/

Att vandra över Kairos gator är att översköljas av ljud. Från de breda boulevarderna i medelklassens Mohandiseen till de skuggiga bostadskvarteren på Zamalek, genom labyrintiska gränder i Boulaq och kring de stora moskéerna, och bland familjerna i kvällarnas folkvimmel på någon av de centrala huvudgatorna.

Så den musik jag har tagit med mig hit i hörlurar, som sällskap och soundtrack – av en slump på årsdagen för revolutionen – utplånas lätt bland tusen tutor och miljoner röster. I den unikt urbana mixen av plåtslagningsslammer och 500 samtidiga böneutrop.

I stället möter jag musiken ute på gatorna, i vilken riktning jag än rör mig. 20 miljonersstaden utmed Nilens stränder har länge haft rollen som arabvärldens kulturella centrum och har präglat den arabiska populärmusikens innehåll och sound under 100 år. Och det är fortfarande hit som regionens konstnärssjälar med ambitioner söker sig för att slå igenom. Ett Mellanösterns Hollywood, om man vill.

Som mest vital var den musikaliska utvecklingen under några decennier kring 1900-talets mitt. En tid av hopp och ett gemensamt sökande efter en ny nationell identitet, när arabvärlden slog sig fri från kolonialmakterna.

Sångerskan Oum Kalthoum, kort och gott känd som Damen eller Österns stjärna, är i det närmaste synonym med den arabiska musikens renässans och modernisering. I Kairo lever hon gott vidare, snart 40 år efter sin död. Delvis som musealt kulturminne men också som den vardagsmusik som är en del av stadens ljudbild, och som alla tycks ha en relation till.

På ett plan bryr sig unga här lika lite om Oum Kalthoum som Stockholms 18-åringar bryr sig om Taube, eller ens Abba. Men hon är en ikon – med ett bokstavligen ikoniskt utseende, i sina svarta solglasögon och hårt uppknutna hår – med samma fortsatta relevans som, säg, Astrid Lindgren.

Kalthoum överskred gränser för vad en kvinna förväntades vara och göra, inledningsvis bara genom att sjunga offentligt och göra det möjligt för kvinnor att uppträda. Och fortsättningsvis genom att i vissa av sina sånger skicka trånande kärleksförklaringar från kvinna till man.

I Naguib Mahfouz episka Kairotrilogi, som utspelar sig från 1910-talet och några decennier framåt i det konservativa området kring moskéerna al-Ahzar och al-Husayn, är den kvinnliga musikern mest ett sexobjekt att åtrå och längta till. Hon är en obeslöjad kvinna att underhållas och fängslas av, men också att faktiskt umgås med, att samtala med, sjunga med, och – om man är en tillräckligt skicklig charmör – älska med.

Sångerskan, eller om det råkar vara en oudspelare, åtrås för sin kropp och respekteras för sin sinnlighet och konstnärlighet, för sin röst och förmåga att levandegöra poesi och texter ur Koranen. Men hon avfärdas också som en lösaktig hora utan karaktär och moral, vars leverne å andra sidan inte heller kastar någon skugga över mannens egen heder och ställning.

När Oum Kalthoum på 1950- och 60-talen stod på sin karriärs topp hade samhället förändrats radikalt. Hon blev den fria arabvärldens fixstjärna, tömde gatorna i mångmiljonstäder med sina radiosända helkvällskonserter en gång i månaden, en divapersona med folkliga rötter och täta band till de nationalistiska revolutionärerna.

I en komisk scen i filmen ”18 days” – en episodisk skildring av de januari- och februaridagar förra året när egyptiska folket revolterade och gjorde sig av med Hosni Mubarak – stänger en skräddare in sig i sin lilla lokal och stannar där, när han tror att kriget kommit till Kairo.

När han efter några dagar bestämmer sig för att börja spela in dagbok på band och behöver kassetter, tvingas han välja mellan att spela över en läsning av Koranen, en synd givetvis, ett Mubaraktal, det vågar man bara inte, och några av Oum Kalthoums gamla sånger, en grym hädelse.

För hon är uppe där, med profeten och presidenten. Ikonisk och älskad av närmast religiösa mått.

Jag har lätt att förstå hur hennes röst fängslade, och fortfarande inte har släppt greppet. Hon sjunger på en frekvens som skjuter rakt in i ryggraden som rysningar, och med en sentimentalitet och melankoli som fyller hela bröstkorgen med en diffus längtan. En vemodigt själfull röst från baryton till sopran ovanpå orkesterns lågmälda sväng, som lätt tränger igenom de raspiga konsertinspelningarna.

Hennes låtar är långa och repetitiva. Ord och fraser dras ut, smyckas subtilt och improviseras i samspel med publiken. De arabiska texterna går mig förbi men det är helt uppenbart att de talar om en kärlek som innehåller lika mycket av lidande som lycka, ett tillstånd av längtan snarare än tillfredsställelse.

Efter Oum Kalthoums död 1975 togs hennes plats över av två andra kvinnor, algeriska Warda och libanesiska Fairuz, båda fortfarande aktiva i dag, 72 och 77 år gamla. Och båda mycket typiska för den arabiska musikens största stjärnor, med stora och emotionella röster som i fina förflyttningar i ton och intonation klär såväl svaghet och styrka i ord.

De har båda varit med och moderniserat den arabiska musiken mot kortare och mer direkta poplåtar och låtit den blandas upp med västerländska genrer.

Fairuzs ”Al Bostah” är i originalutförande folkligt svängig men har också gjorts om till storslagen och lättflygande disco. Wardas ”Wahashtouni” har ett ethiojazzigt groove med djupa svajande stråkar och i fantastiskt vackra ”Hekayti Maa el Zaman” gör 60-talets soulballader några snygga entréer.

Liksom Oum Kalthoum är de båda nära knutna till den sociala och politiska situationen i sina respektive hemländer, vilket bidragit till deras popularitet. Warda engagerade sig redan som 14-åring i 1950- och 60-talens arabiska vår och för Algeriets frigörelse. Och Fairuz lyckades under Libanons 15 år långa inbördeskrig ställa sig över motsättningarna mellan landets olika grupper.

Själv syrisk-kristen tog hon aldrig parti utan blev en röst för alla, med universella och naturlyriska sånger om det enkla livet på landet, om doften av jasminblommor och fikonträd, om Libanons skönhet.

Bland dem som genomled kriget och dem som flydde det anses hon bära landets själ inom sig, och i dag är hennes musik en söt madeleinekaka tillbaka till barndomen och det gamla livet.

Men Fairuz och Warda är också en del av det moderna Kairos ljudvärld. Warda hör jag till exempel på svårt sjaskiga Bussy Cat, ovanpå ett litet café en bit upp i downtown. Den 32-åriga stridsvagnschauffören Omar översätter några rader ur texten från arabiska åt mig – den handlar om kärlek. Han blundar och låter musiken sjunka in.

Sedan berättar han för mig hur ensam han känner sig i storstaden, där han nu är på permis. Han berättar hur han längtar tillbaka till Sinais vidunderliga öken och dess utspända, klara stjärnhimmel, hur han hoppas hitta någon att gifta sig med under det kommande året. Och att alla kvinnor innerst inne älskar att bli misshandlade.

En stund senare blåser han mig på ett par hundra spänn.

I dag vårdas arvet från Oum Kalthoum via Fairuz och Warda kanske framförallt av Amal Maher. Den 27-åriga egyptiska sångerskan är snygg och helylle och den allra mest populära och bäst säljande kvinnliga artisten just nu, älskad för sin klassiska vackra röst. Att dansa till, gråta till och sitta som fastnaglad till, som musikbloggaren Hani Almadhoun beskriver den.

Som tonåring blev hon känd för sina tolkningar av Oum Kalthoums sånger och hon framträdde i den såpa om stjärnans liv som visades på egyptisk tv kring millennieskiftet. Fortfarande djupt förankrad i musikhistorien glider hon på förra årets comebackalbum mjukt mellan den traditionella arabiska storbandspopen, så som den lät under 50-talet, via schlagerballader till globala dansgolvsproduktioner.

Och den mainstreampop som strömmar ur mobiler på caféerna, eller från de små bergsprängarna som fästs på mopederna i Kairo, tycks liksom ha närmare till äldre musik jämfört med den som gym, 7-Eleven och stadshotell spelar här hemma. Musik på traditionella instrument och melodier nära dem som mormor och farfar lyssnade på.

Åtminstone låter det så i mina öron, när jag sitter på en plaststol på en trottoar kanske en kilometer från Tahrirtorget och försöker läsa, medan ett tonårspar sjunger med i låt efter låt från telefonens dåliga små högtalare, och veckans sista böneutrop ljuder strax ovanför mitt huvud.

Allting har kretsat kring ”Man tänker sitt” och Enocksson, som var där som ljudtekniker och inget annat, har lämnat projektet bakom sig. Kanske blir det en film, kanske inte – en tanke som för övrigt präglade hela inspelningsperioden. För honom själv spelar det egentligen inte så stor roll. Han har inget större intresse av att se materialet; han har redan sett det på plats, om och om igen.

Samtidigt finns känslan att de senaste månaderna har inneburit en viktig, andlig resa, både för honom själv och de andra. Eller andlig resa förresten? Det låter pretentiöst och överdrivet. Samtidigt var det precis det. Bara det att få stå i ett svinkallt, mörkt träsk tillsammans med filmens huvudperson Sebastian, med lera upp över anklarna, och känna att andra människor gör helt andra saker nu. Bara att få göra det där tillsammans, det var fan härligt.

För regissörerna Henrik Hellström och Fredrik Wenzel var arbetet med filmen idén om ett annat sätt att leva, resultatet av ett behov av förändring. Från instängdhet och förställning till frigörelse och glädje. Att lägga sin energi på rätt saker, det vill säga det som känns bäst för en själv, snarare än för andra.  De hade vid samma tidpunkt känt ett liknande behov av att slå sig fria från sina sociala ”masker”.

De hittade den amerikanska filosofens Henry David Thoreaus 150 år gamla texter om att hitta sanningen om sig själv, hos sig själv. Och började formulera idéer både för sitt eget umgänge med andra – och varandra – och för det manus som blev ”Man tänker sitt”.

Erik Enocksson kom in i projektet mycket senare, till själva inspelningen, och delade inte de andras behov och motiv. Han upplevde Thoreaus ”Skogsliv vid Walden” som ett jävla dravel. Riktigt överskattad. Även om det fanns några få brännpunkter – korta meningar med samma skärpa i dag som på 1800-talet. För honom kändes det mest kul att jobba i den nya konstellationen. Och han kände sig nyfiken på vad han upplevde som regissörernas, och vännernas, viktiga agenda.

Pressbild

I det gemensamma huset fanns ett antal regler. Ingen skulle behöva vara trevlig bara för att rädda den goa stämningen, man behövde inte göra sig till, inte vara artig, inte ställa upp på saker för andras skull. Det var kanske inte alltid en särskilt munter stämning men å andra sidan en lugn och behaglig samvaro. Harmonisk och inspirerande, tyckte åtminstone Hellström och Wenzel.

Tillsammans skapade de ett gemensamt tillstånd som passade Erik Enocksson bra. Han brukar kräva lite mer tid och eftertanke och håller sig gärna på sin kant. Den stora skillnaden här var att ingen heller tvingade honom in i en annan rytm. Så snarare än regler för hur man skulle vara, saknades just regler. Hans inledande skepsis blev till ny ro. Dessutom gillade han att tillvägagångssättet under hela projektet var så förbehållslöst.

Själv hade Erik Enocksson sällan en aning om vad de faktiskt höll på med. Ibland tyckte han att han närmade sig något slags förståelse, att han kunde formulera idén i några enkla meningar, för att vid inspelningarna nästa dag vara helt borta igen. Det kändes ungefär som att vara full. Men om det nu inte gick att förstå, hade det då ens ett värde?

Där på hösten, när hans jobb som ljudtekniker var över, var han helt tillfreds med att det kanske inte skulle bli någon film. Och skulle det bli en – det var ju ändå föresatsen – skulle den vara musiklös. Skönt, eftersom han ändå hade mycket på jobbet plus att ”Farväl Falkenberg” – som Erik Enocksson också var en del av – gick upp på bio just då, vilket gjorde hösten till en turbulent period. Han visste inte heller om han alls kunde göra musik igen.

Han kände en trötthet över sitt eget sound och sätt att komponera. I efterdyningarna av sommarens inspelningar, och egentligen även av ”Farväl Falkenberg”, insåg han att han ville ändra på en del saker. Inte minst sig själv.

– Den där tiden var en jävla resa och väldigt viktig för mig som vuxen människa. Den har format mig och idén om hur jag är och vill vara. Tidigare hade jag en väldigt romantisk bild av hur en människa ska vara och känna.

– Det handlar till stor del om att acceptera misslyckanden och hur de ter sig i andras ögon, vilket tidigare har varit fruktansvärt för mig. Det handlar om att erkänna att även jag har fula sidor, som till och med kan äckla andra, och att de inte gör mig till ett monster. Jag kanske är självisk eller så kan man se det som att jag ger mycket till mitt eget behov. Det handlar om den balansen, att se mig själv som en mer komplex och mångfacetterad människa än jag har låtit mig vara, säger Erik Enocksson.

När det bestämdes att ”Man tänker sitt” ändå skulle ha musik påbörjades en process som pågick i två och ett halvt år. Musiken blev ett sökande och en bearbetning av den senaste tidens intryck, möten med aktörer och med förhållandet till regissörerna Henrik Hellström och Fredrik Wenzel. Klichéer för en musiker eller konstnär, kanske, påpekar Enocksson helt riktigt. Å andra sidan fullt uppriktigt.

– Jag lyckades släppa mitt panikartade grepp om saker omkring mig och tvingade mig att närma mig något som jag upplevde som väldigt svårt, rent musikaliskt. Jag satte mig vid pianot och bara klinkade på en ton. Jag är inget geni på heltid. Jag kämpade för att fortsätta med det jag gjorde, även om jag ledsnade. Jag hittade ett värde i det.

Det var Fredrik Wenzel som lämpade över ett gäng inspirationsskivor när den egna gnistan saknades. Tyska operor, körmusik och black metal. Det där sista träffade rätt och kändes helt i linje med den tro och andlighet som Enocksson tyckte att ”Man tänker sitt” innehöll.

Idén om ett renodlat black metal-soundtrack föddes men stektes. I efterhand ser Erik Enocksson på den som sitt absoluta lågvattenmärke. Det skulle ha blivit sökt och manierat; det skulle ha saknat den uppriktighet som regissörerna hade i sitt arbete. Det skulle ha känts och hörts.

Så det blev ett körverk stället. Med texter som satts samman av fragment från litteratur och musik som följt med under filmens tillblivelse. Thoreau, den amerikanske poeten Walt Whitman, norsk andra vågen-black metal.
– Borrar man in sig i både klassisk musik och black metal blir det väldigt påtagligt att de är närbesläktade. De sätter igång samma sorts processer i mig eftersom de är laddade med precis samma högtidligthet och brist på distans.

”Den blomstertid nu kommer”, snarare än ”Ave Maria”, har varit riktmärket. En vacker melodi laddad med barndomens och somrarnas frihet; den återhållna euforin i sången som lovade stora t-shirts i stället för en stor, illasittande kavaj.

Och faktum är att resultatet inte är så långt därifrån under stunder, typ när sångstämmorna spelar mot den kalla orgeln på botten av ”Haec silva odi”. Det är en protestantiskt kärv, enkel och mycket vacker psalm.

Enkelheten går igen i all Erik Enockssons musik och skapar en nästan omedelbar igenkänning. Det är ornamenterat men simpelt, nästan minimalistiskt. ”Man tänker sitt”-kompositionens huvudnummer är dess enklaste delar – i sitt allra renaste uttryck i epilogen. En knarrande, ensam orgel spelar meloditemat utan bas och utan diskant. Det är en skör melodi så som den låter utan förställning och tillägg.
– Min flickvän gillar att ha mycket kryddor i maten. Jag gillar salt och peppar. Få intryck som jag håller kvar länge, förklarar Enocksson.

För sig själv uppfyller Erik Enockssons komposition alla kriterier för vad ett körstycke är. Det är sakralt, stämningsfullt, mässande. Men lyssnar man till det parallellt med traditionell körmusik uppenbarar sig skillnaderna.

Bara det att kören består av endast en sångare – Enocksson själv – som spelat in sin röst i stämmor, i lager på lager. Och att det smutsiga och skeva inte bara är fullt tillåtet, utan en tillgång.

– Min röst är inte gjord för skönsång och i det här sammanhanget upplever jag det som väldigt uppfriskande. Det jag tycker är ointressant med körverk och annan klassisk musik är att det inte finns något utrymme för misstag. Jag tror inte att de tillåter sig det. I så fall är det ett skämt som går över mitt huvud.

I grund och botten handlar det om att kunna relatera. Så för att närma sig det klassiska, som är främmande och onaturligt med Erik Enockssons musikaliska bakgrund, måste det kombineras med något välbekant. Det vill säga den enkla, bondska bristen på bildning och raffinemang.

– När mina förfäder gick till mässan hade de inte en aning om vad de hörde. På sin höjd kunde de urskilja ”amen”. Jag var lockad av idén om att skriva ett helt verk som ingen kan förstå, att göra det på ett dött språk. Det blir som att framföra det för döva öron, där det enda som går fram är ton och betoning.
– Jag ville jobba med det uttalade, det vokala, men sakta röra mig mot något mer primalt och gutturalt, där orden börjar svikta och snarare bli grymtningar och andningar. Den rörelsen var min dramaturgi.

De efterhängsna störningsmomenten bryter den vackra ytan, som sällan tillåts vara helt slät. Lite som de små brott mot ordningen som filmens fyra huvudpersoner tycks vara tvingade att begå för att inte implodera.

– Jag tror inte att någonting kan vara perfekt och nu har jag till och med börjat omfamna det som inte är det. Det är hemligheten: det är inte avsaknaden av mörker och fulhet som skapar karaktär, utan det är tillkortakommandena som skapar den människa vi ser framför oss i spegeln. Det är någonting som jag har förstått i musiken länge. Men på ett personligt plan är det pinfärskt.

Erik Enocksson

• Ålder: 31

• Läser: ”Jägarna på Karinhall” av Carl-Henning Wijkmark, ”Millenium” av Tom Holland

• Lyssnar: Burial Hex’s ”Initiations”, Chicagojazzens kommande ”Misantropi för nybörjare”

• Ser: The Tudors, Planet Earth

• Tidigare är ”Farväl Falkenberg” (soundtrack, 2006), ”Harsh and stubborn that river bends” (7″, 2008) och ”With its dark tail curled ’round the garage” (album, 2008) utgivna på skiva.

• Erik Enocksson har också gjort musik till filmer som ”Nabila” (2003) ”Handläggare P327JUM” (2008) – och till Jesper Ganslandts nya ”Apan”, som dock är utan musik. Hösten 2008 visades konsertfilmen ”Skinnskatteberg” på Folkets Bio.