Sättet som de så effektivt mixade kontemporär amerikansk r&b med brittisk dubstep över lövtunna stämmor präglar fortfarande mycket av den popmusik som existerar just mellan topplistorna och marginalen. Och nej, ingen av de ovanstående artisterna har försvunnit eller fallit i glömska.

Saken är i stället att jag och många med mig kände oss rätt klara med den här formen av minimalistisk r&b för ett bra tag sedan. Eller det var i vilket fall vad jag trodde.

Den kanadensiska duon Evy Janes senaste singel »Closer« slog ner som något av en bomb hemma hos mig. Kanske av den enkla anledningen att jag inte vetat just vad det är jag har gått runt och saknat så länge. Evy Jane består av Evelyn Mason och Jeremiah Klein och är stöpta i samma post-dubstepform jag varit så ivrig att skaka av mig.

Merparten av karriären har de ägnat åt att verka men inte synas och kanske är det just därför varje nytt livstecken från dem gör mig så glad. Debuttolvan »Sayso/Ohso« släpptes för snart två år sedan och därefter har de gett ut ytterligare en ep samt den senaste singeln på lika många år. Under tiden har de förfinat sitt hantverk och låtit sina konturlösa melodier desintegrera till långsam brusig rave.

Men det är framförallt Evelyn Masons röst som jag fortsätter att vara så förhäxad av. Hur hon kan låta som en ouppnåelig isdrottning och en euforisk gospelkör i ett och samma andetag. Jag tror på fullt allvar att hon kan bli en av samtidens stora soulsångerskor om hon bara får chansen.

Vid sidan av musiken har duon varit nästan lika tystlåtna som deras utgivningstakt anstår dem och det är svårt att hitta några egentliga djuplodande intervjuer med Evy Jane. Det fanns helt enkelt inga andra alternativ än att ta saken i egna händer och mejla iväg ett par frågor till Evelyn Mason.

Kan du berätta lite om din bakgrund. Var kommer du ifrån?
– Jag växte upp på landsbygden bland bergen i en stad som heter Crescent Valley, BC. Det är en mycket magisk och underlig plats.

Hur länge har du sysslat med musik?
– Några av mina första minnen är att jag sjunger sånger för mig själv eller skapar egna låtar i mitt huvud. Jag var rätt isolerad från omvärlden när jag växte upp och det gjorde att jag fick roa mig själv på olika kreativa sätt.

Du har en smärtsamt vacker röst. Har du någon klassisk musikutbildning i botten?
– Jag sjöng i kör som barn och tog pianolektioner i en slags undervisning som utvecklats av en snubbe som heter Dr. Suzuki. Jag tror att de lektionerna hjälpte mig att känna mig naturlig när jag uttryckte mig genom musik. Jag tog sånglektioner från det att jag var 13 år fram till runt 18 år. Men jag har ingen riktig klassisk skolning, mer »holistisk« om det låter vettigt?

Vilka artister har påverkat dig som sångare?
– När jag var 7 år eller 8 år introducerade någon mig för Ella Fitzgerald. Jag lärde mig älska både Ella och Nina (Simone, reds anm.) och sedan när jag växte upp lyssnade jag på en hel del på Alicia Keys, Beyoncé, Lauryn Hill, Joni Mitchell och Sade. De är bara några av de vokalister jag ville efterlikna.

Hur kommer det sig att du valde att namnge bandet efter dig själv?
– Well, det är en invecklad historia egentligen. I själva verket var musiken något som jag i början försökte mig på som soloartist. Ungefär som Sade. Jag hade just avslutat en turné med en rappare, så formatet att få beats från en producent kändes naturligt för mig.

– Långsamt blev Evy Jane mer av ett bandformat eftersom Jeremiah blev mer och mer involverad i projektet. Vi har bara fastnat kvar i det namnet. I dag tänker jag på Evy Jane mer som en viss specifik del av det jag gör och det är Jeremiah och jag som skapar den här delen tillsammans. Evy Jane är vårt gemensamma språk.

Kan du berätta lite om hur ni två samarbetar?
– Varje låt är en ny process. Ibland börjar jag med en ackordföljd, eller så startar Jeremiah med något av sina infall. Ibland har jag skrivit en liten del av låten i mitt huvud, eller så skriver jag direkt över ett av Jeremiahs beats. Så gick det till på »Sayso«.

– Ofta kör vi bara ett jam så att musiken växer fram organiskt, så var det med »Closer«. Eftersom jag gillar friheten i att improvisera (det kommer från när jag brukade sjunga jazz som ung) så går jag ofta tillbaka till det perspektivet när jag vill göra en enklare, mer rak sång.

På er senaste singel »Closer« (som är fantastisk) verkar ni ha satt er in i ett mer drömlikt sinnestillstånd.
– Jeremiah och jag är båda rätt drömmande, flummiga ungar. Jag bryr inte så mycket om andra grejer än musik. Jag lever verkligen i en bubbla. Min bästa vän Regular Fantasy kallar det för »the bobo bubble«. Jag är en drömmare rakt igenom och jag älskar att sova. Det finns ett avsnitt i boken jag läser nu – Quiet Days in Clichy – där författaren beskriver en »yppig« känsla av att dyka in i medvetslöshet. Det är en av mina favoritaktiviteter.

Tror du att det faktum att ni båda är från Kanada yttrar sig på något sätt i er musik?
– Definitivt. Några av mina vänner kallar Vancouver för den »kanadensiska Rivieran« för att man kan känna sig så isolerad här. Det finns också en mystik och en särskild chillkvalité här som jag inte ser i andra städer. Öar, berg, dimma. Jag kan nog inte riktigt förklara det. Kom och besök vetja! :-)

Ni har alltid beskrivits som en slags indie/r&b-grupp. Är det en etikett som ni tycker passar er eller har ni börjat tröttna på det?
– Jag tycker att etiketten är bra. R&b, triphop, pop. Vad som än är bra. Det enda jag inte riktigt gillar är »alternativ r&b«, det verkar vara en dum sak att kalla något för. Ordet »alternativ« är väldigt meningslöst för mig.

Med egna ord – hur skulle du säga att Evy Jane har utvecklats sedan starten 2011?
– De senaste två åren har handlat om att utveckla mina färdigheter som låtskrivare. Jag är väldigt kräsen och hård mot mig själv till den nivå att jag ibland försvagar mig själv. Jag har börjat lista ut hur jag ska överkomma det och skriva med mindre svårighet.

– Vi lägger mer energi på att skapa utrymme i musiken nu och göra arrangemang som inte följer linjära mönster. Vi har också börjat införliva mer av Jeremiahs gitarrspel, som du kan höra på »Closer«.

Finns det några planer på en fullängdare just nu? Och vad kan vi i så fall förvänta oss av den?
– Vårt debutalbum är ungefär till hälften klar. Jag är så exalterad! Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara vad det är ännu – det tar mig alltid ett par månader att förstå vad jag känner och gör.

Har du några planer för sommaren?
– Vi ska spela på festivalen NXNE i Toronto och sedan beger vi oss till Europa för att spela in i Berlin. Vi kanske kommer och spelar en runda i Sverige också.

– Jag planerar också att släppa ett kassettband på ett bolag i Vancouver som kallas 1080p nu i augusti. Det blir med mitt andra projekt tillsammans med Regular Fantasy. Vi kallar oss Bobo Eyes. Och det finns flera saker som jag inte riktigt får prata om men inte kan vänta med att dela med mig av…!

Årets…

…album

Fuck Buttons – Tarot Sport
Det töntiga bandnamnet bär säkert skulden till att det här gick mig förbi lite för länge. Jag upptäckte precis att ”Tarot Sport” släpptes redan i slutet av 2009, men för mig var den väldigt mycket ljudet av 2010. Inledande tiominutersspåret ”Surf Solar” sätter tonen direkt. I en hermetiskt tillsluten bubbla samsas den vackraste monotonin med lovecraftskt storslagna molltoner i glansigt svart. Gothen har länge gömt sig för framtiden, men ”Tarot Sport” röjer rätt kaxigt upp för en ny, sexigare stig.

Foto: Robin Haldert

Jónsi – Go
Sigur Rós utveckling mot nakenbadande psykedelia har bekymrat mig, så det kändes rätt skönt att Jónsi tog en paus för att spela in ett okomplicerat popalbum som spritter av sommarglädje. Under flera långa cykelturer på öländska åkervägar blev den ett perfekt soundtrack bland sädesfälten, solskenet och de gamla runstenarna.

Peter Gabriel – Scratch My Back
Med de förtjusande tolkningarna av Paul Simons “The Boy In The Bubble” och Talking Heads “Listening Wind” ansåg jag mig ha mandat – år 2010 – att på fullaste allvar gå in och köpa en ny Peter Gabriel-skiva (en coverskiva, dessutom!) till fullpris. Det var inget annat än upplyftande. I en rad förvisso snarlika, men mycket intelligenta och stiliga arrangemang gör han middagspop för etagevåningar och lyckas utvinna något intressant av både Arcade Fire och Regina Spektor. Bara en sån sak.

Sade – Soldier Of Love
Dömd att för evigt stå i skuggan av snart tio år gamla föregångaren, mästerverket ”Lovers Rock”, tog det lite tid att ta in ”Soldier Of Love” på djupet. Titelspåret är en bra startpunkt, det hårdaste Sade någonsin har spelat in, där en numera nästan resignerad stämma sjunger rakt och okonstlat, mil från ekvilibristik och billiga tricks. Vad händer efter kärleken? Sångerskan Sade är så kompromisslös och konsekvent att man nästan misstar hennes fulländning för apati. Där har man nog nyckeln till albumets storhet. Under 2010 har jag svårt att hitta ett skarpare vapen mot kritvita Idoljurytänder och antiseptiskt wailande.

Harold Budd/Clive Wright – Little Windows
Harold Budd, detta obligatoriska inslag på mina årsbästalistor. Han är ambientens Woody Allen, ger ut ett album om året som gör mig barnsligt lycklig och får mig att fnysa åt yngre adepter. ”Little Windows” är, det ska erkännas, svagast i den lilla albumtrilogi som även präglas av Clive Wrights Area 51-gitarrer. Ändå är det svårt att hitta musik som passar bättre en blåsig höst – eller nu, i snöstormens Sverige.

Dead Letters Spell Out Dead Words – Dreadcade
“’Dreadcade’ collects, reassembles & repurpose 9 songs from the past ten years. They were intended as an anniversary, but now they will instead stand as an epitaph. This was always about finding redemption and I know now there’s none to have.” Thomas Ekelund säger tack och adjö, inget mer Dead Letters. Vi borde nog fälla en tår och resa ett litet monument. Få har gjort lika mycket för den totala svartsynen utan att någonsin förfalla till koketteri. Ingen har fått distade gitarrer att låta så nattsvart sotiga, eller skapat så vackra stämningar inne i det kompakta mörkret (släpps officiellt i början av 2011. Förbokas här.)

Dead Letters Spell Out Dead Words — Black Clouds Of Summer by WhenSkiesAreGrey

Emeralds – Does It Look Like I’m Here?
I sitt band Emeralds lyckas den extremt produktive gitarristen Mark McGuire kanalisera sin kärlek till 70-talets sequencerdrömmar från Tangerine Dream och Ashra till något som på ”Does It Look Like I’m Here?” låter mer 2010 än någon annan skiva. Det är ett gott betyg till Edgar Froese och Manuel Göttsching, men det finns naturligtvis en alldeles egen själ i det här. Ett lite intimare tilltal, fina gitarrfigurer, undervattensstämningar. Det är ett förtjusande, inbjudande och ganska abstrakt dubbelalbum man inte kan låta bli att återvända till.

… låtar

1. ceo – Come With Me
2. Crystal Castles ft. Robert Smith – Not In Love
3. JJ – Let Go
4. Gatekeeper – Chains
5. Steve Mason – I Let Her In
6. Sail A Whale – Love (The-Dream) King
7. Brian Eno – Late Anthropocene
8. Charlotte Gainsbourg – Vanities
9. Robyn – Dancing On My Own
10. Dustin Wong – Infinite Love
11. Peter Gabriel – Listening Wind
12. M.I.A. – Born Free
13. Radio Dept. – Domestic Scene
14. Dr. Dre feat Snoop Dogg – Kush
15. Kent – Passagerare
16. Jónsi – Tornado

Ingen låt var under 2010 mer självklar än “Come With Me”. Det är en sån där sällsynt fullträff, med samma vi mot dom-känsla som mitt tonåriga jag läste in i New Orders ”The Perfect Kiss”. Videon fångar perfekt den där stunden när man står ensam i ett rum för att i tre minuter vara lite vacker och märkvärdig, lite bättre än alla andra. Det fungerade tyvärr inte alls på albumet som kollapsade ganska tidigt, men all kärlek till Eric Berglund för den här housepulserande popmagin med dragningskraften hos ett svart hål.

…konserter

Jag såg att Suede spelar ihop igen. Så sorgligt, så tragiskt, tänkte jag. Blind kärlek på 90-talet, idag: totalt olyssningsbart. Vad är det med 90-talets popmusik som så ofta gör den omöjlig idag? Min egen teori är att den redan då blickade bakåt istället för framåt. Därför har exempelvis 80-talets syntband klarat sig betydligt bättre när de har gett sig ut på banan igen. De var totalt fokuserade på framtiden, även om man lånade influenser från det tyska 70-talet. Jag kan titta om och om igen på OMD:s återföreningsturné ”Architecture & Morality Live” från 2008 på DVD och tycka att det låter sant fantastiskt.

De tre bästa spelningarna jag såg under 2010 var ytligt sett av retroart. Skoja om det, om ni så vill. Allra bäst var Skinny Puppy på Tyrol, som med bisarr humor, snyggt nedbantat sound, rasande samhällskritik och undersköna, förvridna harmonier visade att man än idag är ett modernt, relevant band. Detta trots att de släppte sitt sista riktigt betydelsefulla album 1992, samma år som Suede gav ut ”The Drowners”. Förklara logiken i det, den som kan. Pophistorien tycks använda sig av samma cut up-teknik som Cevin Key när han programmerar sin maskinpark.

Michael Rother bjöd på en oförglömlig upplevelse när han tillsammans med bland andra Steve Shelley från Sonic Youth spelade guldkorn från Neu!, Harmonia och den egna katalogen. Det här är förvisso musik som har influerat unga moderna i mer än 30 år, men att det skulle låta så drivet, snyggt och formfulländat live 2010 hade jag knappast vågat hoppas på. Sällan har jag sett så omsorgsfullt arbetande musiker på scen. Uppväckandet av den här gamla krauten gjordes med respekt och finess och det kändes synnerligen meningsfullt.

Årets lyckopiller var annars Ultravox i Kalmarsundsparken, inom ramen för det allt annat än smakfulla turnépaketet Forever Young. I en stad som ständigt eftersatts musikaliskt fyllde det här evenemanget ändå en viktig funktion. Man gick dit förutsättningslöst och gillade känslan av att ha lite oansvarigt kul ihop med pojkrummens idoler. Men Ultravox har ju ständigt varit med mig, alltid känts underskattade. Och så går de upp på scenen i den idylliska parken vid vattnet; Midge Ure ser ut som en mix av Paul Schaffer och William Hurt, Billy Currie som Lars Amble. De spelar ”Passing Strangers”, ruskigt tight, med snyggt utbroderade gitarrslingor från Ure. De radar upp en singelrad som få band kan matcha, och slänger in technoprototypen ”Mr X”, komplett med dissonant fiolsolo. Hela vägen låter det toppen och de må se ut som genomsnittliga pubgubbar, men slöt man ögonen hörde man något som mycket väl kunde ha varit ljudet av 2010.

… TV

Breaking Bad
Jag snubblade över ”Breaking Bad” förra året när jag fick översätta några avsnitt av den andra säsongen. Det är helt omöjligt att komma med relevanta referenspunkter för att ringa in den här serien, men inget på tv har berört mig lika mycket i år, om ens någonsin tidigare. Från den småfåniga, trevande starten växer sig det här bygget snart till en skoningslös tragedi. Det blir bara svartare, dråpligare och mer ångestladdat ju längre man följer cancersjuka Walter (Bryan Cranston) och knarklangaren Jesse (Aaron Paul i en sagolik rolltolkning, som gav honom en mycket välförtjänt Emmy tidigare i år). I en tid där man gärna vill skildra epoker och stora skeenden får man kanske ändå mest sagt genom att följa den lilla, enskilda människan på moralisk ökenvandring.

I Anneli
Jag anade redan med Filippa Bark att Sissela Benn var ett geni och här kom bekräftelsen. Feel bad-humor på svenska borde vara omöjligt – en pinsam tystnad förblir just det och inget mer. Benn skruvar till sin Anneli och hennes alter ego Liket några omöjliga varv, ger dem briljant avhuggna repliker och spetsar med ett minutiöst kontrollerat, exakt inkännande minspel – och lyckas på köpet säga väldigt mycket om vår samtid.

…läsning

Charlie Huston – Sleepless
Jag har skrivit om ”Sleepless” på Throw Me Away tidigare. Huston visar här upp ett nytt djup, i en mer experimentell form. Nu är det inte bara individens förfall som skildras, utan hela världens undergång, till följd av en brutal sömnsjuka. Ett svindlande romanbygge, där ett gåtfullt skiftande berättarperspektiv blottlägger vår tids moraliska kollaps. Och så kärleken som drivkraft, förstås.

Stephen King – Under The Dome
Med ”Under The Dome” har Stephen King skrivit sin mest ursinnigt politiska berättelse någonsin. Han gör det i en sedvanligt omfångsrik bok, med cirka hundra bärande karaktärer. En liten stad innesluts plötsligt under en stor, genomskinlig kupol. Denna miniatyrvärld granskas sen med skalpellprecision; vad händer med samhällsdynamiken, hur ställer man sig till en omvärld som inte längre har någon relevans, hur grupperar man sig, hur hanterar man en förfallande miljö och – hur överlever man? Visst är det ett inlägg i miljödebatten, men King intresserar sig förstås mest för människornas beteende, och han kan efter hand inte maskera sin ilska. Stadens skenhelige, ärkerepublikanska patriark förvandlas snart från arrogant, maktkåt skitskalle till mordisk psykopat. Det är oerhört engagerande läsning, och efter två rejält svajiga decennier tycks King ha full kontroll på skrivlådan igen.

Lena Andersson (skribent)
I en tid när religionskritik lätt och ledigt likställs med främlingsfientlighet behövs pennor som Anderssons mer än någonsin tidigare. Knivskarpt, välformulerat och välunderbyggt fortsätter hon att punktera uppblåst idioti och spetsa till samtidsdebatten.

Weird Science (site)
Den enda TV-kritik man behöver. Alltid initierat, passionerat och roligt. Sommarens i grunden fåniga kulturbråk om ”Mad Men” resulterade i en livaktig, konstruktiv debatt om berättandet i TV-mediet, och den fångades bäst upp av Weird Science i en serie briljanta artiklar.

…sorg

Peter Christopherson, 1955-2010. En av de mest banbrytande musikerna någonsin. Var är minnesrunorna i svensk press? Är det så att vi trots allt lever i ett Melodifestivalland? Å andra sidan står vi eventuellt inför större problem än så.