I januari kom första släppet, en EP med titeln Float av den svenska producenten och sångaren August Landelius. EP:n nosar på elektronika, r’n’b och pop och ramas in av Augusts ljusa och souliga röst. Det är musik som inte glider in i en enda fålla utan som rör sig mellan flera stilar likt en graciös konståkare. Det är fyra låtar som det inte går att sätta en självklar stämpel på och just därför passar de Naiv Recordings motto som handen i handsken.

För det lilla Malmöbolagets programförklaring är inget högtravande manifest. Det handlar om att ha ett brett och öppet sinnelag och att kombinera kreativ frihet med ambitioner som räcker upp till himlen. Konstigare än så är det inte.

Jag kontaktade Kristofer, Anton och Gustaf för att ta reda på mer.

Varför startades Naiv Recordings?
– Vi har hela tiden känt att vi skulle vilja ha en etikett där den musik vi gillar ges ut. Vi har haft en dröm om att kunna säga »det här är släppt på vårt bolag…«. Vi har alla haft drömmar och idéer om att bygga något eget. Att ha fullständig kreativ frihet och ambitioner höga som skyskrapor. Skisserna började vi med tidig vår 2014 och nu har vi äntligen börjat bygga.

Var ni inspirerad av någon annan etikett när ni startade Naiv?
– Vi har sneglat på olika etiketter, men inte så att vi är direkt inspirerade av någon specifik aktör.

Det är tre personer som är involverade i skivbolaget. Berätta vilka ni är?
– Kristofer Nilsson har tidigare arrangerat Hemma Hos (konserter, festivaler och livesessions). Pluggar i Malmö och tycker att Loveless av My Bloody Valentine är en av de bästa skivorna som någonsin släppts.

– Anton Hessler är från Strängnäs, är nyexaminerad produktionsledare och började skivbolagsresan som praktikant på skivbolaget Bad Taste i Lund. Har arrangerat klubbar i Malmö med What We Do Is Secret, men gillar hiphop.

– Gustaf Bofält är mer eller mindre född i en skivbutik och började i tonåren leka J Dilla i crackade musikprogram på familjedatorn. Har även agerat DJ och arrangerat klubbar både i Stockholm och Malmö.

Vad har ni för tanke med Naiv Recordings? Vilka slags artister och format är det ni ska rikta in er på?
– Det finns inga specifika artister eller genrer som vi vill rikta in oss på, utan vi är ett öppet bolag där den musiken vi tycker om ska få en självklar plats. Artister som har något att berätta, något spännande att komma med är alltid intressant. Geografisk hemvist spelar ingen roll. Vårt mål är att hitta artister vars musik är odefinierad, artister som är svåra att placera i fack. Som har ett eget sound.

Ert första släpp är en EP med producenten och sångaren August Landelius med titeln Float. Hur stötte ni på August?
– Vi fann snippets av två låtar på soundcloud som vi helt och hållet förälskade oss i.

August Landelius musik är soulig och r’n’b-doftande elektronika med inslag av jazz. Vad var det som gjorde att ni bestämde er för att ge ut honom?
– Det fanns en potential och en skaparglädje hos August som vi ville plocka upp. Det är musik som känns väldigt samtida. August har något subtilt över sig som känns roligt att uppmärksamma. Precis som du säger är det soul, r’n’b, elektronika och jazz i samma mening. Eller ska det klassas som pop? Det var just det svårdefinierade med hans musik som gjorde honom så intressant. Vi har aldrig hört något liknande.

Vad har ni själva för musikaliska influenser? Kommer detta speglas i det ni ger ut?
Kristofer: Mina influenser kommer främst från det bankande, malande och skräniga med gitarr och elektroniska element i fokus. Klyschigt, men sant, så har jag en bred musiksmak och är öppen för alla genrer och avarter. Det kommer ge mig en bra uppfattning om det mesta, om helheten.

Anton: Allt från hiphop till folkrock. Jag tycker det redan har speglat det vi gett ut. Den som lever få se om det fortsätter att prägla våra släpp.

Gustaf: Jag är uppvuxen i ett hem där obskyr fusion, snuskig funk och progressiv rock ständigt strömmade ur högtalarna. Jag kom i kontakt med begreppet indiepop först när jag blev myndig. Är sjukt dålig textlyssnare och minns sällan låttitlar.

Det har dykt upp flera fina svenska skivbolag under de senaste fem-sex åren, såsom Periferin i Skellefteå, Kosmisk Väg i Malmö och en hel del andra liknande etiketter. Hur tycker ni att klimatet för mindre skiv- och kassettbolag är i Sverige i dag?
– Det känns väldigt öppet och vibrerande. Med den rådande digitaliseringen av musik finns det alltid plats för alla att bidra med sitt strå till musikstacken. Det behöver inte vara några promotion-kampanjer för hundratusentals kronor utan det räcker fint att vara kreativ och ha lite fingertoppskänsla för att nå ut till sina lyssnare. Och tur. För att nå igenom bruset krävs en ganska stor dos tur. Men tur förtjänar en. Eller?

Flera av dessa bolag är inriktade på att släppa musik på kassett. Vad tycker ni om den inriktningen och att det blivit populärt? Finns det någon möjlighet att ni kommer att ge ut kassettsläpp?
– Det känns roligt. Alla nya trender, uttrycksformer och distributionssätt är kul. Kassetten är fin på det sättet att den är väldigt bunden till att lyssnaren är hängiven. Det är svårare att på kassett spola fram till nästa låt än på en skiva eller Spotify. Kassetten är spännande i sitt format också då den är lätt att frakta och dela med sig av i form av att spela över på andra kassetter och så vidare.

Nämn fem svenska etiketter som är spännande i dag.
– Zeon Light Kassett, relativt gammalt bolag med mycket bra släpp i små upplagor. Kning Disk, aldrig har ett skivbolag paketerat sina produkter så väl. Goldenbest, pizzor och limos. Joy och Little Jinder. Kollektivet Records, Malmöbolaget med den starkaste sammanhållningen. Adrian Recordings, Malmös mesta exilbolag som har ett stall av guld. Rundgång Rekords, Malmöbolaget med den starkaste sammanhållning del två.

/

Mer om Naiv Recordings här.

Mer om August Landelius här.

Lyssna på August Landelius EP Float här.

Senare under året kommer estländska Maria Minervas album ”Cabaret Cixous”. Med en titel inspirerad av den franska feministskribenten och filosofen Hélène Cixous är skivan luftig och kylig till en början. Det är popmusik med simpla beats och diffus karaktär som blickar tillbaka mot 90-talet. Men under lagret av synthar framträder en tänkande housemusik vars styrka är att den inte är direkt medryckande. Den glider undan och låter sig inte fångas. Den påminner  om när industrigenren började nosa på dansmusiken. En slags gråzon som sätter igång tankeverksamheten snarare än talar till fötterna. Det hindrar dock inte Maria Minerva från att inkludera en egen tolkning av ABBAs hit ”Honey, honey” på skivan.

”936” och ”Cabaret Cixous” är två av 2011 års främsta album. Båda är också utgivna på Los Angeles-baserade Not Not Fun Records. Sedan 2004 har skivbolaget släppt kassetter, vinyl-EP:s och CDr-skivor med Sun Araw, Ducktails, High Wolf, Pocahaunted, Sex Worker, KWJAZ och en mängd andra artister som befinner sig en bra bit från mittfåran.

Äkta paret Amanda och Britt Brown står bakom verksamheten. Med en estetik som är präglad av mycket färger, handgjorda omslag och en personlig avsändare har duon byggt upp en stark zon av gör det själv-kultur under 2000-talet. Inte bara för den höga kvaliteten på utgivningarna och bredden på stilar. Utan också för att verksamheten, kanske mer än något annat, vilar på vänskapsband och nära relationer med artisterna.
När Amanda skulle åka på turné med sitt musikprojekt LA Vampires (också utgivna på Not Not Fun) ville hon ha med sig Maria Minerva – framför allt för att hon själv ville se henne uppträda.

Hög tid att ta reda på mer. Jag hör av mig till Britt Brown.

Är du, som många andra entusiaster som driver små bolag, en skivsamlare från början?
– Jag har aldrig varit en skivsamlare, även om båda mina föräldrar är hängivna samlare (av japanska vintage-robotar och egensinnig folkkonst). Jag har älskat musik sedan jag var 12 år och har alltid varit intresserad av band och konstig musik. Men jag hade aldrig som plan att starta ett skivbolag eftersom ingen som jag kände under min uppväxt gjorde musik. Amanda och jag älskar musik djupt men det är inte en samlares kärlek. Vi jagar inte efter svåråtkomliga grejer, det är mer troligt att vi köper billiga begagnade kassetter och tolvtummare i second hand-butiker och på loppisar.

Hur startades Not Not Fun Records och vilka intentioner hade ni med bolaget i början?
– Vi hade vi ingen specifik vision bortsett från att jobba med människor som vi tror på och två: göra omslag/paketering så galen och livfull som möjligt. Musikaliskt var det väldigt öppet. Bolaget startade endast för att Amanda hade haft ett litet kassettbolag under några år när hon gick på college och tänkte att det skulle vara coolt att göra något liknande igen, tillsammans med någon annan. Vi var båda förvånade över hur snabbt det växte.

Du och Amanda driver bolaget och arbetar med det på heltid. Är ni de enda som är involverade eller finns det andra som ni jobbar med?
– Vi är de enda ”anställda”. Vår vän Ben Shearn hjälper till att filma och redigera alla våra musikvideos och Ashley (från Topaz Rags) som vi också känner, hjälper oss med den mer komplicerade webbredigeringen som vi inte klarar av. Förutom det har vi haft ett par praktikanter under vissa perioder, men ingen permanent.

Hur väljer ni de artister som ni släpper? Vad letar ni efter i deras musik och arbete?
– Jag tror att Amanda och jag båda letar efter olika kvaliteter i de artister vi kan tänka oss att ge ut. Hon reagerar väldigt instinktivt på musik – det kan vara konstigt eller experimentellt, men om det krävs för mycket av en akademisk/kontextuell förståelse för att uppskatta själva ljuden så går det bort. Under de senaste åren har hon blivit mer förälskad i rytmbaserade stilar, ”body music” som dub, dance, groove och så vidare. Jag gillar allt det också, men det jag tilltalas av kommer från en annan plats.

– I high school älskade jag konstpunk-grejer, sedan rann det över i krautrock och japansk psych och överlag drogartad musik. Jag gillar tanken på musik som funktionell, som har ett syfte: att vara eskapistisk, hypnotisk, som försätter dig i andra tillstånd och i trans. Du kan uppnå det med repetitiv pulserande dansmusik lika mycket som du kan det med ambienta synthlandskap. Men jag letar alltid efter den känslan, i en form eller annan.

Musiken och stilarna som ni släppt från början och fram till nu har varierat ganska mycket. Hur skulle du beskriva utvecklingen av Not Not Funs ”sound”?
– Som jag nämnde så grundades bolaget på total öppenhet. Vad vi ger ut är helt enkelt ett uttryck för var vi befinner oss i våra egna influenser, och vad världen tycks vara inspirerad av. Ibland kommer stilar och går bara för att man experimenterar så mycket att de vattnas ur för en stund. Det är nödvändigt att det då utvecklas till ett nytt område för att det ska kännas levande och kopplat till konstformen. Förändring är bra. Jag kan inte tänka mig att Not Not Fun skulle stanna vid en enda stil under en längre period.

Vänskap och personliga relationer med artisterna verkar vara viktigt för er. På vilket sätt påverkar det bolaget?
– Varken Amanda eller jag har gått på någon handelsskola eller kan mycket om ekonomi förutom sunt förnuft, därför har vi aldrig sett NNF som någon vanlig affärsverksamhet. Det har alltid varit mer av ett kostsamt kuratorbetonat konstprojekt. Naturligtvis har vi varit tvungna att bli halvt yrkesmässiga på vissa områden för att hålla företaget på fötter. Men den kreativa och mänskliga sidan är det enda som får blodet att pumpa och som gör att arbetsdagarna på tolv timmar inte känns som ett hjärndött kneg.

– När du känner ett band eller en artist som riktiga människor och du respekterar dem som det blir det mycket lättare och mer  givande  att kämpa för att deras musik ska höras. Och ta kostnaderna för att få ut hela projektet i världen. Det blir ett upplyftande uppdrag som känns speciellt och unikt.

– Det finns såklart massor av människor i varje del av musikindustrin som gör det för mer än bara pengar/kädisskap än något annat, och vi har ingen rätt att döma eller lägga några värderingar i det. Men vi kan inte relatera till pengar så därför arbetar vi inte så. Det intresserar oss inte och jag tror inte att omedelbar världsframgång är nödvändigtvis det som betyder något om 30 år. Många av mina favoritband, böcker, album, målare och så vidare, var knappt uppskattade under sin livstid, och jag tror det är nästan normalt på något sätt. Men ja, NNF:s konst är väldigt inspirerad av våra vänskapsband och av de människor vi möter som sticker ut och tycks vara inspirerade av alla de rätta sakerna.

Är det de nära relationerna med artisterna som karaktäriserar de mindre bolagen och distributionen av den ”oberoende” musiken i dag?
– Jag brukade tro att så var fallet, men inte längre. Under 90-talets indierockera verkade det som att bolagen hade nära relationer med sina artister. Men internet har gjort det så mycket lättare att existera som en isolerad digital ö att jag tror att det är mer vanligt för bolag/artister i dag att verka på en praktisk, opersonlig nivå. De flesta musikentusiaster är online jämt, så bolag kan sätta upp en webbshop i de mest esoteriska, avlägsna miljöerna och fortfarande ge ut musik av band från hela världen som de aldrig har träffat, och förmodligen aldrig kommer att träffa.

– Återigen, det är absolut inget fel med det, men jag och Amanda skulle inte fortsätta driva detta bolag om det funkade på det sättet. Det mänskliga elementet i DIY-musiken har varit, till och från, en av våra största inspirationskällor. Vi skulle inte kunna verka i ett tomrum.  

Ni har släppt en mängd artister och en rad olika stilar. Många av dem tycks vara rotade i en slags experimenterande och suggestiv popmusik. Om du skulle försöka att hitta något gemensamt för dessa artister, vad skulle det isåfall vara?
– Vi får denna fråga i en eller annan form ganska återkommande och vi har aldrig något bra svar på det. Vi lyssnar inte bara på rent experimentell musik. Men ingen av oss gillar speciellt mycket pop eller rockmusik heller om det inte är udda eller skruvat genom ett annorlunda filter. Ingen av oss bryr oss speciellt mycket om professionell produktion heller, så för oss är lo-fi inget statement (eller trend), det är bara en preferens. Vi vill höra ett bands personlighet i musiken så mycket som det bara går och det kan vi upptäcka i vilken genre/stil som helst, såklart.

Några av artisterna, som Dylan Ettinger, tycks vara ganska influerad av tidig industrimusik, som Throbbing Gristle. Är det en genre som är en influens för Not Not Fun, både vad gäller musik och koncept?
– Det är ingen specifik influens men eftersom ingen av oss bryr oss speciellt mycket om rock/popstilar befinner sig gitarren ganska långt ner på listan av våra favoritinstrument. Och vadsomhelst som är en motsats till den typen av musik (som TG) slår an något hos oss. Allt för ofta känns rockmusik – i sina mest fantasilösa former – som en dinosaur av tradition och förutsägbarhet.

–  Jag gillar att Throbbing Gristle aldrig utgav sig för att vara ”riktiga musiker” och istället uppfattade sig som ett stort konstprojekt som använde musiken som medium. Det är något som båda jag och Amanda kan relatera till och respektera. Personligen älskar jag dock industrimusik och det är något som jag alltid lyssnat på när jag funderar över framtida idéer/uttryck för Robedoor.

Maria Minerva (Maria Juur) från Estland är en av de senaste artisterna på Not Not Fun. Hur kom ni i kontakt med henne?
– Maria är fantastisk. Hon mailade Amanda från ingenstans runt november 2010 och sa att hon gillade vårt bolag och skickade med cirka 20 färdiga låtar som Amanda och jag älskade direkt. Sedan planerade vi att göra ett gäng album och samarbeten och turnéer. Vi försökte även att ordna ett visum så att hon skulle kunna komma hit och arbeta dels med bolaget och bo i LA. Jag hoppas att vi kommer att släppa mer med henne, hon är så unik och själfull och har en underbar attityd gentemot musik och livet.

Kan du berätta lite om Not Not Funs estetik? Er hemsida är färgglad och ljus, nästan som en serietidning. Speglas detta i skivomslagen och omslagskonsten på något sätt?
– Vi älskar färger och maximalism och livliga bilder, så ja, på många sätt är vi inte speciellt ”subtila” haha. Jag skulle inte kalla det ”serieaktigt” men kanske litegrann. Vi gillar konst som inte tar sig själv på allt för stort allvar, en viss dos lekfullhet håller vi högt. Vi går inte in för att ge ut skämtmusik men vi gillar att skratta och jag skulle önska att fler låtar/band/konst införlivar det i sin estetik.

Amanda har skivbolaget 100% SILK. Hur skiljer sig det från Not Not Fun?
– 100% SILK är Amandas idé och vision, men i själva verket driver vi båda våra skivbolag tillsammans. Hon kurerar SILK och väljer artister men det är en gruppinsats att katalogisera, göra omslag, design och alla de ekonomiska bitarna. Hennes tanke var att utforska de udda utkanterna i dansmusiken, till stor del på samma sätt som NNF fokuserar på de perifera delarna av psych, experimentellt, ambient, pop och så vidare.

– Det är ett mycket medvetet systerbolag även om musiken som ges ut på det ibland skiljer sig ganska mycket från det som NNF ger ut. Personligen så dyrkar jag allt det som getts ut på 100% SILK hittills. Jag är väldigt imponerad av den gemenskapen mellan artister och remix-människor. På så sätt har det varit väldigt uppfriskande att interagera med en ny värld av stilar och artister.

Tio favoritlåtar från Britt Brown

1. Invisible Conga People – In a hole

http://www.youtube.com/watch?v=ZZNqhLxNIdE

2. Secret Birds – Laser archipelago

http://vimeo.com/4070252

3. Space Dimension Controller – The love quadrant

4. Pharaohs – What???

5. Heatsick – Dream tennis

6. Daughters of the sun – Face is dead

7. Clive Tanaka Y Su Orquesta – International heartbreaker

8. KWJAZ – Once in Babylon

9. Gala Drop – Drop

10. Beautiful Swimmers – Big coast

Finders Keepers.

Andy Votel, Dominic Thomas och Doug Shipton startade Finders Keepers i England 2005. Alla hade varit involverade i musikbranschen sedan tidigare, och antingen producerat, dj:at eller varit delaktiga i andra skivbolag. Andy och Doug hade gett ut samlingen ”Folk Is Not A Four Letter Word” på Delay 68 Records, en underetikett till Cherry Red.
Med Finders Keepers ville man ta ett bredare grepp. Nivån sattes redan med det första släppet, en återutgivning av konceptalbumet ”L’Enfant Assassin Des Mouches” av den franska kompositören och Serge Gainsbourg-kollaboratören Jean-Claude Vannier. Albumets bredd – allt från psykedelia, jazz och avant garde-rock till klassiska arrangemang och bisarra körer – kom att bli signifikativt för bolaget.

I dag har man gett ut så spridda genrer som filmmusik från Lahore, turkiska protestsånger, walesisk folkmusik, ungersk 60-talsfunk, udda soundtracks och biblioteksskivor om engelska grevskap.
Ett myller av stilar där den röda tråden är hängivenheten och kunskapen som genomsyrar varje släpp. Skivorna kommer i genomarbetade omslag med utförliga liner notes som placerar artisten eller produktionen i en såväl kulturell som samhällelig kontext utan att bli utstuderat ”undervisande”.
För Finders Keepers är det viktiga att överbrygga barriärer som kulturella olikheter, berättar Doug Shipton.

– Andy Votel kom på fraserna ”B-Music” och ”Second class sound”, begrepp som hänvisar till musik som på papperet inte borde vara bra men som är jämbördig med det som den allmänna uppfattningen anser vara bra musik. Till exempel, en turkisk, fransk, polsk eller pakistansk skiva kan alla ha de rätta egenskaperna för att vara en kvalitativ skiva (vad det nu kan vara, dansvänlig, musikaliskt fulländad, nyskapande). Men på grund av det enkla skälet att musiken framförs på ett annat språk eller har inslag av ”etniska” influenser faller den utanför den klassiska popmusikkanonen. Därför är det andan i de nämnda fraserna som vårt bolag grundar sig på.

Sångerskan Sarolta Zalatnay, en framträdande figur på den ungerska rockscenen under 60-talet, nu utgiven på Finders Keepers.

Vid sidan av Finders Keepers är Doug Shipton och hans kollegor engagerade i andra musikaliska projekt som är mer eller mindre relaterade till bolaget. Andy Votel är tillsammans med Damon Gough grundaren av Twisted Nerve. En ”tvillingetikett” till Finders Keepers som inte bara ger ut Goughs alter ego Badly Drawn Boy utan även folkartister som Voice Of The Seven Woods. Votel är också en av initiativtagarna till B-Music Collective. Ett artist, skivsamlar och konstnärskollektiv – där Dominic Thomas och Doug Shipton ingår – som är verksamma i Manchester men som också gästar andra brittiska städer med sina ambulerande musik- och klubbkvällar.

Finders Keepers har även nått ut till andra musiker med sina släpp. Flera dj:ar och producenter har plockat samplingar från skivorna. Och man har arbetat med artister som Erykah Badu, Madlib och Percee P, som introducerat Finders Keepers för en bredare publik.

Själva strukturen av bolaget är anpassad efter det man ger ut, med flera underetiketter och serier, som ”B-Music”, ”Compacta Series”, ”Disposable Music” och ”Bird”. Ett tydligt exempel på hur Chris Andersons ”långa svans”-teori ser ut i praktiken.
Doug Shipton reder ut förgreningarna.

– Eftersom vi ger ut så mycket och i så många olika format är det viktigt att folk kan ta del av släppen som individuella enheter. Vinyl är väldigt viktigt för oss och vi tycker om att ge ut mycket dj-vänliga släpp som kanske bara funkar som 12”:or eller singlar (Compacta Series, bland annat).

– Men för att sammanfatta; B-Music-etiketten är vår amerikanska gren där vi ger ut Finders Keepers och Twisted Nerve-släpp; Bird Records är sångerskan Jane Weavers hemvist för kvinnliga samtida folkartister; Cache Cache är en ny etikett för svårfångade potentiella dansgolvsklassiker och malplacerad kosmisk popmusik från det sena 70, 80- och 90-talet; och Disposable Music är en tolvtumsserie med skivor som producerats specifikt för film, tv- och radioindustrin.

Den geografiska paletten är bred. Ett av de områden som Finders Keepers riktat förstoringsglaset mot är Lahore i Pakistan. En stad som i skuggan av Bollywood-industrin i Indien producerat en mängd filmer, framför allt under 60- och 70-talet, som i efterhand fått beteckningen ”Lollywood”. Popmusiken hade här en central position och nu har en del av den getts på Finders Keepers samlingsalbum, ”The sound of Wonder”.

The Tafo Brothers, Lollywoods första rockband. Utgivna på Finders Keepers serie Disposable Music.

Ett annat exempel är Iran. Samlingen ”Pomegranates” plockar fram några av de finaste delarna av den persiska funken, folkmusiken och popen från 60- och 70-talet på en alldeles strålande samling.
Albumet blev möjligt via samarbetspartnern Mahssa Taghinia i USA och hennes vän Arash Saedinia. Båda har iranskt ursprung och hade en vilja att presentera det persiska poparvet för en europeisk publik, så till den grad att de letade upp upphovsmännen för låtarna och fick deras godkännande.
”Pomegranates” var med andra ord ett ganska smidigt projekt att genomföra. I andra fall tar det betydligt längre tid.

– Vi försöker alltid göra vårt yttersta för att de som sitter på rättigheterna till låtarna (inte sällan artisterna själva) ska få den ersättning de har rätt till. Vi gör mycket detektivarbete via ett stort kontaktnät som vi har knutit till oss. Och vi har gjort en del resor och har entusiaster över hela världen som vi använder för att leta upp musiker och gamla skivbolagschefer. Ibland räcker det med ett par telefonsamtal för att sammanställa ett album, andra gånger tar det år av obesvarade mail, fruktlösa resor och lösa trådar innan man uppnår resultat.

Selda Bagcan, frispråkig sångerska i Turkiet under 70-talet, vars folkmusik här har fått skitiga psykedeliakanter. Finders Keepers har gett ut hennes självbetitlade album ”Selda”.

Hur mycket är er research ett sätt att lära sig mer om andra musiktraditioner?
– För mig är det en stor del. Jag gillar att fördjupa mig i vilket samhälleligt och politiskt klimat som skivorna skapades i och hur det påverkade musiken. Jag tror att det också är en stor del av det som gör utgivningarna så speciella. Vi släpper inte turkiska eller pakistanska skivor med turkiska och pakistanska lyssnare i åtanke. Därför måste vi inkludera ett sammanhang och en kontext som hjälper folk att förstå albumets betydelse och historia, liksom den aktuella artisten.

Två Finders Keepers-släpp: Lollywood-samlingen "The sound of wonder" och science fiction-kraut av duon Horst Ackerman och Heribert Thusek.

Intresset för återutgivningar av bortglömd eller tidigare förbisedd musik har växt kraftigt under de senaste 5-10 åren, i takt med fildelning och nätets expansion. Stor del i detta har bolag som Strut, Soundway Records, Sublime Frequencies och Finders Keepers.
Även om skivbolagen är små och upplagorna begränsade tror Doug Shipton att själva utvecklingen har påverkat vårt lyssnande, om än i liten utsträckning.

– Det finns en publik därute som är tillräckligt passionerad för att förstå var musiken kommer ifrån, hur den skapades, vilka som var involverade och så vidare. Men sen finns det alltid de som ”konsumerar” musiken på en mer grundläggande nivå, med det inte sagt att de uppskattar musiken mer eller mindre än någon annan.

– Jag antar att en del av det vi gör är att presentera ett fönster för folk vilket genom de kan få ett annat perspektiv på musik. Men det finns ingen garanti för att det perspektivet är detsamma som vårt eller någon annans som tar del av dessa skivor. Men du kommer definitivt inte att ges den möjligheten genom att titta på MTV.

Kommande på Finders Keepers:
En samling med den Tamilska filmmusikmakaren Ilaiyaraaja. Man jobbar även på sin första bok och DVD-titlar.
Finders Keepers
B-Music US
B-Music Collective

På så sätt kom även rockjournalistiken att förändras, det är alla rörande överens om. Men hur och till vad – och till vilket pris – är inte lika självklart. Den senaste debatten har mest handlat om texternas stilistiska kvalitet (kritikerns död!) när den egentligen borde ha handlat om en förflyttad maktposition.

Idag ligger en stor del av makten i musikbloggarnas händer. De har ett inflytande över musikrapporteringen som dagstidningarna eller musiktidningarna aldrig kommer i närheten av. Rockjournalistiken är därmed inte hotad, den behöver bara differentieras och omdefinieras. Den ena sidan SKRIVER om musik: Där står skribenten och objektet i centrum; man problematiserar, kritiserar, analyserar och berör. Den andra sidan skriver OM musik: Där står urvalet av musiken i centrum; man publicerar lakoniska texter och rekommenderar låtar, album, band och konserter i ett oupphörligt flöde.

Jag ska inte vidare diskutera kritikerns roll i framtiden, men det förefaller tämligen självklart att välskrivna och passionerade reportage kommer att kunna läsas i såväl tryckta betaltidningar som gratis på bloggar, medan inspirerande och ständigt uppdaterade musiktips fungerar bäst i interaktion mellan avsändare, innehåll och mottagare – när läsaren kan lyssna på vad hon läser om.

– Jag skulle aldrig kalla mig för skribent, säger Nate Smith, grundare till den inflytelserika bloggen Weekly Tape Deck. I dag kan vem som helst starta en blogg och skriva om musik, vilket många kan avfärda som amatörmässigt. Men jag skulle inte säga att den seriösa journalistiken är hotad. Det handlar snarare om nya spektrum av musikrapportering.

Tillsammans med Chris Cantalini, som driver den berömda musikbloggen Gorilla Vs. Bear, har Nate Smith arbetat passionerat med att sprida jublande rekommendationer till musikentusiaster, direkt och gratis, på många olika sätt. De har varit dj:s i radio, de har arrangerat konserter i hemstaden Dallas – och i mars 2010 startade de Forest Family Records, en liten etikett som ger ut begränsade upplagor av sjutumssinglar samtidigt som de lägger upp Mp3:or för gratis nedladdning. Liksom två ytterkanter på samma tidsaxel.

– Att lyssna på musik digitalt är en sak, men att äga en skiva är en helt annan. Det har ett samlarvärde. Du kan fylla en iPod med tusentals låtar, men det finns bara en singel med konvolut och designade vinylattribut, förklarar Nate Smith.

– Eftersom vi bara kan pressa upp begränsade upplagor är det mer ett samlarobjekt än någonting annat. Därför kan vi lika gärna lägga upp låtarna på hemsidan så att alla kan ta del av musikupplevelsen.

Forest Family Records visar inte vägen hur skivbranschen ska överleva ekonomiskt i framtiden – snarare tvärtom – men de visar på hur bloggarna mer och mer har tagit över kontrollen över den alternativa musikdistributionen. Likt andra bloggar tillika skivbolag, som exempelvis Transparent och Merok från London och Musique Large från Paris, söker de upp artister – eller blir uppsökta av artister – och erbjuder dem möjligheten att ge ut sina låtar på tjusiga sjutumssinglar och samtidigt sprida sin musik till lyssnarna gratis på nätet.

– Artisterna gillar idén att vi är ett litet skivbolag, berättar Nate Smith, vilket betyder att vi kan fokusera på de små detaljerna. Vi fungerar mer som en kanal ut till lyssnarna än någonting annat, samtidigt som några av artisterna har större skivbolag som ger ut fullängdsalbum.

Hittills har Forest Family Records släppt blygsamma fyra singlar: Den första av den mystiska New York-duon Cults; den andra av psykedeliska popduon Gauntlet Hair; den tredje av Austin-baserade Sleep ∞ Over, vars musik de själva kallar för Ghost’n’B; och den senaste av Dent May, som är ett mycket lovande smakprov från hans kommande album på Paw Tracks.

Urvalet av artister är nästan kusligt bra, precis som låtarna de tipsar om på sina bloggar. Chris Cantalini och Nate Smith har därmed skaffat sig en maktposition som inte kan mätas i pengar. De har ett inflytande över lyssnarnas och kritikernas musiksmak som bygger på deras osvikliga fingerkänsla och koll, men istället för ett lönekuvert i slutet av varje månad får de ersättning genom uppmärksamhet och rykte.

– För mig är den enda drivkraften att det är kul. Vi tjänar inte enorma summor på bloggarna eller skivbolaget, bara tillräckligt för att gå runt. Att blogga och arbeta med skivbolaget är en bisyssla, på dagarna har jag ett helt vanlig arbete inom läkemedelsindustrin, berättar Nate Smith.

– Genom Weekly Tape Deck och Forest Family Records bygger jag istället upp ett nätverk av intressanta människor, och för mig är det en tillräcklig anledning att fortsätta arbeta med musik, att få träffa nya band och andra inflytelserika personer.

Omslaget till Forest Familys första släpp, Cults singel "Go outside". Numera utsåld.

Vilka bloggar läser du själv för att inspireras?
– Åh, jag gillar Friendship Bracelet väldigt mycket. Och en blogg som jag följer dagligen, och som alltid har lysande musiktips, är No Conlusion. Den är helt fantastisk, avslutar Nate Smith.

Det råder ingen tvekan om att förutsättningarna att skriva om musik, att tipsa om musik, att arbeta med musik, har förändrats. Nate Smith, Chris Cantalini – eller för den delen jag – tar inte betalt av dig i pengar, inte ens indirekt genom reklam: Vi tar betalt i den tid du lägger ner på att besöka våra bloggar. Det är, för att använda Chris Andersons jämförelse med Maslows behovshierarki, ett sätt för oss att nå pyramidens topp – att känna självförverkligande, det allra viktigaste incitamentet i en gratiskultur.

Och ju mer tid människor får över till annat efter hierarkins basbehov är uppfyllda, desto fler bloggar kommer det att finnas.

Desto fler skivbolag kommer det att startas.

Forest Familys hemvist.

Jörgen Johansson är inte bara mailkung. Han är också skivbolagsboss och har under ett par år bedrivit ett beundransvärt arkeologiskt sökande efter den där kärnfulla och innerliga popmusiken som ofta etiketteras som ”sunshine pop”, ”soft-pop”, ”psych” eller ”mjukrock”, men som lika gärna kan klassas som den mest finsnickrade av låtskriveri, trots att den allt som oftast hamnat i bakgrunden av betydligt mer tongivande namn från 60- och 70-talet.

Det handlar om band som ofta släppte en singel eller ett album och sen gick upp i intet. Grupper med namn som Koobas, Cascades, Peppermint Trolley Company, Wayne Fontana, Tyme & A Half, Cloud, Don Meehan Project, Chocolate Tunnel, Mid Day Rain, The Jackpots , New Colony Six och så vidare. Namn som skulle förbli liggande i glömskans utmarker för evigt om det inte vore för Jörgens passionerade letande och hängivenhet till musiken han växte upp med.

På ett antal skivor har han samlat denna musik, främst med grupper från USA och England, men även Europa och Sverige. Skivorna har varit limiterade i 1000 exemplar med omsorgsfullt omslag och förpackning, och är nu uppe i över tio volymer.
Fading Yellow-samlingarna har fått kritik från vissa håll för att vara alltför svåråtkomliga och ha tveksam ljudkvalitet. Och visst kan det vara svårt att få tag på samtliga av dem, samtidigt som vissa låtar kanske hade mått bra av att genomgå en ljudtvätt. Men Jörgens resurser är knappa (i regel har mastertejper saknats vid inspelningsprocessen) och med tanke på vilken mängd okända akter han lyckas rota fram och presentera på ett förtjänstfullt sätt, så kan man inte annat än konstatera att han är en av landets mest hängivna arkeologer i popmusikens tjänst.

Istället för att gå in djupare i detalj om hur sökandet och sammanställandet av samlingarna går till, lät vi Jörgen få tala själv genom att välja några av sina favoritlåtar. Han kom tillbaka med ett brett urval, både evergreens och mer smala saker. Många av sångerna har aldrig getts ut av Fading Yellow.

Hursomhelst, här är sexton av Jörgens favoriter:

1. ”I never dreamed” – The Cookies
”Startar detta lyckorus med, hands down, den bästa girl-grouplåten någonsin OCH en av de bästa låtarna från 60-talet överhuvudtaget. Från 1964 och skriven av Russ Titelman och Gerry Goffin.”

2. ”A road to nowhere” – Carole King
”Från 1966 och ingenting annat än Carole Kings mästerverk, räcker att säga så!”

3. ”Past, present and future” – Shangri-Las
”Girl-grouperan var ju kort men fantastisk och denna låt från 1966 visar både musikaliskt och textmässigt en ’dödsryckning’ så god som någon.”

4. ”Cover me babe” – Sunshine Trolley
”Min absoluta favoritlåt i Fading Yellow-facket, det vill säga magisk sent 60-tals pop-sike, låten skriven av Randy Newman tillsammans med en annan. Den finns med i en obskyr film från 1969, men då är det en annan version som sjungs av David Gates, från Bread. Har hört denna version som också är magisk.”

5. ”You’d better make up your mind” – Koobas
”En av mina favoritlåtar från det engelska 60-talet. Bara sååå bra! Originalet gjordes året innan, 1965, av soulartisten, Brooks O’Dell och är mycket bra. Koobas hade oturen att få sin LP utgiven efter det att de splittrats, den gavs ut av Columbia 1969 men är inspelad 67/68 och är nu en av de mest sällsynta från det engelska 60-talet.”

6. ”I think I love you” – Del Shannon
”The Late Great Del Shannons sena 60-talsinspelningar är hur bra som helst och hans album från 1968, ’The Further Adventures of Charles Westover’, är fantastisk! Där ovanstående låt ingår. PS. Charles Westover är hans riktiga namn.”

7. ”On the east side” – Brian Hyland
”Några av de mer underskattade inspelningarna är de som Brian Hyland och Del Shannon gjorde tillsammans 1970-72 på UNI. Det kom en LP 1970 som innehöll en hit, en finfin version av ’Gypsy woman’ som i original gjordes av The Impressions. Låten här är med på LPn och en av mina favoriter från Fading Yellow-serien, pure perrrfection! Det gavs också ut några spår som inte var med på LPn som är suveräna, som ’Could you dig it’ & ’No place to run’.”

8. ”Some sing some dance” – Pagliaro
”Kanada pop perrrfektion från 1972. Stor stjärna i Kanada under 70-talet. Andra suveräna låtar med mannen är ’Lovin’ you ain’t easy’ och ’What the hell I got’.”

9. ”Yes I’m ready” – Barbara Mason
”Hon var bara 17 år här, brådmogen är ordet och en av mina favoritlåtar i popsoulgenren.”

10. ”Pussywillows, Cat-tails” – Gordon Lightfoot
”Legendarisk kanadensisk singer/songwriter och denna låt från 1968 är magi på hög nivå!”

11. ”Trust” – Peppermint Trolley Company
”Ännu en favorit i Fading Yellow-facket, skriven av det eminenta låtskrivarparet Paul Williams och Roger Nichols, den förra spelade själv in ’Trust’ på sitt klassiska album ’Someday Man’ från 1970.”

12. ”The soul of Patrick Lee” – John Cale & Terry Riley
”Från deras LP från 1971, ’The Church of Anthtrax’, och han som sjunger här heter Adam Miller som gjorde två obskyra album 1972 och 1974.”

13. ”You better look now” – The Rogues
”ÄLSKAR denna låt!”

14. ”If she doesn’t smile” – Fantastic Something
”Två grek/amerikanska bröder, Alex och Constantin Veis, åkte under tidigt 80-tal till London och prövade lyckan där denna pärla kom som singel 83/84. Det släpptes också en LP 1985 på Blanco Y Negro som visst sålde en hel del i Japan. 2001 släppte det spanska bolaget Siesta en underbar femspårs-cd med duon som var inspelad tidigt 90-tal.”

15. ”On my mind” – Everything But The Girl
”Första tecknet på duons storhet kom som b-sida på deras debutsingel från 1982.”

16. ”Never know” – Durutti Column
”VINNIE RILEY! Ja, han borde vara mera känd då han gjorde en mängd magisk musik som denna hypnotiska brygd från tidigt 80-tal.”

OBS: Koobas är inte med i mixen.
Fading Yellow släpper i sommar tre nya samlingar med svåråtkomliga pärlor från 60- och 70-talet. Mer info om dem här.
Information om de tidigare utgivningarna finns här.

Hösten 1999 ger Häpna ut sin första skiva. Ur ett rent marknadsekonomiskt perspektiv är det ett kamikazeprojekt – det rör sig om så kallade field recordings av den japanska ljudkonstnären Toshiya Tsunoda. Det tar Klas Augustsson och Johan Berthling, som drivit Häpna sedan starten, ett helt år att färdigställa skivan, från inspelning till utgivning. Den ges ut i 500 exemplar och tar slut ganska snabbt. Tio år senare kan de båda blicka tillbaka på en backkatalog på 44 skivor.

Vad hade ni för tanke när ni startade Häpna?
Klas: Vi hade en lista med allmänna idéer, vad vi ville att Häpna skulle vara. Det var inte så att det bara handlade om att ge ut en eller två skivor, vi hade ett längre perspektiv än så. Häpnas musik och profil var genomtänkta från början. Och det har nog blivit ungefär som vi tänkt oss, det vi gett ut kan vi stå för. Men det är också viktigt med utveckling, att man är öppen för nya intryck så att Häpna inte blir tråkigt och förutsägbart. Häpna förändras liksom vår smak och våra intressen.

Johan: En idé från början var också att det inte skulle vara genrebundet. Musiken vi ger ut kan inte placeras in i en genre utan ligger lite emellan och i utkanten.

Det går också att se redan utifrån Häpnas första skivor. Man rör sig obekymrat från japansk ljudkonst via David Stackenäs frisinniga gitarrspel till Sagor & Swings sparsmakade folkvisetoner. Det var vid just Sagor & Swings ”Orgelfärger”, Häpnas femte släpp, som många musikintresserade fick upp ögonen för det lilla skivbolaget. Lyriska kritiker drog paralleller till Hansson & Karlsson och Jan Johanssons ”Jazz på svenska”.

Klas Augustsson och Johan Berthling

Hade ni några förebilder eller inspirationskällor när ni startade bolaget?
Johan: Jo, det är klart att det fanns några skivbolag som hade en liknande agenda som vi gillade. Table of the Elements är ett amerikanskt skivbolag som jag uppskattar mycket.

Inga svenska?
Klas: Nej, det var det vi kände just då att det inte fanns några andra som gjorde det vi ville göra. Det fanns en lucka att fylla.

Johan: Radium [skivbolag i Göteborg] har jag i och för sig tänkt senare att det var lite liknande Häpna, någonstans mellan pop och experiment.

Den kanske mest oväntade utgivningen hittills i Häpnas katalog är också deras största försäljningsframgång – Anna Järvinens ”Jag fick feeling”, som kom 2007. Oväntat för att det är en ren popskiva, kort och gott. På många håll hyllades den som det årets bästa svenska skiva. Uppföljaren ”Man var bland molnen” kom i år och har också den fått lysande kritik.

Klas: ”Jag fick feeling” var inte helt självklar att ge ut på Häpna om man ställer den jämte det vi släppt tidigare. Men vi kände att ”jo, det här är Häpna också”. Det är ofta de skivorna som är roligast att ge ut, som förnyar Häpna och knuffar oss åt ett nytt håll.

Johan: Vi gillar Annas musik, vi har som sagt inga genrebegränsningar utan ger ut det som vi gillar och känner att vi kan stå för. Begränsningarna är snarare tid och pengar.

Klas: Tid hade vi lite mer av när vi var yngre och startade Häpna. Nu har jag familj och det är lite svårare att få ihop allt både tidsmässigt och ekonomiskt. Men jag vill understryka att vi inte håller på med det här för att tjäna pengar.

”Jag fick feeling” är en fantastisk titel. Var det ni som kom på den?
Johan: Nej, det var Anna själv.

Med ”Jag fick feeling” lärde sig Klas och Johan mer om hur man arbetar med ett album som når en större publik – vilket var ganska fjärran från Häpnas första skivor, som inte bara hade en mindre publik utan också var handgjorda.

Klas: Utgåva ett till 30 vek vi för hand, exemplar för exemplar, som vi stoppade i mjuka fickor. Vår DNA finns med andra ord på Häpna-skivor i hela världen! Det är rätt sjukt egentligen (skratt).

Johan: Ja, det går ju bra om det är små upplagor, mindre beställningar. Men till slut blev det ohållbart, vi hade inte tid helt enkelt. Men de handgjorda skivorna gjorde vi inte för att det var billigt utan enbart av estetiska skäl, och delvis praktiska. De var lätta att skicka och tog inte upp mycket plats i något lager. En anledning till att vi ändrade oss var när vi fick skivor som gick i retur från butikerna. De såg riktigt taskiga ut, de hade bleknat och blivit slitna. 30 handgjorda skivor fick räcka. Och nu har vi alltid plast om det vi ger ut.

De skivor som är utgångna måste bli riktiga samlarobjekt med tiden?
Johan: Ja, jo, rent allmänt är svårt limiterade utgåvor inte Häpnas profil – vi vill att vår musik ska vara tillgänglig. Men vi lär inte trycka upp utgångna skivor igen. Då måste det finnas en stor efterfrågan, vilket inte är så troligt. Startkostnaden för till exempel papptrycket är hög. Vi gör hellre nya utgåvor. Men musiken finns kvar att köpa som filer på Klicktrack och andra ställen.

En uggla på Häpnas kontor

Om man lägger Häpnas samlade skivor på ett bord ser man en tydlig röd tråd även hos omslagen. Förutom Klas handstil vimlar det av ugglor, sniglar, svampar och hoppande får – en klar majoritet har någon form av naturmotiv, målad eller fotograferad. En skiva har titeln ”Melodier och fåglar”, en annan ”Hundloka, flockblomstriga 1”.

Att Häpna har en naturromantisk profil är ingen tillfällighet. Klas är naturvetare och har designat många av omslagen. I en intervju i Sundsvalls Tidning säger Johan att naturen präglar det mesta som Häpna ligger bakom, och att musiken i sig har stämningar som har klara kopplingar till naturen. Johan är dock inte naturvetare utan musiker på heltid i olika sammanhang. Han utgör också en tredjedel av Tape, där även brodern Andreas och Tomas Hallonsten återfinns. Även om Häpnas musik spretar i olika riktningar kan man se Tape som den kanske mest passande representanten för skivbolaget – mitt emellan pop och experiment.

Klas och Johan drog igång Häpna när de flyttade till Stockholm i slutet av 90-talet, men de hade känt varandra långt innan dess i hemstaden Jönköping. Har man ett gemensamt intresse för en mer alternativ musik i en småstad hittar man varandra ganska lätt.

Johan: När jag och Klas träffade varandra var det grunge och amerikansk indierock som gällde.

Klas: Sonic Youth. Dinosuar Jr. Inte minst Loop, det var ett band som väckte mig från min dogmatiska slummer. Jag kommer ihåg känslan från när man var runt 17 år. Man hade inte koll på allt som fanns i hela världen men man visste vad som fanns i den lokala skivbutiken och man försökte alltid hitta det mer och mer udda, komma ett steg längre bort från den ”breda vägen.”

Johan: Det mest extrema fanns i Huskvarna i en skivaffär som hette Tilt, vi kallade han som hade den för Teddyn (skratt).

Namnet Häpna har även en lokal förankring. Förutom det underförstådda i att folk ska bli överraskade av den musik som bolaget ger ut, är det också en hyllning till Science Fiction-tidningen med samma namn som gavs ut i Jönköping på 1950- och 60-talet.

Hur är förutsättningarna för ett litet skivbolag i dag?
Klas: Internet har ju såklart gjort det lättare att nå ut och få lyssnare. Men den ekonomiska biten, att sälja skivor, har blivit svårare. Att leva på att driva ett skivbolag i dag är i princip omöjligt. Folk har en konstig idé om att man inte ska behöva betala för musik i dag, och glömmer bort att försäljning faktiskt finansierar ny musik.

Chris Anderson, chefredaktör för det amerikanska livsstilsmagasinet Wired, lanserade för några år sedan idén om ”the long tail”, att internet har ökat marknaden för skivbolag och artister som tidigare sålde lite. Försäljningsvärdet av dessa produkter kan vara lika stort som värdet på dem som traditionellt ansetts som storsäljare. Klas är skeptisk till teorin.

Klas: Jag tror inte på den i vårt fall. Det skulle betyda att vår backkatalog skulle sälja lika mycket som, säg, våra tre senaste släpp. Men det är precis tvärtom. Skivorna säljer när de är nya, sen dör de. Folk vill ha nytt, nytt, hela tiden.

Johan: Det är baksidan av Internet, det ska gå snabbt, man är hela tiden på jakt efter nästa grej. Jag tror att musiklyssnandet har mått dåligt av det, att få lyssnar på en skiva så koncentrerat som man gjorde förr i tiden. Det är bekvämare att klicka runt på Itunes eller Spotify än att sätta på en skiva. Det säger sig självt att vi är överflödiga, det vi pysslar med (skratt).

Johan: Den här undergångsstämningen för skivbolagen smittar tyvärr av sig på själva musikskapandet, ”varför ska man hålla på?” Det är tråkigt att det blir så mycket fokus på det här med försäljning, jag vill till varje pris hitta glädjen i både mitt musikskapande och Häpna. Musiken, det är kärnan. Sedan är det viktigt här att komma ihåg att Häpna, faktiskt, aldrig sålt skivor i några större mängder.

Johan: Det har inte varit så att Häpna har drabbats jättehårt av de senaste årens sjunkande skivförsäljning. Situationen är mycket värre på större skivbolag, där får folk sparken. Häpna bottnar i något annat, en idé och en passion snarare än en ekonomisk kalkyl. Men hos de större skivbolagen märks förändringarna – det är mindre studios, färre inspelningsdagar, inga stråkorkestrar och så vidare. Det ser jag tydligt, som spelar i andra sammanhang. Tape har sin egen studio där vi kan göra musik billigt.

Statliga bidrag och stöd, från till exempel Kulturrådet, är det något man bör vidareutveckla?
Klas: Nja, det är ett bra komplement, verkligen, men knappast någon långsiktig lösning för hela problematiken.

Johan: Nej, det här bygger på att enstaka galningar fortsätter att göra och ge ut musik (skratt).

Den nuvarande regeringen förespråkar ofta vikten av entreprenörskap och sponsring inom kulturlivet.
Klas: Jag har tänkt på det där faktiskt. Om man varit lite yngre kanske man hade varit lite mer välvilligt inställd till sponsring. Nu är det lätt att man tänker att det är en kompromiss som man inte vill göra. Kanske man skulle ha övervägt det mer om man varit yngre, just för att det är svårt att hitta alternativ. Om vi hade sålt okej med skivor hade man inte behövt överväga det alls.

Johan: Men det finns inga som är intresserade av att sponsra Häpna heller… jo, förresten. Ett amerikanskt företag kontaktade Tape om möjligheten att få ha en banner med på våra skivor för deras frystejp. Typ ”looking for tape?” (skratt). Det var dessutom ett skambud. Men allvarligt talat, med sponsring så kommer det krav. Förr i tiden hade artister mecenater, men det var ju inte så mycket bättre. De la sig i allting, varje liten detalj, ”du måste måla in en bild på mig här i tavlan” typ. Så det är urgammalt, att pengar styr kultur.

Hur går det till när ni ger ut en skiva?
Klas: Oftast är det vi som kontaktar artisterna. Vi har gett ut en enda skiva baserat på en demo, med Patrik Torsson.

Johan: 2008 översköljdes vi av demos som föll inom kategorin singer/songwriter, efter att vi gett ut Anna Järvinen, men sån musik vill vi ju inte släppa!

Klas: Nej, om vi har jobbat hårt och länge med att ge ut en skiva med till exempel elektronisk musik vill vi inte ge ut fem till liknande, utan något helt annat.

Johan: Ofta handlar det ju om folk som vi lärt känna eller stött på i olika sammanhang. Som till exempel Hans Appelqvist som jag träffade på en festival eller Eric Malmberg som en vän till Klas gett ut en singel av tidigare. Vi jobbar numera främst med dem vi redan har, och utvecklar det samarbetet.

Hur mycket involverade är ni i inspelningarna?
Johan: Av naturliga orsaker inte så mycket i de utländska, men annars är vi rätt petiga och är normalt involverade i allt ifrån inspelning och mastring till låtordning och omslag. Sådant gör i regel inte skivbolag i vår storlek. Ofta är artisterna tacksamma för feedback. När vi tidigare släppt iväg saker som mixning och mastring har det ibland varit chockartat dåligt.

Klas: Kontroll över alla stegen är a och o. Förr i tiden la vi oss i minsta lilla detalj, men nu vågar vi lämna över en del saker till dem som vi känner och jobbar ihop med.

De senaste åren har Häpna haft ett lugnare utgivningstempo. I år har bara Anna Järvinens ”Man var bland molnen” släppts – men det är ju å andra sidan inte vilken skiva som helst.

Artikeln om Kning Disk hittar du här.