Det började med att Julia medverkade på singeln Headshake och EP:n The Ocean som Ludvig släppte under sitt producentalias Saturday, Monday. Samarbetet utvecklades och Julia blev en del av Saturday, Mondays liveset. Samtidigt har Julia släppt egna låtar där Saturday, Monday varit med och bidragit i produktionen.

Det senaste beviset på de bådas musikaliska allians är Breakup, en grupp där Ludvigs raffinerade beats möter Julias spänstiga och ljusa röst. I början av året gav gruppen ut singeln Bubble. Nyligen följdes den upp av den andra singeln Roads to Rome, en låt där vemodiga och kristallklara melodier regnar ned i en stor ljudbild. I veckan kom även en video till låten.

Breakup gör musik som är intim, smart och full av förhoppningar. Den är medryckande samtidigt som den framkallar pirr i både mage och hjärna. Den har lika mycket av begär och dramatik i sig som en vilja att gå sin egen väg gatan fram. Det är något av den mest begåvade och spännande popmusiken som görs i landet just nu.

Jag bad duon lista tio låtar som gått varma under den senaste tiden. Det blev fem låtar från Julia och fem från Ludvig.

Lyssna på spellistan här eller längre ned i texten.

Julia:

1. »Tabanja« – Cherrie
»Cherrie har ett så eget tilltal i texterna. Asså denna röst!!!!! Dör i bryggan, seriöst. Men också att hon inte stajlar med den utan att refrängen är en svinstark allsångsgrej som kommer att sjungas av alla, överallt, i sommar. Kan säga redan nu att detta är en av årets största låtar.«

2. »Fri« – Beri
»Mitt hjärta smälter av denna låt. ’Vill lyckas så hårt den här hungern gör mig galen’ – hör dig, Beri! Repeatmode i mina lurar just nu.«

3. »Gäähda« – MXHXN (feat OIAM & Finess)
»Denna låt… kan inte ens förklara vad det är som gjort mig så sjukt hooked. Förväntar mig att denna kommer vara varannan låt de närmsta 100 gångerna jag är inne på klubben, deejays. Tack på förhand.«

4. »Sofie« – Leslie Tay
»Hörde denna första gången i logen inför en Silvana Imam-spelning förra våren och har haft den på hjärnan sedan dess. ÄNTLIGEN är den ute! Så fantastisk melodi, nästan som Sunset Beach-låten, fast bra. Så vacker röst. Hypnotiserad.«

5. »Holy Bubbles« – Zhala
»Älskar allt med Zhala – produktionen, scenshowerna, videorna. Det är nästan så att jag glömmer bort mellan gångerna hur SJUK röst hon har, bäst i världen typ. Det här är hennes bästa låt någonsin.«

Ludde:

1. »Bitch Better Have My Money« – Rihanna
»Den här låten är typ perfekt.«

2. »Eleven:11« – Pell
»En av mina favvorappare just nu.«

3. »Good« – Sonny Digital
»Jag vet inte om det är bra egentligen, men det känns som att man är med i en Harmony Korine-film när man lyssnar på denna låt.«

4. »Shrewd« – Frits Wentink
»Bra vibe. Jag gillar att lyssna på den här när jag städar och diskar, för att komma i happy robotmode.«

5. »Boys Latin« – Panda Bear
»Hela den här skivan är fet. Känns som ett soundtrack till en bra idé.«

Låtarna med Cherrie och Zhala är inte med i spellistan.

Breakup jobbar just nu på en EP som kommer att släppas i höst.
Lyssna på Roads to Rome här.
Breakup på facebook och soundcloud.

Mack Beats Centrum är ett av årets främsta svenska hiphop-album. På tretton spår ringar den namnkunniga producenten in mycket av det som är spännande med den urbana musiken i Sverige i dag. Nostalgiska tillbakablickar varvas med vardagsskildringar, samtidsbilder och politisk ilska. Det är viljestarkt och fokuserat lika mycket som det är melankoliskt.

Albumets personliga ton sätts av de många gästartisterna. På låten »Lägg dig ner« medverkar Julia Spada. Hon sjunger över ett knixigt beat med en soulig och ljus stämma som fångar ens uppmärksamhet direkt. Julia halvrappar, pendlar mellan olika röstlägen och ger orden spänst.

Texten om ett telefonsamtal som är både efterlängtat och frustrerande får en laddning som står i perfekt samklang med musiken. Man lyssnar nära och följer Julias röst genom hela berättelsen. »Lägg dig ner« är en av Centrums självklara höjdpunkter.

Julia Spada jobbar parallellt. Hon skriver låtar till sig själv och samarbetar med andra. Under det senaste året har hon uppmärksammats för sin medverkan på Stockholmsproducenten Saturday, Mondays (Ludvig Parment) singel Headshake och efterföljande EP The Ocean. Samarbetet mellan de båda har utvecklats och numera ingår Julia i Saturday, Mondays liveset. Duon har uppträtt flitigt, däribland som förband till Cooly G i Stockholm i november förra året. Julia kommer även att höras på Saturday, Mondays kommande album till hösten.

Sedan ett par år tillbaka arbetar Julia Spada också på en solodebut med olika producenter. Material till albumet har delvis skrivits i London där Julia bodde under en period. Hennes bakgrund som sångerska i funkiga r’n’b-bandet O’Spada skulle kunna ge en fingervisning om hur skivan kommer att låta. Men Julias musik är något annat.

Jag ringde upp henne för att ta reda på mer.

Hur startade du med musik och låtskrivande?
– Det känns som att det är en ganska rak linje från det att jag var liten och hittade på egna låtar fram till att jag var 11 år då jag försökte anstränga mig att få en bra sångröst och skriva riktiga låtar på engelska.

Var det kopplat till skolan eller satt du på kammaren och skrev och spelade in?
– Det var inte alls kopplat till skolan utan jag satt hemma. Jag sjöng inte inför folk förrän jag var 18 år och jag vågade inte visa upp mina låtar förrän jag var runt 19-20 år. Det tog jättelång tid. När jag gick på lågstadiet skrev jag dikter och visade för fröken, det vågade jag visa upp men absolut inte musiken. På musiklektionerna mimade jag istället för att sjunga.

Var det för personligt att visa upp den musik du hade gjort eller var du osäker på det?
– Att sjunga och framföra sitt eget material är fortfarande sjukt naket. Jag tror att många tycker det. Det är extremt många människor som inte vågar släppa ut sin röst, om de så bara ska sjunga »Vi gratulerar«. Man blottar sig väldigt mycket på något sätt.

Känns det fortfarande så även fast du är artist i dag och har ingått i ett band?
– Ja, sedan skulle det vara ganska icke-funktionellt om det var mycket prestige varje gång jag visade upp något jag hade gjort. Det är klart att jag har tränat bort det. Men jag tycker fortfarande att det är jättejobbigt att framföra musik om jag känner att jag inte har publiken med mig, det är fortfarande en stor grej. Men det är också därför det är kul.

Det finns en spänning och nerv i det?
– Precis.

Vilken musik började du lyssna på och fastna för?
– Jag kommer från ett musikintresserat hem och har haft mycket musik omkring mig. Jag hade dock knappt hört någon soul eller r’n’b förrän jag började lyssna på Power Hit Radio i fyran och det var verkligen en aha-upplevelse. Där hörde jag till exempel TLC:s låt »Waterfalls« och var som besatt tills jag tagit reda på vad det var för något. Så köpte jag deras album CrazySexyCool vilket var avgörande, jag lyssnade på det flera timmar om dagen i ett år och började rappa och försökte sjunga som de. Det kunde jag ju inte, men jag försökte.

Så TLC var en viktigt influens?
– Ja, de var jätteviktiga. Det var musik som slog an musikaliska behov i mig som inte britpopen gjorde på samma sätt, det här var runt 1995. Det som jag har lyssnat på efter det har följt en ganska tydlig linje.

– Sedan började jag köpa mycket vinylskivor när jag var runt 13 år. Mycket äldre funk och soul, från typ 1970-1990. Jag lyssnade i stor utsträckning på äldre musik då. Det känns som att jag aldrig har lyssnat på så mycket samtida musik som jag gör nu. Även om jag fortfarande lyssnar på gammal musik

Har du några artister inom funkgenren som du håller högre än andra?
– Jag gillar George Clinton och Bootsy Collins, mycket p-funk. Och Prince såklart.

Du har en bakgrund i jazz. Vad gillar du med den musiken?
– Det är lite som med funken, det är spelglädjen och den tekniska ekvilibrismen. Men också det improviserade elementet. Jag började intressera mig för instrumental jazz från det hållet, som Herbie Hancock. Då började jag scatta mycket. Jag har aldrig lyssnat på vokal jazz. Det finns inspirerande personer som håller på med jazz, men ganska ofta är det en lite konservativ genre.

Du var sångerska i O’Spada innan du gav dig in på din solokarriär. Hur var den tiden och hur utvecklade den dig som artist?
– Det var första gången som jag gjorde grejer med min egen musik. Vi blev väldigt snabbt ett band så det blev vår gemensamma musik. Det var fyra roliga år.

Om man lyssnar på O’Spadas album Pay off från 2010 så är det ganska 80-talsfunkigt till exempel. Har du tagit med dig något av de influenserna i det du gör nu?
– Jag skulle snarare säga att den musiken var väldigt färgad av det jag lyssnade på då. Det var mycket min prägel, 80-talsgrejen. Men det känns inte relevant i dag. Tiden går. För mig känns det som att det jag gör nu är något helt annat.

Det känns som att du sjunger ljusare nu än i O’Spada. Håller du med om det?
– Jag vet inte. Man går väl igenom olika faser.

Det kanske handlar om att när man är soloartist så renodlar man sig själv som musiker och sångare än när man är med i ett band?
– Ja, jag tror att det är så. Det är skiljer sig i att överrösta ett femmannaband och att uppträda med en dj, det blir olika sätt att sjunga på. Man tar i väldigt mycket när man har ett liveband i ryggen.

Du jobbar på ett debutalbum. Hur långt har du hunnit med det?
– Jag befinner mig på låtskrivarstadiet. Jag jobbar med olika producenter. Det senaste året har jag dessutom samarbetat mycket med Saturday, Monday, vilket har tagit mycket tid och engagemang. Det har blivit ett parallellt projekt.

Ni har släppt singeln Headshake och sedan är du med på titelspåret på EP:n The Ocean som kom tidigare i år. Hur startade ert samarbete?
– Jag och Ludde var bekanta sedan innan. Han frågade om jag ville vara med på hans nya soloprojekt. Då bodde jag inte i Sverige och var lite osäker till en början. Men sedan lyssnade jag på det och tyckte det lät så bra att jag ville vara med. Så gjorde vi Headshake som fick bra respons och så började vi spela live tillsammans. Sedan har det rullat på, vi har gjort flera låtar tillsammans och jag är nu en del av hans liveset.

Har ditt soloalbum växt ur det samarbetet eller fanns det hos dig sedan tidigare?
– Soloprylen har jag hållit på med sedan 2010. Sedan ville jag flytta från Sverige ett tag och få lite nya intryck, sedan hade jag lite skrivkramp ett tag. Jag har känt att det är väldigt viktigt att hitta rätt inramning till det. Jag vill förnya mig och jag har provat mig fram ganska mycket.

Du bodde i London under en period och skrev en del material där. Hur var den perioden? Influerades du mycket av den elektroniska musiken där?
– Det var väldigt bra både musikaliskt och personligt, London är en extremt inspirerande stad. Jag försöker åka dit så ofta jag kan. När jag flyttade tillbaka till Stockholm, för ett år sedan, så kändes det också väldigt kul. Just nu trivs jag väldigt bra här.

Jobbar du med Ludvig på skivan något eller är det andra producenter som du samarbetar med?
– Jag kommer nog att jobba med honom, men nu jobbar vi på hans soloprojekt. När det är klart kommer vi nog att jobba med det jag gör.

Det kan vara svårt att svara på hur det låter när man är mitt i processen, men kan du ge en beskrivning av musiken?
– Jag tror jag vet precis hur det kommer att låta men jag vet inte om jag vill sätta någon beskrivning på musiken. Jag tycker det är jättekul när andra försöker att göra det men jag brukar undvika det.

Du hörs även på Mack Beats nya album Centrum och låten »Lägg dig ner«. Är samarbeten viktiga för dig?
– Det är askul att jobba med folk. Man har sin egen pryl men det är kul att försöka hjälpa till att realisera någon annans vision, det är skönt. Är man helt själv så blir jag mer ett kontrollfreak, men när man arbetar med någon annan så känns det mer kravlöst. Men det är bara kul att samarbeta med folk som har bra smak, som Saturday, Monday och Mack Beats.

Du har skrivit texten och melodin till »Headshake«. Har du något tema eller någon röd tråd du följer när du skriver texter eller är det saker som dyker upp spontant?
– Det är ofta grejer som jag funderat på, men inte nödvändigtvis saker som har hänt mig. Det kan vara en känsla som jag fick när någon annan berättat om vad den varit med om, och så byter man situation och försöker behålla den känslan. Det är företeelser som man funderar på. Jag tycker att det blir bäst texter om man inte känner att det måste vara självbiografiskt. Man kan få inspiration av en massa saker och processa det på en massa olika sätt och så kommer det ut i en text. Precis som all annan konst så blir det oftast bäst om man skriver en bra berättelse.

Vad handlar »Headshake« om?
– Vad tycker du att den handlar om?

Ordet »headshake« känns för mig som att man försöker skaka av sig något som man inte kan förstå, att man har svårt att greppa hur någon annan tänker.
– Den är verkligen en odramatisk text. Den återger när man är ute och har svårt att tolka någons signaler.

Raden »When you do your little headshake« är en metafor för det helt enkelt?
– Nej, det är ingen metafor egentligen. Det är helt enkelt, »när du skakar på huvudet, vad menar du?«

Vad händer framöver för dig och din musik?
– Jag skriver låtar för fullt och ska åka till Storbritannien om några veckor och jobba med massa folk. Sedan kommer jag att vara med en del på Saturday, Mondays skiva som kommer i höst. Sedan hoppas jag att min egen skiva blir klar så snabbt som möjligt.

Tio låtar Julia Spada lyssnar på just nu

1. Beatrice Eli – »Judy« (inte utgiven än.)
2. Mø – »Pilgrim«
3. Hawken – »1000 Questions«
4. Schoolboy Q feat. Kendrick Lamar – »Collard Greens«
5. Mack Beats – hela Centrum-albumet
6. Monica – »Don’t take it personal« (Just One Of Dem Days)
7. Saturday, Monday – »The Road«
8. AlunaGeorge – »Attracting Flies«
9. Kwes – »Rollerblades«
10. Bonobo & Grey Reverend – »First Fires«

Lyssna nedan. Låtarna med Beatrice Eli och Hawken ingår inte i mixen. Mer om Julia Spada här.