Nu har Lucy Siame hittat en ny fas i sitt skapande. Efter tre album och tio år som artisten Lucy Love är det dags att gå vidare. För drygt ett år sedan startade hon sitt nya alter ego Baby Blood. Med inspiration från hiphop-genren trap, modern r&b och skumma ljud har Lucy sänkt tempot i musiken. Hon vill hitta mer luft och utforska drömska ljudlandskap och obskyra sinnesstämningar.

I slutet av 2015 kom det första smakprovet från Baby Blood i form av »Figurine«. En långsamt tung låt som för tankarna till artister som Holy Other och FKA Twigs. Den öppnar upp till ett hav av eko där nedpitchad sång glider fram över vackra och förvrängda synthljud.

I videon till låten framträder Lucy Siame med en mask över ansiktet och rider på en häst i ett diffust och lilafärgat landskap. Hon utför samurajliknande rörelser i slow motion. Allt är starkt men också anonymt. Det ligger i linje med Baby Bloods koncept. Efter att ha varit en artist som många känt till vill Lucy nu skapa distans till publik och utomstående. Hon vill att konsten ska gå före personen bakom den.

Samtidigt styr hon allt själv. Hon sjunger, komponerar och producerar all musik. Och det med enkla medel. En bärbar Mac, en massa effekter och en liten USB-mikrofon (som i vanliga fall används till skype och nätverksspel) är de enda instrumenten. Med det småskaliga formatet letar sig Lucy fram och försöker fånga det som hon saknat på senare tid i sin musik – det oförutsägbara, levande och det som inte låter snyggt och välproducerat. I den sfären vill hon att Baby Blood ska leva och verka.

Din första låt »Figurine« är mörk och atmosfärisk r&b med en hel del skumma ljud. Hur kom det sig att det blev detta sound?
– Jag kände att jag ville ner i tempo. Normalt ligger min musik på 120-130 bpm men nu ville jag göra något som befinner sig runt 95-100 bpm. Det blir en helt annan vibe då. Det finns mer luft och utrymme där och då blir andra element, som virveltrumma och hi-hat, viktigare. Med Lucy Love har jag aldrig gjort en låt som varit långsammare än typ 119 bpm, så det är stor skillnad. Men jag gillar den långsamma och sömniga känslan. Samtidigt finns det en framåtrörelse, man ska inte somna. Det finns lite karibiska influenser i det.

Är du influerad av trapsoundet?
– Ja, men inte den här partybetonade EDM-trapmusiken, utan mer urban hiphop. Inte så mycket rave.

Du har släppt en video till »Figurine« som du regisserat själv. Kan du berätta lite om den?
– Videon har varit ett stort projekt. Den visualiserar den artist som jag försöker skapa med Baby Blood. Tanken var att göra något där mitt ansikte inte är med, något konstigt som samtidigt är vackert. Jag funderade på vilka musikvideos jag gillar med andra artister och hittade en video med SZA och hennes låt »Babylon«. En video där hon går ut i en sjö och försvinner under vattenytan, man ser bara hennes ansikte i tre sekunder. Jag gillar den konstiga viben i videon. Det ser lite trashigt ut men miljön är väldigt fin.

– Från den fick jag inspiration till att spela in en video i en liten by utanför Köpenhamn som heter Dragør. Vi filmade den i en gammal flyghangar som nazisterna använde under andra världskriget. Jag lånade en häst av en kompis och gjorde kostymer. Jag kom på saker till videon i samband med att vi filmade. Så brukar jag inte jobba, jag brukar veta precis vad jag ska göra. Men denna gång hade jag bara ett par grejer att göra något av; en häst, en mask och lite ljus. Och så körde jag på det.

Du har beskrivit videon som att det feminina möter det maskulina i en slags tidlös miljö. Är du intresserad av att utforska dessa båda delar i Baby Blood-projektet?
– Ja, det är något jag tänker på hela tiden för jag tycker att vi lever i ett väldigt fyrkantigt samhälle. Allting handlar om det som är för tjejer och för killar. Allt delas upp väldigt mycket och vi har inte så många förebilder. Det måste finnas plats för olika identiteter. Ett sätt som jag jobbar med för att skapa det utrymmet är att pitcha min sång. Jag förvränger den och gör den androgyn.

– Lucy Love i Danmark rör sig i mainstreamfåran, jag finns på instagram och facebook och allt det där. Kändisar i Danmark måste vara så personliga. Jag kan göra intervjuer där frågorna handlar om vad jag handlar när jag går och köper mat. Varje gång jag är på tv är det aldrig för att jag ska uppträda med min musik utan för att prata om jag samlar på Star Wars-figurer eller något liknande. Det blir så trivialt och jag tröttnade på det. Jag vill att det ska handla om min musik och min konst. Därför startade jag detta projekt för att kunna fokusera på det konstnärliga – så kan skvallret och allt det andra hålla sig hos Lucy Love.

– Det har blivit så vanligt att man ska kunna öppna upp sitt liv och att alla ska få ta del av det. Så är det i alla fall i Danmark. Det är det fans vill ha, de vill komma nära. Men jag vill ha lite avstånd till publiken och skapa distans. Jag tycker det är viktigt att kunna känna mig som en artist. Därför har jag en mask på mig i Baby Blood. Jag har ju haft scenkostym tidigare men nu har jag bestämt att man aldrig ska se eller möta Baby Blood utan mask och förklädnad. Oavsett sammanhang.

Är inte det lite motsägelsefullt eftersom många vet att det är Lucy Love som döljer sig bakom masken?
– Jo (skratt). Jag har uppträtt med Baby Blood några gånger och vid soundcheck har jag haft masken på mig. Vissa har inte tagit mig seriöst och velat att jag ska ta av mig den, men det är inte det som är grejen! Folk måste förstå att det inte är samma person – det är inte Lucy Love – när de ser Baby Blood. Jag tycker det är intressant att leka med folks uppfattningar. I Danmark träffar man ofta människor som menar att man inte ska tro att man är något.

Det finns en jantelag i Danmark?
– Ja, verkligen.

Din kostym i videon är väldigt häftig, det är som en mix av en riddarkostym, superhjältedräkt och östasiatiska influenser. Du har gjort dina egna kostymer till Lucy Love. Vad har du tänkt kring Baby Bloods kläder?
– Temat är lite »jorden runt på 60 dagar«. Det är inslag från många olika kulturer. Den största inspirationen kommer från Västafrika och Benin. Jag var där för ett tag sedan. Där finns en tradition där folk går ut i skogen och stannar i en månad för att sy en kostym av allt möjligt som de hittar. Man vet inte vilka dessa personer är. Sedan kommer de tillbaka till sin by. Då har man en ceremoni och dansar, en voodooceremoni i »komma tillbaka från döden«-anda. De dräkterna är helt galna. Man fattar ingenting när man ser dem och det går inte att se vilka som bär dem.

Det låter som väldigt fascinerande kostymer?
– Ja, det är en väldigt eklektisk stil, det går inte att se att dräkterna är från ett afrikanskt land. Det liknar något som skulle kunna vara med i Vogue. De ser inte ut som något som är egentillverkat. Jag har även inspirerats av Mexiko och Japan.

Kostymen du har i videon liknar en kimono till viss del?
– Ja, jag är ett stort fan av kimonos. Jag har väldigt många. Jag har mycket prylar och samlar och sätter ihop grejer från olika håll. Jag gillar att de scenkostymer jag bär har ett tydligt uttryck, det är viktigt.

Du har länge arbetat minst lika mycket med det visuella som med musiken. Varför är det så viktigt för dig att ha ett starkt visuellt uttryck?
– Jag tror att det är det jag är bäst på. Jag är konstnär egentligen och det är det jag har ägnat större delen av mitt liv åt. När jag började med Lucy Love gjorde jag kostymerna och allt visuellt kring det var min ingång till musiken. Jag ville inte bara vara en som stod på en scen och sjöng och sedan gick av – jag ville vara ett helt universum. Jag är bra på att förmedla mina uttryck och det jag har inom mig – jag är bra på att visualisera det. Det finns musiker som uppträder som sig själva och det är inget fel med det, men för mig måste det finnas något mer.

Du vill ta till vara på möjligheten att stå på en scen och göra något mer än att uppträda som en vardaglig människa?
– Precis. Det beror på att de artister jag gillar, som Grace Jones, Prince, David Bowie och Planningtorock, även är konstnärer. Så vill jag att Baby Blood också ska vara. I ett konstsammanhang kan det vara ett performance och i ett vanligt musiksammanhang så är fokus på det musikaliska. Det kan skifta fram och tillbaka och jag gillar att ha de olika möjligheterna.

Vad tycker du är fördelen med att se det du gör som ett konstprojekt istället för att du bara ser dig som artist?
– Det är det enda sättet för mig att jobba på. När jag gick på konstfack i Danmark så fick jag höra att Lucy Love inte var konst. Det tog mig tre år att motbevisa dem om det.

– Konst handlar om kontext. Jag använder redskap som jag inte tror att man hade använt om man hade varit en singer/songwriter. Då hade det handlat mer om vilka tonarter och harmonier man skulle använda sig av. Jag tänker mer utifrån att jag arbetar med en stor utställning. Att de singlar och album som jag släpper ska kunna ses som ett samlat verk i en lång exposé. Det tycker jag är intressant, jag ser framåt och funderar på hur jag vill att min musik och konst ska vara om ett eller två år.

Baby Blood

Du har studerat konst i både Malmö och Danmark. Vilken skola läste du på i Malmö?
– Jag läste estetisk linje på gymnasiet i Lund. Sedan gick jag på en folkhögskola som heter Östra Grevie som ligger en bit utanför Malmö och pluggade bild. Efter det kom jag in på Det Fynske Kunstakademi i Odense.

Var det där som de tyckte att Lucy Love inte var konst?
– Precis, de undrade om jag inte skulle sluta med det och börja arbeta med »riktig konst«.

Jag har läst att ditt examensjobb, som du presenterade 2011, kom att handla om Lucy Love. Stämmer det?
– Ja. När jag började där var Lucy Love mer på undergroundnivå men efter ett år så blev jag spelad i radio och var med på tv. De på skolan menade att det bara handlade om reklam, de förstod inte vad det hade med min utbildning att göra. Jag förklarade att jag jobbade med musikvideos, scenografi och var art director för det jag gjorde med Lucy Love, men de tog det inte på allvar. Det sista projektet som man gör där är ett projekt som löper under ett år med en utställning som avslutning. Mitt upplägg var en stor konsert som krävde mycket utrymme, tid och pengar. Jag gjorde scenografin, scenkläderna, hade med dansare och gjorde 3D-videos som var med i showen. Då fattade lärarna vad jag höll på med (skratt).

Det krävdes att du gjorde en sådan totalupplevelse för att de skulle förstå?
– Precis. De andra gjorde »fina« konstverk som ställdes ut och visades under en månad. Mitt examensjobb var den här konserten, under en kväll. Men det var fett, jag fick mycket erkännande och bra kritik för konserten. Jag tror att det var då det gick upp för lärarna att det jag höll på med var konst. Men det var en lärare som försökte få mig utslängd från skolan.

Var det en person med väldigt traditionell syn på konst?
– Ja, fast egentligen var han inte alls traditionell i sitt synsätt. Men just med min grej så sneade han ur, han tyckte att det jag gjorde var för lätt.

Han ville att det skulle vara svårt för att det skulle betraktas som konst?
– Ja, jag skulle måla för att han skulle ta det på allvar, för det var det jag började med. Efter att jag gick där så har MØ och en mängd andra musiker gått på skolan. Så det verkar inte vara svårt att bli tagen på allvar som artist där nu. Men det tog tid.

Du gjorde ett viktigt arbete där, du öppnade portarna för en bredare syn på konst?
– Ja, och det är ju en lång tradition med musiker som utbildat sig till konstnärer och tvärtom, det är inget nytt. Men i Danmark hade ingen gjort en konsert som slutprojekt innan mig så det var kul att jag var först.

Har tiden på konstskolan präglat det du gjort med din musik efter att du tog examen där?
– Ja, jag tycker det. Jag skapade ett självförtroende och en vilja där till att se möjligheter i alla möjliga sammanhang. Även om de på konstskolan var tveksamma till mina projekt så var de öppna för att jag ville jobba med videos till exempel. Utbildningen var inte enbart fokuserad på måleri och skulptur utan det fanns chans att prova på olika medier. På så sätt lärde jag mig att arbeta i Final Cut för att göra musikvideos, jag lärde mig Illustrator och flera andra program.

– Det har lärt mig att se det konceptuella i musik. Jag drar paralleller till de konstnärer och designers som jag gillar i det jag gör. Jag blir oftare inspirerad av konstnärer än artister som Rihanna.

Vilka konstnärer och designers har varit viktiga för dig?
– Alexander McQueen har jag inspirerats mycket av. Det var väldigt tragiskt med hans död, men han är ett exempel på någon som gör kläder som man absolut inte kan ha på sig. Det är ju en del av designindustrin – att det är konstnärer som gör något som ska se bra ut på bilder, i böcker och på de stora modeveckorna men som inte går att sälja i affärerna. Därför gör de kläderna utifrån en liten del av de designade verken. Det är lite så jag tänker. Att jag kan göra en musikvideo som är helt galen och så kan man ta bitar från den att ha med i livesammanhang eller på skiva. Därför tycker jag att konstnärsrollen i designvärlden är intressant, att det också handlar om ett hantverk.

Du gillar tanken med haute couture?
– Precis. Det har egentligen ingen poäng, det går ju inte att sälja något som har tagit tre tusen timmar att sy. Vem kommer att köpa det? Det skulle vara Lady Gaga i så fall som kanske får låna det.

– Jag gillar även konstnärer som Jeff Koons, Damien Hirst och Mark Ryden och jag samlar på böcker och tecknade serier.

Det har kommit flera artister de senaste åren inom pop och elektronisk musik som är lite mer konstnärliga. Björk har ju funnits länge, men jag tänker på FKA Twigs och liknande artister. Vad tycker du om den »rörelsen« inom popmusiken?
– Jag tycker det är skitkul. Jag blev helt blown away av FKA Twigs. Jag tycker det är genialt att hon har gått från att vara bakgrundsdansare i musikvideos till att sjunga, producera, göra videos och skapa konst. Man blir fascinerad av hela hennes värld och man vill bara ha mer.

– Hon har blivit stor på sina egna villkor och i hennes eget tempo vilket jag gillar. Hon har inte bara exploderat och finns överallt, utan det har tagit lite tid. Det har snackats lite om henne, sedan har det kommit en video och då har folk förstått att det är något speciellt och konstnärligt. Jag tycker det är fett att hon är så kommersiell men samtidigt så konstnärlig att man knappt fattar vad som händer. Jag är ett stort fan av henne. Hon ser ut som en docka. Jag har sådana dockor som liknar henne hemma, jag samlar på många grejer.

Samlar du på särskilda dockor alltså?
– Ja, jag samlar på asiatiska modedockor, jag har jättemånga dockor.

Var får man tag på sånt? Är det på eBay?
– Japp, och när man är i USA och Frankrike.

När började du samla på dockor?
– Jag började för sex år sedan, när jag började tjäna pengar på musiken. Jag gillar att ha en massa prylar att ställa upp i ett skåp och kolla på. Man kan ta fram dem och sätta tillbaka dem igen. Jag får idéer av alla mina prylar. Det är klart att jag kunde ha sålt mycket av det på eBay. Men för mig handlar det om att ha den där boken eller dockan att kunna plocka fram och titta på.

Så det är både kul att ha prylarna samtidigt som de funkar som kreativa verktyg?
– Ja, det är samma som de som samlar på vinylskivor som ju har en visuell sida, men det här är roligt också. Det finns hur mycket som helst vad gäller dockor. Det finns en jättestor marknad för det i Tyskland, Frankrike, England och Asien. Det är där det produceras. Jag är fan av det mesta.

Har du funderat på att göra en Baby Blood-docka?
– Jag har faktiskt tänkt på det. Det vore en dröm att göra en figur och tecknade serier kring Baby Blood. Det är ett stort beslut och det kräver en del men en dag ska jag göra slag i saken. Men det är nog ingen som skulle vilja köpa dem i Danmark. Jag måste få fans i typ Tokyo om jag ska kunna sälja dem (skratt).

Du har varit artist i snart 10 år, du har vunnit en P3 Guld i Danmark och turnerat mycket i utlandet. Vad har du lärt dig av denna period som du har varit verksam som artist?
– Jag tycker jag har lärt mig hur snabbt musikbranschen skiftar. När jag började så var det Myspace som var det enda som fanns. Men i dag finns Twitter, Facebook och så många olika kanaler. Det känns som att tiden går mycket snabbare i dag. Har du en nyhet så brukar den hålla en halv dag. Sedan kommer någon annan med en större nyhet. Pressen på artister är större i dag, att man måste vara redo hela tiden att kunna instagramma.

– Jag har lärt mig att det är viktigt att bara göra det som man själv tycker känns bra. Det handlar inte om att posta fem grejer om dagen för att folk ska gilla ens musik. Man måste ha någonting att visa eller säga, men det är svårt. Det är en stor efterfrågan i flödet hela tiden, från fans och andra. Inom elektronisk musik så är det ett väldigt högt tempo. Det görs så mycket elektronisk musik och varje dag har det släppts något nytt. Så jag har lärt mig att hitta mitt eget tempo och släppa grejer när det känns rätt. Att inte vara för påverkad av marknaden. Jag har tidigare försökt att ha en marknadsstrategi men det funkade inte.

– Sedan är det fett att när man gör grejer själv så kan man göra allt väldigt snabbt. Om man vill släppa något så behöver man inte vänta två år som brukar vara fallet om man ligger på ett stort skivbolag. Denna gång tog det en vecka för mig att hitta ett skivbolag. Jag hade skrivit »Figurine« och så pratade jag med min manager Kettil som fixade kontakt med ett skivbolag och en vecka senare hade jag skrivit på ett kontrakt. För dem tog det en månad att släppa låten. Normalt tar det sju till åtta månader att släppa en låt.

Ditt skivbolag heter The Big Oil Recording Company. Vad är det för bolag?
– Det är ett independentbolag som drivs av tre unga killar i 20-årsåldern. De är riktigt duktiga och vet jättemycket om musik. De har släppt mest punk innan och de har inte släppt någon tjej tidigare så jag är den första kvinnliga artisten hos dem. De är pigga och inte traditionella musikbranschmänniskor. Jag gillar att de är unga, nyfikna och vet vad som händer. Det passar väldigt bra för Baby Blood.

Vad kommer att hända härnäst med Baby Blood?
– Min plan är ett släppa en EP under våren. Sedan tar jag det därifrån. Med Lucy Love hade jag planer som innefattade flera album och där varje skiva tog ett och ett halvt år att göra. Så är det inte nu. Förutom ep:n ska jag ut och spela och se vad som händer, jag har inte någon riktig plan. Men jag gillar det, det är spännande.

Det är väl det som är din tanke, att inte ha någon uttänkt strategi?
– Precis. Sedan har jag rättigheterna till musiken så det handlar inte om att jag måste snacka med någon från bandet och kolla vad den tycker. Det handlar bara om mig själv, om jag vill jobba med någon så gör jag det. Det ska vara öppet och inte stramt så folk är peppade och jag är glad. Förhoppningsvis blir det större och att jag får spela på några nya ställen som jag inte varit på tidigare. Det hade varit en dröm att få göra det.

/

Mer Baby Blood här och här.

Det beskriver ganska väl det Big Joe Turner, Wynonie Harris och Big Mama Thornton sysslade med i slutet av 1940-talet. När gistna trägolv gungade i takt till bekännelser om synd, svek och sex.

Men i dag, vilken musik beskriver »rhythm and blues« egentligen?

Jag tror faktiskt man måste söka sig till Stockholm för det svaret. Till Ji Nilsson. Inte för att musiken hon skapar har särskilt många beröringspunkter med Big Joe Turner. Men ingen annan doppar dagens r&b i blått, i blues om ni så vill, med ryggraden fastetsad i uppbrutna elektroniska rytmer, som Ji Nilsson.

Kalla det »poetry in motion« eller kalla det »rhythm and blues«. Ji Nilsson valde själv att döpa sin debut-ep till Blue Is the Saddest Colour och det är ett minst lika passande namn. Det handlar fortfarande om synd, svek och sex men i ett uttryck som med ett kraftfullt emfas utspelar sig i ett här och nu.

Det är just därför som Ji Nilsson blev artisten på de flestas läppar under 2015. Lyrikens natur må vara evig men musiken riktar sig alltid till dem längst bak i tunnelbanevagnen. Till de hjärtkrossade, hopplösa, misslyckade och förtvivlat ensamma. Till oss alla som någon gång dansat fastän hjärtat brister.

I dina texter behandlar du ofta saknad och olycklig kärlek. Är det mer naturligt för dig som låtskrivare att utgå från det perspektivet?
– Jag har nog många sådana historier inom mig, även om de inte nödvändigtvis handlar om mina egna erfarenheter. Kanske har jag en melankolisk ådra i mig som fångar upp sorgsenhet. Det är skönt att det kan komma till användning rent kreativt i alla fall.

Kommer låtarna alltid till dig när du är i ett visst känslotillstånd?
– Nej, inte alls. Jag kan plocka fram den här melankoliska känslan lite när som. Det är inte så att jag behöver sitta själv och lipa för att jag ska skriva liksom (skratt). Samtidigt får jag utlopp för mycket av mina känslor genom musiken.

Har du alltid haft planer på en ep?
– Nej, inte alls faktiskt. Det var Best Fit Recordings som kontaktade mig i början av året och sa att de vill göra en längre grej tillsammans med mig. Jag visste inte alls hur det skulle bli att göra ett större projekt. Jag jobbar mycket själv och det funkar bra när jag gjort mina singlar.

– Men omställningen var inte så stor. Jag har i snitt släppt en singel var tredje månad, nu fick jag lära mig att trycka ihop mer material på mindre tid och att jobba snabbare.

Har du lyckats förverkliga allt du ville med Blue Is the Saddest Colour?
– Det är svårt att svara på eftersom jag inte hade någon klar bild av hur ep:n skulle se ut innan jag påbörjade den. Jag skapar musik konstant och har ett jättestort lager av låtar. Det handlade mer om att sortera och välja ut musik.

– Jag bestämde lite efterhand vad ep:n skulle innehålla, det var väldigt organiskt. Jag skrev »Nothing« i början av sommaren medan annat material blev klart precis innan skivan skulle pressas.

Ändå känns det som att du fått fram en röd tråd genom ep:n.
– Vad kul att du tycker så! Jag tror det blir så av den enkla anledningen att jag fortsatt göra allting själv.

Egentligen är det kanske Prince som jag tänker allra mest på när jag hör Ji Nilsson. Inte för hans en gång så futuristiska soul- och funkexperiment utan för det lille geniets finaste kärlekssagor: »Sometimes It Snows In April«, »When We’re Dancing Close And Slow«, »How Come U Don’t Call Me Anymore?« och »A Case of You« (ja, jag vet att det är en cover, tyst i klassen nu).

Kanske har det att göra med att de båda är sina egna enmansband eller att de växt upp i frostbitna städer. Jag vet faktiskt inte.

Eller kanske handlar det bara om »rhythm and blues«. Att båda artister är så lysande bluessångare utan att någon för den delen skulle komma på att kalla dem just det. Joakim Thåström hade fel, ingen sjunger blues som Ji Nilsson.

Jag är väldigt fascinerad av ditt låtskrivande för du har ett väldigt direkt tilltal, det finns inga onödiga formuleringar. Är det ett medvetet grepp från din sida?
– Jag har aldrig funderat på det själv, det har bara blivit så. Det faller sig nog naturligt helt enkelt. Jag började att skriva väldigt tidigt, små berättelser och dagboksanteckningar.

– Jag växte upp med mycket musik runtomkring mig eftersom min pappa arbetar som kompositör. Därför försökte jag mig också på att skriva en del i visformat men jag lyckades aldrig med det. Eftersom jag lyssnat mycket på pop har det formatet alltid passat mig bättre.

– Under min uppväxt lyssnade jag mycket på svensk pop och gammal folkmusik som går i moll typ och ofta handlar om saknad. Jag blev ganska tidigt berörd av de där sångerna och minns att jag grät till dem som mycket liten.

Kan du förklara hur det går till när du rent praktiskt gör musik?
– Jag har det inte ordnat så att jag sätter mig ner framför en dator eller ett skrivbord under vissa bestämda tider varje dag. Men jag har ändå låtskrivande i åtanke hela tiden, det är ett flöde som bara fortsätter. Får jag en låtidé så försöker jag skriva ner det som fort som möjligt. Sedan jobbar jag med att till exempel hitta ackorden till melodierna och så vidare.

Har du några specifika inspirationskällor när det kommer till andra producenter?
– Nej, egentligen inte. Jag började producera för att jag skulle slippa vänta på någon annan att skapa det sound jag ville ha. Dels berodde det på att jag var otålig, dels tyckte jag ganska snabbt att det var väldigt roligt.

– Jag lyssnar sällan på annan musik med målet att försöka låta som den, men för första gången i våras gjorde jag det när jag skulle producera »Till Dom Ensamma«. Jag hämtade inspiration från Ne-Yo:s »So Sick« av Ne-Yo som är en låt jag länge älskat. Det var nytt för mig att faktiskt använda någon annans musik som referens på ett sånt direkt sätt.

– Jag har aldrig tänkt att jag ska skapa ett typiskt sound till mig själv. Med det sagt är det kul när någon av mina lyssnare säger att de snabbt känner igen att det är en »Ji Nilsson-låt«.

Jag tycker att jag hittar små referenser i texterna till andra artister hela tiden, som Destiny’s Child och Spice Girls. Är det också medvetet?
– Absolut. Ibland kan det vara en låt som nästan är klar men jag känner att det fattas något. Då kan det dyka upp en textrad eller en refräng från typ Outkast eller Spice Girls som passar in perfekt, det blir som en »aha«-upplevelse. Alla influenser ligger som en liten bank i hjärnan som jag kan hämta ifrån.

Kan man säga att de funkar som små hyllningar?
– Ja, absolut. Jag vill ju att folk ska upptäcka den musik jag själv älskar.

Vad sker inom den närmaste tiden för Ji Nilsson?
– Jag kommer mest att fortsätta arbeta, både med min egen musik som producent och tillsammans med en del andra artister och vänner. Det är fullt fokus på musiken.

/

I slutet av november släpptes samlingen Ikaros Rep av skivbolaget Ikaros, en skiva med syfte att »utmana bilden av vem som är musikproducent idag«. Den består av en samling tolkningar av svenska låtar producerade av normbrytande producenter framförda av olika artister, däribland Julia Spada och Asha Ali. På skivan medverkar Ji Nilsson med en tolkning av Mauro Scoccos låt »Till dom ensamma«, den går att lyssna på den här.

Leslie Tay gör r&b på svenska. Han är en av de artister som under de senaste åren tagit ett steg från den tätbefolkade svenska hiphopgenren för att utforska vad som finns vid sidan av. Tillsammans med Babak Azarmi från artistkollektivet Respect My Hustle har han startat You Meh. Ett produktionsteam där även Cherrie, producenten Amr Badr och Malmöbaserade Kristian Florea ingår.

Visionen är att bygga upp en ny r&b-scen i Sverige. En scen som inte plikttroget följer sina influenser och förebilder från USA utan som vågar ta egna initiativ.

Leslie Tay växte upp på Sevedsplan i stadsdelen Sofielund i Malmö. I Stefan Bergs dokumentär Leslie – killen som kommer att glänsa från 2008 får man följa Leslie under hans tonårstid. En kille med adhd som är rastlös och stökig i skolan och som när en stor kärlek till hiphopmusik. Som producerar eget material och som har planer på att släppa ett album.

Men tonåren gick över i vuxenår och Leslie stannade inte i hiphopen. Han tog sig vidare och hittade ett mer eftertänksamt och intimt tilltal. 2014 kom första singeln »Vems fel«. Och i mars i år släpptes debut-ep:n 12 år. Det är två släpp där musiken är nedtonad och blå. Leslie sjunger om vänner som det gått snett för, familjerelationer och egna upplevelser med ett rakt och precist bildspråk. Han sjunger om sitt ursprungs gator i låten »Sofie« där saknaden till kvarteren i Sofielund målas upp i en trånande och stark hyllningssång.

Leslie Tay bor i dag i Stockholm. Han arbetar med sin egen musik tillsammans med You Meh-kollektivet i två studios på Hornsgatan. Han testar låtidéer, skriver texter, spelar in, kastar och spelar in nytt. Allt med målet att jobba framåt och bryta ny mark. Att »chocka Sverige« som Leslie Tay beskriver processen.

Hittills har arbetet resulterat i en fin cover av Norlie & KKV:s »Ingen annan rör mig som du« som Leslie gör tillsammans med Cherrie. Och i augusti kom mixtejpet Skisser & SMS, en samling med utkast och idéer av en låtskrivare som metodiskt prövar sig fram. Som sitter på gyllene melodier och tankar för ett album men som inte vill forcera något i arbetsprocessen.

Leslie har inte bråttom, han vet hur betydelsefullt det är att ge det kreativa tid och utrymme.

Var kommer titeln på ditt mixtejp, Skisser & SMS, ifrån?
– Låtarna som är med på mixtejpet skulle egentligen inte ges ut. Tanken var att jag skulle jobba med dem och att de skulle hamna på mitt album, men de passade inte in. Vissa av låtarna var skrivna till andra artister. Jag hade suttit på dem så länge så jag tänkte att de måste ges ut.

– SMS-delen i titeln handlar om mina relationer till tjejerna runt omkring mig.

Är det en omskrivning för relationer du haft och har?
– Alltså, låtarna handlar väldigt mycket om tjejer så det blev så. Det var inget jag tänkte på när jag gjorde dem.

Tycker du att sms är ett bra sätt att kommunicera på?
– Ja, det finns ju inte så många sätt att kommunicera på mer än att ringa och messa. Så det blir ganska många mess, speciellt på kvällen.

Har texter dykt upp när du messat?
– Ja, absolut. Det kan vara allt från att jag får ett mess från en tjej till någonting som någon säger till mig och som triggar mig att anteckna det eller skriva något i själva messet.

Har du exempel på någon text som du skrivit på det sättet?
– På mixtejpet är det mest mina tankar från mess som inspirerat till vissa grejer. Men på albumet är det lite mer åt det hållet, att texter är tagna från själva messen.

Foto: marguerite.se

Du har ett väldigt eget sound, din r&b är långsam och dämpad. Hur kommer det sig att du har valt den stilen?
– Ärligt talat så känns det bekvämt för mig att ha det soundet. Det är sättet som jag valt att uttrycka mig på, det kommer naturligt. Jag skriver ganska mycket musik till andra artister som inte alls liknar det jag gör själv. Men min musik låter som den gör för att det ska funka för mig att sjunga och framföra den och kunna stå bakom den.

Din musik är ganska melankolisk, håller du med om det?
– Ja, det gör jag.

Var kommer det ifrån?
– Jag tror att hela min grind och min bakgrund, från dokumentären till att jag rappat i ett tidigt skede och uppträtt – att jag verkligen fått ta in så mycket svensk musik som möjligt och se vad som fattas – det har tagit mig till där jag är i dag.

Du släppte ep:n 12 i mars i år. En av mina favoritlåtar på ep:n är »Sofie«. Hur mycket handlar den om Malmö och stadsdelen Sofielund?
– Den låten är helt kopplad till Sofielund. När jag skrev den utgick jag från vissa tankar som jag hade några år innan låten kom till. Det var väldigt starka känslor som jag hade när jag var som mest borta från Sofielund.

Vad var det för tankar?
– Jag har mycket historia i Sofielund. Att jag hade lämnat stadsdelen och inte var hemma lika mycket som jag brukade gav mig skuldkänslor och jag kände också en stor saknad. Samtidigt växte jag.

Du växte av att vara ifrån Sofielund?
– Precis.

Känner du det nu också när du bor i Stockholm?
– Ja, väldigt mycket. Jag växer varje dag. Det är svårt att sätta ord på det men processen, allt i musiken och hur jag växer som människa för mig längre bort från Sofielund.

Känns det naturligt för dig att gå den vägen?
– Ja. Sofielund kommer alltid att vara en del av mig. Men den människa jag är i dag är så mycket mer än en pojke från Sofielund.

Nu befinner du dig i Stockholm och arbetar i studion. Hur ser dagarna ut?
– Jag går upp vid klockan 11.00, ringer några samtal och kollar mina mail. Jag har ofta några sessions i studion inbokade. Antingen till mitt album eller till Cherries album. Jag möter upp Amr Badr, som är husproducent i You Meh som jag driver tillsammans med Babak Azarmi. Jag börjar att spela in eller så kör vi från scratch och jobbar på någonting som kan chocka Sverige.

Så du jobbar både med eget material och skriver låtar till Cherries album?
– Jag hade nog uttryckt det som att vi jobbar med hennes album mer än att jag gör låtar till det, för hon skriver material själv också.

Det är ett samarbete mellan er två?
– Ja.

Skriver du åt några andra artister?
– Ja, en del men jag vill hålla det hemligt tills det släpps. Man vet aldrig när och hur saker och ting kommer att släppas men det kommer att bli bra. Det kommer att dyka upp tracks.

Hur är det att arbeta med en producent och att vara i studion så koncentrerat som du är nu?
– Det är faktiskt väldigt chill. Jag vet vad jag vill få fram i studion och jag är väldigt bekväm med de jag jobbar med. Vi vet vad vi vill göra med den svenska r&b-scen som vi i You Meh håller på att ta fram. Det är inte så att vi alltid vet vad som ska göras på plats utan vi följer det vi gjort hittills och så kommer allt naturligt.

Ni har ett gemensamt mål som ni inte behöver prata om så mycket, det bara finns där?
– Exakt. Vi försöker hitta en vibe i studion. Vi har kanske hört en låt med ett fett sound och så försöker vi hitta ett reverb med samma karaktär och så tar vi det därifrån. Jag tror faktiskt att vi kommer att chocka Sverige. Det är en helt ny grej som vi jobbar på. Just nu jobbar vi bara framåt.

Kan du säga något om musiken på ditt album? Kommer man att känna igen saker som liknar det du gjort tidigare eller är det mesta nytt stilmässigt?
– Det kommer att finnas med vissa element utifrån mig som artist, men man kommer att höra att mycket har hänt sedan jag började släppa min musik. Jag har växt och utvecklats. Jag använder ett lite annorlunda språk på albumet som är mer Leslie i dag till skillnad från EP:n som representerade Leslie då och mixtejpet som bara är »Leslie skriver musik«.

Hur startades You Meh? Kan man se det som en skivetikett?
– Nej, det är inget skivbolag. Det är ett produktionsteam och en musikförlagsverksamhet. Det startades då Babak och jag träffades och pratade om hur vi skulle kunna jobba vidare med hela den här r&b-grejen. Då hade vi redan börjat arbeta med Cherrie och Amr Badr. Vi pratade om hur vi skulle maximera r&b-scenen och samtidigt ha ett namn bakom det. Nu jobbar vi även med en artist som heter Kristian Florea från Malmö. Han har gjort en låt med Ozzy som heter »Malmö Stad« (som är utgiven på Stress album Playlist 2, reds anm.). Han är en av våra artister under You Meh och vi jobbar på nytt material med honom.

Vad har ni för vision för den svenska r&b-genren?
– Vår tanke är att det ska släppas mer svensk r&b där det känns som att det finns en scen. Inte att någon bara släpper en r&b-låt och sedan blir det inte mer än så. Vi vill att det ska växa fram fler artister. Gärna att jag är med på något hörn också, men att det viktiga är att inspirera fler till att göra riktig r&b och inte kopiera det som görs i USA. Att det känns originellt och svenskt – r&b på svenska.

Saknas det en scen för r&b i Sverige?
– Inte nu när jag och Cherrie gör vår grej. Men den kommer att växa mycket mer efter att vi kommit ut med våra releaser.

När är ditt album tänkt att släppas?
– Jag ändrar mig hela tiden så jag vet faktiskt inte. Just nu fokuserar jag på att få ihop hela grejen. Men jag tror att albumet kommer att släppas nästa år.

Är du perfektionist och gör grejer som du kastar för att sedan göra nytt?
– Jag hatar att erkänna men jag är faktiskt det. Men det handlar mer om att om jag skriver en låt i dag kommer jag fortfarande att gilla den om 2-3 månader. Men då kanske projektet är mer präglat av en låt som jag skrev efter det, i ett senare skede.

I takt med att det dyker upp nya grejer så påverkar det musiken som du redan har skrivit?
– Yes. För varje projekt försöker jag ha ett ämne, att Leslie är inne i en zone här och att han är inne i en annan zone där. Det kommer att märkas när albumet kommer ut, att jag har varit inne i olika faser på alla mina släpp. Det kommer att ge en annan känsla när alla låtar presenteras tillsammans på skivan.

Du är en av hiphop- och r&b-artisterna i Sverige i dag som använder mycket dialekt i texterna och i din sång. Du använder ofta ord som »maj« och »daj«. Är det naturligt för dig att göra det?
– Ja, det är ingenting som jag överdriver. Jag tycker själv att jag inte har så bred skånska men det hörs fortfarande och det är bra.

Du tonar inte ned dialekten utan du vill att den ska märkas i musiken?
– Ja.

Är det viktigt för dig att det ska vara så?
– Ja, när jag gör min egen musik i alla fall. Allting som kommer kommer naturligt så det vore konstigt om jag hade en annan dialekt. Men om jag skriver musik till någon annan så kanske jag använder »mig« och »dig« bara för att de ska fatta känslan som jag är ute efter.

Det känns som att det behövs mer dialekt i svensk hiphop och r&b. Joy är ju en annan artist som är bra på att använda sin dialekt.
– Ja, det är precis samma sak där. Det kommer naturligt hos henne. Hon har i och för sig kanske bredare skånska än mig men det är inget som är påtvingat.

Du nämnde tidigare dokumentären om dig, Leslie – killen som kommer att glänsa, från 2008. Vad har den betytt för dig?
– Jag tror att den har fått folk att förstå vad jag håller på med. Man får en viss förståelse när man ser i dokumentären att jag är väldigt passionerad i det jag gör. Att jag kommer att göra stora grejer.

Vad tänker du när du tittar tillbaka på dokumentären i dag?
– Att jag var en jävligt störig unge (skratt). Det är kul att kunna se sig själv när man var yngre och se hur mycket man har växt sedan dess. Samtidigt är det en påminnelse om att jag fortfarande har en lång väg att gå.

/

Leslie Tay på facebook.

You Meh.

Cherie Jones sjunger med en ljus och spänstigt själfull röst. Hon följer låtens lite släpiga tempo med rösten och fångar känslan av lockelse och maktlöshet i kärlekens epicentrum med fulländad precision. Varje ord är rent som kristallklart vatten. Texten går rakt in.

Indulge, släppt på Londonetiketten 37 Adventures, är produkten av samarbete. På EP:n har Cherie Jones arbetat ihop med producenter som A. K. Paul, Raffertie och Rodaidh McDonald. Resultatet är tre låtar (och en remix av titelspåret signerad Jam City) som är både moderna och som har rötter. Det är musik som är en del av  vågen av talangfulla brittiska låtskrivare och producenter som från 10-talet och framåt utforskat hur soul och r&b kan förnyas genom ett nedtonat elektroniskt tilltal.

Förutom EP:n och ett par låtar som släpptes 2014 har Cherie Jones inte mer på sin diskografi. Men i höst kommer ett debutalbum. Den mesta musiken är skriven. Återstår gör bara produktionen.

Jag kontaktade henne på Skype för att ta reda på mer.

Hur startade ditt musikskapande?
– Jag började med musik i tidig ålder. I skolan uppträdde jag för mina kompisar. Jag tog sånglektioner och tog varje chans jag fick att vara med i ett uppträdande, jag spelade även lite teater när jag var yngre. I tonåren började jag skriva låtar utifrån dagboksanteckningar. Efter det har jag återkommande varit involverad i olika musikprojekt. Jag har arbetat med olika producenter och försökt att utveckla mitt låtskrivande och min röst. Efter två år, då jag hittat mitt sound, hade jag turen att börja arbeta med ett skivbolag. Och efter det har det fortsatt.

Hur gammal var du när du började skriva låtar utifrån dina dagböcker?
– Runt 15-16 år. Jag har alltid älskat att sjunga och skriva texter och små berättelser, så jag bestämde mig för att försöka skriva riktiga låtar. Jag kommer ihåg att min första låt hette »I wish« och handlade om en kille som jag gillade vid den tidpunkten.

Vad tycker du om de låtarna när du tänker tillbaka på dem i dag?
– Jag blir nostalgisk. De är ungefär som foton på en själv när man är bebis eller väldigt liten. Det är som en minnesbild av mig vid den tidpunkten, hur jag tänkte då, vem jag var och hur jag såg på livet. Det är inga sånger som jag skulle skriva i dag men varje fas i livet leder dig till där du är för tillfället. Jag blir glad när jag tänker tillbaka på dem.

Du är från östra London. Från vilket område?
– Jag växte upp vid Liverpool Street och nu bor jag i ett område som heter Haggerston.

Hur var det att växa upp vid Liverpool Street?
– Det var bra. Det är ett lite konstigt område eftersom det ligger ganska nära de centrala delarna av staden och det aldrig är tyst där. Men jag älskade det. Jag älskar London och jag gillar pulsen i staden. Det är mångkulturellt och när man bor där kommer man i kontakt med många olika kulturer. Man bor nära centrala London och det är enkelt att ta sig in dit. Jag åkte ofta in för att kolla upp olika musikprojekt och öppen scen-kvällar.

Inspirerade miljön runt Liverpool Street dig att hålla på med musik och kreativa saker?
– Ja, det tror jag definitivt. London har överlag en ambitiös anda över sig. Många flyttar hit för att försöka fullfölja sina strävanden, att slå sig in på en karriär eller börja studera. När man bor här möter man många människor som är passionerade och har mycket saker de är hängivna i. Att ha det runt omkring sig får en att fullfölja sina egna drömmar och försöka ägna sig åt det man vill göra, oavsett om det är att skriva låtar eller starta en verksamhet. Det tror jag har haft inflytande på mitt liv och min musik.

Vilken musik lyssnade du på när du växte upp?
– Jag lyssnade på allt möjligt. Min mamma var en stor musikälskare och lyssnade mycket på soul och artister som Stevie Wonder och Luther Vandross. Och reggae, Bob Marley spelades jämt hemma hos oss. Men jag har också lyssnat mycket på popmusik när jag var liten, som Spice Girls och Britney Spears.

Så soul och reggae har haft betydelse för din musik?
– Ja, definitivt. När jag var barn och började lära mig att sjunga så försökte jag härma de sångare som mamma brukade lyssna på. Det är förmodligen där som min förälskelse och dragning till musik startade.

Kommer du ihåg vilka sångare du försökte härma?
– Jag älskade när mamma spelade Stevie Wonder. Jag försökte alltid sjunga som honom, jag älskade hans texter och jag är faktiskt döpt efter hans låt »My Cherie Amour«. Han har haft en stor betydelse i mitt liv.

Du släppte din debut-EP Indulge i april. Hur var det att arbeta med den?
– Det var fantastiskt. Jag har arbetat med en hel del coola personer på den. En av dem är Ollie Green, en låtskrivare och producent som jag skrivit musik ihop med. En annan producent som är med på EP:n är Raffertie, han producerade titelspåret. Sedan har jag jobbat med producenten Rodaidh McDonald vilket var spännande, han var med i ett tidigt skede. Jag fick även möjlighet att arbeta med A. K. Paul, han är väldigt begåvad och hade mycket idéer. Jag känner mig välsignad över att kunna arbeta med så talangfulla människor i ett tidigt skede av min karriär.

– Jag älskar att skriva låtar, jag gillar att arbeta med andra kreativa människor och försöka få ut det bästa i mina låtar. Så arbetet med EP:n har varit en mycket bra erfarenhet.

På vilket sätt har ditt samarbete med olika låtskrivare och producenter format soundet på EP:n?
– Jag tror att det hjälpte mig att renodla hur jag vill att min musik ska låta. Självklart har varje producent sitt eget sound men överlag var de öppna gentemot hur jag ville låta och de hjälpte mig att förverkliga det. Så det har handlat mycket om att prova sig fram och att vara öppen i arbetet med andra.

Jag tycker att musiken på EP:n är bred. »Indulge« är intim och själfull r&b, »Deep« är elektronisk pop och »You« är mer experimentell. Vad skulle du säga är den gemensamma nämnare i ditt sound?
– Jag tycker att min röst och hur jag sjunger håller ihop musiken. Och sättet jag skriver låtar på. Jag ser mig själv som en iakttagare och det återspeglas i musiken. »Deep« handlar om att se vänner som går igenom enformiga perioder i sina liv. »You« är en sång som är riktad till min mamma. I »Indulge« reflekterar jag över mina egna känslor när jag varit kär. Så låtskrivartemana kretsar mycket kring observationer av livet.

På tal om »Indulge«, vilken känsla ville du fånga när du gjorde låten?
– »Indulge« är i grund och botten en kärlekssång men jag ville skildra det från ett annat perspektiv. När du är förälskad så brukar du älska allt med personen du är kär i, även saker som i vanliga fall inte ses som speciellt attraktiva. Vanliga och ordinära saker hos en person blir attraktiva, »the way that you stare is addictive« som jag sjunger.

Kan det vara en känsla som handlar om obalansen som kan finnas i en kärleksrelation, att det kan vara något destruktivt?
– Ja, exakt. Att vara kär är något fantastiskt men det kan ta över din tillvaro. Det kan vara farligt ibland och man kan ge efter för mycket.

Har du själv erfarenhet av det?
– Ja, jag har varit kär och sjunger utifrån egna erfarenheter. Men jag tar också in det som mina vänner varit med om och berättar för mig.

Att skriva låtar om kärlek är alltid knepigt kan jag tänka mig. Det handlar om att uttrycka något starkt i orden utan att det låter trivialt och banalt. Hur går du tillväga när du skriver texter?
– Jag brukar hålla det enkelt och försöker vara så ärlig som möjligt. Att uttrycka rena känslor utan att det låter som att du suttit och tänkt för mycket på ett rim eller en metafor. Och att sjunga det med mycket passion. För att förmedla ett tydligt budskap måste du göra det enkelt. Om du får ur dig en vacker metafor eller en stark bild så brukar det ofta vara slumpmässigt och inget som du ägnat en timme åt att formulera.

Det kanske handlar om att inte bli för analytisk också?
– Ja, jag antar det. Alla upplever musik på olika sätt, vissa relaterar till en del saker mer än andra när de lyssnar. Jag försöker bara göra min grej och hoppas att andra ska uppskatta det så att jag kan sprida det så mycket som möjligt.

Har du några artister som du inspireras extra mycket av när det handlar om kärlekslåtar?
– Ja, två av mina favoritartister är Lykke Li och Coldplay. Jag älskar Chris Martins låtskrivande. Jag gillar Lykke Lis också även om hennes sånger är ganska mörka, jag tycker hennes låtar är väldigt vackra. Varje gång jag köper ett album av henne blir jag helt uppslukad av hennes musik och lyssnar på skivorna på repeat. Jag gillar Chris Martins texter, hur han kan skriva en enkel kärlekshistoria samtidigt som han kan författa storslagna berättelser som »Viva la Vida«. Hans melodier är så vackra.

Ja, och live brukar Coldplays låtar växa ännu mer än på skiva.
– Ja, där blir de levande, i det euforiska. Jag tycker att båda de artisterna har hittat sin stil genom att göra sin egen grej och inte låtsas vara någon annan. Och det hörs verkligen i musiken.

Jag såg på din facebook-sida att du hade lagt upp bilder som du tagit på dina låttextpapper. Gillar du att dela din kreativa process på det sättet?
– Det var bara en idé som jag fick, jag skrev ett blogginlägg som var utformat som ett brev till min barndom. Jag ville dela något om mig till andra men jag är inte den som berättar om vad jag äter eller vilka kläder jag har på mig. Så jag delar hellre med mig något om musik. De låttexterna är som brev i sig, oavsett om de handlar om någon jag varit kär i, om min mamma eller om mina vänner. Så jag kom på att jag skulle skriva ned texterna på papper i brevform och lägga ut dem på min sida.

Så du har skrivit ett blogginlägg som är som ett brev till din barndom?
– Ja, det är för en blogg som heter Yours Truly. De hade premiär för min EP också.

Hur fick du den idén?
– De bad mig att skriva ett brev till någon jag älskade. Istället för att skriva det till en person så bestämde jag mig för att brevet skulle vara till en period i mitt liv. Jag började skriva och det gick lätt att formulera sig så det kändes självklart att det skulle bli blogginlägget.

Hur kändes det när du skrev brevet?
– Det kändes bra att reflektera över hur ens barndom har påverkat mig, var jag är i dag och fundera över hur man aldrig vet var livet kommer att ta en.

Ditt album kommer att släppas i höst. Hur låter det musikaliskt?
– Soundet på albumet är i linje med låten »Indulge«. Det är en mix av det elektroniska, den själfulla rösten och det är ganska sparsmakat ljudmässigt. Men det finns också en del nya inslag på albumet som folk inte hört från mig tidigare.

Känner du att du delar några likheter med artisterna som du samarbetat med på EP:n, som Raffertie och A. K. Paul (bror till Jai Paul)? Kanske inte musikmässigt men sättet att blanda influenser på?
– Jag antar det. När jag arbetade med A. K. Paul så berättade han att han älskade Prince och Stevie Wonder. Vi pratade influenser och han är också från London. Raffertie skiljer sig mycket från mig. Han är inte från London men han arbetar med en bred palett av uttryck. Vi kände definitivt att vi hade samma syn på musik. Det är det som är så spännande med att arbeta med andra, man tar det bästa ur två världar och skapar något spännande utifrån det.

/

Jones kommer att släppa en ny singel framöver. I augusti spelar hon på Visions Festival i London.

Mer Jones här och här.

Mack Beats Centrum är ett av årets främsta svenska hiphop-album. På tretton spår ringar den namnkunniga producenten in mycket av det som är spännande med den urbana musiken i Sverige i dag. Nostalgiska tillbakablickar varvas med vardagsskildringar, samtidsbilder och politisk ilska. Det är viljestarkt och fokuserat lika mycket som det är melankoliskt.

Albumets personliga ton sätts av de många gästartisterna. På låten »Lägg dig ner« medverkar Julia Spada. Hon sjunger över ett knixigt beat med en soulig och ljus stämma som fångar ens uppmärksamhet direkt. Julia halvrappar, pendlar mellan olika röstlägen och ger orden spänst.

Texten om ett telefonsamtal som är både efterlängtat och frustrerande får en laddning som står i perfekt samklang med musiken. Man lyssnar nära och följer Julias röst genom hela berättelsen. »Lägg dig ner« är en av Centrums självklara höjdpunkter.

Julia Spada jobbar parallellt. Hon skriver låtar till sig själv och samarbetar med andra. Under det senaste året har hon uppmärksammats för sin medverkan på Stockholmsproducenten Saturday, Mondays (Ludvig Parment) singel Headshake och efterföljande EP The Ocean. Samarbetet mellan de båda har utvecklats och numera ingår Julia i Saturday, Mondays liveset. Duon har uppträtt flitigt, däribland som förband till Cooly G i Stockholm i november förra året. Julia kommer även att höras på Saturday, Mondays kommande album till hösten.

Sedan ett par år tillbaka arbetar Julia Spada också på en solodebut med olika producenter. Material till albumet har delvis skrivits i London där Julia bodde under en period. Hennes bakgrund som sångerska i funkiga r’n’b-bandet O’Spada skulle kunna ge en fingervisning om hur skivan kommer att låta. Men Julias musik är något annat.

Jag ringde upp henne för att ta reda på mer.

Hur startade du med musik och låtskrivande?
– Det känns som att det är en ganska rak linje från det att jag var liten och hittade på egna låtar fram till att jag var 11 år då jag försökte anstränga mig att få en bra sångröst och skriva riktiga låtar på engelska.

Var det kopplat till skolan eller satt du på kammaren och skrev och spelade in?
– Det var inte alls kopplat till skolan utan jag satt hemma. Jag sjöng inte inför folk förrän jag var 18 år och jag vågade inte visa upp mina låtar förrän jag var runt 19-20 år. Det tog jättelång tid. När jag gick på lågstadiet skrev jag dikter och visade för fröken, det vågade jag visa upp men absolut inte musiken. På musiklektionerna mimade jag istället för att sjunga.

Var det för personligt att visa upp den musik du hade gjort eller var du osäker på det?
– Att sjunga och framföra sitt eget material är fortfarande sjukt naket. Jag tror att många tycker det. Det är extremt många människor som inte vågar släppa ut sin röst, om de så bara ska sjunga »Vi gratulerar«. Man blottar sig väldigt mycket på något sätt.

Känns det fortfarande så även fast du är artist i dag och har ingått i ett band?
– Ja, sedan skulle det vara ganska icke-funktionellt om det var mycket prestige varje gång jag visade upp något jag hade gjort. Det är klart att jag har tränat bort det. Men jag tycker fortfarande att det är jättejobbigt att framföra musik om jag känner att jag inte har publiken med mig, det är fortfarande en stor grej. Men det är också därför det är kul.

Det finns en spänning och nerv i det?
– Precis.

Vilken musik började du lyssna på och fastna för?
– Jag kommer från ett musikintresserat hem och har haft mycket musik omkring mig. Jag hade dock knappt hört någon soul eller r’n’b förrän jag började lyssna på Power Hit Radio i fyran och det var verkligen en aha-upplevelse. Där hörde jag till exempel TLC:s låt »Waterfalls« och var som besatt tills jag tagit reda på vad det var för något. Så köpte jag deras album CrazySexyCool vilket var avgörande, jag lyssnade på det flera timmar om dagen i ett år och började rappa och försökte sjunga som de. Det kunde jag ju inte, men jag försökte.

Så TLC var en viktigt influens?
– Ja, de var jätteviktiga. Det var musik som slog an musikaliska behov i mig som inte britpopen gjorde på samma sätt, det här var runt 1995. Det som jag har lyssnat på efter det har följt en ganska tydlig linje.

– Sedan började jag köpa mycket vinylskivor när jag var runt 13 år. Mycket äldre funk och soul, från typ 1970-1990. Jag lyssnade i stor utsträckning på äldre musik då. Det känns som att jag aldrig har lyssnat på så mycket samtida musik som jag gör nu. Även om jag fortfarande lyssnar på gammal musik

Har du några artister inom funkgenren som du håller högre än andra?
– Jag gillar George Clinton och Bootsy Collins, mycket p-funk. Och Prince såklart.

Du har en bakgrund i jazz. Vad gillar du med den musiken?
– Det är lite som med funken, det är spelglädjen och den tekniska ekvilibrismen. Men också det improviserade elementet. Jag började intressera mig för instrumental jazz från det hållet, som Herbie Hancock. Då började jag scatta mycket. Jag har aldrig lyssnat på vokal jazz. Det finns inspirerande personer som håller på med jazz, men ganska ofta är det en lite konservativ genre.

Du var sångerska i O’Spada innan du gav dig in på din solokarriär. Hur var den tiden och hur utvecklade den dig som artist?
– Det var första gången som jag gjorde grejer med min egen musik. Vi blev väldigt snabbt ett band så det blev vår gemensamma musik. Det var fyra roliga år.

Om man lyssnar på O’Spadas album Pay off från 2010 så är det ganska 80-talsfunkigt till exempel. Har du tagit med dig något av de influenserna i det du gör nu?
– Jag skulle snarare säga att den musiken var väldigt färgad av det jag lyssnade på då. Det var mycket min prägel, 80-talsgrejen. Men det känns inte relevant i dag. Tiden går. För mig känns det som att det jag gör nu är något helt annat.

Det känns som att du sjunger ljusare nu än i O’Spada. Håller du med om det?
– Jag vet inte. Man går väl igenom olika faser.

Det kanske handlar om att när man är soloartist så renodlar man sig själv som musiker och sångare än när man är med i ett band?
– Ja, jag tror att det är så. Det är skiljer sig i att överrösta ett femmannaband och att uppträda med en dj, det blir olika sätt att sjunga på. Man tar i väldigt mycket när man har ett liveband i ryggen.

Du jobbar på ett debutalbum. Hur långt har du hunnit med det?
– Jag befinner mig på låtskrivarstadiet. Jag jobbar med olika producenter. Det senaste året har jag dessutom samarbetat mycket med Saturday, Monday, vilket har tagit mycket tid och engagemang. Det har blivit ett parallellt projekt.

Ni har släppt singeln Headshake och sedan är du med på titelspåret på EP:n The Ocean som kom tidigare i år. Hur startade ert samarbete?
– Jag och Ludde var bekanta sedan innan. Han frågade om jag ville vara med på hans nya soloprojekt. Då bodde jag inte i Sverige och var lite osäker till en början. Men sedan lyssnade jag på det och tyckte det lät så bra att jag ville vara med. Så gjorde vi Headshake som fick bra respons och så började vi spela live tillsammans. Sedan har det rullat på, vi har gjort flera låtar tillsammans och jag är nu en del av hans liveset.

Har ditt soloalbum växt ur det samarbetet eller fanns det hos dig sedan tidigare?
– Soloprylen har jag hållit på med sedan 2010. Sedan ville jag flytta från Sverige ett tag och få lite nya intryck, sedan hade jag lite skrivkramp ett tag. Jag har känt att det är väldigt viktigt att hitta rätt inramning till det. Jag vill förnya mig och jag har provat mig fram ganska mycket.

Du bodde i London under en period och skrev en del material där. Hur var den perioden? Influerades du mycket av den elektroniska musiken där?
– Det var väldigt bra både musikaliskt och personligt, London är en extremt inspirerande stad. Jag försöker åka dit så ofta jag kan. När jag flyttade tillbaka till Stockholm, för ett år sedan, så kändes det också väldigt kul. Just nu trivs jag väldigt bra här.

Jobbar du med Ludvig på skivan något eller är det andra producenter som du samarbetar med?
– Jag kommer nog att jobba med honom, men nu jobbar vi på hans soloprojekt. När det är klart kommer vi nog att jobba med det jag gör.

Det kan vara svårt att svara på hur det låter när man är mitt i processen, men kan du ge en beskrivning av musiken?
– Jag tror jag vet precis hur det kommer att låta men jag vet inte om jag vill sätta någon beskrivning på musiken. Jag tycker det är jättekul när andra försöker att göra det men jag brukar undvika det.

Du hörs även på Mack Beats nya album Centrum och låten »Lägg dig ner«. Är samarbeten viktiga för dig?
– Det är askul att jobba med folk. Man har sin egen pryl men det är kul att försöka hjälpa till att realisera någon annans vision, det är skönt. Är man helt själv så blir jag mer ett kontrollfreak, men när man arbetar med någon annan så känns det mer kravlöst. Men det är bara kul att samarbeta med folk som har bra smak, som Saturday, Monday och Mack Beats.

Du har skrivit texten och melodin till »Headshake«. Har du något tema eller någon röd tråd du följer när du skriver texter eller är det saker som dyker upp spontant?
– Det är ofta grejer som jag funderat på, men inte nödvändigtvis saker som har hänt mig. Det kan vara en känsla som jag fick när någon annan berättat om vad den varit med om, och så byter man situation och försöker behålla den känslan. Det är företeelser som man funderar på. Jag tycker att det blir bäst texter om man inte känner att det måste vara självbiografiskt. Man kan få inspiration av en massa saker och processa det på en massa olika sätt och så kommer det ut i en text. Precis som all annan konst så blir det oftast bäst om man skriver en bra berättelse.

Vad handlar »Headshake« om?
– Vad tycker du att den handlar om?

Ordet »headshake« känns för mig som att man försöker skaka av sig något som man inte kan förstå, att man har svårt att greppa hur någon annan tänker.
– Den är verkligen en odramatisk text. Den återger när man är ute och har svårt att tolka någons signaler.

Raden »When you do your little headshake« är en metafor för det helt enkelt?
– Nej, det är ingen metafor egentligen. Det är helt enkelt, »när du skakar på huvudet, vad menar du?«

Vad händer framöver för dig och din musik?
– Jag skriver låtar för fullt och ska åka till Storbritannien om några veckor och jobba med massa folk. Sedan kommer jag att vara med en del på Saturday, Mondays skiva som kommer i höst. Sedan hoppas jag att min egen skiva blir klar så snabbt som möjligt.

Tio låtar Julia Spada lyssnar på just nu

1. Beatrice Eli – »Judy« (inte utgiven än.)
2. Mø – »Pilgrim«
3. Hawken – »1000 Questions«
4. Schoolboy Q feat. Kendrick Lamar – »Collard Greens«
5. Mack Beats – hela Centrum-albumet
6. Monica – »Don’t take it personal« (Just One Of Dem Days)
7. Saturday, Monday – »The Road«
8. AlunaGeorge – »Attracting Flies«
9. Kwes – »Rollerblades«
10. Bonobo & Grey Reverend – »First Fires«

Lyssna nedan. Låtarna med Beatrice Eli och Hawken ingår inte i mixen. Mer om Julia Spada här.

Kelly – tjejen som alltid varit ett halvt steg bakom Beyoncé, och vars andra soloalbum Ms. Kelly från 2007 totalfloppade gång på gång trots alla re-releaser och uppdaterade versioner. Det var liksom Kellys tur att stå i rampljuset. Att hon gjorde storslagen comeback med ett klassiskt r&b-sound värmde verkligen mitt hjärta. Efter att dansmusiken våldfört sig på min favoritgenre i flera år hade jag nästan börjat ge upp hoppet för r&b:n.

En återhämtning verkar vara på gång. Kelly har hållit r&b-fanan högt, och Brandys senaste album satte också en ny standard för hur ett kvalitativt r&b-släpp ska låta på 2010-talet.

Nu är Kelly Rowland tillbaka med Talk A Good Game, sitt fjärde soloalbum, och förväntningarna har varit enorma. Första singeln »Ice« feat. Lil’ Wayne släpptes 2012 och var visserligen en bra låt, men lät som en blek kopia av Here I Ams största hit »Motivation« (även den gästades av Lil Wayne).

Efter »Ice« blev jag orolig, skulle Kelly klara att göra något nytt och fräscht, eller skulle hon bara försöka kopiera konceptet från Here I Am rakt av? När Talk A Good Game nu släpps är inte ens »Ice« med på skivan.

Kelly har med Talk A Good Game fortsatt på den grund som lades med Here I Am. Det är en sorts grown woman-r&b som fortfarande känns fräsch och modern, till skillnad från mycket av den lite nostalgiska r&b som produceras av artister som passerat 30 år. Kelly reppar verkligen för den vuxna kvinnan.

Med »Motivation« visade hon att det går att göra r&b om sex som varken känns slätstruken, porrig, klyschig eller pryd. »Ice« fortsatte på samma spår, och Talk A Good Games första singel »Kisses Down Low« är också en göttig sexlåt från en 30-plus kvinna.

Med Talk A Good Games andra singel »Dirty Laundry« golvade Kelly hela musikvärlden, genom att tala ut om en period i sitt liv och sin karriär då allt verkligen var skit. Hon berättar om ett förhållande där hon blev misshandlad, samtidigt som hon jämför sig med Beyoncés enorma framgångar.

»Kinda lucky, I was in her shadow
Phone call from my sister, ’what’s the matter?’
She said, ’Oh no, baby – you gotta leave!’
I’m on the kitchen floor – he took the keys
I was mad at everybody, I mean everybody
Yeah, her, her, her, her everybody«

»Dirty Laundry« är en av de starkaste r&b-låtar jag har hört. Att en etablerad artist öppnar sig på det sättet om något som omvärlden inte haft en aning om tillhör inte vanligheterna. Att Kelly berättar sin historia är enormt och betyder oerhört mycket för kvinnor som utsatts för våld av män.

Att inte längre tiga, att berätta om det svåra i att lämna, det sjuka i att man stannar, den djupt störda lojaliteten och den psykiska misshandeln. Jag har också varit där, och det kanske låter sjukt, men varje gång någon av mina kvinnliga förebilder berättar sin historia, en historia jag kan relatera till, så känner jag mig starkare. Skammen lättar och jag känner mig mindre ensam.

På Talk A Good Game följs »Dirty Laundry« av »You Changed« där Kelly gästas av sina systrar från Destiny’s Child, Beyoncé och Michelle. Låten handlar om att vara färdig med en värdelös snubbe, gå vidare och vara nöjd med att inte sörja mer. Den får mig att längta efter en DC-reunion mer än något annat.

Det är mycket separationer på Talk A Good Game. Ibland är de olyckliga, ibland arga, ibland vemodiga. Få ämnen gör sig så bra som separationer när det handlar om kvinnlig r&b. För min del är det verkligen en av de största behållningarna med r&b-genren – att höra starka kvinnoröster sätta ner foten gällande struliga killar.

Kelly gör det väldigt bra, men det känns inte som att hon alltid… jag vet inte… bottnar i sina texter. Ibland glänser det till. Men den där råa genuina känslan som exempelvis Mary J. Blige, K. Michelle eller Keyshia Cole gjort till en konst att iscensätta infinner sig inte riktigt.

Talk A Good Game doftar lite 80-tal, som på »Red Wine« och »I Remember«. Den något hetsiga introlåten »Freak«, där Kelly halvt rappar, får mig att tänka på Madonnas tidiga 90-tal. Även om influenserna kommer från lite varstans, både tidsmässigt och genremässigt, så har Talk A Good Game en klarröd r&b-tråd som löper genom hela skivan.

Soundet är bitvis lite förutsägbart – det är fräsch och uppdaterad 10-tals-r&b. Tyvärr har ganska få låtar verklig hitpotential. Talk A Good Game är snarare ett helgjutet och sammanhållet ALBUM än en samling hits. I jämförelse med Here I Am så finns inte lika många spår som jag fastnar för. Det är verkligen verkligen bra men jag saknar det där lilla extra, den där »ouuff«-faktorn.

Några spår sticker ut, som »Sky Walker« där The-Dream både gästar och står för produktionen. Den snabba och melodiska refrängen får mig faktiskt att utbrista i ett »ouuff«. Men när låten är slut vill jag hellre lyssna på gamla r&b-hits från 00-talets början än att fortsätta med Talk A Good Game.

Oavsett avsaknad av »ouuff«-faktor så har Kelly gjort ett helgjutet och modernt r&b-album. Hennes vuxna sound känns så självklart, långt ifrån tantighet eller spelad ungdom. Det är grown woman-perfektion rakt igenom.

Det är fantastiskt att se Kelly utvecklas, att få lära känna henne lite mer, se henne växa som artist. Kelly har gett mig ett soundtrack till sommaren 2013 och återigen bevisat att hon förtjänar en status som r&b royalty.

Kelly’s back!

”Drop It Low” är också en debutsingel med ganska speciell text –  en partylåt fullspäckad med svordomar. Redan i första versen deklararerar Ester med sin raspiga röst att ”Got Patron in my cup and I don’t give a fuck, the baddest bitch in the club right here”. Grejen med ”Drop It Low” är att den innehåller inte ens särskilt mycket text, två korta verser, och sen bara olika varianter av brygga, refräng och ”drop it low”-sampling. På diverse forum på internet skakade folk på huvudet över låten och undrade var fan r&b:n var på väg egentligen.

För mig var Drop It Low inte en dunderhit, inte en genialisk låt som fastnade direkt. Men det fanns ändå något med den hetsiga Polow Da Don-produktionen och Esters hesa raspiga röst som höll kvar mitt intresse.

Efter ”Drop It Low” var det tänkt att Ester skulle släppa sitt debutalbum, uteslutande producerat av Polow Da Don som också är den som ”upptäckt” henne och signat henne till Zone 4 – det egna bolaget som Polow driver i samarbete med Interscope. Men idag, två år senare, har fortfarande inget debutalbum kommit, utan istället har Ester Dean blivit en av de senaste årens mest framgångsrika, originella och mångsidiga låtskrivare.

Om du gillar r&b och har ett gäng favoritlåtar från de senaste åren är det ganska troligt att Ester har skrivit minst ett par stycken av dem. När jag började fundera på vad som hänt med den där Drop It Low-tjejen hamnade jag efter lite googlande på Ester Deans wikipediasida och fick en mindre chock. Tjejen hade ju för tusan skrivit hur mycket hits som helst! Och sådär höll jag på, med jämna mellanrum gick jag in på wikipedia och fullständigt gapade. HERREGUD, har hon skrivit den OCKSÅ? Här är några av Ester Deans alster som fick min käke att droppa;

(2007)

(2008)

(2009)

(2010)

(2010)

(2010)

(2010)

http://www.youtube.com/watch?v=7beaeoLBk00

(2010)

Under 2011 har Ester bland annat skrivit både den bästa låten på Beyoncés ”4” och på Kelly Rowlands ”Here I Am”;

När jag upptäckte att Ester Dean har skrivit ”Countdown” tappade jag återigen hakan. Hur mycket talang kan en kvinna ha? Hur mångsidig kan en låtskrivare vara? ”Countdown” var liksom som spiken i genikistan för min del.

Innan vi går vidare in på Ester Deans stil och mångsidighet måste jag påpeka en viktig sak. Ester Dean har skrivit typ alla hits Rihanna haft de senaste åren.

”S&M” är en enorm framgång, den har till exempel legat etta på tre olika Billboardlistor, bland annat på poplistan. Och Ester har haft en hel del popframgångar också, bland annat har hon skrivit den här Katy Perry-låten.

Ska man beskriva Esters låtskrivande med ett ord så måste det vara ”mångsidighet”. En anledning till varför jag alltid blir överraskad av vilka låtar Ester har skrivit är för att hon inte är förutsägbar. Det går inte alltid att höra att Ester har skrivit något, hon är inte som The-Dream vars insatser är ganska enkla att upptäcka på grund av bland annat bristen på refränger. Det finns inga melodier som avslöjar Ester, inga särskilda knep som hon alltid använder. Hon skriver helt enkelt hits och hon gör det jävligt bra. I en intervju från Billboard beskriver hon sin mångsidighet såhär:

”I’m universal. As much as I can get out a ’Firework’ with Katy, I can get a ’Lil Freak’ out with Usher. Or a ’Lay It Down’ with Lloyd. I can get Caribbean as I did on ’Rio’, then go from there to working with No Doubt. I also want to let some of the Oklahoma out and get a little country, honey. I’m a songwriter who just wants to bring people great songs.”

Ester påpekar i många intervjuer att hon är väldigt bizniz-orienterad, att hon inte jagar efter artister som en groupie utan låter artisterna komma till henne för att hon kan leverera det artisterna vill ha. Det hon gör bäst – hits. Hon framstår som väldigt trygg i sin roll, säker på sin talang och på det hon gör. Det senaste året – i takt med att hon fått fler och fler listettor –  har hon uppmärksammats mer och mer.

Men det verkar ändå som att hon fortfarande håller sig något i bakgrunden. Innan ”Drop It Low” släpptes för två år sedan var det till och med svårt att hitta bilder på henne på internet. Och såhär två år senare är det möjligen något lättare. Men det finns fortfarande i princip bara två officiella bilder, som nu har fått sällskap av ett gäng bilder från diverse galor och röda mattor.

När Ester får frågan från Billboard varför det fortfarande finns så få kvinnliga låtskrivare börjar hon direkt med att lista kända kvinnliga artister som skriver själva. Som Gwen Stefani, Lady Gaga och Beyoncé följt av ett gäng mer okända kvinnor som Cri$tyle, Priscilla Renea, Makeba Riddick, Traci Hale och Ericka Coulter. Därefter berättar hon att hon bara jobbar i sammanhang där alla känns jämlika, att hon låter folk veta att alla är jämlikar direkt när hon går in i ett rum för att jobba. Sedan säger Ester bland det bästa jag hört från en r&b-kvinna:

”I’m not walking into a sexist room. You can have it. Write the song yourself, you know? You give something, I give something. You get paid, I get paid. The day you get paid and I don’t is the day that we don’t work.”

Därefter uppmanar Ester alla tjejer som vill slå sig fram i musikbranschen att inte försöka göra det sängvägen:

”My advice to women trying to break into this end of the business is to stand up for yourself and keep your skirt down. Know how much you’re worth. This is very much like working a regular job. You’re not going to give the McDonald’s manager some ass to get a burger, right?”

De här citaten fick mig bara att älska Ester ännu mer. Som låtskrivare är hon ett geni, hon verkar extremt skärpt, målmedveten, smart och full av integritet. Som sångerska är hon fantastisk, hennes raspiga, hårda, nästan lite smutsiga röst kan göra att den mest sockersöta låt får ett mer spännande och motsägelsefullt sound.
Då och då når demoversioner av Ester Dean-skrivna låtar internet, demoversioner där Ester sjunger själv. Och ibland önskar jag att hon inte skickat vidare de där låtarna till Rihanna, Keri Hilson, Lloyd eller Usher utan behållit dem själv.

Förhoppningsvis får vi mer av Ester och hela hennes raspighet i höst. För som det verkar nu ska hennes debutalbum, helt producerat av Polow Da Don, släppas under 2011. I en Billboard-intervju berättar Ester att processen att välja låtar till albumet är igång och att hon behöver låtar som passar hennes röst.

”Picture Mary J Blige singing over Jay-Z tracks. Singing over Jay-Z beats, Kanye West beats. I want it to be grimy. It’s something about having a grimy sound where it’s truth be told… It’s talking about something but it doesn’t have to be sad. It’s hard, like in your face.”

Inspirationen finns alltså i Mary J. Bliges röst, hos Jay-Z och i Kanyes produktioner. Och Polow Da Don ska producera hela skiten. Det kan bli hur bra som helst! I övrigt har Ester jobbat med Mary J Bliges kommande album som släpps i november, samt lånat ut sin röst till en av karaktärerna i animerade Ice Age 4 där även Drake, Nicki Minaj, Queen Latifah och Jennifer Lopez medverkar med röster. Och Ester har på ett sätt sysslat med animerad film tidigare. Hon gjorde den här fantastiska låten till filmen Rio:

”Take You To Rio” summerar på ett bra sätt allt jag älskar med Ester Dean och visar hur hennes mångsidighet liksom gör vad som helst möjligt. Jag kan inte tänka mig någon annan låtskrivare eller artist som skulle kunna få mig att verkligen ÄLSKA ledmotivet till en animerad film där texten handlar om att chilla i ett lusthus. Och tanken på att samma tjej ligger bakom S&M-raderna ”Sticks and stones may break my bones but chains and whips excite me…”. Ordet mångsidig räcker nästan inte till. Ester är ett geni.