet ”How to survive in/In the Woods” (2007) från Göteborgsetiketten RTB Records (Release the bats) för en hundralapp, och där började en lång vänskap. Jag kan för
mitt liv inte förstå att Woods inte är större än vad de är. Men det kanske är lika bra, de kanske mår bättre av att verka i periferin. Jag hoppas bara de får den kärlek de förtjänar.

Årets album”Songs of Shame” är hursomhelst lysande, precis som deras tidigare skivor. En falsett att dö för.

Andra album som jag lyssnat vansinnigt mycket på under 2009.

Bill Callahan – Sometimes I Wish We Were An Eagle
Hade höga förväntningar, men att den skulle vara så bra var jag inte beredd på.

Animal Collective – Merriweather Post Pavilion
Inte säker på att det här är en av de skivor som jag har lyssnat mest på, men jag älskar dem.

Brock Van Wey – White Clouds Drift on and On
Helt jävla livsnödvändig 1.

Leyland Kirby – Sadly, The Future Is No Longer What It Was
Helt jävla livsnödvändig 2.

Skriet – Skriet
Den här skivan får mig att känna som jag kände när jag för första gången hörde Arab Straps ”Philophobia”.

Jim O’Rourke – The Visitor
Ett spår på fyrtio minuter, ingen sång vilket jag hade hoppats på. Men ändå, satans vad bra.

Bvdub – We Were The Sun
Brock Van Wey igen, lite av en gud.

Ducktails – Landscapes
Lo-fi- soul 1.

Julian Lynch – Orange You Glad
Lo-fi-soul 2.

Real Estate – Real Estate
Lo- fi-soul 3.

Pastels/Tenniscoats – Two Sunsets

Shackleton – Three EPs
Shackleton är också en gud.

Simon Scott – Navigare
Gammal Slowdivetrummis gör årets uppdatering av My Bloody Valentines ”Loveless”.

Grizzly Bear – Veckatimest
Sönderhajpad innan den släpptes och den levde kanske inte upp till förväntningarna. Men den är ambitiös på ett bra sätt.

Taken By Trees – East of Eden

Med bara två månader kvar tills Pascal släpper sitt tredje album, ”Orkanen närmar sig”, är det hög tid att avsluta året med ett lovtal till Isak Sundströms andra band Skriet. Det finns ju annars en påtaglig risk att Skriet glöms bort när året ska sammanfattas i diverse tidningar, överskuggade av, säg, Fontän och Fever Ray, som på liknande sätt har fyllt sin mörkt beslöjade popmusik med kyliga iakttagelser av Sverige.

”En rå känsla som förvandlar skelettet till glas”.
(’Ben & Hjärtan’, Skriet)

Skriet symboliserar bättre än något annat band den röda tråd som löpt genom svensk popkultur år 2009; avhöljda och vassa skildringar av svensk vit medelklass när den är som allra mest inrutad och tröstlös. Jag tänker på Fredrik Wenzel och Henrik Hellströms film ”Man tänker sitt”. Jag tänker på Jesper Ganslandts ”Apan”. Och jag tänker förstås på Bruno K. Öijers diktsamling ”Svart som silver”. Bara för att nämna några självklara exempel.

Foto: Maya Eizin Öijer

”En ny dag gryr och tynar bort. De säger om och om igen det som redan sagts”.
(’Låt blommorna stå kallt’, Skriet)

I Skriets lyrik är livet alltid vardag, långt närmare marken än våra barndomars drömmar. Här berättas om människor som har ont i själen. Om de som har fått kärleken krossad i tusen små bitar. Om de som har varandra men ändå misslyckats att förena livsglädje med vardagsliv. Om de som har tappat hoppet och förlorat insikten om vad det innebär att vara människa.

”De förmultnar bland sina fotografier, de dör i sina vardagsrum”.
(’Fotografier’, Skriet)

Stämningen är lika bitande kall och gripande mörk som någonsin Bruno K. Öijers dikter. Den kryper in under höstrocken och vidare genom benmärgen. Och som vanligt är den placerad i tysta och stillastående radhusområden där husen står i perfekta rader längs asfaltsvägar med handskrivna skyltar, ”Kör sakta. Lekande barn”. Som vore människor pjäser i ett rutnät (vilket för övrigt ritningarna i filmen ”Man tänker sitt” illustrerar), såväl bokstavligt som metaforiskt.

”Möblerna i rummen, gatorna och husen. De längtar hem, de längtar bort”.
(’Låt blommorna stå kallt’, Skriet)

Likt den amerikanske författaren Richard Yates numera berömda roman ”Revolutionary road” skildras vardagen med en lika rörande som ångestfylld ton. För huvudkaraktären Frank Wheeler liksom för karaktärerna i Skriets lyrik ter sig livet, för att använda Oscar Wildes ord, som en deprimerande och förnedrande verklighet snarare än en poets dröm. Här har klockorna stannat, här rullas livet upp som eftertexter till en film med olyckligt slut.

Men där Skriet skildrar inåtvänd resignation, är Frank och April Wheeler i ständig kamp med sin omgivning. De krigar mot den, och på så sätt – utan att själva vara medvetna om det – också mot sig själva. De kan inte förstå att de är sin omgivnings mest representativa karaktärer, hela tiden måna om att putsa fasaden mot grannarna för att dölja vad som försiggår på insidan.

Och likaså agerar människorna i Skriets lyrik. De vattnar sina blommor, de klipper gräsmattan och krattar löv – men innanför den perfekta fasaden byts inga ord, där frodas ingen mänsklig kontakt.

”En liten trevlig stad, ett tyst möblerat rum”.
(’Låt blommorna stå kallt’, Skriet)

Så varför känns bilden av förortens radhusområden eller småstadens tegelstensvillor så stark när jag själv aldrig har varit en del av den? Hur kommer det sig att nostalgi kan framkallas utan att härledas till ett faktiskt minne?

Förmodligen skulle den marxistiska teoretikern Fredric Jameson förklara det som att nostalgin har kommit att bli en produkt, som gång efter annan används i böcker, filmer och poplyrik för att framkalla en viss känsla hos oss. Det är med andra ord bilden av livet i tegelstensvillan jag känner igen, inte erfarenheten i sig; en bild som i kulturen har kommit att symbolisera ängslig uppgivenhet.

Och, som sagt, Skriet har inte bara spelat in årets bästa skildring av denna bild, de har även besjungit Oscar Wildes ord i årets vackraste och kyligaste popmusik.

Annat bra från 2009:

Årets hatkärlek: Den Svenska Björnstammen – Dansmusik (låt)
Årets loversdico: J.C. Lodge & Shorty The President – More Than I Can Say/ Lover man Style (låt)
Årets popalbum: Animal Collective – Merriweather Post pavilion (album)
Årets godnattvisa: The Pastels & Tenniscoats – Two Sunsets (album)
Årets albumtitel: The Deportees – Under the Pavement, the Beach (album)
Årets konsert: Yo La Tengo, Kägelbanan (konsert)
Årets psykedeliska pop: Ducktails – Landscapes (album)
Årets remix 1: Skriet – Fåglarna (Nordpolen remix)
Årets remix 2: Miike Snow – Animal (Mark Ronson remix)
Årets återupptäckt: The Feelies – Crazy Rhythms (album)
Årets återkomst: Burial – Fostercare (låt)
Årets pinsammaste händelse: Philip Roth – The Humbling (bok)
Årets kärleksskildring: Up (film)
Årets loversrock: Paulette Walker And Friends – So in Love (album)
Årets hiphop: DOOM – Born Like This (album)
Årets Amerikaporträtt: Bill Callahan – Sometimes I Wish We Were An Eagle (album)
Årets mest överskattade popalbum: Grizzly Bear – Veckatimest (album)
Året dubstep: Invasion Vs. Shackleton – Wizards in Dub (låt)