Nu är Peder aktuell med ett nytt kapitel i sin ständiga strävan efter nya ljudmässiga uttryck. Projektet The Swedish Congo Record är en skiva som tog sin början då Peder stötte på ett album med inspelningar av musik från 1930-talets Kongo. Omkring 1934 reste filmskaparen Armand Denis runt i dåvarande Belgiska Kongo tillsammans med sin fru Leila Roosevelt Denis och gjorde några av de första inspelningarna av musiken från de centrala delarna i landet. Inspelningarna släpptes under 1950-talet som The Belgian Congo Records.

Peder Mannerfelt tänkte först sampla denna skiva för att använda ljuden. Men han övergav snart idén och bestämde sig istället för att omarbeta och göra något helt eget av musiken genom endast synthesizers. Resultatet är en skiva som radar upp ett pärlband av säregna stämningar och oväntade rytmiska utflykter.

The Swedish Congo Record består av syntetiska basgångar, förvrängda vokala slingor, abstrakta ljud och Zoviet France-doftande experiment. Det är musik där traditionella rytmer kan skönjas i ett ljudligt universum som i sin helhet är svårt att jämföra med något annat. Det är en sorts tidlös techno att dansa till eller låta tankeverksamheten stimuleras av oavsett i vilken sinnesstämning man befinner sig i.

Här är tio låtar (inklusive en dokumentär) som Peder lyssnade på och inspirerades av under tillkomsten av albumet.

1. Konono N°1 – »Lufuala Ndonga«

»När jag hörde Konono N°1 för första gången förstod jag att techno inte behöver vara gjord i Europa eller USA, eller för den delen vara elektronisk överhuvudtaget.«

2. Steve Reich – »Music for Pieces of Wood«

»Fröet till idén om att göra en egen version av The Belgian Congo Records såddes när jag fick tag på noterna till »Music for Pieces of Wood«. Jag gjorde en version av den på min 909:a mest som en övning. Det var den tanken jag applicerade på The Swedish Congo Record-inspelningarna.«

3. Burundi Steiphenson Black – »Burundi Black (Part 1)«

»Det var det här jag inte ville göra – att bara lyfta någonting rakt av och sätta mitt namn på det.«

4. Tomita – »Bydlo«

»Tomitas versioner av klassiska stycken var en stor inspiration i hela projektet, framför allt hur Tomita syntetiserar röster.«

5. African Head Charge – »Stebeni’s Theme«

»Psykedelisk Afrika (fast från England).«

6. »Chant Avec Cithare«

»Låter som en skev version av Tom Waits. Jag får gåshud varje gång jag lyssnar på den. Från samma skiva som Burundi Black. Det franska skivbolaget Ocora har släppt så sjukt mycket bra skivor med inspelningar från hela världen.«

7. Actress – »Serpent«

»När jag hade jobbat igenom alla låtar och försökt kopiera hyfsat rakt av kändes allt ganska platt och ointressant. Jag höll på att lägga ned hela projektet men när den här skivan släpptes fick jag en nytändning och inspiration. Actress får det att kännas som om musiken sitter ihop och flyter isär på samma gång.«

8. LFO – »Nurture«

»Jag lyssnade mycket på LFO i samma veva som jag spelade in detta album. När jag väl bestämt mig för att låta mig influeras av Actress så drog jag även in saker från LFO:s ljudbild. Hela projektet förflyttades till ett mer personligt plan och flöt ut i något mer abstrakt än bara en ren kopia.«

9. Tshetsha Boys – »Nwa Pfundla« (Shangaan Electro)

»Så fult och så snyggt på samma gång, och så sjukt mäktigt rakt igenom.«

10. Wheels Across Africa 

»Skivorna The Belgian Congo Records är nog en biprodukt av den här ’dokumentären’ som spelades in under samma resa. Den handlar dock mer om bilen dom (Armand Denis och Leila Roosevelt) kör då den är finansierad av Dodge. Filmen är intressant då den ger ett perspektiv på hur dom som spelade musiken sågs av dom som spelade in den.«

Lyssna på »Flagellation« från The Swedish Congo Record.

/

The Swedish Congo Record släpps den 4 maj på Archives Intérieures och finns att skaffa här.

Mer om Peder Mannerfelt här.

Bakom EP:n står Habits Of Hate, en färsk duo från England bestående av 16-årige beatskonnässören Happa (Samir Alikhanizadeh) och producenten Manni Dee. På sitt första släpp tillsammans gör de dansmusik som är allt annat än luftig och lättsam. EP-skivans två låtar, »Limelight roles« och »A rebel from the waist down«, är blytunga och närmast fysiskt påfrestande.

Musiken drivs fram av en bastrumma som är som en slägga. Den hamrar frenetiskt in i ens mellangärde och varieras av mer raka beats. Lager på lager av skitiga och vassa ljud breddar ljudbilden och resultatet är en brutal, dynamisk och hård techno som är lika maskinell som rytmisk.

Vissa paralleller kan dras till artister som Miles, Surgeon och Omar-S men här finns också något rastlöst och anarkistiskt. Det är musik att riva kontorslokaler och parkeringshus till. Eller så släpper man bara allt som man är sysselsatt med för en stund och låter musiken och takterna okontrollerat dåna och dunka mot ens trumhinnor. Det är ljuvligt.

Habits Of Hates självbetitlade debut-EP är släppt på den engelska etiketten och podcasten Electronic Explorations. Den finns att lyssna på eller att beställa, här.

Jag kommer nyfiket att följa fortsättningen på detta samarbete.

Tyngd präglar även Roll The Dices kommande album Until Silence. Skivan är en tematisk fortsättning på Stockholmsduons hyllade In dust från 2011, ett album som uppehöll sig kring fabriksarbetets krassa vardag och industrialismen. Denna gång är ämnet krig och vad omskakande och kaosartade omständigheter gör med människan.

På Until Silence har Malcolm Pardon och Peder Mannerfelt använt sig av en stråkensemble. Det har gett musiken en tydligare orkestral dimension, men det blir aldrig pompöst eller »filmiskt« tillrättalagt. Stråkarna används, likt de andra instrumenten, som en ljudkälla för att förstärka olika stämningar på albumet. De smälter samman med piano, synthar och analogt knaster och skruvar upp allvaret i ljudbilden.

Det är ena stunden aggressivt och storslaget, den andra nedtonat och krypande, en tredje abstrakt – ibland allt på en gång. Hela tiden koncentrerat och angeläget.

Liksom på Roll The Dices tidigare album slås man av hur skickligt Malcolm Pardon och Peder Mannerfelt fångar och gestaltar olika mentala lägen. På Until silence handlar det om oro, uppgivenhet, kamp och rädsla. Ibland gör tempot och intensiteten i musiken att man känner sig jagad. Ibland grips man av vemodet och den definitiva känsla som finns i låtarna. Det håller lyssningen på helspänn rakt igenom hela skivan. Och det förädlar även Roll The Dices tidlösa och högst unika sound.

Until silence släpps den 2 juni och går att förhandsbeställa här.

Annat bra

Om Roll The Dices musik till stora delar präglas av täthet och intensitet så är Pole lite av motsatsen. Stefan Betkes kompositioner är fulla av knaster, brus och ekoljud som studsar runt i en ljudbild med mycket luft i. Poles inflytelserika albumtrilogi, 1, 2 och 3, som släpptes mellan år 1998-2000, är bländande elektronisk musik där just luften har en central roll. Och där en dubbig djup bas gjorde musiken lika banbrytande som unik.

När detta sound nu möter Roll The Dices kantiga maskiner blir resultatet kittlande och så spännande som man önskar att alla »på papperet lovande remixarbeten« vore.

»Calling all workers«, passande omdöpt till »Calling dub workers«, skalas ned till ett piano som vävs in i tunna lager av synthtoner och en pipande frekvens långt borta. Stefan Betke separerar ljuden, ställer dem mot varandra och bygger sedan upp en takt med en pulserande bas i botten. »Echo hands« (»Idle hands«) tar till vara på originalets rytmer, renodlar dem till en och låter den samspela med knaster och industriella ljud. Nästintill funk. Och »The skull is built into the version« (»The skull is built into the tool«) är glitchig och mjuk elektronika där ursprungets vemod kombineras med en sinnrik rytm.

Det är tre låtar som inte bara är en lyckad korsbefruktning utan som också lyfter fram likheterna mellan de båda artisterna; hur viktiga basen och upprepande mönster i musiken är för båda. Kan man hoppas på ett fortsatt samarbete i form av ett album?

Förutom In dubs rekommenderas även Poles senaste serie med tolvor under titeln »Waldgeschichten« där den sista volymen, nummer tre, kom i slutet av sommaren.