Efter över 35 år som artist har hon förädlat sin musik till ett format som är svårt är förväxla med någon annan svensk artist. Det är tradition och rock som hålls uppe av en självlärd framåtanda och ett otyglat sinne som är långt mer modernt än tungfotade bluestolvor.

Louise Hoffsten har en händelserik karriär och även ett liv där den neurologiska sjukdomen MS har präglat hennes tillvaro sedan 30-årsåldern. Om detta och mycket annat hade jag förberett mig på att fråga om inför vår intervju.

Men när jag ringer Louise denna torsdagskväll är hon bedrövad och uppriven. Tidigare under dagen har 21-årige Anton Lundin Pettersson gått in i en högstadieskola i Trollhättan och mördat eleven Ahmed Hassan och elevassistenten Lavin Eskandar, 20 år, innan han själv sköts till döds av polis. Ett vidrigt terrordåd med högerextrema förtecken.

På ett hotellrum i Visby följer Louise händelseutvecklingen på tv. Inledningsvis kommer musiken i andra hand. Fast ändå inte.

Vad tänker du om din karriär när du tittar tillbaka på den?
– Att det har varit väldigt kul, att jag har träffat många artister och människor och att jag är glad för det jag har åstadkommit. Att jag har kunnat hålla på med musik och fortsätta med det. I dag, när något så här hemskt som det i Trollhättan inträffar så känns det ändå futtigt. Men någonstans tänker jag att det är musik jag ska fortsätta hålla på med, när det finns så mycket hat i världen. Det är en slags insikt jag känner nu.

På flera av låtarna på L träder en tidigare relation och dess avslut fram. Hur bortkastade känslor och uppgivenheten i att det inte finns någon framtid formar ens person. Men här finns också en påtaglig ensamhet. Kanske framför allt i ett av albumets starkaste spår, »My dignity«:

»I beg you please, I need some peace
Life is hard, don’t want to freeze
I got no room, live in the street
Nothing to eat, can you comfort me?
You can’t survive when you are all alone
I relly want to keep – my dignity«

– Den låten skrev jag utifrån en artikel som jag läste i Situation Sthlm som handlade om tiggare. Jag blev väldigt tagen när jag läste den.

Vad var det du blev tagen av?
– Tiggeri är något som alltid funnits i Sverige, och kanske framför allt från 1800-talet och början på 1900-talet. Jag kom att tänka på min egen situation, att leva med en diagnos. I dag finns hjälpmedel att få. Men förr i tiden fanns inga hjälpmedel, om du till exempel levde med en funktionsnedsättning, om du var blind eller var sjuk på annat sätt. Jag började även tänka på själva tiggandet. De som tigger gör det inte för att de tycker att det är roligt, de gör det för att överleva.

– Jag stötte på samma sak när jag fördjupade mig i de skillingtryck som finns på Svenskt visarkiv. Där forskar man om visor som är kopplade till olika former av utanförskap. Förr i tiden skrev man visor och texter för att överleva. Så det är något som alltid funnits men det var länge sedan man såg det så tydligt som man gör nu. När jag var liten kom jag inte ihåg att jag såg folk som tiggde.

– Även om jag lever med en så kallad funktionsnedsättning känner jag ändå att jag har det jävligt bra. Jag behöver inte tigga och jag skriver inte för min överlevnad på det sätt som man gjorde förr i tiden då man sålde sina visor för att kunna klara sig. Men det är en påminnelse.

Du kunde relatera till det när du läste artikeln?
– Ja, det kunde jag. Det pratas om tiggeriet som att det vore en nyhet och att man ska förbjuda tiggeri? Men, herregud, folk tigger inte för att de tycker att det är kul, det är klart att de vill ha jobb. Den som är arbetslös väljer inte att vara det, de vill arbeta. Det handlar också om värdighet. Att sitta och tigga, det är ingen värdighet i det.

Vad har du fått för reaktioner när du spelat »My dignity«?
– Det finns de som gråtit när de hört den och det tycker jag är ett bra betyg. Folk vet, det går inte att sätta på sig skygglappar för att blunda för det som händer. Det går inte.

Förhoppningsvis kan låten göra att folk får ett annat perspektiv på tiggeri?
– Ja, jag tycker att den tid vi lever i är präglad av så mycket hat. Det är hat hat hat, det löser man väl inga konflikter med? Det värsta, som det som hänt i dag i Trollhättan – att någon går in i en skola med svärd och vapen och dödar människor och barn – det är så hemskt.

Tycker du att det finns ett samhällsengagemang i din musik?
– Nej, inte lika starkt som det jag känner nu och den tid vi lever i. Jag har inte skrivit låtar som varit förankrade i samhällsengagemang och plattan handlar generellt sett inte om det. Men nu när man ser det som hänt i Trollhättan så undrar man vad fan som händer i världen? Hur ska vi kunna mötas? Jag vet att vi inte ska mötas genom hat.

Foto : Pär Wickholm

Du har varit influerad av amerikansk musik och den amerikanska låtskatten genom åren, vilken av den musiken har varit viktigast för dig?
– Jag har vuxit upp i en väldigt musikalisk familj. Min pappa (Gunnar Hoffsten, som gick bort 2010, reds anm.) spelade och hade flera skivaffärer där jag jobbade extra när jag var yngre. Jag har haft tillgång till mycket musik och har kunnat lyssna på musik. Det har förlorats lite i dag, att lyssna på musik. I dag är det mest något som skvalar i bakgrunden, musik som inte stör för mycket.

Men om du ser till den musik från USA som fortfarande är viktig för dig, vilken är det?
– Jag lyssnar på musik från hela världen, det är inte bara amerikansk musik. Jag har lyssnat mycket på svensk musik och folkmusik, men i huvudsak är det amerikansk musik eftersom jag är bluesnörd. Jag tycker om de blå tonerna men jag ser mig mer som en målare än en renodlad bluesartist, jag målar med olika färger. Det kan vara blått, svart, vitt och grönt.

Varför vill du inte kalla dig för bluesartist?
– För att jag hatar att bli placerad i ett fack. Jag tror att den stämpeln blev ännu mer förekommande efter min första bok Blues (1998) än innan det, även om jag alltid haft en förkärlek för bluesmusik. Men att bara lyssna på det blir väldigt tråkigt i längden. Jag tar lite doser då och då.

Vilken folkmusik tycker du om?
– Det är folkmusik från hela världen, allt från indisk folkmusik och korsikansk musik till grekisk och svensk folkmusik. Det är också en slags blues. Jag har inte gått i musikskola så det enda sättet för mig att lära mig och utvecklas har varit att lyssna på musik. Det är tack vare pappas skivaffärer som jag skaffat mig kunskap om musik.

Vad hette din pappas skivaffärer i Linköping?
– De hette Skivcity och Speldosan.

Har de varit viktiga punkter i ditt liv?
– Ja, jag har hängt mycket där. Jag har frågat pappa många gånger om jag kunde få låna nycklarna till butiken för att kunna gå dit och lyssna på musik när jag velat.

Fick du det?
– Ja, det fick jag, om jag var försiktig. Då var jag själv i skivbutiken. Det var en riktig guldstund. Det var jättehärligt att få vara i fred i mörkret och lyssna på musik.

Du har sagt att du har slutat att vara arg på din MS-diagnos.
– Ja, det leder ingenstans. Jag ser mig inte själv som att jag är sjuk utan att jag lever tillsammans med en diagnos. Livet blir så mycket bättre om man tänker så.

När slutade du att vara arg?
– Det har utvecklats under senare tid. Jag kan inte säga att jag accepterat det, det kommer jag aldrig att göra, men jag har sagt ja till att lära mig att leva med det. Det är ungefär som att gå i skolan, det har vuxit fram med tiden. Jag kände att jag inte vill dö arg. Det är som att man bestämmer sig för att »såhär vill jag inte ha det«. När man gjort det förändras livet, allt blir annorlunda. Jag tror att man blir sjuk om man bara är arg och bitter, det är bara att titta på Trollhättan. Jag vet inte vad den här killen hade i sitt bagage när han bestämde sig för att gå in i en skola och hugga ner människor? Inte är det kärlek.

– Det är klart att hälsan och kroppen påverkas om du har för mycket negativa känslor inom dig. Men om du bestämmer dig för att du vill vända på saker och ting då blir det mycket enklare. Jag vet inte hur det kommer att utvecklas med min diagnos men jag har i alla fall bestämt mig att göra det bästa av situationen. Just nu mår jag väldigt bra och har väldigt kul, det känns bra att vara 50 år. Det är mycket bättre att vara 50 år jämfört med 30 år kan jag säga (skratt).

Vad är det som är bättre att vara 50 år?
– Att man har fått mycket kunskap på vägen och fått möta väldigt mycket människor som man inte hade kommit i kontakt med annars. Det berikar livet och det hjälper en i tillvaron.

I din senaste bok, En näve grus, (2015) återkommer du till en andlig syn på livet.
– Ja, det är en skillnad på andlighet och religion. Jag vill inte kalla mig för religiös, det är också en etikett.

Men skulle du säga att du har en tro?
– Ja, jag har en tro av något slag men kan inte sätta någon etikett på det. Det räcker att man ska tro på att man ska vara snäll mot varandra, det räcker väldigt bra.

Har du några exempel på din andlighet?
– Det låter så flummigt med andlighet. Jag gillar inte flum, jag är allergisk mot det. Men det är väldigt basic – att behandla din nästa så som dig själv. Var snäll och schysst mot varandra så att det blir lite lättare för oss människor att hantera livet. Det blir mycket trevligare då.

Din karriär sträcker sig över flera decennier. Blir förhållandet till ditt ursprung, till Linköping och Östergötland, starkare ju längre du håller på som artist?
– Oh, ja. Även om jag bor i Stockholm så är jag inte stockholmare, jag är östgöte. Det har format mig till den jag är. Däremot när jag åker hem till Linköping nu så känner jag inte igen staden längre, det är inte samma stad som när jag växte upp. Men det är alltid trevligt att komma tillbaka till Linköping.

Vad har du på gång i höst?
– Jag kommer att fortsätta spela med Wentus Blues Band, ett finskt bluesband som jag spelar med för att de är så bra människor och vi har väldigt roligt ihop. Jag kommer även att göra en liten turné i februari med en mindre sättning. Efter det vet jag inte vad som händer. Jag har bestämt mig för att inte bli bokad så mycket. Det jag däremot bestämt mig för är att jag och min familj faktiskt ska ha en semester ihop i år, det är inte så vanligt.

Hur känns det, att inte vara så uppbokad?
– Normalt sett skulle jag vara väldigt rädd, att inte kalendern är full. Men just nu känns det väldigt bra. Det är något att se fram emot.

/

Mer info om Louise Hoffsten, här.

På scenen var Systraskap mitt inne i skapandets mest kaosartade och kreativa fas. Allt hade inte funnit sin form men att gruppen skulle hitta dit rådde det ingen tvekan om. Övertygelsen och viljan kunde inte leda till annat än ett samlat unikt uttryck.

Nu, drygt två år senare, släpper Sabina Wärme och Amanda Lindgren i Systraskap debutalbumet MVIMW. De beskriver skivan som ett uppror. Den kan ses som en manifestation för ett samhälle där människor möts och ser varandra istället för att isolera sig. En antikapitalistisk, könsanarkistisk och solidarisk framställning vars relevans inte går att bortse från.

Albumets nio låtar är direkta och uppmanande. Det är elektroniskt, repetitivt och rytmiskt. Samtidigt ryms melodier och popkänsla. Och mitt i allt finns en fri och organisk kraft som driver allt framåt. Sabina och Amanda samspelar med sina röster och använder till och från effekter på sången vilket spetsar till uttrycket ytterligare.

De sjunger om revolt, att dansa och demonstrera, att kämpa mot ökade klyftor och landar i att rösten är det främsta vapnet för motstånd och förändring – My voice is my weapon. I en tid då det politiska klimatet stavas polarisering och ovisshet är Systraskaps agitation en välriktad och välbehövlig injektion. Den rycker tag i ens humör som ligger nedtryckt i januarislasket och får en på bättre tankar. Förhoppningar om växtlighet, nytänk och en öppnare tillvaro dyker upp i huvudet.

Systraskap har rötter i Umeå och Östersund. 2011 släppte de sin första EP Systraskap EP. Efter det har även singlarna »Let’s start a revolution« och »My voice is my weapon« getts ut. Och nu står alltså debutalbumet för dörren.

Jag kontaktade bandet för att stämma av läget.

Berätta om MVIMW, hur skulle ni beskriva det musikaliskt?
– Musikaliskt är det en blandning av Systraskaps tre senaste år. Vissa låtar har växt fram och förändrats under alla spelningar vi har haft medan andra är nyare. MVIMW rymmer allt från uppmanande agitationer och upprepande budskap, till snåriga intron och galna solon.

Albumtiteln ser ut att vara romerska siffror. Jag är dålig på dem, är det sådana siffror eller är titeln något annat?
– Titeln är en förkortning! (»My Voice Is My Weapon«, reds anm.)

På vilket sätt skiljer sig albumet från det ni släppt tidigare, EP:n Systraskap EP och de båda singlarna »Let’s start a revolution« och »My voice is my weapon« (de två sistnämnda är med på albumet)?
– På albumet finns ett improviserande som inte har märkts lika tydligt på singlarna eller på EP:n. Dessa har varit rätt renodlat elektroniska, även om till exempel Sabina spelar bas på »Wear it like you deserve it« (på albumet) och Amanda spelar samma slinga fast på tuba. Men på skivan finns låtar som är väldigt trum- och improvisationsbaserade på ett annat sätt än vad singlarna varit. Vårt improvisatoriska element kommer fram på ett annat sätt på skivan.

I er musik blandar ni akustiska instrument som trummor, slagverk, dragspel och blås med elektronik, synth och effekter. Hur kom det sig att ni valde detta format?
– Vi började göra elektronisk musik för att det var det vi ville göra, men eftersom vi båda spelar akustiska instrument så blandade vi rätt snabbt in den biten med.

Ni har beskrivit albumet som ett resultat av ett uppror, såväl ett antirasistiskt uppror som feministiskt och könsanarkistiskt?
– Ja absolut, och socialistiskt och antikapitalistiskt! Det är en skiva som diskuterar samhället och manar till förändring. Vi har skrivit låtarna när vi varit förbannade eller uppgivna.

Ni har ofta ett samhällskritiskt budskap i era texter. Vad tycker ni är den viktigaste frågan eller frågorna att diskutera och belysa i samhället i dag?
– Det är svårt att säga vilken som är den viktigaste frågan eftersom allt är beroende av varandra. Frågor kan vara enormt viktiga utan att för den skull konkurrera ut varandra. Vi tror att debatt är jätteviktigt, att människor möts, är engagerade och att vi känner att vi är delar av ett samhälle där vi tar hand om varandra.

– Genom att debattera vidgar vi utrymmet för vad som ryms i kampen och förhoppningsvis hjälper vi varandra att bli smartare och se saker från flera håll. Det skulle vara skönt att leva i en värld där en visste att vi samarbetade med varandra för att alla skulle ha det bra. Krig är långt under vår värdighet.

Hur gör ni musiken? Improviserar ni fram saker som sedan mynnar ut till en låt eller skriver ni låtarna efter en strukturerad mall?
– Ofta har någon av oss en idé och sedan jobbar vi utifrån det, antingen genom att bygga upp en ljudbild runt en text och melodi, eller genom att testa olika tankar i replokalen. Vi har ingen strukturerad mall utan det är olika processer från gång till gång. Vi vill inte fastna i att tro att vi vet hur det ska göras, för det finns inga svar på förhand. Musikaliska regler har skapats utifrån vad människor rent intuitivt har gjort.

När ni spelar live känns det som att musiken har en lite friare form än på skiva. Gör ni om låtarna i liveformatet och låter dem ta andra vägar?
– Vi gillar att ha olika ingångspunkter i låtar och tycker det är kul att ha friare ramar när vi spelar live. Sen finns det som sagt vissa låtar på skivan som tydligare bygger på improvisation, jämfört med till exempel Systraskap EP. Eller det finns såklart improvisation där med, men då är det mer i produktionsprocessen.

På senaste singeln från albumet, »Wear it like you deserve it«, använder ni en del rösteffekter. Något ni även gjort på tidigare låtar. Jag tycker det funkar väldigt bra med er musik. Vad är det ni gillar med att förvränga rösterna på det sättet?
– Vi tycker att det är spännande att experimentera med röster. En persons röst är ju en stor del av hur personen uppfattas. När vi jobbar med våra låtar (producerar/bygger upp en ljudbild) använder vi ganska ofta våra röster och förvränger dom till oigenkännlighet, använder dom som ett instrument, gör syntar av dom.

Trummorna är akustiska i Systraskap och de varvas ofta med elektroniska beats. Hur tänker ni kring de »akustiska rytmerna« och de elektroniska beatsen? Spelar du Amanda ett komp som ni sedan gör beats utifrån eller är det tvärtom?
– Det där är olika på olika låtar. Ibland utgår vi från de elektroniska beatsen när vi bestämmer vad trumsetet ska göra och ibland tvärtom. Vissa låtar kan helt bygga på akustiska trummor och andra enbart på elektroniska beats.

Vad har ni för influenser vad gäller annan musik? Hämtar ni inspiration från litteratur och konst?
– Vi är ganska nördiga båda två. När vi hittar en låt vi gillar så kan vi lyssna väldigt intensivt på den. Vi har provat att göra en låt utifrån en bok på en konsert i Malmö. En låt på albumet utgår från en dikt vi hittade en gång. Men i övrigt blir låtar oftast till utifrån olika politiska tankar eller funderingar.

– Det kan gälla kapitalismen som koncept och hur människor och miljö utnyttjas av storföretag bara för att det på kort sikt finns en ekonomisk »vinst« att håva in, att vi tycker att kärnkraften borde läggas ner, eller att vi vill att det ska finnas en grundläggande respekt för varje människas olikhet och lika värde. Vi hämtar mycket inspiration från orättvisor och skit.

Hur träffades ni?
– Vi träffades genom att vi båda gick en musiklinje på samma folkhögskola. Vi kände att vi hade liknande referenser kring vad vi gillade och vad vi ville göra.

Ni har varit musiker på olika håll innan Systraskap. Vad spelade ni för slags musik då?
– Sabina spelade improvisatorisk musik och akustisk pop, och använde loop-pedal mycket. Amanda spelade trummor och blåsinstrument i olika konstellationer, allt från indiepop till klezmer, och höll även på en del med elektronisk musik.

Systraskap är en duo och ni delar på arbetet och gör allt gemensamt i bandet. Är det lätt att arbeta så eller finns det utmaningar? Skulle det vara möjligt att ta in en tredje medlem eller är och förblir ni en duo?
– När vi gjorde den akustiska tolkningen av »Let’s start a revolution« till Musikguiden i P3-videon, så samarbetade vi med en kör (kören Brösttoner, reds anm.). Och nu när vi spelade in skivan så hade vi planer på att ta in en sjukt duktig tuba-spelare på en låt, men vi fick strunta i det. Vi har flera idéer på samarbeten som vi är sugna på under 2015. Men att ta in fler medlemmar i bandet känns inte relevant i nuläget. Då skulle vi nog snarare starta flera band i så fall. Sedan tycker vi inte att monogami är något självändamål.

Ni har det egna skivbolaget Bassonga. När startades det? Är tanken att bara ge ut er egen musik på det eller även andra artister?
– Vi startade Bassonga för ett år sedan. Hittills har vi bara släppt egna produktioner och andras remixer på våra låtar. Hur det blir längre fram vet vi inte riktigt.

Låten »Wear it like you deserve it« från albumet i omgjord form av Karin Park.

Systraskaps debutalbum MVIMW släpps på Bassonga den 9 februari. Bandet åker på releaseturné och startar turnén i Luleå den 14 februari.

Mer info om Systraskap här och här.

En mix som inte hade varit så anmärkningsvärd om inte duon även inkluderat gitarrfigurer i musiken som doftar Mark Knopfler. Upplägget fungerar förvånansvärt bra. Mycket beroende på den genomarbetade produktionen och det faktum att såväl Harrington som Jaar är två extraordinärt begåvade musiker.

Ändå har jag en del farhågor inför spelningen på Debaser Medis i Stockholm. Skulle det som låter så bra på skiva gå att överföra i ett liveformat utan att det blir platt? Kommer gitarrinslagen att gå att förena med det dansanta och elektroniska utan att gitarrerna bara blir utsmyckning utan substans?

Det visar sig att min oro är obefogad.

Darkside lyckas med att låta både storslagna och nytänkande. De får musiken på albumet att växa flera storlekar live.

Nicolas Jaar står böjd över en laptop och olika moduler. Dave Harrington är vänd mot honom med en elgitarr och växlar mellan att spela inlevelsefullt och skruva på diverse reglage. Båda följer varandra med blicken och jobbar fram musiken gemensamt och fokuserat. Det är som om varje del av repertoaren vägs på guldvåg. Ändå är det allt annat än en stel upplevelse.

Ackompanjerade av rök och en stor roterande spegel som reflekterar ljuskäglor i olika färger bygger Darkside upp konserten. Efter en lågmäld och lite trevande inledning växer musiken successivt.

Nicolas Jaar vrider fram elektroniska mattor, sjunger till och från och höjer tempot med beats som får en entusiastisk publik att släppa tyglarna. Dave Harrington är något mer anonym på scenen men hans gitarr tillför det sväng och subtilt studionördiga som gör Darkside till en så annorlunda dansmusikakt.

Låtar som »Paper trails«, »Heart« och »Golden arrow« från Psychic ges i maffiga versioner. De förlängs och expanderar och är fyllda med så mycket musik att de bildar små allkonstverk i sig.

Det är ljudkonst, expressionistisk elektronika, AOR-rock och house i en och samma lockande paketering. Lokalen är knökfull, varm och badar i ljus och vackra ljud. Och trots att pulsen växlar under konserten finns det hela tiden en spänning i musiken som är väldigt tilltalande. En spänning som bryter ut i små lyckorus bland publiken gång på gång.

När extranumret tar vid och avslutas i en ljudmässig tornado finns det inte mycket mer att tillägga. Kvar är en känsla av att man fått ta del av ett flödande samarbete som bara kommer att fortsätta. Som en organism som hela tiden hittar nya former.

Läs TMAs intervju med Darkside.

»I want to hear your ass cheeks physically clap, OK?«

Este Haim (gitarr och bas) är en av de roligaste scenpersonligheterna jag vet just nu, bredvid Anso »Min Stora Sorg« Lundin. De liknar varandra inte bara i sina roliga mellansnack, utan framför allt i hur all in de går när det gäller musiken.

Este Haim står på Berns scen i Stockholm tillsammans med sina systrar Danielle (sång, gitarr) och Alana (keyboard, slagverk och kör). Bakom dem trummar en anonym kille och där finns ytterligare en anonym kille som jag inte ser vad han spelar eftersom systrarna stjäl allt rampljus. Berns är chockfullt, jag har stått och väntat i en timme och börjar få ont i höfterna. Känner mig lite gubbig. Men så startar Haim kvällen.

»Falling« inleder allt. Bandet spelar bra, men ljudvolymen i sångmikrofonerna är märkligt låg. Danielles röst hörs knappt när hon går ner i lägre register. Men spelglädjen är påtaglig. Estes ansiktsmuskler far lite överallt medan hon spelar och systrarna verkar nästan kompulsivt köra sina käcka (in the very greatest sense of the word) rytmiska utandningar.

»How the fuck are we feeling tonight Stockholm?! Can we JAM for you?!« Este gastar igen. Sedan, well… rockar de. Det här händer rätt ofta. »Honey & I« görs om från den rätt ljumma r’n’b/rock-hybriden den är till en buffé av distorsion. Jag vet inte om det är bra, men det ser ut och låter som en sol med solglasögon och en cigg i munnen.

Också detta mysiga: Haim får kvinnor i publiken att bete sig som fulla män på rockkonsert. Med skillnaden att de dansar. Två rätt berusade brunetter studsar in i mig och alla runtom dem flyttar sig i en fem meter stor radie. De två bälgar öl mellan de bästa textraderna i »Don’t Save Me« som de bara måste skriksjunga med i. Steppar runt och tjuter av glädje. Helt uppslukade i nuet.

Musiken Haim spelar är ganska frigörande på så sätt.

I skulpturer, installationer och performance-verk skapar han sina egna versioner av vardagen. Han har gjort föremål som inspirerats av hinderbanor i tävlingsprogram som American Gladiators och Wipeout. Han har ställt ut målningar med exempel på hur arkitektur och byggnader av material som modellera och gummi kan se ut. Och han har byggt en installation – Primal Intervals – med flerbottnade gipsväggar i olika färger där publiken bjöds in att slå sönder väggarna samtidigt som tre experimentella band uppträdde i installationen.

I sina musikaliska projekt är Gabo Camnitzer minst lika lekfull. Hans band Gabo & The Wartels gör friforms-jazz som inte låter som jazz. Med blås, trummor, galna synthar och distad sång liknar musiken ena stunden en marschorkester för att i nästa stund övergå i ett poppigt och elektroniskt Captain Beefheart. Bandet bildades 2007 efter att Gabo stött på en familj som framförde musik på Avenyn i Göteborg. På stående fot frågade han om de ville börja spela med honom. Strax därpå uppträdde Gabo & The Wartels som förband till Deerhoof. Hittills har bandet avverkat ett tjugotal spelningar i olika sammanhang.

Gabos andra band är Glenn & Glenn. En trio med medlemmar från Love Is All och Aislers Set som är något hårdare och mer rockbetonat. Fast utan att sakna överraskande och härligt irrationella drag. »Jag ser oss som Bert och Ernie från Sesame Street, fast lite mörkare.«, säger Gabo.

Gabo Camnitzer kommer från New York och flyttade till Göteborg några år in på 2000-talet för att studera konst. I dag är han lärare på konstskolan Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Samtidigt jobbar han med sina musik- och konstprojekt, med återkommande nyfikenhet. Han vill nå bortom logik och räta linjer. För att försöka finna klarhet.

Jag mailade några frågor till honom.

Du kommer från New York, vad sysslade du med där innan du kom till Sverige?
– Jag pluggade på Hunter College och bodde i Carroll Gardens i Brooklyn. Jag jobbade ganska mycket på olika konstställen och gjorde musik med kompisar. Jag letade efter min egen coming-of-age-story. Den kom aldrig. Det känns som ett annat liv nu.

Du kom till Sverige 2005. Varför flyttade du hit?
– Från början tänkte jag bara ta en termin utomlands som man brukar göra under det tredje året på college i USA. Jag kände några personer här och tänkte, varför inte? I USA brukar folk på vänstersidan prata om Sverige som ett utopiskt ideal på hur ett samhälle kan fungera och det lät schysst. Bush II hade precis blivit återvald och det var det första valet jag kunde rösta i. Det var jobbigt.

– När jag hamnade här trivdes jag jättebra. Jag hade tid och plats och kunde ta det lite lugnt. Jag kände inte längre att jag måste kämpa för att överleva. Jag hade alltid varit lite för blyg och långsam för USA. Folk här brukar säga att jag kunde vara från Norrland.

Hade du ett musikintresse innan du började studera konst i Göteborg?
– Ja, det hade jag. Jag gjorde musik först, innan jag började med konst. Som tonåring var musik ett sätt för mig att slippa tänka, eller ett sätt att prata utan språk. Men det var när jag kom till Sverige och började plugga konst på Valand som jag insåg att musik är ett bra sätt att lära känna folk. Det innebar mer än att sitta och spela dubbelvikt över gitarren ensam i mitt rum.

Vad gjorde du för slags musik som tonåring?
– Det var typ mest rip-offs på The Durutti Column.

Jag har inte sett så mycket av din konst, men det jag sett på bilder och youtube är en blandning av abstrakta och lekfulla skulpturer, olika objekt, grafiska målningar och interaktiva installationer. Går det att hitta någon övergripande idé som löper genom din konst?
– Det är svårt att sammanfatta eftersom jag brukar följa idéerna jag har, och de är ganska olika från projekt till projekt. Men om det finns en röd tråd kanske det är min barnsliga natur och viljan att försöka se och förstå något som om det vore första gången man kom i kontakt med det. Och att jag försöker överbrygga det glapp som finns mellan hur jag tänker och vad jag lyckas förmedla.

Du har liknat din konst vid att det är du som du tänker högt. Hur menar du då?
– Jag menar att min konst är ett sätt att få ut de tankar som inte kan förklaras eller verbaliseras utanför mitt huvud och arbeta med dem, för att försöka finna klarhet. Om du har en idé eller känsla som du förstår i huvudet blir den ofta sviken av språkets klumpighet när du försöker sätta ord på den och det låter bara oartikulerat. Det finns en ojämlikhet mellan mina övertygelser och min förmåga att formulera dem på ett sätt som folk kan förstå. Min konst gör att jag kan utveckla och artikulera de saker jag har i mitt huvud som jag inte kan få ut på något annat sätt.

Din konst är inspirerad av psykologen Jean Piaget och hans teorier om vårt tänkande och resonerande i tidig ålder, »transductive reasoning«. Och även dina egna svårigheter att förstå världen. På vilket sätt märks det?
– Det handlar om olika sorters logik. Vad som uppfattas som logiskt är ofta väldigt subjektivt och har kommit till ganska slumpartat. Om du tar språk till exempel så är vi till en viss grad begränsade av vad vårt modersmål ger oss utrymme att tänka och säga. Men språk är så ologiska och slumpmässiga att det kan jämföras med att bara få leka med de byggklossar som mormor köpte åt oss när vi var små. Vi kan bygga många saker med dem men det var inte vi som bestämde formen och storleken på dem. Jag antar att jag försöker göra om klossarna till de former jag vill börja med.

– Transductive reasoning är för mig ett sätt att slippa förutbestämda former, att bara tänka »ologiskt« eller så logiskt att det blir ologiskt. Till exempel, varje dag när jag lämnar min ateljé låser jag dörren och släcker lamporna med nyckeln istället för med fingret. De går inte att släcka lamporna med fingret för mig, i min hjärna är det nyckeln som tillåter mig att släcka. Det är knäppt egentligen men jag tycker att det samtidigt är befriande.

Finns det andra exempel på sådana handlingar?
– Jag har många, men de brukar vara ganska abstrakta. Ett exempel som är enkelt att förklara är att när något verktyg eller en grej inte funkar så brukar jag tänka att den är på dåligt humor. Då låter jag den vila en dag innan jag provar den igen. Det funkar faktiskt jättebra, även om jag har många arga prylar.

– Det finns en brasiliansk konstnär som jag gillar mycket som heter Waltercio Caldas. Han har sagt att eftersom bläckfiskar är nittio procent vatten så måste vatten utgöras av tio procent bläckfisk.

I din installation Primal intervals, som du gjorde i samarbete med Koloni, på Göteborgs Konsthall 2008 (Bonnier Konsthall i Stockholm 2009) bjöds publiken in att slå sönder fyra flerbottnade gipsväggar i olika färger samtidigt som några punk- och experimentella band (Nödslakt, The Toilet och Talibam) ackompanjerade det hela. Vad var tanken med detta verk?
– Målet var att komma bort från ett förutbestämt tillvägagångssätt där jag har en förutfattad idé om hur saker och ting ska vara och där den kreativa processen börjar och slutar med mig. Jag ville göra ett verk som inte var en slutpunkt utan en början på en kedjereaktion.

Primal Intervals

På filmen som dokumenterar Primal intervals har verket en form som rör sig mellan tidiga kaosartade punkspelningar och performance-konst från 70- och 80-talet. Det finns något anarkistiskt och befriande humoristiskt i det hela. Hur tyckte du att resultatet blev?
– Jag var nöjd. Innan jag gjorde verket var jag oroad för att ingen skulle vilja slå sönder väggarna, att konstpubliken kanske inte skulle vilja delta. Men som tur var hade jag fel och alla slog sönder väggarna, kulturtanter och träskpunkare tillsammans.

– Tanken var ungefär att bjuda in publiken till den typen av fester som jag brukade gå på som ung, där ett hardcoreband spelade i källaren. Jag vet inte om det var den känslan besökarna fick, men det fanns något av den frihetskänslan där.

Skulle du vilja göra fler sådana verk som sätter igång en kedjereaktion?
– Ja. Jag brukar ofta försöka jobba så, även då det inte handlar om något fysiskt. Jag skulle önska att publiken kunde vara lika delaktig i alla mina verk som i Primal intervals. Men ibland är det mer subtilt. Kedjereaktionen kan vara mental också. Men jag har flera idéer för fysiska varianter, jag väntar bara på det rätta tillfället.

Berätta lite om bakgrunden till Gabo & The Wartels. Hur startades bandet?
– En dag när jag var på väg till Valand gick jag förbi en familj som spelade på Avenyn. Det var en man (Jonny Wartel, saxofon, basklarinett), en pojke (Andreas Wartel, trummor, trumpet) och en flicka (Georgia Wartel Collins, bastrumma och trumpet). De spelade någon sorts »Balkan-marchingmusik« och det var helt suveränt. Jag frågade om de skulle vilja samarbeta med mig, en total främling. Och de sade ja! Jag hade ingen idé om vad vi skulle göra, bara att jag ville vara med dem. Sedan gick det fort. Jag gjorde några minimaliska låtar på synthen och lät dem flippa ur på dem.

Er musik är stökig och smått kaosartad men har också tydliga melodier och mycket blås. Hur skulle du beskriva det ni gör?
– Från början var min tanke att blanda Suicide och Moondog. Men det blev inte riktigt så, utan mer som ett melankoliskt tivoli.

Kassetten/albumet In a very small boat släpptes i november förra året på Oma333. Hur skrev ni låtarna till detta släpp?
– Det var lite krångligt att skriva musiken eftersom Andreas Wartel hade flyttat till Stockholm. Vi behövde fokusera på riktigt när vi väl var tillsammans. Och jag tycker att det blev tajtare på grund av det vilket jag gillar. Men annars var det som vanligt: jag tecknar en ram och de andra färglägger den och brukar gå helt utanför ramen. Och jag blir tokig på dem men samtidigt glad.

Ni verkar ha en lekfull och naivistisk ådra i det ni gör. Är ni lekfulla som personer i bandet?
– Ja, det är vi. Det blir många konstiga diskussioner när vi spelar. Vi har helt olika perspektiv på musik. Ibland förstår vi inte alls vad de andra säger eller gör och det blir knasigt men lustigt.

Vad har det här mötet, att du som före detta New York-bo stötte på en svensk familj på gatan i Göteborg och började spela musik tillsammans med dem, inneburit för dig?
– Jag har inte tänkt på det sättet alls när det handlar om relationer. Men jag jobbar som lärare på Gerlesborgsskolan i Bohuslän och när jag är där, ute på landet, brukar jag tänka på det – hur konstigt det är. För tio år sedan skulle jag aldrig ha trott att jag i dag skulle befinna mig och jobba ute på landet, och i Sverige dessutom. Jag tycker det är väldigt kul hur saker och ting sker.

Hur gör ni musiken i bandet? Kommer du med idéer och låtskisser eller improviserar ni fram låtar tillsammans?
– Jag brukar komma med någon slags skiss och sen improviserar vi inom olika parametrar. Wartelarna är frijazz-influerade så de vill gärna vara helt fria. Men jag försöker fånga in dem och hålla kvar dem på mattan. Det blir en kompromiss mellan kontroll och kaos. Men jag försöker få dem att tänka på själva låten först och främst.

Du är även med i bandet Glenn & Glenn med medlemmar från Love is All och Aislers Set. Jag tycker namnet är suveränt, hur kom ni på det?
– Jag har alltid tyckt att det är så roligt att alla heter Glenn i Göteborg. På engelska är Glenn ett namn som i min öron är »svensson« på något sätt. Det var otroligt märkligt när jag hörde supportrar sjunga »alla heter Glenn I Göteborg« på Avenyn för första gången.

– När jag och Markus Görsch (trummor), som jag startade Glenn & Glenn med, skrev sms och mail till varandra brukade vi signera med Glenn på skoj. Sedan när Markus och jag försökte komma på ett namn till bandet tänkte vi att Glenn & Glenn passar musiken perfekt. Det är lekfullt men lite macho på ett absurt sätt. Dessutom skulle de flesta i Sverige förstå vad det betyder men utomlands skulle folk bara tänka »vad fan är det för namn?«. »Heter alla i bandet Glenn eller vadå?« Det är alltid kul när folk har samma namn, som till exempel Bob & Bob, Dieter & Dieter eller Barbro & Barbro.

– Jag ser oss som Bert och Ernie från Sesame Street, fast lite mörkare.

De låtar jag har hört med Glenn & Glenn har vissa likheter med Gabo & The Wartels men är något mer popbetonade och hårda. Vad är det för skillnad mellan de olika banden?
– Glenn & Glenn är mer rakt på, vi försöker leka med vad man förväntar sig av musik och sen göra det lite snett. Vi försöker också låta bli att tänka att vi bara ska göra en typ av musik. Vi tänker att vi kan göra vad som helst fast genom vårt filter.

Vad har ni för mål med bandet? Är det ditt huvudfokus jämfört med Gabo & The Wartels?
– Glenn & Glenn siktar på att bli större än Lady Gaga en dag, vi får se hur det går. Jag spelar mer med Glenn & Glenn, vi har en replokal tillsammans och det är lättare att träffas. Andreas Wartel bor som sagt i Stockholm och Jonny och Georgia spelar i hur många band som helst.

Du vill inkludera publiken i det du gör, i såväl konst som musik. Varför är det viktigt?
– Allt jag gör är för publiken, även om det bara är kompisar. Jag vill att publiken ska vara en del av verket, en deltagare som ger verket existensberättigande. Jag tänker att det är betraktaren som gör det färdigt.

Vilken funktion fyller konstnären i så fall? Presenterar den bara en skiss eller idé för publiken att utveckla och göra färdigt?
– Ja, man kan säga att konstnären presenterar en skiss, men det behöver inte betyda att det handlar om en ofärdig målning. När jag har gjort en skulptur och ska ställa ut den så är skulpturen färdig. Men det känns inte som att verket har börjat för idén har inte kommit ut än.

– Det jag hoppas på är att en tankeprocess kan sättas igång som inte slutar när betraktaren lämnar rummet och att det inte bara finns en mall för hur verket ska tolkas. Jag vill inte att betraktaren går hem och tänker att konstnären är smart eller skicklig utan att verket har väckt frågor eller andra sätt att se på något.

– När betraktaren upplever ett verk skapar de sig en egen unik upplevelse på individnivå. Den första gången jag såg den tyska konstnären Blinky Palermos serie 4 Protyper, kändes det som att jag var den enda i hela världen som förstod dem, att de talade direkt till mig.

Hur är Göteborg som stad att verka i som artist och konstnär?
– Göteborg är kanske inte något för alla. Men det passar mig väldigt bra. Mängden av kreativa människor som gör saker inom musik och konst är imponerande, även om det inte finns tillräckligt många plattformar för folk att dela sina verk med andra.

Vad har du på gång med Gabo & The Wartels och Glenn & Glenn?
– Just nu håller Glenn & Glenn på att göra några nya låtar som vi hoppas kunna släppa till sommaren. Vi experimenterar med ett nytt sound, ett »dum-smart« sound med djup bas, väldigt tunn gitarr med mycket treble och galet frenetiska trummor.

Du är född 1984 och fyller alltså 30 i år. Det här kanske är en konstig fråga i sammanhanget, men vad betyder födelsedagar för dig? Att man uppfattas som en specifik siffra?
– Det är något jag tänker ofta på faktiskt. När man är liten tänker man mycket på sin ålder men det blir mer och mer abstrakt ju äldre man blir. Jag brukar glömma hur gammal jag är, typ 28 år eller 29 år. Men 30 år, det känns konstigt. Jag kommer ihåg när jag fyllde 21 år. Det är en viktig ålder i USA eftersom man får köpa alkohol då, så folk brukar fira som fan. Det är ett exampel på hur slumpen eller det ologiska blir en del av vår upplevelse. Varför just 21 år?

– Jag var i Sverige när jag fyllde 21 år och det betydde ingenting här. Jag var lite ledsen att det inte var som jag hade trott att det skulle vara när jag var liten. Men samtidigt var det ganska befriande för jag insåg att ålder bara handlar slump. Varför är 30 år viktigt? För att någon insåg att vi åker runt solen på 365 dagar och vi har ett decimalt talsystem. Men jag älskar frukost på sängen på födelsedagen.

Håller du på med något konstprojekt nu, som installation eller skulptur?
– I mars ska jag ha en utställning på konsthögskolan i Tallin. Jag jobbar på några teckningar av möjliga ideal-hus där jag undersöker en idé om att solida ting i själva verket är mer som svampar. Hårda objekt ter sig solida på grund av våra sinnens begränsningar. I teckningarna försöker jag hitta något som ligger närmre vad jag känner är »sant« snarare än hur vi tror att verkligheten är baserad på vår förenklade informationstillgång.

Round House av Gabo Camnitzer (Blyerts på papper, 2014)

Tycker du att världen blir enklare att greppa genom att arbeta med musik och konst?
– Absolut, konst och musik är för mig de bästa sätten att gå rakt från hjärnan till förklaring och beskriva det obeskrivliga.

/

Gabo Camnitzers konst har visats både i Sverige och i utlandet. Den har ställts ut i städer som Jönköping, Stockholm, Göteborg, Berlin, New York, Montevideo och Seoul. 
Mer info om Gabo, här.
Förra året gav Gabo & The Wartels ut kassetten In a very small boat på Oma333 och Glenn & Glenn släppte Glenn vs. Glenn på Zeon Light.

– Mitt tidigaste Bruce Springsteen-minne är av konvolutet till Born To Run som hade en central plats i min pappas vinylhögar. Det var också det albumet som först fick mig på fall. Sen började jag gå på spelningar så fort jag hade råd. Som Springsteenfan behöver man kunna jobba ihop mycket pengar.

Hur många spelningar går du på under en turné?
– Jag älskar att resa så för mig handlar det lika mycket om staden i sig som att bandet spelar där. Även om biljetterna är billiga, med tanke på hur länge han faktiskt spelar, så ska man ändå ta sig dit och bo någonstans. Så pengar är förstås en stor grej. Förra året (2012) kunde jag gå på sex spelningar och i år (2013) blev det åtta. Kompisar har sålt sina bilar för att kunna finansiera en Springsteen-turné. Jag äger ingen bil så jag är inte riktigt där, än.

Varför burgare?
– Jag gillar att testa nya saker men när en enkel hamburgare är tillagad på rätt sätt finns det inget bättre. Men jag nöjer mig inte med any old burger, dåliga hambugare gör mig SÅ besviken.

Hur kom du på idén att kombinera hamburgare och Bruce Springsteen i en blogg?
– Jag var i New York för att se Springsteen och innan konserten åt jag på Shake Shack (hamburgerrestaurang-kedja, reds anm.). Sedan började jag fundera kring hur mycket jag älskar både hamburgare och Bruce och att jag borde knyta ihop de två och dela med mig av mina erfarenheter på något sätt. Så jag ville leta reda på den bästa hamburgaren i varje stad för alla andra resande fans som vill testa. Nu går jag på Springsteens spelningar och skriver om all fantastisk mat jag testar på varje plats.

Jag läste att du träffat Bruce Springsteen också?
– Ja!!! Jag trodde aldrig att det skulle hända men så sprang jag på honom. Vi hade ett bra snack om burgare och jag berättade om Burgers And Bruce. Han önskade mig lycka till och sa att han tyckte bloggen var »very cool«. Blir fortfarande helt glad när jag tänker på det.

Bruce och Hannah. Foto: www.burgersandbruce.com

Du skriver en hel del om »the Bruce Blues«, vad är det?
– Det kan närmast beskrivas som post-turné-depression. Du är så peppad innan och stämningen har byggts upp i månader och sen så är allt plötsligt över. Inga fler stadsbesök, inga låtlistor med oväntade låtar, inga fans att möta upp. Det är både rädslan över när bandet faktiskt kommer att åka på turné igen och det tråkiga i att semestern är över. Då mina resor alltid hänger ihop med Springsteens turnéschema betyder det också att jag inte kommer att få uppleva nya plaster på ett bra tag. Jag avgudar förstås hans musik annars också men att se bandet live tar allt till en ny nivå.

Vilka är dina all time topp fem låtar med Bruce?
– Helt omöjligt att svara på. Beroende på vilket humör jag är på skulle jag nog säga att jag älskar dom alla, nästan i alla fall. Men just precis nu är det här mina fem:

Hur mår Chicagojazzen 2013?
– Jo, det rullar på. Blev precis klar med Smittfebern och har börjat på lite nya grejer. De nya grejerna blir mest elbas och synth.

Vilka har dina intentioner varit med Smittfebern?
– Det är två skivor som smälte ihop till en. En ambientplatta och en dubplatta. Sen snöade jag in på Fela Kuti och bestämde mig för att det skulle vara fullproppat med slagverk. Hela inspelningen tog över ett år då jag dels har flyttat till Umeå och inte har samma tillgång till replokal och dels för att det tagit en sådan sjuk tid att spela in alla detaljer.

Musikaliskt känns det som att det är mer »bandkänsla« över låtarna än vad det brukar vara. Håller du med om det?
– Jo, det kan jag hålla med om. Det är mycket mer improviserade pålägg än vad det brukar vara. På gott och ont får man väl säga. Jag spelar stundtals väldigt fumligt vilket jag tycker det finns vissa poänger med. Fatta hur kass den här skivan hade varit om allt suttit perfekt.

Lage Johansson är med på saxofon på ett antal låtar. Hur började ert samarbete?
– Lage bodde ihop med min farsa på 70-talet och våra familjer har hängt sedan dess. Jag och Lage spelade in två låtar runt 2010 varav den ena hamnade på mitt förra album Elände under namnet »Grusduschen«. Lage är så sjukt lätt att samarbeta med. Vi spelade in all saxofon till Smittfebern på två timmar och de mer improviserade solodelarna satt på första tagningen

Saxofonen gör att musiken till och från faktiskt angränsar en del till jazz, om än långt från traditionell sådan. Mer friform och psykedelisk jazz. Ville du att musiken skulle dra åt det hållet?
– Saxofonerna kom från att jag under en period nästan enbart lyssnade på Fela Kuti. Det schyssta med saxofon är att det både kan låta väldigt mjukt och som väldigt brötiga elgitarrer. Förutom Fela Kuti så har jag lyssnat mycket på Languidity av Sun Ra, The shape of jazz to come av Ornette Coleman och Get up with it av Miles Davis.

Låten »Kvintessens« är å sin sida black metal i old school-anda som inledningsvis låter en del Darkthrone och som sedan övergår i psykotisk kraut. Vad ville du uppnå med denna fantastiska bastard till låt?
– Den låten började som någon typ av fult synth-arpeggio som jag aldrig riktigt lyckades få styrsel på. Efter någon månads frustration bestämde jag mig för att döda låten och vred fuzzen i botten.

Jag har alltid gillat dina låttitlar. På Smittfebern finns flera bra och tankeväckande sådana. Som första låten »Tungan mot stolpen«. Jag kommer att tänka på när man råkade slicka på en frusen lyktstolpe, något många tycks ha traumatiska barndomsminnen av. Är jag rätt ute?
– Yes, du har knäckt koden! Jag vill försöka hjälpa kidsen att motstå impulsen att slicka på kallt stål nu när vintern närmar sig.

Hur väljer du låttitlar? Tänker du att de ska sätta igång saker hos lyssnarna som samspelar med musiken?
– Jag försöker hålla öron och ögon öppna och skriva ner titlar som jag tycker låter bra. När jag börjar bli klar med en skiva så går jag in i mitt worddokument med förslag på låttitlar och pytsar ut dem där de passar in.

Du har alltså ett worddokument med låttitlar. Fyller du på det med titlar när du får upp en i huvudet och gör en lista?
– Ja, precis så. Jag stryker det som redan använts. Jag har så dåligt minne så det är lättast att göra så. En del titlar är ganska dåligt formulerade, man får sitta och försöka kasta om orden tills de blir bra.

Du har även ett nytt projekt som heter Dödmanstjärn med Josef Dahlberg (Devi Döljer/Amber oak). Ni har släppt EP:n Kvartsit nyligen. Det känns lite som en akustisk, singer-songwriter-sida med mörka texter som får utlopp där. Hur skiljer sig det projektet från det du gör med Chicaojazzen?
– Framför allt är det tillvägagångssättet som är den stora skillnaden. Jag bor i Umeå och Josef bor i Uppsala, vilket gör att vi mailar demos till varandra innan vi spelar in dem när båda lyckas befinna sig i Skellefteå. Vi spelar in allt på en fyrakanals kassettporta vilket gör att man är tvungen att begränsa sig och ta bort allt överflödigt. Jag har ingen aning om vad Josef har för mål, men jag siktar på att försöka låta som The Microphones och Natural Snow Buildings.

Hösten är här. Vad tycker du om det?
– Jag gillar hösten. På sommaren blir det knappt mörkt på kvällarna här i Västerbotten så det känns gött med lite omväxling.

Att prata om samband mellan väder och musik är att röra sig nära plattityder, men med det sagt: när trivs du bäst med att skriva musik under året?
– Det är inte så stor skillnad. Jag tror att jag får minst gjort på sommaren för att man hellre drar och badar än att spela in. På samma sätt är det jobbigt att cykla i 30 minusgrader på vintern.

Nämn tre album du lyssnat mycket på under senaste tiden.
– Volvomusik av Onda & Fejs, Seasons in the abyss av Slayer och Variations on a theme av Om.

Nämn tre minnesvärda låttitlar.
– Oj, de tre första jag kommer på är: »Straightening sharks in heaven« med Darkthrone, »The guy who invented fire« med Shellac och »Why I didn’t like August ’93« med Elevator To Hell.

Smittfebern släpps på Zeon Light Kassett nästa vecka.

»I’m a big fan of the local library/I just read a book but that’s another story.«
British Sea Power, »Who’s In Control«, 2011

Precis som i Sverige har många britter ett ganska varmt förhållande till sina bibliotek. Eller i alla fall brukade det vara så.

I det självbiografiska verket Writing Home beskriver författaren Alan Bennett hur hans föräldrar brukade ta med honom och brodern till Armley Library, strax utanför Leeds. Precis som många andra vid tiden letade föräldrarna efter böcker och historier som tryggt fick dem att fly 1940-talets torftiga verklighet av bombskrämsel och matransoneringskort.

Själv fann han heller aldrig att det verkliga livet kunde leva upp till spänningsböckernas hjältesagor. Men hans inre värld blev åtminstone rikare, kunskapen ökade och Alan Bennett fann en början till det han själv skulle livnära sig på en vacker dag.

I dag skulle Alan Bennetts historia förmodligen sett radikalt annorlunda ut. Av många anledningar egentligen, men framförallt för den accelererande finanskris som gnagt på en tärd välfärd och regeringens hårda besparingar som drabbat en redan ytterst nedskuren kulturbudget.

Otaliga statligt ägda bibliotek har bommats igen på rad de senaste åren på grund av nedskärningar. En av utvecklingens allra hårdaste kritiker har varit Scott Wilkinson, sångare i bandet British Sea Power.

För en tid sedan publicerades ett kort inlägg på bandets hemsida. I all enkelhet hörde British Sea Power sig för om det möjligen fanns ett bibliotek som ville inhysa dem för en stödkonsert till förmån för de bibliotek som hotades av nedläggning.

Gensvaret blev stort och antalet bibliotek som hörde av sig fortsatte att växa. Till slut utvecklades den tilltänka spelningen till något av en stillsam men likväl glödande ilsken protestresa mot David Cameron och den sittande regeringens icke-existerande kulturpolitik.

Det är intressant att försöka bena ut vad som egentligen fick ett halvstort brittiskt rockband att ta på sig uppgiften att försvara en hel nations bibliotekssystem. En liten del av svaret finns cirka tio år tillbaka tiden.

En tidig morgon i början av 2003 stannade en turnébuss utanför ett av alla de små fuktskadade husen i staden Natland i grevskapet Cumbria i nordvästra England. Den då snart 80-åriga Ronald Wilkinson hade kallat till sig British Sea Power, bandet där hans två söner Scott och Neil ingick, med löften om stora nyheter.

Bandet hade lastat bussen för att bege sig ut på deras andra eller kanske tredje landsomfattande turné någonsin. Men först aviserades ett kort stopp, på grund av en viss nyfikenhet men framför allt av artighet för bandets äldsta tillika mest hängivna fan.

– Jag har varit i kontakt med U2:s management för att höra mig för om det finns ett intresse av att ha er som förband, proklamerade Ronald Wilkinson, återgivet i en artikel i The Word. Han hade givetvis fått tag i kontaktinformationen via det lokala biblioteket.

– U2 är bara charlataner, det vet alla. Men det kommer att bli bra exponering för er.

Om det finns något konkret som bröderna Scott och Neil Wilkinson tagit med sig från ett föräldrahem belamrat av klassisk litteraturhistoria och pappkartonger fulla av faderns ofärdiga manuskript är det främst två saker. Dels den eviga kärleken till kulturen som en demokratisk rättighet, dels övertygelsen om att den som medel faktiskt kan förändra saker och ting (och kanske även att det ibland är rätt att sätta sig över medelmåttig kultur).

En övertygelse som gjort att varje nytt skivsläpp, varje nytt framträdande blivit manifestationer av British Sea Powers vision om en vänligare, mer tolerant och kanske även en lite mer bildad socialistisk värld. En värld där rockmusiken är ett precis lika giltigt och värdefullt demokratiskt forum som det brittiska House Of Commons eller morgontidningarnas ledarsidor.

Till skillnad från så många andra rockband bestående av unga vita män har viljan att ta över världen aldrig riktigt varit en del av British Sea Powers DNA. Snarare har de i snart tolv års tid velat ge den en enkel liten knuff i rätt riktning.

Det är givetvis lätt att missförstå dem. Bandet har alltid angränsat till det grandiosa, som ett arenaband med aningen för liten budget för att bli ett nytt Coldplay. Men de håller benfast vid en ljudbild som gärna sträcker ut sig från Orkneyöarna hela vägen ner till den Engelska kanalen.

Jag älskar det så klart.

Ända sedan barndomen har vi fått lära oss att rygga tillbaka för överarrangerade powerrock-ballader. När bandet ställde frågan på albumet Do You Like Rock Music? var jag inte mer blygsam än att leende nicka ja.

Men precis som i allt annat British Sea Power tar sig för är det i motsträvigheten de är oumbärliga. Det bombastiska tillhör parentesen, styrkan ligger i det lilla.  För det är ändå just vid sidan av dessa melodier – i texterna och i de omsorgsfullt författade essäerna i deras albumhäften som vi hittar själva kärnan av vad de vill åstadkomma.

Där är gränserna mellan rock, politik, historia och natur för den delen, utsuddade. Där hyllar de det tjeckiska folkets motståndskraft, skriver brandtal för Europas nya immigranter och låter sig inspireras av den brittiska kustlinjens djurliv. En gång skrev de till och med en låt om 1953 års översvämning av Canvey Island.

Problemet är dock att omvärlden inte verkar så intresserade av att lyssna. British Sea Power släppte sin första singel redan 2001. Lite mer än ett decennium senare har bandet sex album bakom sig (det senaste, Machineries of Joy släpptes i början av april).  Det häpnadsväckande är att trots bandets långa historia och den tillförlitligt goda kritik som följt har det stora genombrottet ständigt gäckat dem.

Under de senaste tio åren kan listan på rockgrupper i trånga skinnjackor och svarta solglasögon som kramats sönder av den europeiska musikpressen göras lång. Jag tror inte jag behöver räkna upp dem, du kan dem nog på dina fem fingrar.

– Vi hade med The Killers som förband på en av våra tidiga turnéer. Det syntes att de var ett hårt arbetande band. Själva övade vi till en nivå där vi kände att det fanns en chans att det skulle gå bra. De tränade som olympiska idrottare, har Scott Wilkinson berättat i intervjuer.

Att British Sea Power ändå fortsätter skyller han på bandets bakgrund, en cumbrisk uthållighet som får dem att vara »ganska varaktiga även om vi sitter lite utanför allting«. Övertygelsen om att det finns viktiga saker att säga.

Ibland kan det mynna ut i en smittande entusiasm (som i tonsättningen av naturdokumentärfilmen From The Sea To The Land Beyond). Allt oftare i ilska mot den sittande toryregeringen.

– Brittiska politiker lägger inte an någon långsiktighet, de vill bara följa den snabbaste trenden att komma tillbaka till makten. Det är delvis systemet, antar jag, och delvis just vår kultur. Vi behöver en Chavez […], menar Scott Wilkinson i en intervju med New Statesman.

Just innan bandet gav sig ut på sin biblioteksturné medverkade de vid en välgörenhetskonsert anordnad av miljörörelsen Embrace My Planet. Konserten var en del av en kampanj för att hjälpa till att rädda den marina energisektorn i landet som hotades av allvarliga nedskärningar.

Cumbrisk uthållighet och tron på att förändra saker och ting.

Nyligen lämnade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tillsammans med regeringen in ett förslag till riksdagen om en ny bibliotekslag. Förslaget innehåller inga stora förändringar. Boklån ska få fortsätta vara gratis även i framtiden och biblioteken »ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning« står det bland annat.

Ändå har den stött på kritik från flera håll. I en intervju med TT Spektra nyligen menar Niclas Lindberg, generalsekreterare i Svensk Biblioteksförening, att lagförslaget inte gör något för att skydda svenska bibliotek i en tid då de verkligen behöver det.

Allt fler bibliotek försvinner runt om i landet och bara under de senaste fyra åren har över 70 bibliotek lagts ner, visar siffror från Kungliga Biblioteket. Kring detta finns egentligen inga klara åtgärder i det nya förslaget.

Det hade varit bra med en storslaget patetisk artist som vurmade över landsortens dammiga gamla bibliotek – även här.

Filmen är en nästan lika oväntad framgångshistoria som Rodriguez karriär. Med små resurser och enkla medel berättar Malik Bendjelloul om hur de två sydafrikanerna, Stephen ”Sugar” Segerman och Craig Bartholomew Strydom, undersöker ryktet om att Rodriguez är död, får reda på att det inte stämmer och slutligen hittar honom i Detroit. Hur de får honom att komma till Sydafrika och göra comeback inför tusentals fans. Och hur Rodriguez, nästan 30 år efter att han avslutat sin karriär, får uppleva ett idolskap han varit helt ovetande om.

Fotot är vackert, berättandet är genomarbetat och sökandet efter Rodriguez återges med en spänning som skulle platsa i en välgjord deckare. Så har filmen också fått priser på välrenommerade festivaler som Sundance och Tribeca Film Festival under året.

Men ”Searching for Sugar Man” är också historien om en enkel och hemlighetsfull person. En man vars liv präglats av hårt slit och enkla förhållanden, men också en stark dragning till att skriva låtar och spela gitarr. Viljan att genom musiken försöka visa att det går att komma någonstans även om förutsättningarna inte är de bästa.

Till slut blir hans historia uppmärksammad.

Jag ringer upp Malik Bendjelloul och ber honom berätta mer om arbetet bakom filmen.

Vad tror du drev Stephen ”Sugar” Segerman och Craig Bartholomew Strydom i deras sökande efter Rodriguez?
– Att det var en artist som var lika känd som Jimi Hendrix (i Sydafrika, reds. anm.) och lika död som honom. Det fanns olika historier om hur han dog, det funkade inte. Man kan bara dö en gång och på ett sätt. Hur dog Rodriguez? Det var det som fick dem att börja leta.

Hur ville du förmedla historien i filmen?
– Vi ville berätta den ur det sydafrikanska perspektivet, att följa de här människorna som letade efter en död man. Och skildra hur de faktiskt hittade honom. Rodriguez hade jobbat som rivningsgubbe i hela sitt liv i stor fattigdom i Detroit, och kände inte till att han samtidigt var större än Rolling Stones i Sydafrika. Den berättelsen utifrån det sydafrikanska perspektivet, att det var ett fullständigt mysterium som måste lösas, tyckte jag var en otroligt spännande historia.

De personer som medverkar i filmen, som skivproducenterna som jobbat med Rodriguez, pratar om honom som en mystisk person med speciell dragningskraft. Märkte du det när ni träffade honom?
– Han var väldigt hemlighetsfull, han var extremt svårintervjuad. I början var det ett problem, man vill alltid ha svar och folk som fläker ut sina hjärtan. Men det blev en väldigt fin karaktär i filmen, den här hemlighetsfulla mannen som inte avslöjade så mycket. Det är vackert tycker jag.

Och det präglade filmen också?
– Ja, absolut.

Varför är han hemlighetsfull tror du?
– Jag vet inte, han har alltid varit det. Han brukade uppträda med ryggen mot publiken i början av sin karriär. Han har alltid solglasögon på sig, är alltid svartklädd och har en svart hatt. Nu börjar han dock bli lite mer synlig.

Hade du lyssnat på honom innan du stötte på historien?
– Nej. Först historien, sen musiken.

Hur blev ditt förhållande till honom i samband med filmen?
– I början var det väldigt svårt. Han uttryckte väldigt tydligt att han inte är någon filmstjärna och att jag inte kommer att få honom att göra massa grejer framför kameran. Efter ett tag blev det lättare och lättare, och vi kom närmare varandra. Vi filmade i fyra år. Under den sista inspelningen var han otroligt annorlunda, mycket mer lätt. När kameran var på var han nervös, men han ville verkligen göra filmen. Att den skulle bli klar, eftersom vi hållit på så länge.

– Någonstans ville han verkligen att hans historia skulle berättas.

Verkade han stolt över sina två skivor, ”Cold fact” (1970) och ”Coming from reality” (1971)? Att han hade skapat något?
– Ja, det tror jag. Producenterna sade åt honom att han var bättre än Dylan, och de hade jobbat med artister i Dylans storleksordning. Som Marvin Gaye, Stevie Wonder och The Temptations. De visste vad de pratade om. Han kunde inte försörja sig som musiker, så han jobbade som rivningsarbetare. Men han slutade aldrig spela, han satt alltid hemma och spelade gitarr under alla år så han var väldigt duktig. Han gick omkring med en gitarr på ryggen som han aldrig spelade på för det var ingen som frågade honom.

Hans jobbarkompisar i Detroit säger i filmen att han tog sitt arbete väldigt seriöst. Slog det er också?
– Ja, han hade någon sorts idé om att livet får det värde som man själv tillskriver det. Man kan förhöja vardagen om man bara ser den ur rätt perspektiv. Han hade en annan möjlighet att uppleva livet på ett förhöjt sätt. Han tar saker på allvar.

En journalist i filmen som intervjuat Rodriguez berättar hur svårpratad han kunde vara. Han hade till exempel frågat honom vad han tyckte om att han hade haft en stjärnkarriär utan att veta om det, och inte fått någon respons alls. Var ni med om det också?
– Ja, han pratar inte gärna om sådant. Han är väldigt tacksam och glad över det som har hänt, men det är inte direkt så att han fläker ut sitt hjärta om det.

Har det något med hans arbetarbakgrund att göra?
– Jag vet inte, han har ju läst filosofi. Han har en universitetsexamen i filosofi. Det kanske har något med det att göra.

Det här var tänkt att bli ett inslag i Kobra från början. Hur kändes det att det utvecklades till ett sådant stort projekt?
– Det var spännande men också läskigt. När jag jobbade på Kobra innan var jag en vanlig anställd med månadslön. Nu jobbade jag under fyra år utan att få en krona. Samtidigt var jag väldigt kär i projektet. Så man kom ganska långt på det, på att fortsätta.

Fick ni filmstöd?
– Ja, vi fick filmstöd som räckte till resor och fotografen fick lön, men det fanns inte så mycket kvar efter det. Det är oftast så att den som gör filmen använder alla pengar som ges till produktionen. Så jag levde på vatten och bröd under denna tid kan man säga.

Du sa att du blev kär i projektet, vad var det som du föll för?
– Det var att historien var som en äkta saga, det var så enorma proportioner. En man som har det hårdaste liv man kan leva. En grovarbetare på timlön i en av USAs fattigaste städer, miljön var som en ruinstad. En helt otrolig plats. Och parallellt med det, utan att han vet om det, är han på andra sidan jorden en av tidernas mest berömda artist. Att jämföra de två bilderna. Och också att han faktiskt fick se det med egna ögon, han kom dit. Det var som ”The Truman show.”

Arbetade ni medvetet med sagoformatet vad gäller bildspråket? Att ni ville få det att likna en saga?
– Absolut. Jag och fotografen pratade mycket om att vi ville ha en förhöjd känsla, att försöka maxa bildspråket så mycket man kunde med våra enkla medel. Vi hade inga resurser. Men att man ändå försökte göra så mycket man bara kan av möjligheterna. Med animationer och sagolika element som det finns en del av.

När ni kom till Detroit, du sa att det var som en ruinstad. Vad tänkte ni när ni kom dit?
– Vi blev chockade. Man kan gå på en gata och varannat hus är en fullt fungerade villa med en bil utanför och varannat hus är en nedbrunnen ruin där dörrarna är trasiga och fönstren sönderslagna. Det är en mycket märklig plats.

Och Rodriguez bodde i ett av de vanliga husen?
– Ja, fast det var ett mycket enkelt hus. Han köpte huset för 50 dollar 1970, och han bor kvar där än i dag.

Vad tänkte han om det, att det var så enkla förhållanden?
– Han funderade nog inte på att flytta, han har bott där i 42 år. Har man bott där så länge och är 70 år gammal så tänker man nog inte på att flytta bara för att känna på något nytt. Han bor där liksom.

Hur var stämningen i staden och när ni träffade hans arbetskollegor? Det känns som att alla har lite samma bakgrund som Rodriguez.
– Ja, precis. Det är en speciell stad och speciella karaktärer som man träffar på Detroits gator. De är rätt tuffa och har levt hårda liv, man ser det i deras ansikten. Samtidigt har de en otroligt poetisk sida. Jag blev väldigt imponerad av hur folk beskrev sin stad och hur de pratade om Rodriguez. Det skapade en filmisk känsla, den här spökstaden som Detroit känns som.

Var de som en del av spökstaden?
– Ja, de berättade hur Rodriguez gick runt på nätterna vid de mest ödsliga platserna där man bara inte går. Detroit är en sådan stad där ingen går, det är ju något av bilens huvudstad, det finns knappt fungerande trottoarer. Och han (Rodriguez) gick överallt,  och alltid med en gitarr på ryggen. Alla undrade vad han gjorde och vart han var på väg? Den historien hörde vi om och om igen. Alla visste vem han var för att han alltid gick omkring.

Berättade han varför han alltid var ute och gick med gitarren?
– Jag frågade honom en gång och han svarade något med, ”a busy mouse doesn’t worry”. Han måste ha något att göra, vara upptagen med saker. Att gå är bra för huvudet. Han kanske inte riktigt gjorde det han ville i sitt liv, och för att lugna sina nerver… Varför tar man en promenad egentligen? Man får ett lugn av det kanske.

Ett mästerligt detektivarbete låg bakom att Rodriguez hittades. Var det något liknande ni gjorde när ni letade upp personerna kring honom och de som arbetat med honom?
– Ja, det var ett arbete att få tag på alla. Men alla kom verkligen ihåg det, man tänkte att producenterna inte skulle komma ihåg det. Att de hade gjort mycket mer berömda saker än Rodriguez som var ett fiasko. Det brukar man kanske inte lägga på minnet. Men alla minns det som om det var igår, att det var den största talangen de någonsin jobbat med. Och det största mysteriet att han inte blev större.

Den fråga som kvarstår efter filmen är var pengarna från skivförsäljningen i Sydafrika tagit vägen. Vet du det?
– Det är det ingen som vet. Det är ganska många bolag inblandade och ganska komplicerat, det skulle krävas en jurist som grävde tag i det för att få fram sanningen.

Tror du att någon har skott sig på Rodriguez?
– Ja, det har säkert någon gjort, vem vet jag inte. Men inte nog med att han inte fick några pengar, han fick inte ens reda på det. Det är ett extremt fall.

Du har fått fina reaktioner på filmen, jag läste någonstans att du hade fått ett mail från Bob Dylan.
– Ja, han gillade den. Han såg den i våras, i mars, det var kul. Jag trodde han skulle vara en grumpy gubbe som inte skulle tycka om den.

Hur kändes det när du fick mailet?
– Det var lite som att cirkeln hade slutits. Rodriguez jämfördes ju med Bob Dylan när han kom, att han påminde om honom. Att Dylan faktiskt hade hört honom och tyckte om honom känns fulländat.

Det är en saga och en berättelse om en artist som försvinner. Vad tror du det är som lockar med den här typen av historier?
– Det är väl mysteriet som finns i alla deckare, att försöka lösa ett mysterium. Det är en lockande tanke som finns hos alla, oavsett om man är journalist eller inte. Det är en tydlig dramaturgi i det, att man hittar ledtrådar, lägger ihop ett plus ett och lägger pussel. Och så till slut så hittar man svaret.