Brittiska FKA Twigs har släppt ett par uppmärksammade EP:s och singlar sedan hon dök upp i slutet av 2012, varav låten »Water me« omtalats för sin konstnärliga och snygga video. Nu är Tahliah Barnett aktuell med sitt första album LP1. Viss tvekan är befogad med tanke på förhandshaussen, men lyckligtvis besannas den inte. LP1 är utmärkt och en stark debut som rör sig ledigt och självklart i gränslandet mellan r’n’b, ambient och elektronika. Det är drömskt, souligt och progressivt. Tahliahs ljusa och snirkliga röst ledsagar en genom det elektroniska landskapet och de finurliga rytmerna. Själfull konstmusik om man så vill. LP1 släpps på Young Turks i mitten av augusti.

Fujako består av producenterna Jonathan Uliel Saldanha från Portugal och Nyko Esterle från Frankrike. Duon bildades kring ett gemensamt intresse för eko, bas och rytmer från jordens inre och arbetar ofta med MC:s från hiphop-genrens mer experimentella territorier. För ett par år sedan gav Fujako ut första skivan Landform på Bryssel-baserade etiketten Ångström Records. Nu följs den upp av EP:n Soul buzz. Det är sex låtar med sönderfallande, trasig och skitig dub där MC:n Black Saturn rappar över tunga och långsamma beats.

På Fujakos Discogs-sida står det att duon är inspirerad av »mineral landscapes, mental fog, old percussion apparatus and Rap«, och det är Soul buzz ett strålande exempel på. Musik lika mörkt angelägen som nytänkande. Släpps på Ångström Records i slutet av augusti.

Annat bra

Aybee & Afrikan Sciences – Sketches Of Space (album)

Zongo Junction – No discount (album)

Ibland blir det helt utflippat, men ändå väldigt underhållande. Som när den avdankade Bad Boy-producenten Stevie J går i parterapi med sin baby mama och sin älskarinna SAMTIDIGT i Love & Hip-Hop Atlanta. Jim Jones och hans fästmö Chrissy har numera en egen reality-serie efter sin medverkan i två säsonger av Love & Hip-Hop New York, där också den mer eller mindre misslyckade r&b-sångerskan Olivia är med, tillsammans med Fabolous till och från-flickvän och baby mama Emily och Juelz Santanas flickvän Kimbella.

Andra som provat på reality-TV är Monica (Monica: Still Standing), Toni Braxton med familj (Braxton Family Values) och Brandy och hennes brorsa Ray-J (Brandy & Ray-J: A Family Business). Ray J hade även egna reality-serien For the love of Ray J – ett dejtingprogram där han i två säsonger försökte hitta en »ride or die chick«. Det gick sådär. Även Chilli från TLC försökte hitta kärleken i sin dejtingserie What Chilli Wants. Oklart om det resulterade i något stabilt förhållande.

Tillsammans med TLC-kollegan T-Boz letade Chilli även efter en tjej som skulle få gästa på en singel med de två i såpan R U The Girl? som sändes 2005. Keyshia Cole var tidig med att ha en reality-serie. Hennes The Way It Is gick i tre säsonger mellan 2006 och 2008 och för några dagar sedan hade Keyshias nya dokusåpa Keyshia & Daniel: Family First premiär. Den handlar om Keyshia och hennes make Daniel Gibson, basketspelare i Cleveland Cavaliers, och är lite mer lågintensiv än många andra drama-späckade såpor.

Jag ska inte ens försöka ljuga. Jag älskar reality-TV. Man skulle kunna kalla det en guilty pleasure, men helt ärligt så skäms jag inte särskilt mycket för det. I många reality-serier är det enda verklighetsinslaget att deltagarna »spelar sig själva«. Det är drama, det är hetsigt, det är underhållande för stunden, men trots att jag har sett ganska mycket reality-TV så har det mesta ändå lämnat mig oberörd. Tills jag såg R&B Divas.

Serien gick i åtta avsnitt på den obskyra tv-kanalen TV One och finns fortfarande att streama på kanalens hemsida. Okej. Om du planerar att se serien och vill slippa spoilers SLUT LÄS NU.

I R&B Divas samlar Faith Evans en skara r&b-kvinnor för att spela in ett välgörenhetsalbum. Något hon fått inspiration till efter Whitney Houstons bortgång. Deltagarna är, förutom Faith, följande:

* Monifah: Upptäcktes av producenten Heavy D och släppte tre hyfsat framgångsrika album mellan 1996 och 2000. Hon är mest känd för låten »Touch it« från 1998, men hennes bästa låt är enligt mig »I Miss You (Come Back Home)«.

Efter tredje albumet Home har Monifah haft det tufft, kämpat med drogberoende och haft stora problem i relationen till sin dotter. Sedan några år är hon ren och i R&B Divas kommer hon ut som lesbisk. Vi får träffa Monifahs flickvän Terez, och följa hur paret planerar sin gemensamma framtid tillsammans. Medverkar gör även Monifahs tonårsdotter, en born again Christian som inte accepterar att hennes mamma lever med en kvinna. Mhm. Some real shit alltså.

* Nicci Gilbert: Frontfigur i 90-talsgruppen Brownstone som hade ett par stora hits. Nicci spelade in ett soloalbum i början av 00-talet, som aldrig släpptes och hon jobbar nu med att lansera en klädlinje. Har precis som Monifah en dotter i tonåren.

Nicci är den av divorna som verkar vara minst sugen på hela projektet. Hon pratar mycket om hur hon inte har den glöd som krävs för att göra bra musik, och vill mest köra åt de andra.

* Syleena Johnson: Är kanske mest känd för sin medverkan på Kanye Wests låt »All Falls Down«. Hon har släppt sju soloalbum och jobbat med namn som R. Kelly, Busta Rhymes och Fabolous. Har genom hela sin karriär gjort ärlig och öppen musik om vad hon har gått igenom i livet, med ett starkt fokus på kvinnors livserfarenheter.

Hon är en av mina absoluta favoritartister och har en verkligt unik röst. Sedan några år tillbaka ligger hon på ett mindre bolag och har genomgått någon sorts personlig konkurs. Syleena är gift med Kiwane Garris, en före detta basketspelare som hon har två små barn med. Fram till 2010 spelade Kiwane i Italien och Syleena tog hand om barnen, samtidigt som hon försökte sköta sin egen karriär som indieartist.

* Sist men definitivt inte minst, Keke Wyatt. Hon blev lite småkänd runt år 2000 när hon gästade ett gäng Avant-låtar. Släppte sitt debutalbum Soul Sista 2001. Efter debuten följde flera olika skivkontrakt och kasserade album, samtidigt som Keke gick igenom en svår tid personligen. Redan som 18-åring hade Keke gift sig med sin manager, som under många år misshandlade henne. Keke ska vid ett tillfälle ha knivskurit sin före detta man eftersom hon fruktade för sitt liv. Hon skiljde sig 2009 och gifte om sig med prästen Michael 2010. När R&B Divas börjar är Keke gravid med sitt sjätte barn, som föds i avsnitt tre.

Genom serien kämpar Keke med ärren från gamla relationer. Hon är extremt svartsjuk och kan inte gå någonstans utan att Michael följer med henne. Hon kämpar även med ett dåligt självförtroende, samtidigt som hon tar hand om sina sex barn och försöker anpassa sig till hur hennes röst förändrats av allt barnafödande.

Ni fattar. Vi snackar om fem galet starka kvinnor som tillsammans gått igenom oerhört mycket.

Det fina med R&B Divas är den sammanhållning som uppstår mellan kvinnorna. De stöttar varandra, pratar om sina karriärer och andras bilder av vilka de är. Monifah inspirerar Keke att börja gå i terapi och ta tag i sina problem samtidigt som hon försöker skapa starkare band till sin egen dotter, trots att dottern inte accepterar att Monifah och Terez är ett par. I R&B Divas behövs inga inplanerade dramatiska händelser – de fem kvinnornas liv, karriärer och erfarenheter är tillräckligt mycket drama i sig. Och oerhört mycket mer intressant.

Visst bråkar de, annars vore det knappast en dokusåpa. Men till och med bråken löser sig alltid på ett fint sätt, och det finns hela tiden en vilja att samarbeta. Att lära av varandra och att utvecklas tillsammans. Divorna skrattar, gråter och tjafsar över drinkar, är med när Keke föder barn, skapar musik tillsammans och hänger med varandras familjer. Det är verkligen så himla fint. De delar, de förklarar och de pushar varandra.

Jag har gråtit flera gånger under R&B Divas. Som när divorna överraskar Faith Evans genom att flyga in hennes dotter. Eller när Monifah och hennes dotter pratar om sin relation och hur dottern påverkades av Monifahs drogmissbruk. Det smärtade mig djupt att se hur Syleenas musikerpappa Syl Johnson var oerhört kritisk mot henne och hennes musik.

(Syl Johnson har förresten stämt Jay-Z och Kanye för att de samplat hans musik på Watch The Throne. Lite märkligt då Syl blev jätteglad för tio år sedan när han upptäckte att flera av hans låtar samplats av rappare. Så glad att han bestämde sig för att börja göra musik igen. PS. Syl är också pappa till NFL-spelaren och reality-TV-stjärnan Chad ”Ochocinco” Johnson, som alltså är Syleenas brorsa. Något de inte visste om förrän nyligen. Ochocinco är för övrigt ännu en kvinnomisshandlare som slog sin exfru, Evelyn Lozada, känd från reality-serien ”Basketball Wives”. Sådana här saker har man koll på om man ser mycket reality-TV. Nåväl.)

Det som berörde mig allra mest i R&B Divas var när Keke äntligen öppnar sig och berättar om sina problem. Hennes smärta av att inte kunna frigöra sig från sitt förflutna blev så påtaglig. Då grät jag också. Ganska mycket.

Serien avslutas med att divorna tillsammans uppträder på Essence Festival med varsin låt från en stor artist eller låtskrivare som gått bort det senaste året. Keke Wyatt avslutar med att framföra »I Wanna Dance With Somebody«, och cirkeln är på något sätt sluten eftersom Faith Evans fick idén till serien och skivan efter Whitneys tragiska död. Keke ser först lite osäker ut, men sjunger sedan för allt vad hon är värd, och de övriga divorna kommer in på scenen.

R&B Divas blev en reality-serie och ett album. Dock medverkar bara samtliga av divorna på två av skivans låtar. »Sister friend« handlar om att stötta andra kvinnor, och även om den inte är superbra gör den mig väldigt varm i hjärtat. Finast är »Lovin’ me«, som också är seriens ledmotiv, där divorna sjunger om omvärldens krav och att uppskatta sig själv.

If I’m not a size 2, it don’t fit you, it’s okay,
I refuse to be dismissed because my skin is darker than yours,
All that power when you say ’you’re pretty in the face’, if only I could lose some weight,
Anything you can do, I can do better,
Made up my mind, won’t stop never
.

Intäkterna från R&B Divas-skivan kommer att gå till Whitney E. Houston Academy of Creative and Performing Arts i East Orange, New Jersey, där Whitney växte upp.

I den sista scenen i serien har Faith, Nicci, Syleena, Monifah och Keke middag tillsammans för att prata om Essence-spelningen och framtiden. De diskuterar en gemensam turné, och Keke känner sig utelämnad och ledsen och lämnar bordet. Syleena hämtar tillbaka henne och till slut skålar divorna för sig själva, varandra och för systerskapet.

Det kan tyckas vara märkligt att prata om systerskap efter att en i gänget precis lämnat bordet gråtandes. Men systerskap är inte enkelt, det handlar inte om att älska varandra alltid oavsett vad. Det handlar inte om att alltid vara sams och aldrig bråka, och aldrig ha avvikande åsikter. Systerskap handlar om att stötta varandra, utmana varandra, säga ifrån, skratta, gråta och dela sina erfarenheter.

Systerskapet i R&B Divas är inte enkelt, men det är genuint. Jag älskar det och jag skulle göra nästan vad som helst för en andra säsong.

Let me see you put your hands in the air if you love yourself!

Triad God vidgar perspektivet. Musiken passar bra in i den fåra som post-dubstepen plöjt fram under senare tid. Det är elektronisk musik i makligt tempo där r’n’b, hiphop och en skev ambient ljudbild möts. Men Vinh rappar inte i första hand. Han pratar och nynnar på en kinesisk dialekt och rösten låter lite cut up-artad, avhuggen. NXB, en förkortning för »New Cross Boys«, är enligt Vinh inspirerad av banden till hans gamla crew i stadsdelen New Cross. Till platserna de frekventerade, vad de gick igenom och minnena som dröjer sig kvar.

Men musiken präglas inte av hårda kanter och muskler. Det är varmt och kliniskt, dämpat och vackert om vartannat. Miljöljud, samplingar och atmosfäriska fragment dyker upp i låtarna och framstår som ögonblicksbilder av en stad lika mycket som nostalgi över forna vänskapsband. Och i botten av allt ett vemod som passar väldigt väl oavsett om formatet är house eller svävande synthmattor.

För The Fader berättar Palmistry att han träffade Vinh när han rekognoserade inför en musikvideo bland kasinona i Londons Chinatown. De två upptäckte att de delade en kärlek till Hongkong och filmskapare och skådespelare som Wong Kar-wai och Andy Lau. Ungefär så låter NXB. Det finns något filmiskt och romantiskt över musiken. Men också känslan av vilsenhet av det slag som kan uppstå i en modern storstad byggd av glas, betong och neon. Ett obestämbart nu.

I söndags var jag på väg hem från musikfestivalen Unsound i Krakow och fastnade på flygplatsen efter att min avgång ställts in på grund av dimma. I väntan på nästa flyg träffade jag datateknikern Ishu från New Delhi. Vi stod i en kort kö för att boka om våra biljetter, en kö som rörde sig tio meter på två timmar. Ishu berättade om att Delhis tunnelbana förbättrat trafiksituationen i staden, om Indiens filmbransch och tyckte att jag och mitt band borde söka efter ställen i Delhi att uppträda på.

När vi slutligen fick nya flygtider och det var dags att skiljas åt bad han mig lägga till honom på Facebook.

Jag har letat och inte hittat. Men jag fortsätter att leta. Och lyssnar samtidigt på Triad God.

Jag har använt uttrycket »äkta R&B« helt utan att skämmas.

Giftermålet mellan R&B och dansmusik är helt enkelt inte min grej. Jag saknar balladerna, midtempo-svulstigheten och R&B-låtar som man kan dansa till. Jag saknar riktig R&B.

Många gånger har jag varit nära att ge upp hoppet. Gång på gång har jag hittat mer eller mindre kända R&B-artister på internet och gång på gång har jag tvingats konstatera att de aldrig kommer att slå, trots fantastisk musik.

Häromdagen började jag att kolla på reality-serien R&B Divas där Faith Evans samlar R&B-kvinnor för att spela in en välgörenhetsskiva. Tillsammans med Monifah, Nicci Gilbert, Keke Wyatt och Syleena Johnson konstaterar Faith att R&B-musik inte längre säljer som den brukade och inte heller längre spelas på radion.

Krisen syns kanske bäst när det gäller Syleena Johnson. Ett relativt stort namn som har släppt extremt uppskattade album, som var med om att ge Kanye West en av hans första stora hits och som har jobbat med R. Kelly. Idag är Syleena Johnson tvärpank och kämpar på med ett mindre bolag i ryggen.

Det går inte så bra nu helt enkelt.

Varje gång jag har beklagat mig över sakernas tillstånd de senaste typ fem åren har jag också försökt övertyga både andra och mig själv om att det så småningom kommer att vända. Under den senaste tiden har många artister vurmat lite extra för 90-talet; kanske är det en längtan tillbaka till den moderna R&B-musikens guldålder? Kanske ser vi nu början på vändningen?

Brandys nya album Two Eleven pekar åtminstone i den riktningen. Efter att ha skjutits upp i närmare ett år är det här, med en titel hämtad från Brandys födelsedag, den 11 februari.

Det är också samma dag som Brandys stora mentor och förebild Whitney Houston lämnade jordelivet.

Inför min första genomlyssning av Two Eleven var jag skeptisk. Första singeln »Put it down«, gästad av den snart Sverigeaktuella kvinnomisshandlaren Chris Brown, föll mig inte alls i smaken. Jag hade också hört »No such thing as too late« som visserligen är en jättefin ballad, men budskapet om att man ska vänta med sex och inte ligga med vem som helst (»When you really love somebody you can wait«) provocerade mig.

Förlåt, men det finns inget värre än präktig R&B.

Jag har en speciell relation till Brandy. Hennes karriär innehåller så många klassiker. »Afrodisiac«, »Top of the world«, »I wanna be down« och »The boy is mine«. Men framförallt har jag mer eller mindre vuxit upp framför Moesha, tv-serien från 90-talet där Brandy spelade huvudrollen.

http://www.youtube.com/watch?v=5XBaxMgbFzo

Mitt tioåriga jag sjöng titelmelodin varje dag, skrattade åt Moeshas lillebrorsa Myles och var oerhört förälskad i Q, Moeshas första pojkvän som spelades av Fredro Starr. Jag älskar Brandy.

Men min långa relation till henne gör att jag också har höga krav och förväntningar. Ändå tar det inte många låtar in i Two Eleven innan Brandy helt har vunnit över mig. Det är ett av de bästa R&B-album som jag hört på väldigt länge.

Ljudbilden är klassisk men modern. Skivan kretsar genomgående runt midtempo-strecket, och helt ärligt, riktigt fin R&B i midtempo är bland det bästa som jag vet.

För produktionerna står stora namn som Bangladesh, Jim Jonsin, Rico Love, Sean Garrett och Mike Will Made It. Mike Will glänser lite extra och visar verkligen att han inte bara kan producera alla raplåtar som du älskat det senaste året, han tycks också vara en jävel på att slänga ihop slow jams.

http://www.youtube.com/watch?v=Zk3WhDSDMcs

Brandys röst låter fantastisk, hon håller sig till de lägre registren och hennes dova stämma förmedlar lika mycket känsla oavsett om hon tar i som fan eller viskar fram texterna. Brandy kanske inte har det största röstregistret, men hon utnyttjar hela tiden sin rösts kvaliteter fullt ut.

Att börja som barnstjärna är alltid svårt. Särskilt övergången från barnstjärna till vuxenstjärna tycks vara knepig. Det kändes länge som att Brandy satt fångad i sitt förflutna som en helylle R&B-barnstjärna.

Präktigheten satt kvar, hon var en good girl, och när hon gjorde bittra sånger om hur värdelösa män är kändes det som att hon inte riktigt var bekväm i den rollen.

Sakta men säkert har Brandy vuxit in i rollen som vuxenstjärna, och på Two Eleven sjunger hon med en sådan självklarhet att jag nästan glömt att hon en gång i tiden var Moesha.

Two Eleven är ett fantastiskt album på många sätt. Ändå har jag svårt att tänka mig att det kommer bli några superhits. Men på ett sätt gör det inget, som album är det underbart, sammanhållet, modernt, smart och känslosamt.

Det är modern riktig R&B daterad till 2012, och det är svinbra.

”Jag läser mellan raderna på statusar och hoppas hennes tankar aldrig lutar åt det hatiska” rappar Simon i det musikaliska rum Sum Comfort Food har byggt upp.

Produktionsteamet skapar en djup atmosfär i musiken som omsluter en i lager efter lager till skivans sista ton.

– Det finns helt klart en medveten rymd i våra produktioner men vi lägger också stor vikt vid mixning, säger Sum Comfort Food. Vår ambition har alltid varit att det ska låta så bra som möjligt.

Simon Emanuel och Sum Comfort Food sammanfördes i och med att producenttrion tog kontakt med Simon och frågade om han ville inleda något slags samarbete. Det blev en vers på TiRon & Ayomaris ”En kärlekshistoria EP” (en EP producerad av Sum Comfort Food). Samarbetet fortsatte på ”Odödlig”, en låt på Simons första skivbolagssläppta skiva i namnet Simon Emanuel, ”Sånger från andra våningen”.

Innan dess var Simon i flera år känd som Paragon, den lite kaxiga ”svennen” i Hemmalaget, med Ison & Fille och deras Highwon-gäng runtom. Övergången till det mer personliga artistnamnet Simon Emanuel (hans fulla namn är Ivar Simon Emanuel Molin) var livsviktig.

– Det var någonting som jag verkligen, verkligen behövde göra, både för min inspiration och för mitt egna välmående. Det var så mycket gammalt som hängde med hela Paragon-grejen. Jag identifierade mig inte med namnet eller facket jag hade placerats in i längre. Jag tog namnet som 17-åring och efter ”Glöd”-plattan (sista Paragon-skivan, släppt 2008, reds. anm.) så kändes det bara som enough is enough. Den var lite av droppen på något sätt. Efter den gick luften ur mig.

Redan på ”Glöd”, ett mer än godkänt rapalbum i sin egen rätt, fanns emellertid något som följer med Simon Emanuel än i dag: en storslagen, sökande och ambitiös ven i både musik och texter.

– Jag vill göra musik som rycker tag i en, som får lyssnaren att stanna upp och känna något. Just det där ”stora” har alltid legat nära till hands när jag har valt beats, eller suttit med och tyckt till eller co-proddat. Det filmiska. Jag har väldigt svårt för musik som känns liten och obetydlig. Det finns säkert många som tycker att det är ett pretentiöst sätt att se på musik. Men jag vill göra ambitiös och tidlös musik.

I och med övergången från Paragon till Simon Emanuel märktes framförallt en ambition i att förändra ljudbilden. Att luckra upp den med alla möjliga influenser. På mixtapet ”I Simon tid”, släppt gratis på internet 2010, hörs samplingar av bland andra Tom Petty & The Heartbreakers, Jens Lekman, Madonna och Washed Out. Simon började runt namnbytet utöka sin ungdoms strikta musikdiet av hiphop och ett kryddmått r’n’b, och fann mer inspiration i produktionerna hos artister utanför de genrerna.

– Man låser sig lätt. Man samplar soul, man gör vad som förväntas liksom. Håller sig inom ramarna. När jag började öppna upp mig mer så fann jag så sjukt mycket ny inspiration. Vare sig det handlade om att jag loopade upp en M83-låt och körde över den, eller satt och lyssnade på Imogen Heap-instrumentaler. ”I Simon tid”-mixtapet gjorde jag på min soffa med min laptop under en dryg månads tid. Jag satt bara och lyssnade på en sjuk massa musik, tog allt från Jens Lekman till Jaheim och gjorde egna tolkningar och beats av deras låtar. Det var en väldigt inspirerande period och startskottet för ”Simon Emanuel-grejen” nästan.

Även Sum Comfort Food har länge jobbat med en disparat palett av inspiration. Produktionsteamets medlemmar Anders Persson, Fredrik Lövgren och Daniel Markus bidrar alla med sina egna influenser och försöker sammanfoga dem till något enhetligt. I minidokumentärserien ”OVÖS” (”Om vi överlever sommaren”), där filmaren Nicklas Persson följt produktionsteamet och Simon Emanuel under sommaren, förklarar Lövgren i första avsnittet att de framförallt vill jobba i en helhet. Anders Persson förklarar att det kan bli ”lite lurigt” att tre personer ska samsas om samma sound.

– Alla har ju en vision om hur man vill att saker ska låta så det gäller att få var och ens personliga vision att klaffa med dom andras. På samma gång är det grymt kul att få någon annans perspektiv och idéer hela tiden, det är väldigt utvecklande och inspirerande. Och sen, i och med att man inspireras och lär känna varandra så hamnar ens visioner närmre varandra.

– Vi har många gemensamma influenser, jag och Sum Comfort Food, förklarar Simon Emanuel. Vi har bara kört på och gjort vad som känts rätt för stunden och landat här. En grej med att musiken har saktats ned är att det ger mina texter mer utrymme. När man rappar över beats som går i 70-80 bpm så hörs allt man säger på ett annat sätt. Jag tror att jag väger varje ord lite extra nuförtiden och jag tror även att detta har bidragit till att texterna har blivit mer personliga. Det är svårare att gömma sig bakom staplade rim nu.

De olika influenserna som varje person i ”OVÖS-teamet” representerar kan för Simons del höras på ”I Simon tid”, och för Sum Comfort Food i deras serie av ”Songbook”-mixtapes (låtar de inspireras av, snyggt ihopmixade). Även producentteamets nyligen släppta EP ”Endurance” samlar olika låtar de producerat åt andra artister samt remixer av bland andra Toro Y Moi, Duvchi och Chromatics.

Samtidigt som inspirationskällorna kan hittas lite överallt har Simon Emanuel och Sum Comfort Food en stark gemensam nämnare: Noah ”40” Shebib, känd främst som Drakes högra hand och huvudproducent.

Shebib arbetar med mycket dov bas och stämningsbyggande, det är ytterst sällan produktionen är melodistark eller gräll. Den lämnar i stället mycket utrymme till artisten att uttrycka sig melodiskt och måla sig själv på duken (oftast Drake, men även exempelvis JoJo på utmärkta singeln ”Demonstrate”).

– Vi lyssnade mycket på musik med mycket rymd i under arbetet med ”Om vi överlever sommaren”, förklarar Sum Comfort Food. En hel del ”40”. Ackord och melodier från ”40”:s produktioner har varit ett återkommande diskussionsämne. Det är någon form av vackert vemod, eller snarare ett vemod med ljus i.

– ”40” har gjort mycket för musiken på bara några få år, stämmer Simon Emanuel in. Jag och Sum Comfort Food är alla fans av The-Dream också, hela tänket med att låta låtar byggas vidare, låta dom morpha in i b-delar och andra låtar kommer väldigt mycket därifrån. Timbaland var även inne på den grejen förr.

Och nu när Simon Emanuel och Sum Comfort Food funnit varandra tänker de inte gå skilda vägar i första taget. Simon tror definitivt att de kommer att fortsätta arbeta tillsammans.

– När jag hittar bra, inspirerande folk försöker jag alltid ta vara på det. Det här året som har gått har varit lärorikt och inspirerande på så många sätt. Allt handlar om känslan för stunden. Känns det rätt så kör jag bara på.

”Om vi överlever sommaren” släpptes i augusti. Lyssna här.
Dokumentärserien med samma namn går att se bland annat på Simonemanuel.se.
Sum Comfort Food har nyligen släppt en ny del i ”Songbook”-serien. Den och mycket annat finns på deras Soundcloud.

1. Lost – Frank Ocean

2. Summertime sadness – Lana Del Rey

4. Whole life tour – Duvchi
(Släpps först i höst).

5. Adorn – Miguel

6. Oblivion – Grimes

7. Runway – Iggy Azalea ft. Pusha T

http://www.youtube.com/watch?v=CSgMMSPkHe0

8. Won’t go (Ingrid Session) – Dante

9. Jay-Z interview – Hit-Boy

10. In the air tonight – Phil Collins

Dantes ”Won’t go” är inte med i mixen.
Lorentz & Sakarias kommande andra album släpps i höst.
Senaste singeln, ”Garbo, Astrid & Taube”.
Mer info på duons bolag, Baseline Music.

Albumet ger Monica flera stora hits, däribland ”Don’t take it personal (just one of dem days)” och ”Before you walk out of my life”. När jag lyssnar på skivan i dag slås jag av hur vuxen Monica låter, vilken pondus hon har. ”Don’t take it personal”, som är albumets debutsingel, berättar om en ung kvinnas behov av att vara ensam med sina känslor. Och våndan över att behöva förklara det för den man är tillsammans med.

Monica är liksom vuxen från början. Det handlar inte om någon oskyldig och banal tonårskärlek, utan om mogna och komplexa känslor. När jag ser hennes videor från den tiden fångas jag också av hennes fantastiska utstrålning. Redan som 15-åring framstår hon som självsäker och som en artist och ung kvinna med enorm integritet.

1998 är en milstolpe inom den moderna r’n’b-musiken. Monica och Brandy, som bägge börjat sina karriärer i unga år, går ihop och spelar in dunderhiten ”The boy is mine” tillsammans.

En låt där de bråkar lagom mycket. Jag och min bästa kompis brukade mima till den, jag var alltid Monica.

Albumet ”The boy is mine” blir en enorm framgång för Monica. Förutom titelspåret blir även ”The first night” en stor hit, precis som balladen ”Angel of mine”.

Den sistnämnda är en cover som från början framfördes av brittiska r’n’b-trion Eternal. Monica står på toppen av sin karriär. Hennes roll som en av de absolut största unga r’n’b-sångerskorna är befäst och arbetet med ett tredje album påbörjas.

Men personliga tragedier kommer att påverka hennes karriär. År 2000 begår Monicas pojkvän Jarvis Weems självmord framför henne. Jarvis bror hade omkommit i en bilolycka några år tidigare och paret har precis besökt broderns grav när Jarvis tar fram en pistol och skjuter sig själv. Monica är då 20 år.

Under perioden kring Jarvis självmord börjar Monica dejta rapparen C-Murder, bror till Master P. Hon har beskrivit honom som ett viktigt stöd efter Jarvis självmord. När arbetet med album nummer tre återupptas börjar hon också skriva texter själv, något hon inte gjort på sina första två album.

”All eyez on me” släpps i Japan 2002. Men den ges aldrig ut på allvar i USA utan arbetas om och släpps med titeln ”After the storm” året efter.

Titeln ska antyda de svåra förhållanden Monica tagit sig igenom, något hon stöter på även senare i sin karriär. På ”After the storm” arbetar Monica också för första gången med Missy Elliott vars produktioner hon använt flitigt sedan dess. På albumet märks Monicas förvandling.

Den mogna men ännu ganska oskyldiga tonåringen från 90-talet är ersatt av en ung kvinna med enorm livserfarenhet. Många av låtarna handlar om komplicerad kärlek.

Videon till singeln ”U should’ve known better” handlar om att Monicas kille, spelad av rapparen Young Buck, hamnar i fängelse. Monica sjunger ”and it just don’t matter if ya rich or poor, out or in doing 5 to 10″, nästan som om hon kunde se in i framtiden. 2003 döms hennes fästman C-Murder till livstids fängelse för mord. En motgång som leder till ett nytt avbrott i karriären.

Men är det något som utmärker Monica så är det hennes otroliga förmåga att alltid resa sig igen.

Hon blir tillsammans med rapparen Rodney ”Rocko” Hill och får sitt första barn 2005. Under graviditeten påbörjas arbetet med album nummer fem, ”The makings of me”. Den döps efter Curtis Mayfields klassiska låt ”The makings of you” som också samplas på ”A dozen roses (you remind me)”.

Till skillnad från ”All eyez on me/After the storm” innehåller ”The makings of me” lycklig kärlek. Den visar också en kaxigare Monica som rappar på en del låtar och uttrycker sig mer explicit. På ”Doin’ me right” skryter hon om vilken bra kille hon har och hur bra han är i sängen:

”And he talk slicker, 
he pack a big kicker
The best to do it yet the way his tongue flicker
Oh, a good looker
 I gotta book ya
Tell them girls to get back ’cuz I already took ya.”

”The makings of me” är Monicas bästa album efter framgångarna under 90-talet. Det är tio solida r’n’b-låtar, det är vuxet men ändå lekfullt, kaxigt men alltid genuint. Min kärlek till Monica är verkligen starkt präglad av albumet, av hur självsäker och stabil hon verkar. Trots att hon skryter om sin materiella välfärd verkar hon så genuint trevlig och jordnära.

Jag upplever hennes kaxighet som äkta. Att den är grundad i en gedigen självkänsla som befinner sig långt ifrån många andra artisters påklistrade image. Med ”The makings of me” visar Monica att hon kan resa sig ur nästan vad som helst, att inget kan rubba henne.

En av Monicas absolut starkaste sidor är att hon är så stabil som artist. Hennes fans litar på henne – och hon levererar. Hon står för en lagom klassisk, lagom nyskapande r’n’b-soul som lyckas inkorporera lagom mycket hiphop. Men den skulle aldrig få för sig att göra några utflykter in i andra genrer, som till den numera för r’n’b-genren så omåttligt populära dansmusiken.

Inför nästa album, ”Still standing” (2010), var tanken att spela in just den där vuxna och stabila r’n’b:n som Monica gjort till sitt eget uttryck. Precis som ”After the storm” ger ”Still standing” en mäktig känsla av att överleva, som Monica så enkelt förmedlar efter alla sin livserfarenheter.

På titelspåret, som gästas av Ludacris, som för övrigt är Monicas ingifta kusin, berättar hon för första gången om vad som hände med Jarvis Weems.

”I had a lover take his own in front of me,
I asked God, why is this happening to me?
But I didn’t fold, I held my own
And now I’m deep in love with who I belong
 (This is my life)

They say with age comes wisdom
And the white flag, I can’t give ’em
Tryin’ to tell you how it’s s’posed to be
See, this is more than just a song to me.”

Med singeln ”Everything to me”, som Missy Elliott producerat och som samplar Deniece Williams klassiska ”Silly”, får Monica sin första listetta på sju år.

Låten vilar väldigt mycket på samplingen, precis som många av låtarna från ”The makings of me”. Den typen av sånger kan kännas lite trötta och slarviga.

När en klassisk sampling blir för dominerande gränsar det nästan till en cover. Men när Monica gör en sådan låt känns det alltid nytt, alltid fräscht, alltid som att hon gör något eget. Det är mer som en homage till soulmusikens legender som funnits före henne. Hon är alltid respektfull.

I vår släppte Monica sitt sjunde album, ”New life”. Återigen är den ett bevis på den ständiga personliga utveckling som Monica uttrycker genom sin musik. Skivan inleds med att Mary J Blige ger ett inspirerande pepp/deep talk och uppmanar Monica att njuta av sitt nya liv. Monica har gift sig med basketspelaren Shannon Brown som hon träffade när han spelade hennes kille i en musikvideo.

Första låt efter introt är ”It all belongs to me”, en duett med Brandy. Det är de två sångerskornas första samarbete sen ”The boy is mine”. Det är duktigt, lagom kaxigt, men ljusår från en ny ”The boy is mine”. Större delen av albumet består av smäktande powerballader. Det är storslaget, både musikaliskt och känslomässigt.

Albumets storslagenhet vilar till väldigt stor del på Monicas fantastiska röst. Jag litar hela tiden på allt hon sjunger. Hon får mig till och med att köpa 60-talsretron i ”Cry” och ”Time to move on” trots att jag egentligen hatar retrosoul. Vissa av låtarna doftar svagt av 80-tal, särskilt ”Until it’s gone” som är en av två låtar på skivan som Missy Elliott producerat.

Videon bjuder på en något överspelad känslomässig historia. Den totala oräddheten inför att spela över, inför att uttrycka känslor på ett så rakt sätt, nästan gränsande till banalt, är en av anledningarna till varför jag älskar Monica och varför jag älskar r’n’b.

Första singel från ”New life”, ”Anything (to find you)” feat. Rick Ross, är också producerad av Missy Elliott. Låtens 90-talsinspirerade sound kommer från samplingen av Biggies ”Who shot ya?”. Monicas första rader är hämtade från Marvin Gaye och Tammi Terrells duett ”You’re all I need to get by”.

Men det hela utvecklas till ett modernt och storslaget mästerverk. Monica och Missy gör något helt nytt, trots att låten vilar tungt på den klassiska samplingen. Monicas röstnärvaro är något i hästväg. Hon äger hela låten, hennes sång dominerar produktionen snarare än tvärtom.

Tyvärr har ”New life” alldeles för få låtar som sticker ut. Det är fint, pompöst och hundra procent r’n’b. Men förutom Missys två produktioner är det egentligen bara ett par låtar som har det lilla extra.

Av de spår som Rico Love står bakom är det bara ”Daddy’s good girl” som sticker ut, och den följs tyvärr av ”Man who has everything”, Monicas första riktiga utflykt till någon annan genre än r’n’b/hiphop. Det är en reggaelåt, och ja, det är fruktansvärt dåligt.

Monica sjunger som vanligt väldigt bra, men produktionen låter som en hemmasnickrad reggaeremix än en skön crossover, tänk Rihanna.

Monica gör inte superhits längre, eller följer trender för den delen. Men hon har något väldigt speciellt. Det märktes inte minst ett par dagar efter Whitney Houstons bortgång. Med sin hyllning fick Monica mig på riktigt att börja gråta:

Monica är för mig som en kär vän jag vuxit upp med. Vi hade våra känslosamma men lekfulla tonår. Vi mötte motgångar i livet tillsammans.

Vi lärde oss att vi förtjänar att vara lyckliga. Vi vågade konfrontera vårt förflutna tillsammans. Ja, det är klyschigt och banalt men som r’n’b-lover får man stå i kontakt med sina känslor utan vackra metaforer och djupa analyser.

Även om ”New life” är långt ifrån ett mästerverk så kan jag uppskatta skivan. Monica har liksom… funnit sig själv. Hon har mognat, landat. Blivit vuxen. Blivit starkare. Fått ett nytt liv.

Så enkelt kan det vara, men vi ska nog inte anklaga Lil Wayne för populism. Publiken skrek säkert lika högt kvällen efter i, typ, Düsseldorf. För det här är Da Drought 3-Lil Wayne: ”säljer om några månader en miljon skivor på en vecka”-Lil Wayne, faktiskt-världens-bästa-rappare-Lil Wayne. Han finns överallt, inte minst hos mig.

Längre bort i spektrumet av mitt musiklyssnande vid samma tidpunkt finns Ben Hudson, en brittisk 29-åring som ingen vet vem det är. Men han och hans band The Library sticker ut som en av tio ”favourite underground Myspace acts” som Kanye West har valt ut på Myspace i egenskap av något slags gästredaktör. Mr Hudsons musik tar mig direkt i besittning.

Jag har nyss flyttat till Paris och tusen tankar irrar runt varje dag. Nytt land, ny stad, nytt språk, ny boendesituation. Och ett ansträngt distansförhållande ovanpå allt. Det är underbart och svårgreppbart. Men Mr Hudson & The Librarys debutskiva ”A tale of two cities” från 2007 sätter saker i perspektiv, det blir något konstant att återkomma till. Närmast kommer låten ”Everything happens to me”.

Mr Hudson kastar upp ett silverrep av melankoli, virar runt min fot och drar mig sakta nedåt mot marken.

Det är först långt senare som jag förstår att det här är en tolkning av en standard från 1940 med samma namn, först framförd av Frank Sinatra och sedan av namn som Ella Fitzgerald, Nat King Cole och Chet Baker. Men den känns så självklar i Mr Hudsons version och i symbios med resten av skivan, att man inte slås av tanken att den kan vara annat än hans egen. Mr Hudson och hans band har på ”A tale of two cities”, i något slags modern jazztradition, en inneboende experimentlusta och faiblesse för eviga och vackra musikaliska värden som krockar med oväntade arrangemang. En oljetrumma som kantar en låt här, en smygande baktakt där.

Att Hudson själv har nämnt influenser som just Ella Fitzgerald, Chet Baker och Billie Holiday i samma andetag som André 3000, Phoenix och Dizzee Rascal, känns knappast som koketterande med en ”öppen musiksmak”. Snarare en fullt logisk historieskrivning som föregår musiken han själv gör.

Innan ”A tale of two cities” producerar Ben Hudson under flera år hiphop och grime i Birmingham. Det hörs i musiken han gör som Mr Hudson: det är beats som ligger i grunden och om han inte samplar själv ser han till att hacka upp bandmedlemmarnas instrument och röster (men pianot lämnas alltid orört och rent). Körsångerskan Joy Joseph är oumbärlig i det hela. Men framförallt trummorna har ett tydligt hiphopdriv, även i gitarrballader som ”Cover girl”.

Texten i ”Cover girl” kan diskuteras. Den handlar om en kvasigenusmedveten vit riddare – eventuellt släkt med Bruno Mars – som klumpigt rider in och ska rädda en stackars hjälplös flicka från patriarkatets snäva ideal. Hon kanske inte är någon omslagsflicka men hon är minsann fin som hon är!

Texten tar emellertid en vändning när Hudson just i slutet ändrar refrängen till ”I’ll never be a gentleman, just facing facts, my face isn’t right. You’ll never want a gentleman, when you’ve seen me in this light.” En naiv förhoppning: idealen finns överallt och tränger oss alla, kom igen så släpper vi dem.

Och sådär håller det på genom ”A tale of two cities”. Substantiella texter över varierade, spännande poplåtar. Omedelbart attraktiva. En aktuell referens är Frank Ocean. Också hos honom finns en grund av hiphop och r’n’b som gärna övergår i rena poplåtar. Frank Ocean gjorde dessutom på sin ”Nostalgia, Ultra” en version av Mr Hudsons ”There will be tears”.

Mr Hudson värvas kort efter Kanye Wests Myspace-utnämning till att jobba med honom på vad som skulle bli ”808s & Heartbreaks”. Där hjälper han till med att sjunga, komponera och skriva några av skivans starkaste låtar. Framför allt ”Street lights” – som om The Radio Dept. flugits in till Kanyes Honolulu-studio en regnig dag.

Mr Hudson börjar sen rusta inför nästa album, ”Straight no chaser” (2009), nu som soloartist. Kanye West tror på sin nyfunna musa: ”I believe Mr Hudson has the potential to be bigger than me, to be one of the most important artists of his generation”.

Mr Hudson svarar genom att försvara West när hans användande av auto-tune på ”808s & Heartbreaks” ifrågasätts: ”I’ll definitely use A LOT of auto-tune on my album”, säger han i en livechat med sina fans. Den första singeln släpps samma månad som ”808s & Heartbreaks”.

Det fina med ”There will be tears” är dels den utsökta auto-tunen som flätas in och ut i flera stämmor. Dels den uppgivna texten som destilleras i den lakoniska refrängen: ”There will be tears, I have no doubt. There may be smiles, but a few. And when the tears have run out, we’ll be blue, blue”.

Men kanske framförallt är styrkan det på ytan simpla, upphackade, lite brusiga beatet, de repeterande mollackorden. En engelsk ung man som sjunger om kärleken i fyra nyanser av grått. Mr Hudson gjorde James Blake tre år innan James Blake. Till och med upplägget i videon liknar det i videon till ”The Wilhelm Scream”.

Resten av ”Straight no chaser” är tyvärr långt ojämnare än James Blakes debut och bleknar i synnerhet bredvid ”A tale of two cities”. Det finns ytterligare ett par bra spår, som ”Stiff upper lip” och ”Central park”, men ”There will be tears” tornar upp sig omöjligt högt bland dem alla. Mr Hudsons uttalade mål var att göra en simplare skiva än ”A tale of two cities”, med mer direkta pophits. Men mest låter det ängsligt och lite förvirrat.

I dag då? Mr Hudson fortsätter att arbeta med Kanye West och olika projekt på Wests bolag G.O.O.D. Music (där Hudson också har kontrakt). Han har hjälpt till att skriva någon Kid Cudi-låt här, något med Big Sean där. Annars tas han mest fram i rampljuset för att emulera Alphaville och Sandra Richardson/Cassius så att det ska låta bättre än en uppskalad sampling. Ett deppigt öde för en så potent popmusiker, men hopp finns. Hudson har berättat att han jobbar på sitt tredje album där han vill ha ett mer engelskt och smutsigt sound, ”so that you’ll have to get the Hoover out after you listen to it.”

Han blir nog aldrig större än Kanye West, inte en av sin generations viktigaste artister. Men han förtjänar bättre än att ses som ”killen som sjunger på den där töntiga Jay-Z-låten”.