Snart kontaktade hon Skream som gillade vad han hörde och gav ut Kitos första släpp, tolvan ”What if/Cold” på sitt skivbolag Disfigured Dubz. Därefter har den australiensiska producenten gjort remixar och ett antal nya låtar, varav ’LFO’ som medverkade på samlingen ”Dubstep Allstars vol. 7″, innebar ett mindre genombrott för en lite större publik. Uppskattningen har även kommit från såväl BBC Radio 1-dj:n Mary Anne Hobbs som N-Type och Joker.
Ett intresse som tillslut fick Kito att inse det nödvändiga i att byta ut värmen och solen ”down under” mot duggregnet i London.

– Australien är så isolerat från resten av världen så jag var tvungen att flytta. Jag tror att den musiken jag gör är… det finns definitivt en scen för den hemma, men att göra karriär på den är något helt annat. Det blir mer en hobby eller något du gör vid sidan om, men i London finns möjligheterna.

Kito är inte ovan att röra sig i Europa. Hennes pappa kommer från Holland och under uppväxten besökte hon ofta sin släkt där. I dag är hon en bärare av två kulturer: Australiens klimat och partymentalitet och den europeiska popmusiken, med betoning på elektronisk. Under unga år var det triphopakter som Portishead, Tricky och UNKLE som utgjorde Kitos referensvärld. I dag är det skandinaviska popmakare som Miike Snow och Trentemøller (bland mycket annat). Dubstepen kom hon också i kontakt med i Europa, när hon var ute och reste för några år sedan.

– Innan jag åkte iväg hade jag börjat lyssna en del på engelska Luke Envoys ”Honour kill”. När jag kom till Europa var den första staden jag kom till Aten i Grekland, där hörde jag Burial hos de jag bodde hos. Om Luke Envoy är basig och rak dubstep så är ju Burial mer obskyr och inte så uppenbart direkt. När jag kom till London, stannade jag i sex månader och gick ut en del, då kom jag in på det ännu mer.

Vad är det spännande med dubstep?
– Jag började lyssna på det vid samma tidpunkt som jag började producera musik. Innan hade jag varit inne på drum’n’bass och det kunde jag inte få grepp om. Det föll sig inte naturligt för mig, det var väldigt tekniskt, standarden var så hög och man var tvungen att passa in i en form för att det skulle vara bra. Men med dubstep kunde jag föreställa mig själv producera det. Det finns mycket välproducerad dubstep, men det är en lösare och friare genre och det inspirerade mig att börja.

– Tidigare lyssnade jag bara på drum’n’bass men när jag fastnade för dubstep så öppnade det mina ögon för en massa andra stilar.

Liksom många andra genrekollegor nöjer sig Kito därför inte med en dov och blöt basmatta och släpiga trumtakter. Istället finns en känsla för atmosfär och ett ödsligt ambient anslag i förgrunden, där lite av Burials temperament känns igen men samtidigt ett djup som har en helt egen bärkraft. I senare kompositioner har popmusiken också fått ett större inflytande.

– Det har att göra med att jag jobbar med en vokalist, Reija Lee, jag tänker på hur det ska funka med hennes röst. Men det handlar också om att jag inte varit producent speciellt länge, bara tre år. Så jag lär mig mer och vill utmana mig och pröva olika stilar i sökandet efter mitt sound. Men jag tror att jag aldrig kommer göra renodlad popmusik, det kommer alltid att vara djupare och mörka låtar.

Vad är så intressant med det mörka och melankoliska?
– Det väcker känslor som… jag alltid har dragits till. Jag har lyssnat på sån musik ända sedan jag var 13 år, jag älskar att gå ut och lyssna på det, men det är musik som jag främst lyssnar på hemma.

Du har varit en dj under ganska lång tid och fått priser för det i Australien. Hur kom det sig att du började spela skivor?
– Jag växte upp i en väldigt liten stad (Denmark, söder om Perth, reds anm.) och det fanns inte speciellt mycket att göra, så jag började beställa skivor på nätet vilket blev min hobby. När jag flyttade till Perth började jag jobba i en skivaffär och gjorde lite radio och var med på en del tävlingar, då var det bara drum’n’bass. När jag åkte ut och reste så slutade jag med det, men tog upp det sen när jag började göra dubstep.

Du har sökt till Red Bull Music Academy vilket är en årlig ambulerande utbildning för producenter och artister. Kom du in?
– Nej! Och jag kommer inte att söka igen för det var en såå lång ansökningsprocess, jag väntar tills de ber mig att föreläsa där, haha.

Men vill du studera musik på det sättet framöver?
– Jag gick faktiskt en utbildning, teknisk musikproduktion, i Australien under ett år. Men det bästa jag tog med mig därifrån var människorna som gick där. Det mesta har jag lärt mig är hemma, från vänner, det handlar bara om att lära sig själv och umgås med andra producenter. Det är det viktigaste.

”What if/Cold” släpptes i april 2009.
Kito släpper inom någon månad en ny Ep på Disfigured Dubz, där Reija Lee medverkar på en låt. Hon har även gjort fyra låtar med Reija som ska släppas på Mad Decent framöver.
Mer info om Kito, här.
Info om Disfigured Dubz, här.

Den 45-åriga radio-dj:n och musikjournalisten från norra England är känd för att ha järnkoll. I sitt program lyckas hon vecka efter vecka plocka fram producenter och artister som befinner sig i den absoluta framkanten inom dubstep, hiphop, techno och experimentell dansmusik.

Ledorden är gränslöshet och öppenhet. Något som har tydliga likheter med den legendariska radiomannen John Peel som gick bort 2004. Och mycket riktigt har han haft en avgörande betydelse för Mary Anne Hobbs karriär.

– Min pappa brukade slå sönder mina skivor med Sex Pistols och Thin Lizzy när jag var liten. Men jag hade en liten transistorradio som jag lyssnade på under täcket mitt i natten. John Peel visade att det fanns ett annat universum därute och skapade ett fantastiskt spektra av ljud och musikstilar i sitt program. Utan honom hade jag inte varit där jag är i dag, säger Mary Anne Hobbs på telefon från sitt hus i Sheffield.

Hon gav sig in i musikbranschen tidigt och var skribent på utpräglade rocktidningar som Sounds och NME innan hon började med radio.

2005 stötte Mary Anne på dubstep för första gången. På en av undergroundbolaget Dmz:s klubbkvällar i Brixton föll hon pladask för den mörka och dova basen och de knorriga beatsen. Och året därpå introducerade hon genren för en internationell publik med sitt program ”Dubstep warz”. Sedan dess har hon fortsatt att predika dess budskap och haft stor del i att artister som Skream och Benga i dag har ett världsrykte (”Pharrell ringer och vill samarbeta med dem”). Men för Mary Anne Hobbs är det viktigare att leta efter nästa generation av dubstepartister.

– Ja, det är det jag lägger ner mest arbete på. Att tänka att det finns en producent som jag inte vet namnet på som jag ska spela i nästa veckas show, säger Mary Anne Hobbs entusiastiskt och fortsätter.

Foto: Vanita/myspace.com/maryannehobbs

– För mig kommer alltid de mest spännande uttrycken och ljudexperimenten att äga rum ute i periferin.

När dubstep-genren växte fram ur resterna av Londons UK garage-scen i början av 2000-talet, var den främst en brittisk företeelse. Artister som Oris Jay, Hatcha och Kode9 gjorde instrumentala produktioner som förenade influenser från dubreggae, drum’n’bass, 2-step och hiphop med minimalistiska technorytmer. Musiken spreds bland annat på klubben Forward>>, piratradiostationen Rinse FM eller via bolaget Hyperdub. Ett i alla bemärkelser lokalt och underjordiskt skapande som, liksom alla subkulturella rörelser, kom att knoppa av sig.

I dag har dubstepen fått fäste i städer som Glasgow, Wien, New York och framför allt Los Angeles där producenten Flying Lotus banat väg för en våg av nya ljudmakare på den amerikanska västkusten.

Mary Anne Hobbs menar att det finns en drivkraft som förenar dessa artister: Att hela tiden sträva efter att flytta fram gränserna inom den elektroniska musiken. Med sin egen radar har hon snappat upp dessa förflyttningar och gett ut dem på tre samlingsalbum med engelska och utländska artister. Det senaste, ”Wild angels”, kom i september i år och försöker se bortom traditionella stilar som folk, soul, hiphop och dubstep. Mary Anne Hobbs vill få grepp om de vägar som artisterna tar innan de får en etikett på det de gör.

– Det är nästan omöjligt att hitta ett namn för detta nya sound. Bara att det existerar är spännande nog för mig.

Men hur experimentellt kan det bli innan det bara blir en massa olika ljud?
– Jag vet inte, men det är det som är det fina med det hela. Och jag är säker på att John Peel sade samma sak under 60-talet, han undrade nog var popsoundet skulle ta honom.

– Men musiken kommer att fortsätta utvecklas under de kommande 40 åren och anta nya former varje dag. Så skedde efter Jimmy Hendrix, eller Brian Eno och Kraftwerk.

För att utveckling ska kunna vara möjlig måste det finnas en bra grogrund för kreativitet och skapande. Just därför, menar Mary Anne Hobbs, är London en så idealisk stad för den elektroniska musiken.

– Det finns så många klubbkvällar, små bolag och artister där man kan hitta sin egen nisch. Sådana miljöer kommer alltid att dyka upp. Och även om man kan arbeta vart man vill i dag, så väljer nog många att vara där det finns folk som supportar en.

Dubstepens internationella genombrott har gjort att den inte längre är begränsad till mindre klubbar utan även kan dyka upp i större sammanhang. Som exempel har Mary Anne Hobbs under de senaste tre åren spelat på Sónarfestivalen i Barcelona inför tusentals dansmusikentusiaster. Dock menar hon att genren aldrig kommer att förlora sina rötter i underjorden.

– Musiken är gjord för att spelas på stora ljudanläggningar, som den Jamaicanska duben, i mörka, murriga rum. Upplever man den i en sådan miljö med en publik som är passionerad soundet, så går det inte att jämföra med något annat. Den kommer att förändra ditt liv. Det gjorde den med mitt.

Mary Anne Hobbs

• Ålder 45 år.

• Gör: Dj, musikjournalist och dubstep-predikant.

• Radioshow: Sänder den experimentella showen på BBC:s Radio 1 varje torsdag natt, 02.00–04.00

• Samlingsalbum: ”Warrior dubz” (2006), ”Evangeline” (2008) och ”Wild angels” (2009). Finns att köpa från Boomkat.

• Har även ett stort motorcykelintresse och åker så ofta hon kan, även om hon inte äger någon för tillfället. Annars lyssnar hon på Alice Coltrane för att slappna av.

Mary Anne Hobbs dubstephopp inför 2010.

1. Joy Orbison
2. Blue Daisy
3. Mono/poly
4. Teebs
5. Joker
6. Mike Slott
7. Flying Lotus